Dykresa Marsa Alam , Egypten. 2000.

På morgonen onsdagen den 29e mars stod jag fortfarande och mekade med min dykutrustning och tittade nervöst på klockan, vi borde ha åkt för en halvtimme sedan men Jojje och Christine hade inte dykt upp ännu. Jag vet av erfarenhet att Jojje ibland kan vara ute i sista minuten utan att det är någon större fara så jag hade inte börjat oroa mig ännu, och mycket riktigt, efter en bilfärd som skulle gjort Schumacher åksjuk var vi på Arlanda med en hyfsad marginal till godo.

Jojje nekade bestämt till att våra dykväskor innehöll dykutrustning och vi slapp på det viset betala tilläggsavgift för detta i incheckningen. Det enda vi fick som påpekande var att vårt 14 kilo tunga handbagage nog var i tyngsta laget mot tillåtna 5, men efter att vi tagit ut regulatorpaketen och väskan kommit ner till rimliga 6 kilo vinkade killen förbi oss.
I taxfreen försåg vi oss med film och billig whiskey för att motverka jalla-jalla mage och medans jag och Jojje ringde runt för att i sista minuten kolla upp vad våra försäkringar täckte så tog Christine chansen att för sista gången denna vecka besöka en hederlig svensk toalett.

Sent på eftermiddagen landade vi så äntligen i Hurgada. Flygplatsen kändes lite överbevakad med alla Kalaschnikow försedda vakter som pekade och visslade efter de kvinnliga passagerarna. En kille gick omkring och sålde baggagevagnar eftersom som han själv bokat upp alla. Nåja, efter att ha visat passet 3 gånger för typer som uppenbarligen inte hade mycket att göra så kom vi äntligen ut från flygplatsen. Jojje återförenades med Helena som flög ner en vecka tidigare med sina föräldrar och efter en halvtimmes väntan kom Mohammed och hämtade oss i minibuss, tre timmar senare var vi framme i dykcentret i Marsa Alam och välkommnades av Hesam (Big boss) och Besom (Smiley).

Efter en välkomstmiddag och en kort genomgång av rutinerna i campen var vi alla väldigt trötta. Vi gjorde en kort inspektion av tälten innan vi somnade.

Dag1 - Torsdag
Vaknade upp till ljudet av havet och givetvis med ett stort dyk-begär! Efter frukost hoppade vi i på husrevet, Marsa Shagra, och gjorde vårat checkdive tillsammans med Smiley och ett gäng galna Holländare. För en kille som endast sett de svenska vattnen så kändes detta helt underbart trots att sikten ”bara” var 20 meter.
Efter lunchen var vi snabbt i igen och utforskade på egen hand den sydliga delen av husrevet. Underbar korall och betydligt roligare marint liv än i ärtsoppan hemma i Sverige. Boxfish och en stor svart muräna var det mest intressanta.
Under eftermiddagen tog vi det lugnt och njöt av solen. Själv hade man inte räknat med att det skulle vara så varmt och någon solkräm fanns inte nerpackad i mitt bagage. Äsch… vem behöver sånt? Tänkte jag och lade mig i den 30 gradiga solen… något som jag senare skulle få ångra.

Dag 2 - Fredag
Det var sällan det var vindstilla och denna natten var inget undantag, vilket kan vara aningen jobbigt när man befinner sig i ett tält i öknen. Vaknade efter dålig sömn med sand i sängen, sand i kläderna och sand i munnen. Christine hade kvällen innan haft vänligheten att informera mig om hur blodtörstiga alla skorpioner, ormar och annat elände var här nere… extra informativ var delen om hur gärna dessa kryp sökte sig till tält under nattens mörker. Efter dessa oönskade lektioner i öknens fauna somnade hon och gav ifrån sig mystiska ljud. Själv låg jag vaken och försökte somna medan alla skorpioner tog sig in i tältet och vinden förvandlade tältduken till trumskinn.
Nåja…
Strax efter klockan sex var vi i vattnet och morgonen bjöd på ett härligt dyk. Såg direkt två lionfish otäckt nära stranden, massor av blå maneter och en stor papegojfisk som käkade sin korallfrukost.
Efter vår frukost bar det iväg på lastbilsflak till Marsa morin. Dykplatsen bjöd på ett stim barracudor, inte så stora men ändå imponerande. Vacker korall och Jojje pekade ut en stenfisk som lurade i sanden. Smiley lekte med något svart snigelliknande och klappade blå maneter som uppenbarligen var ofarliga. Ofarlig för sig själv var inte den holländska kille som enligt egen utsago ”tryckte på fel knapp…” och fyllde västen på 25 meters djup och stack upp som en kryssningsmissil. Han klarade sig dock utan några skador men hade en lakansfärgad nyans i ansiktet efteråt.

