Ett Strömdyk i Norge

Ända sedan Professor Aronnax och hans trogne betjänt Conseille, tillsammans med harpuneraren Ned Land, lyckades flys från Nautilus och dess ägare Kapten Nemo genom att utnyttja de fruktansvärda malströmmarna utanför Norges kust, har jag känt en lust att få veta hur det skulle kännas att bada där i verkligheten.
M a o behövdes det inte mycket peppning från dykkompisen Ulf om hur lätt och bra dykningen skulle vara däruppe för att sommarens reseplaner skulle peka mot Nord-Norge.

Världen största malströmmar finns vid Saltströmmen (Saltstraumen på norska) som ligger ca 3 mil från Bodö. De bildas av tidvattnet som pressas genom det 150 meter smala, och relativt grunda, sundet som förbinder Saltdals-fjorden med Skjerdalsfjorden.
När det strömmar som mest är farten uppe i 28 knop, virvlarna i ytan kan bli hela 15 meter i diameter och upp till 5 meter djupa.
Det är ungefär 400 miljoner kubikmeter vatten som passerar ut och in genom fjorden var sjätte timme och det är onekligen en mäktig känsla att stå vid stranden och se hur vattnet bubblar och välver sig i väldiga rörelser medan tidvattnet far fram.
Årligen lockar detta naturfenomen 1000-tals sportfiskare, mängder av naturturister, samt en och annan förvirrad dykare.
För de som inte vill dyka finns här ett upplevelsecenter som berättar om hur Saltströmmen fungerar och flera ställen som hyr ut båtar för fiskeaktiviteter. Kring Bodö finns också ett av Norges största bestånd av havsörnar och med lite tur kan man få se några av dessa majestätiska fåglar. Det är heller inte långt ner till Svartisen som har en glaciärtunga som når nästan ända ner till havet. Där kan man ta en 10 minuters båttur över till själva isen som man då når med en kort promenad och som ger en möjlighet att känna på resterna av vår stora inlandsis.

Att vi på egen hand skulle dyka ner i den virvlande malströmmen kändes väl tufft så för säkerhets skull tog vi hjälp av Polardykk’s utfärder för att få tillgång till såväl kunskap som ytorganisation.
Efter att ha installerat oss på Fiskecampen vid Straumen gjordes ett snabbesök på dykcentret, beläget inne i Bodö. Där visade det sig att vi var de enda som var inbokade för dykning på lördagen och de undrade om vi kunde tänka oss att dyka med 5 glada norrmän på fredagen istället. Helt OK för oss, så vi tog oss tillbaka till Campen för att packa ihop våra grejer tills vi skulle bli upplockade vid 13:10 vid Fiskecampens brygga.
Tider är något man inte skall slarva med om man vill dyka här eftersom det gäller att passa på att hoppa i när det är som lugnast strax före strömvändningen, flyta med en stund, vara med om lugnet i själva vändningen för att sedan flyta med tillbaka till igångsplatsen.
I bästa fall vill säja …
Nåväl, det första dyket skulle vi göra i Sundan vilket är ett annat mindre sund som leder vattnet ut och in ur Saltdalsfjorden (det finns faktiskt tre olika). Sundan är betydligt smalare än själva Saltstraumen och det ser mest ut som en förminskad canjon vid Coloradofloden när strömmen är i full fart.
Solen sken och vi åkte några gånger med båten genom den smalaste delen och väntade på att farten skulle minska. Det är rätt varmt att sitta i en solbelyst rib med full utrustning så när vi väl fick rulla i så var det 8’a gradiga vattnet som sval balsam för kroppen.
Nere i vattnet märkte vi inte så mycket av själva strömmen, men väl av de norska dykarna vilka for omkring oss som glada laxar. De har ett lite annorlunda dykbeteende än vad vi är vana vid och för dem är det helt OK såväl att fånga marulk som att bumpa in i väggarna med både kropp och fenor, oavsett hur välbeväxta de är av anemoner och andra djur. Eftersom det strömmar så mycket näringsrikt vatten på en relativt liten yta är det så fullt av olika djur och växter att man oftast inte ens kan få in ett enda finger mot själva bergväggen. Fantastiskt vackert och överallt i vattnet runt omkring var det stora stim av småsej som i sin tur omgavs av större fisk vilka förmodligen väntade på en chans att få sig en matbit i form av de mindre fiskarna. Man förundrades verkligen över att sportfiskarna på land inte fick fisk på varje kast.


