Dykolyckan vid Hävringe den 21 juli

Denna text finns även återgiven och kan diskuteras i forumet:
https://www.dykarna.nu/forum/dykolyckan-vid-havringe-den-21-juli-234367/

Solen sken från en klarblå himmel och fjärden låg som en spegel. Både Janne och jag var sugna på att dyka och kände oss i bra form. Vi har dykt sedan 1999 och gjort 500+ dyk varav ungefär hälften på teknisk nivå, de flesta i Östersjön. Vi är gifta och dyker alltid tillsammans, är i bra kondition, utan övervikt och några år över 50.
Det planerade dyket var på Johannes Russ och vi räknade med ett medeldjup på 50 m och en bottentid av 20 min (inkl nedstigning), total planerad runtime på 66 min. Bottengasen var 18/45 och decogaserna 50/25 och O2.
Här följer en beskrivning av registrerade data från dyket, vad som hände efter dyket och slutligen mina kommentarer och slutsatser kring det som hände.

Dyket
Vi gjorde oss i ordning i lugn och ro som 2:a dykteam av 3. Efter sedvanliga checker på ytan började vi nedstigningen, sida vid sida längs linan. Vi gick ned kontrollerat och gav varandra OK tecken några gånger. Datorerna visade sedan att vi gått ned snabbare än vanligt och vi nådde 43 m efter 2 min. Janne signalerade då att något inte var ok och vi stannade upp. Datorerna visade dock att vi steg till ca 32 m och sedan gick åter ned till 43 m. Ingen av oss noterade den djupförändringen i öronen eller på annat sätt men den kan ha berott på att det blev strömt. Det första dykteamet rapporterade att det var ordentligt strömt. Janne signalerade fortfarande problem och vi bestämde oss för att gå upp en bit och se om det kunde släppa. Vi gick uppåt och vid 25 m tecknade Janne att allt var OK och att vi kunde fortsätta dyket. Vi gick därför ned igen och kom till drygt 48 m innan Janne åter signalerade att han hade problem och vi tummade dyket. Vi gjorde en kontrollerad uppstigning på bottengasen och gick från ca 48 m till ytan på drygt 7 min. Hela dyket varade knappt 17 min.

Efter dyket
När vi kom till ytan mår vi bra båda två och ligger och småpratar några minuter om vad det var för problem Janne hade haft under dyket. Sedan blir vi upphämtade av båten. Janne går upp först och jag tar av decoflaskorna och har bara dubbelpaketet när jag går uppför stegen, precis som vanligt. Vi pratar vidare om vad som kan ha orsakat Jannes obehag och kommer överens om att senare göra ett andradyk åtminstone för att kolla att allt känns bra.
Inom 5 minuter från att jag har kommit upp på båten börjar jag känna obehag i ryggen från midjan och nedåt på höger sida, som gör det svårt att hitta en bekväm ställning att sitta. Det blir snabbt sämre och jag säger till de andra, lägger mig ned och börjar andas syrgas för säkerhets skull. Jag mår illa, har yrsel, smärtor i högra delen av ryggen ned åt benet som också börjar domna. Det blir snabbt sämre och jag misstänker att det är tryckfallssjuka typ 2 som måste behandlas i tryckkammare och säger det till de andra på båten. Jag har även diffusa smärtor i magen som gör att jag helst vill krypa ihop i fosterställning samtidigt som smärtorna och domningarna i högra benet gör att jag vill ligga rak, så jag kravlar omkring lite på durken utan att hitta någon ställning att ligga i. Ryggen på höger sida, hela höger ben och delar av vänster är nu domnat men går att röra.

De andra på båten hjälper mig väldigt proffsigt och effektivt och gör att jag känner mig trygg trots allt. De ringer 112 och lyckas få dem att förstå var Oxelösund och Hävringe ligger och att helikoptern inte ska åka till Eskilstuna sjukhus utan direkt till Karolinska där det finns tryckkammare. En av de andra håller hela tiden koll på mig och kollar känsel, neurologi, tider för syrgas och ger mig dricka, aspirin och ser till att allt antecknas.
Det blir bestämt att lotsbåten ska hämta upp mig för snabbare transport in till Oxelösund där helikoptern möter för transport till KS. Så småningom börjar syrgasen ge effekt och symptomen går tillbaka.

