Namn: Lösen:


Rocamadour - hela staden uppslängd på bergväggen


Jonas på väg ner i St George


Perra och Jonas vid entrén till St George


Bubble check i ytan


Turister i tempelstaden Rocamadour


Ressel - riktigt fin miljö att byta om i



Framme till slut


Landenouse


Landenouse


Grottdykning i Frankrike


2012-01-04
Av: Jonas Pavletic
Läst: 6 274 gånger.

Från början var detta tänkt som en artikel för SSDFs medlemstidning, men den svällde allt för mycket för att det skulle vara intressant. Innehållet i sig hoppas jag kan komma någon till nytta hur som helst :-)
Innehåller både en ren reseberättelse, allmänna tips om dykning och praktikaliteter i regionen samt lite om grottdykning i allmänhet. Innehållet är ursprungligen skrivet för att passa en väldigt bred målgrupp, inte bara redan befintliga grottdykare.


Återigen var det dags att styra kosan mot regionen Lot/Dordogne i södra Frankrike för en ordentlig dos grottdykning. Efter att ha spenderat nästan en månad här nere totalt var jag nu sugen på att få dyka en hel del nya grottor och denna gång siktade vi även in oss på att prova en del trånga sidemountgrottor. I övrigt var syftet med resan att även ta oss in längre och djupare i de grottor där vi redan tidigare varit på besök under flera år. Resan var dessutom pleasure only, inga kurser utan bara nöjesdykning. Övriga resenärer var Johan Asplund och Magnus Lindström samt Anders Engman, Mikael Fridholm och undertecknad Jonas Pavletic. Samtliga hade redan tidigare dykt i området vid flera tillfällen.

Efter en tämligen händelselös men hyfsat bekväm bilresa ner genom Danmark, Tyskland, Luxemburg, Belgien och Frankrike var vi efter 28 timmar äntligen på plats och kunde checka in på vårt boende. Med rebreathers, scootrar, 6 ståltolvor för sidemountdykning och ett tjugotal stageflaskor i aluminium plus all annan kringutrustning var vår bil lite tung och vinglig men mer utrustad än många dykcenter. Det skulle däremot under veckan visa sig att det lönar sig att ha med överflöd av prylar.

Första dagen spenderades till att börja med i RESSEL som är den i särklass mest dykta platsen i området. Här körs mängder med kursdyk och förhållandena är oftast riktigt bra, åtminstone så snart som man faktiskt lämnar floden och kommer in i själva grottan. Planen var att göra ett uppvärmningsdyk med våra rebreathers i en grotta vi tidigare dykt och kände väl till, men dessvärre så rasade en av scootrarna redan efter tio minuter och resten av dyket fick göras simmande. De första 180 metrarna sträcker sig grottan på mellan 6-10 meter och därefter kommer man till en T-korsning där man antingen går den grunda vägen som ligger kvar på mellan 6 och 10 meter, eller så går man den djupa vägen som sakta sjunker neråt. Efter totalt 350 meter når man 21 meters djup och ett nytt T där djupa och grunda vägen går ihop igen. Även om den grunda vägen är fin så är den djupa större och passar bättre för dekompressionsstoppen på vägen hem. Från 21 meter droppar grottan brant i steg till 31, 46 och sedan 55 meter efter knappt 450 meter. Passagen från 21 meter ner till 46 meter är fantastisk och även om man bara dyker luft och tar sig till området kring 30 meter så är det riktigt vackert, hit kommer de flesta elever efter åtminstone ett par dagars kursande. Därefter fortsätter grottan på 55 meter till ytterligare ett T vid totalt 860 meters penetration. Tanken var som sagt att scootra förbi detta T till en del av grottan som vi inte tidigare besökt, men eftersom vi nu istället fick simma valde vi att vända dyket vid 800 meters markeringen vilket i slutänden resulterade i en total dyktid på drygt 2 timmar.