En mycket bra sak är att alla dykare här blir ombedda att inte fånga några kattfiskar i området. Det här betyder att man har god chans att få se rejält stora kattfiskar under ett dyk kring Saltströmmen.
Kattfisk heter f ö stenbit på norska, vilket kan ge en del konstiga miner om Du vill köpa stenbitsrom (vår stenbit heter i sin tur rognkjeks på norska).
Under vårt dyk hade vi turen att hitta ett riktigt fint exemplar som låg helt ute nästan där sundet var som smalast. Eftersom vi tillbringade en hel del tid med att beundra den så hann vi inte riktigt ända fram till det smalaste stället innan strömmen vände och vi långsamt började spolas tillbaka igen. Istället fick vi nöja oss med ett härligt strömdyk och att beundra klippväggens liv medan vi fördes fortare och fortare tillbaks till utgångsplatsen.
Samantaget tyckte vi att det var ett fantasiskt dyk när Saltstraumen är som bäst, fast norrmännen, som redan gjort 14 dyk i strömmarna där, tyckte att det var i tamaste laget och beställde mer fart till kvällsdyket.

Strömvändningarna sker ungefär var sjätte timme med en liten förskjutning fram i tiden, så i väntan på nästa vändning släpptes vi av vid Campen för vila, mat och luftfyllning. Det senare ställde våra nya norska dykkompisar upp med eftersom de hade med sig en egen kompressor + eget extrasyre.
Vid 19:40 var det dags för nästa upphämtning och vi skulle nu dyka i den stora Saltströmmen. Själva vändningen skulle inte vara förrän 20:40 så vi var ute i god tid och åkte återigen med dykbåten upp och ner för strömmen i avvaktan på att det skulle bli lugnare.
Strax efter åtta tyckte Hans, vår guide, att det var dags att gå i, speciellt som norrmännen gärna ville ha lite mer fart den här gången. Vi släpptes därför ner i bakvattnet vid Lusvika och skulle bara simma/flyta med runt kröken så skulle strömmen sköta resten.
Jojo, nu började en lustiger dans! Det först som hände var att cyklopet for av. Att åka i okänd dykmiljö och i ett par knops fart medans masken sattes på plats var kanske inte den lugnaste starten. Solen hade gått in i molnen under kvällen och det var rätt mörkt i vattnet även om sikten var runt 8 meter. Där for vi iväg och försökte att hålla oss runt 20 meters djup för det var sagt att upp-och-ner strömmarna skulle var lugnare nere på djupet.
Nettan tog det säkra före det osäkra och höll ett rejält tag i min väst under hela dyket. Tur var nog det, för trots ett frenetiskt paddlande för att hålla kontakt med såväl botten som sidoväggen for vi ömsom nedåt under ett ivrigt fyllande av västen för att inte komma för djupt och ömsom uppåt under ett lika frenetiskt tömmande av västen för att inte flyta upp som korkar. Däremellan var det korta stunder av någon sorts kontrollerat fallskärmshopp i sidled alltmedan fisk att alla storlekar for iväg undan vår framfart. Ficklampan hängde ett långt tag och dinglade när jag tappat taget om den i ett försök att undvika en frontalkollision med ett plötsligt uppdykande stenblock mitt i vår väg.
I all röra tog det en stund innan jag ens upptäckte att jag inte längre höll i lampan. Om någon dykare under den tiden sett mina märkliga lampsignaler måste de rätteligen ha insett att här var det någon som for fram med ’No Control’-dykning.
Att jag inte tog några bilder med kameran behöver nog knappast nämnas.
Norrmännen tappade vi bort efter ungefär 5 minuter (eller var det de som tappade bort oss?). Därefter åkte vi ensamma vidare i 10 minuter till innan en kraftig uppström fick tag i oss och sköt upp oss från 11 meter till ytan på en tid som fick min dator att rysa alltmedan den stönade ’SLOW’. Förhoppningsvis insåg den att vi, i det läge som var, inte hade stor möjlighet att påverka vad som hände. Hans, guiden, hade från ytan haft god koll på vår framfart och han var snart på plats för att plocka upp såväl oss, som två av norrmännen som hade haft en liknande resa och kom upp strax bredvid. Tre av norrmännen hade lyckats ta sig genom hela strömmen och kom upp efter 35 minuter, mer än nöjda men även de lite omtumlade.
Intressant att notera var att inte ens då hade strömmen vänt och min egen teori är därför att vi kom i vattnet lite för tidigt för vad som kan anses riktigt nyttigt för ett dyk på den här platsen.
Vi fick m a o lära oss att Straumen kan bjuda på såväl helt underbara som riktigt omtumlande dykningar.
Jag slog också ett nytt rekord i luftförbrukning, med en SAC på 57.5 l /min!

Hur professor Aronnax och hans kompisar egentligen bar sig åt i strömmarna under flykten från ubåten hann jag inte ens fundera på, men att de inte kan ha haft det lätt det är jag numera helt säker på!
(Och om jag i framtiden överhuvudtaget ska tro på något som Dyk-Ulf säger, ja det får vara osagt…)