Efter lunch, vila och fyra coca-cola följde vi med på dagens andra lastbilsutflykt. Revet hette Sharm Abu Dobous och var ett spännande mål. För att ta sig ut från själva revet simmar man genom ett grottsystem som stundtals var rätt smalt. Jag har fortfarande inte förstått hur den 150 kilo tunge killen strax framför mig kom igenom. Samme kille hade en förmåga att förbruka luft som ett mindre vindkraftverk och efter 15 minuter hade han klämt i sig 200 bar och stack till ytan. Vi övriga fortsatte utefter revets södra sida för att förhoppningsvis få se haj, men tyvärr… inga hajar. Vi styrde i stället kursen mot motsatta sidan av revet och efter en fem minuters simtur i något som bara kan beskrivas som Det stora blå, nådde vi motsatta sidan. Big boss och ett par holländare gick ner på 35 meter för att titta på svart korall, själv snålade jag på luften och låg ett par meter över och betraktade det hela ovanifrån.
Efter hemkomsten käkade vi middag och jag gjorde ett hopplöst försök att hitta GSM täckning för att kunna meddela flickvän och bekanta om att allt var okej.
var i säng strax efter klockan åtta efter en intensiv dag.

Dag 3 - Lördag
Helena tittade in i tältet strax efter klockan fem på morgonen och efter en viss tvekan var jag strax iklädd våtdräkt och utrustning och 37 minuter över fem försvann vi ner under ytan på husrevet.
lionfish fanns det gott om. Annat iögonfallande var en pytteliten vit muräna och två underbart vackra batfish som sakta simmade över revet, ångrade lite stilla att jag inte tog med mig kameran.

Efter frukost bestående av gröna ägg och möglig yougurt befann vi oss återigen på ett lastbilsflak,denna gång på väg till Sharm Shuni. Efter att ha slitit med lastbilen som fastnade i sanden var vi alla rätt varma och det var en befrielse att få komma ner i vattnet. Ett suveränt naturdyk! Dök genom en passage i korallen för att komma ut från revet. Vi simmade alla norrut i grupp och med en sikt på 20 – 25 meter fick man en underbar känsla av att sväva. Bigg boss pekade ut en diamantkorall och på tillbakavägen studerade vi en soliderfish. Irritationsmoment fanns det dock... denna gång bestående av en 60årig tysk som hade noll koll på sin avvägning men som trots detta envisades med att släpa med sig en stor kamera. Resultatet av detta var att han gång på gång stötte till, sparkade och höll i korallen, svor inombords men var tyvärr för feg för att skälla ut honom... det hade iofs. Inte hjälpt eftersom han inte fattade ett ord engelska och dessutom envisades med att prata tyska med mig trots att jag påpekade att min kunskap i detta språk stäcker sig till Ich haise Mikael och Ein bier bitte.
På tillbakavägen simmade vi genom två grottor vilket alltid känns spännande.

Efter ett par timmars vila och ett antal coca-cola så begav jag och Jojje oss ner under ytan igen för att fotografera på husrevet. Vi började på den norra sidan och fick några bra kort på en boxfish. Jag försökte peka ut två bläckfiskar för Jojje men de var så extremt kamoflerade att han aldrig såg dem. Jag fick dock ett foto på en av dem.
Efter att ha gjort slut på filmrullen och fått bilder på Soliderfish och Lionfish så hade vi båda rätt mycket luft kvar och bestämde oss efter att ha ritat förklaringar i sanden ta en tur på södra delen av revet för att söka efter den svarta muränan som vi såg på dyk två... utan framgång.

Under dagen började bakteriefloran göra sig påmind, Jojje och jag klarade oss bra, om det berodde på att vi drack mer av den billiga whiskeyn vet jag inte men vi slapp ialla fall tillbringa särskilt mycket tid i de små skjulen nere vid vattnet, till skillnad från vårt övriga resesällskap.