Efter att ha svalt en lunch bestående av bröd, ost och lufttorkad skinka (som för övrigt var ett återkommande inslag under hela veckan) tog vi oss till en ny bekantskap: sidemountgrottan MARCHEPIED.
Små personer kan i och för sig trycka sig in med små bakpaket, men allt annat än sidemount eller en mindre variant av rebreather gör alldeles för mycket åverkan på grottan. Första delen är extremt tight och sträcker sig i cirka 50 meter på 3 meters djup. Längs denna sträcka går det i huvudsak inte att vända sig om utan man får vackert fortsätta inåt tills grottan öppnar upp sig innan man kan vända runt och ta sig ut igen. Personligen ser jag denna del mest som en transportsträcka, dels för att sikten snabbt blir dålig och dels för att grottan har fått ta emot så pass mycket stryk under årens lopp, detta trots att den för "allmänheten" är i princip odykt. Enligt Johan som tog med oss hit är i princip han och Magnus de enda svenskarna som dykt den tidigare så nu är vi alltså uppe i fem :)
Hur som helst är det alltså först efter 50 meter som dyket börjar på riktigt, men då får man valuta för investerat arbete med råge. I princip kristallklart vatten och en omväxlande tajt och relativt luftig grotta vindlar sig fram. Väl tillbaka i headpool bestämde vi oss kvickt för att komma tillbaka hit i slutet av veckan och då ta med en extra stage för att kunna ta oss djupare in i systemet.

Vid det här laget började vi bli ganska hungriga efter att inte ha ätit någon ordentlig mat sedan fredag lunch, men eftersom Frankrike är ett av de sista u-länderna där det inte går att hitta någonstans att äta efter klockan 21 så var det bara att vackert krafsa i sig det överblivna brödet när vi kom tillbaka till boendet. Värt att notera är att inte ens de stora mataffärerna (typ Ica Maxi) har öppet på söndagar, vi är galet bortskämda hemma med andra ord.


Regionen Lot/Dordogne ligger i södra Frankrike ungefär 55 mil söder om Paris. Här finns mängder av lättillgängliga grottor och det genomförs kurser i princip varje vecka från april/maj till oktober med inresta elever och instruktörer. Dykningen i de system som i huvudsak används för utbildning är inte lika navigationsmässigt komplex som i t.ex. Florida eller Mexico men det räcker mer än väl till. Vissa system är enklare än andra, men den stora skillnaden är att grottorna i huvudsak består av flera kilometer långa "rör" med kortare sidotunnlar där det i Florida och framförallt Mexico är mer labyrintlikt. Grottorna i denna region är formade av forsande vatten och under våren är det enormt strömt och till stora delar helt odykbart i systemen. Mexico har i huvudsak grottor som formats som torrgrottor och därefter vattenfyllts och här har vi ytterligare en skillnad då stalagmiter och stalaktiter enbart formas i torra grottor. Något sådant finns alltså inte alls i de vattenfyllda delarna av grottorna i Lot/Dordogne, men det finns mycket annat vackert att vila ögonen på.


ST SAVEUR var nästa dags dykmål. Här dyker en hel del sportdykare eftersom det finns en rätt stor headpool och det fick åtminstone mig att tänka tillbaka på alla grillaktiviteter man varit på i samband med dykning genom åren. Av någon underlig anledning har den delen minskat till nära nog noll, något som absolut borde tas tag i framöver. Hur som helst, det sportdyks som sagt en hel del i headpool och i våra ögon sett så dyks det galet långt in i systemet även med enkelflaskor och luft. Grottan har en stor öppning som sluttar snabbt ner till en restriktion på 23 meter och sen fortsätter det att slutta lite svagare ner till 45 meter innan det brantar på ordentligt ner till 68 meter. Ända ner till förbi 30 meter tog sig sportdykarna med singelflaskor vilket gjorde lite ont i magen, men uppenbarligen funkar det för dem.

Ett av målen med resan till Frankrike var att göra några riktigt långa och djupa grottdyk som uppvärmning inför utforskningen i Sala Silvergruva som skulle dra igång på allvar när vi kommit hem igen. Nedbrutet till dagens dyk var målet att ta oss ner till ungefär 100 meter i ST SAVEUR som enligt kartorna ska vara relativt enkel att komma ner djupt i.