Jag andas syrgas 28 min (varav de första 10 min utan att hålla för näsan så där är koncentrationen inte 100 %), därefter en air-brake på 5 minuter sedan i intervall 20-5 fram till dess att jag får syrgas med automatiskt flöde av helikopterpersonalen.
Symptomen varar ungefär 45 min och har upphört strax efter kl 13.30 men syrgasbehandling fortsätter för att förhindra att de kommer tillbaka.
På Karolinska blir jag snabbt omhändertagen på akuten och Jesper (dykläkare) som har tryckkammarjouren är också på plats och ställer frågor. Det blir lungröntgen och tryckkammarbehandling som beräknas starta kl 16 men pga problem med övervakningsutrustningen för andra patienter fördröjs det hela och den börjar först strax efter kl 18. Tryckning 3 timmar.

Jag är helt symptomfri fram till ca 02.30 då jag börjar känna ett ”eko” av smärtan i ryggen från midjan nedåt lårets baksida på höger sida. Det blir inte värre men sitter kvar. Jag får därför en andra tryckkammarbehandling i 100 min på söndagen. Därefter försvinner alla symptom för gott. Jag ska äta antiinflammatorisk medicin i några veckor och göra en undersökning för PFO. Dykförbud i 2 månader.

Kommentarer och slutsatser
Med den bottengas som jag använde borde jag ha gjort sedvanliga gasbyten på 21 m och 6 m och gjort minideco motsvarande 3 m/min från 21 m, trots den korta dyktiden. Jag hann inte få in särskilt mycket kväve i kroppen på det korta dyket och det är därför förmodligen snarare en heliumbubbla än en kvävebubbla som orsakade symptomen. Helium går betydligt snabbare in i vävnaderna och medför deco-obligation även på korta dyk.
Jag brukar alltid göra en alternativplan för ett riktigt kort dyk, om dyket måste vändas direkt. Det hade jag inte gjort denna gång - men jag hade givetvis kunnat genomföra decot ändå.
Under dyket tänkte jag inte på att jag hade slarvat med alternativplan och skippat gasbyten men i efterhand är det lätt att peka på vad jag borde ha gjort annorlunda. Det luriga med Murphy är ju att små avvikelser från den vanliga rutinen är lätta att bortse från eftersom de var för sig inte känns betydelsefulla eller pockar på uppmärksamhet. Men i kombination med andra små avvikelser kan de leda till en olycka. Givetvis finns det andra detaljer kring dyket men jag vill fokusera på de faktorer som jag bedömt väsentliga för effekterna.
Oavsett omständigheterna är det alltid jag som bestämmer hur jag ska dyka och det aldrig är någon annan än jag som har ansvaret för hur jag beter mig. Jag hoppas att det framgår tydligt att det är mina misstag och mitt ansvar.

Ungefär 25 – 30 % av alla människor har en större eller mindre passage i hjärtat, sk PFO. Av dem som får tryckfallssjuka har ca 60 % PFO, de övriga har förmodligen fått en tillfällig öppning, sk lung-shunt, där bubblor kan passera och orsaka neurologiska skador. Jag har tidigare haft en lättare tryckis i höger sida efter dykning på luft, senare förstod jag att det var en typ 2. Den behandlades framgångsrikt med syrgas. Sedan dess har jag gjort åtminstone 300 dyk de flesta på teknisk nivå.

Mina slutsatser av olyckan är att
• alltid följa intränade rutiner,
• alltid göra gasbyten och åtminstone minideco när man dyker med helium, oavsett dyktid och djup
• och dyker man på teknisk nivå bör man göra en PFO-undersökning.

Jag lägger ut min berättelse för att informera kring olyckan och för att det möjligen kan finnas andra som kan har nytta av den. Det är fortfarande ganska färskt för mig och mentalt lite av ett öppet sår så behovet av besserwisserkommentarer är ganska begränsat.
Dyk försiktigt
Annika