Dag 4 - Söndag
Denna dag hade vi bokat in en båtutfärd till Shaab Samadai, mer känt som Dolfin House.
Efter en skumpig lastbilsfärd kom vi fram till Södra lägret av Red Sea diving safari där båten väntade och sedan vi packat över all utrustning till gummibåten och Helena och Christine gosat klart med hundarna som vi träffade på så var vi på väg ut mot revet.
Underbart väder och en mysig båttur. Vi fyra svenskar la oss längst fram i fören och njöt av solen medan holländarna höll sig i skuggan och efter en fyrtiominuters färd var vi framme vid revet. Smiley gjorde en kort genomgång av revets sevärdeheter och la upp en lämplig simrutt och vi var strax i vattnet efter att ha låtit holländarna hoppa i först.
Suverän miljö och mycket fisk, men tyvärr inga sensationer och avsaknaden av delfin gjorde mig lite nerstämd. Men det var ändå ett toppendyk. Blue spotted stingrays, vackra anemonfiskar och lustiga flöjtfiskar. Enligt Smiley skulle det finnas en grotta inne i revets bortre del men vi hittade aldrig den. Efter 56 minuter var det ganska tomt i min flaska och det räckte ganska precis tillbaka till båten efter en liten avstickare runt en av de ”pelare” som står runt revet.

En underbar buffélunch på båten och en timmes vila senare under vilken vi spenderade tiden till att sola och bläddra i en holländsk bok om röda havets marina liv, åkte vi ut i gummibåten och blev avsläppta ett par hundra meter från båten.
Denna gång hade vi kameran med oss och fotograferade med vidvinkelobjektiv för att fånga det dramatiska landskapet. Tyvärr inga överaskningar i det marina livet under detta dyk heller och jag kände av lätt huvudvärk som gjorde det svårt av att njuta av dyket.

Helena kunde jag aldrig förstå mig på... kvinnan måste ha gälar! Tio minuter efter att jag och Jojje kommit upp på båten med vakuum kvar i flaskorna ploppar Helena och Christine upp med över hundra bar kvar... helt otroligt! De hade tack vare deras enorma förmåga att dra lite luft sett en Napoleonfisk strax under båten efter att vi gått upp. Funderade på att hoppa i med mask och snorkel men huvudvärken gjorde att det inte kändes så lockande.
Den tysktalande 60-årige mannen försökte föra en diskussion med mig kring kameran som vi hade med oss. Jag försökte vänligt förklara på engelska att jag inte förstod ett ord om vad han sa men detta verkade ha föga effekt så jag stod bara och nickade och sa Yes när han pekade och verkade prata om blixtar och skärpedjup.

Efter hemkomsten var vi alla rätt trötta och i stället för att göra ett eftermiddagsdyk så tog vi det lungt, fikade och loggade våra dyk och på kvällen blev vi glatt överaskade när personalen bjöd Helena på en stor tårta för att hon gjort sitt etthundrade dyk under dagen.

Dag 5 – Måndag
Efter en viss övertalning hade vi tjatat oss till att få följa med på båtutfärden till Shaab Abu Hamra ( Elphinstone Reef ), minimikravet var 50 loggade dyk och den enda som egentligen var kvalificerad för detta var Helena, men eftersom vi dykt med Big Boss och han förmodligen sett att vi alla inte var någon fara för oss själva så var det inga problem att få följa med, vilket var tur för det här visade sig bli ett av de bästa dyken jag gjort. När vi åkte iväg på morgonen var det lungt väder och låg sjögång... hemresan skulle bli betydligt mer spännande skulle det visa sig. Strax innan vi kom fram till revet säger Christine, Titta vilken stor haj!. ”Hajen”,... som var en delfin, simmade tillsammans med 4 andra delfiner och gjorde små hopp precis runt båten. Alla jublade och jag försökte få en bild på detta skådespel med min lilla pocketkamera, det blev dock en upplevelse som jag hoppas på vara med om igen. Väl ute på revet var det redan andra båtar där och efter en snabb genomgång var vi alla i vattnet.
Detta måste vara ett av de bästa reven man kan dyka på! 10.000-tals fiskar och en dramatisk miljö. Sidorna på revet sluttar brant neråt och på ändarna ökar djupet snabbt till över 80 meter. Vi började simma mot bortre änden när Jojje upptäcker en sköldpadda, Vi signalerade till de andra och ett uppbåd av kamerablixrar dokumenterade denna fachinerande varelse. Själv låg jag ett par meter ovanför den och efter en minut simmade den uppåt och passerade mig på bara en meters avstånd.
När den lille krabaten simmat iväg fortsatte vi vidare, en stor svart muräna stirrade ut från ett hål och till höger om mig passerade en fullvuxen ensam barracuda. Djupet ökade snabbt och fler barracudor av något mindre mått än den första men betydligt fler. Medan jag betraktade dessa så såg de som var längst fram i truppen haj på avstånd. Djupmätaren tickade på och på 40 meter vände vi alla om. På tillbakavägen såg vi en liten napoleonfisk och fler stora muränor.
När vi kom tillbaka till båten möttes vi av en meterstor napoleonfisk som var mycket sällskaplig av sig. Medans vi vädrade ut kväve simmade den omkring med oss ett par minuter och lät sig vänligt klappas.