Plötsligt sa det BOOM


Magnus hade problem med magen så han valde att stanna kvar på land och filma istället medan Micke, Johan, Anders och jag förberedde oss för dyket. Planen var att uppdelat på två team med två dykare i varje ta oss tillsammans ner på djupet. Allt gick bra under första delen av dyket och vid drygt 60 meter signalerade jag åt Anders att stanna upp så jag kunde lägga ifrån mig min bailoutflaska med Tx21/35. Samtidigt som jag roterade runt för att lättare komma åt linan hördes ett dovt BOOM och därefter ett susande av bubblor. Jag hörde direkt att det inte var från mig eftersom det var för långt bort och första tanken var att det var Anders som fått problem med sin rebreather.
När jag vred runt huvudet för att titta till honom såg jag honom komma nerfarande som ett ankare innan han slog i botten med en smäll och bubblor som stod som en kvast kring hans scooter. Lättad över att det inte var rebreathern som havererat insåg vi snabbt att en vattenfylld scooter blir galet tung. Gemensamt lyckades vi släpa upp den till 45 meter, men där valde vi att lämna den för att kunna dekomprimera i lugn och ro vilket var välbehövligt med tanke på arbetet som framförallt Anders utfört under den djupaste delen.

Tillbaka på ytan bestämde vi oss för att försöka bärga scootern med hjälp av en vattentät sjösäck som många dykare använder för att förvara t.ex. underställ i. Efter att ha pratat igenom planen och vilat en stund gjordes sedan ytterligare ett dyk ner till scootern och jämfört med släpandet under första dyket så gick det denna gång som en dröm. Fantastiskt enkelt att både transportera och väga av med bara ett så pass enkelt verktyg som en sjösäck. Jag höll i scootern och knuffade den framför mig, medan Anders låg ovanför och skötte avvägningen. Enda problemet var att ta sig igenom restriktionen som var kanske 70 cm i höjd med ett paket som mätte ungefär 1.5 meter från botten på scootern till toppen på lyftsäcken. Efter lite brytande så var vi snart tillbaka i headpool igen och kunde skjuta upp paketet till ytan där det fick vänta medan vi genomförde vår dekompression. Som tur var klarade sig både batterier och motor, men resten av den här resan fick Anders scooter stanna på land.

Regionen inramas av de tre floderna Lot, Dordogne och Cele och huvuddelen av grottorna har antingen sina entréer i någon av floderna eller i någon av de mindre vattendrag som matar floderna med vatten. Gramat är något av centralort och är tillräckligt stort för att både ha restauranger och affärer, bland annat finns en stormarknad i samma storleksordning som Ica Maxi. Denna resa var första för mig som vi bodde i närheten av Gramat och det var verkligen ett riktigt lyft. Dels blev det relativt korta bilresor till alla dykplatser, och dels var det inga problem att svänga in till Gramat och äta/handla de gånger vi lyckades pricka de något begränsade öppettiderna. Vi hyrde ett hus med självhushållning, åt frukost hemma och fixade egna lunchpaket och i bästa fall lyckade vi äta middag ute någonstans. Ett annat alternativ är att bo på något av dykcentren, men för oss passar det inte. Betydligt dyrare och mycket mindre flexibelt tidsmässigt. Med eget "kök" kan vi själva helt styra över dagarna utan att behöva rätta in oss efter framförallt middagstider. Vi var ofta inte hemma förrän 22-tiden och ibland ännu senare, vissa dagar hade vi inte ens klivit ur vattnet när det var middagstid på dykcentrena. Vår erfarenhet av frukost och lunchpaket som hanteras av dykcentren är att de kostar mer än vad de smakar och även här är självhushållningen ett betydligt bättre alternativ ur i princip samtliga aspekter. Middagarna som dykcentrena organiserar är däremot fantastiska upplevelser till en ytterst rimlig kostnad.


Måndag och en dag helt fokuserad på sidemountdykning och rekognosering. Dagen började med att vi satte kurs mot CREGOLS som är en tight sidemountgrotta. Själva transporten av utrustning till ingången är en av de enklare då man kan köra bil i princip ända fram och med lite samarbete så hissar man enkelt ner alla prylar till utloppet. Där börjar problemen och om man tittar på filmen som länkas sist i denna artikel så blir det ännu mer uppenbart hur trångt och arbetsamt det egentligen är att dyka denna grotta.
Med lågt i tak och för lite vatten för att kunna simma men för mycket för att bara kunna krypa är det bara att bita ihop och kravla sig från öppningen över stenarna de första 15-20 metrarna innan det blir tillräckligt djupt för att kunna simma. Här kommer problem nummer två, en riktigt tajt restriktion som efter en del krånglande gick att passera genom att flaskorna fick skjutas framför oss. Efter detta öppnar grottan upp sig och är kanske 1.5m hög och 1m bred och efter 40 meter på max 5 meters djup kommer man till en luftklocka. Här får man klättra upp ungefär 7 meter och ta sig drygt 100 meter till sump nummer två som droppar ner till först drygt 20 meter och därefter vidare ner till cirka 40 meter. Johan och Magnus valde att fortsätta till sump två, men Micke, Anders och jag själv vände vid luftklockan och tittade in i downstreampassagen innan dyket vändes. Ingen av oss är någon van klättrare och det kändes inte som att det var rätt ställe att lära sig heller. Efter en dryg timme i grottan var vi tillbaka ute i dagsljuset.