Medans vi var nere i vattnet hade vinden tillfrisknat och det var inte fullt lika lätt att ta sig upp i båten som att komma ur. En uppfriskande kallsup av saltvatten gjorde att jag fick ligga och kvälja ett tag innan jag tog mig upp på båten.

Fler båtar hade hittat till revet och det var nu totalt 5 båtar som skulle samsas om bojplats. Att lägga upp dessa stora båtar på rad i denna sjögång var tydligen ingen enkel match och 3 gånger brast de tjocka rep som skulle hålla ihop båtarna med varandra.
Att äta frukost i denna sjögång var också ett äventyr och eftersom jag inte tänkte ta några risker att bli sjösjuk så stod jag upp och försökte käka vilket resulterade i en kopp varmt kaffe på min röd-solbrända fot.

Efter frukosten och en timmes vila var det dags att ge sig ner i det blå igen. Att från en stor båt iförd full dykutrustning i hög sjö ta sig ner i en liten gummibåt är ingen lek... men det lyckades och efter en kort färd i den överlastade lilla båten befann vi oss återigen under ytan där det var betydligt lugnare än på däck.
Såg genast en stor svart muräna och efter ett par minuter en ensam stor baracuda. Vidare ner till 39 meter. Min dator hoppade över i DECO läge. På väg upp mot 10 meter såg vi en Napolen och fler muränor. Låg 15 minuter på DECO-djup för att vara på den säkra sidan. På vägen hem var det halvhög sjögång och vid ett tillfälle hamnade jag , Helena och den mesta av all dykutrustning på golvet.

Kvällen tillbringade vi på ökensafari! När det började skymma packade vi ihop oss på ett jeep flak och guiden styrde färden rakt ut i öknen. Efter en skumpig färd i hög fart (ALLA egyptier kör som galningar) befann vi oss mitt ute i ingemansland! Inte ett ljus så långt ögat kunde nå, och en intensiv stjärnklar himmel. MÄKTIGT!
Guiden gick igenom mytolotin kring stjärntecknen och pekade ut stjärnor och galaxer, efter midnatt var det 4 mycket trötta dykare som somnade som stockar i tältet.

Dag 6 – Tisdag (sista dykdagen)
Tidigt morgondyk på husrevet, nere i vattnet 05:45.
Jag och Christine dök efter det södra revet. Såg massor av blue spotted stingrays, två av dom simmade vilket jag aldrig sett tidigare, en napoleonfisk som inte ville vara föremål för vårt intresse. Såg också triggerfish och lionfish.

Efter frukost beslöt vi oss för att hänga med på dagens första utfärd.
Simmade genom ett grottsystem som ibland blev riktigt tight! Simmade norrut tills vi hade 110 bar kvar. Längst ut fick vi en skymt av en stor white tip! Försökte komma närmare den men den stack. Såg en giant grouper. Strömt på tillbakavägen genom grottorna, massor av sjöborrar.

Sista dyket genomförde jag och Jojje på husrevet. Med kameran i högsta beredskap blev vi avsläppta från gummibåt, meningen var att vi skulle fota macro men till vårt förtret var batterierna slut i blixten! Vi fick dock några bra bilder ändå.

Dag 7 – Onsdag – Hemfärd
Med lätt vemod städade vi ur tälten och var färdiga i god tid före avfärd till flygplatsen. Gick runt och sade adjö till personalen och tittade längtansfullt mot vattnet. Vi började bli lite stressade över den 30 mil långa färden till Hurgada, men chaufören och alla andra verkade helt lugna så vi slappnade av. När det bara återstod 4 timmar till avresa började vi verkligen bli nervösa, återigen pratade vi med chaufören som om igen bad oss att ta den lugnt. – Men vårt plan går om 4 timmar! – Om 4 timmar? Men ni ska väl med planet till Tyskland som dom andra? – NEEEEEJ!!! , Efter en kort disskution var vi på väg i ilfart, och efter en jobbig resa, speciellt för tjejjerna som chaufören vägrade låta lätta på blåsan vid vägkanten, befann vi oss äntligen på flygplatsen.
Gaten var stängd och det var inga muntra miner som mötte oss när vi försiktigt bad om att få komma in men vi lyckades till slut efter många hårda förmaningar och blickar, jävla turister.

Efter taxfree shopping satt vi så på planet, resan var över... för denna gång.

För den intresserade finns foton från resan här: http://www.dykarna.nu/fotoalbum/12.html