TRU MADAME


Eftermiddagen hade vi bestämt oss för att reka inför morgondagen. Istället för att invänta Johan och Magnus som hade ytterligare ett par timmar kvar i CREGOLS när vi var färdiga bestämde vi oss för att svänga förbi och titta på en namnkunnig grotta som alla känner till, men ingen av oss besökt tidigare; TRU MADAME som ligger inte speciellt långt från CREGOLS. Vi hade en position på GPS:en som visade sig vara felaktig, men vi bestämde oss ändå för att följa floden som blivit mindre och mindre i hopp om att hitta grottan uppströms. Efter en del letande och vandrande i både skogen och den torra flodfåran kom vi äntligen fram till grottöppningen. Linan fanns fastknuten i öppningen, men ingen skymt av något vatten så vi kröp helt enkelt in i systemet och efter bara ett trettiotal meter kom vi ner till vattenbrynet. Hornen växte fram i pannan på oss alla tre och vi blev raskt sugna på att faktiskt dyka här innan vi insåg att det skulle vara alldeles för mycket tidskrävande släpande av utrustning vilket skulle hindra oss från att reka inför morgondagens dykning. Det fick helt enkelt stanna vid en tanke, och så här i backspegeln var det rätt skönt. Även med sidemountutrustningen som är betydligt enklare att släpa på än våra rebreathers så hade det inte varit någon enkel uppgift.

Istället hoppade vi upp i bilen och bytte GPS-koordinat till RS2 som var det planerade dykmålet för morgondagen. Ingen av oss hade varit här heller tidigare och då det enda vi hade att gå på var en GPS-koordinat av osäker noggrannhet och en textuell beskrivning tog vi det säkra före det osäkra och sökte oss fram redan idag istället för att behöva offra tid under dykdagen och kanske i värsta fall inte ens hitta fram. Värt att notera är att det inte är alldeles säkert att navigera på GPS. Det visade sig efter ett tag att koordinaten i och för sig var exakt, men den låg rätt långt från den närmaste vägen som fanns utmärkt på kartan. Detta resulterade i att GPS:en tog en annan väg som visserligen var närmare fågelvägen, men på fel sida floden och dessutom uppe på ett berg med kanske 100 meter repellering ner till grottentrén. Bra med elektronik, men det skadar inte att tänka lite själv och komplettera med en papperskarta.
Till slut kom vi i alla fall på plats och lyckades verifiera att vi var på ett ställe som passade exakt in på den textuella beskrivningen.

Dagen efter började tidigt och vi såg till att vara på plats för att inte behöva bråka om parkeringsplatserna. Det visade sig vara ett helt obefintligt problem i praktiken eftersom vi var ensamma på platsen hela dagen. Föga anade vi att detta var en grotta som inte alls är speciellt väldykt, men det insåg vi snart när vi kom in i systemet och hittade linor som såg ut som om de var från början av 90-talet. Riktigt siltiga och brunfärgade och en hel del linmarkeringar som såg ut att ha suttit där i evigheter. Enligt beskrivningen skulle grottan börja på 8 meter, ta sig ner till ungefär 20 meter rätt snabbt och sen efter totalt 250 meter komma fram till ett schakt som ledde ner till 46 meter för att därifrån fortsätta in i berget.

För att ta oss in i grottan fick vi korsa floden och leta reda på entrén utifrån den textuella beskrivningen som sa i princip ”Leta reda på en speciell sten som ligger under vattenytan, ställ dig på den med näsan mot berget och trilla framåt”. Visade sig vara en helt exakt beskrivning och det kalla vattnet från grottan som höll cirka 14 grader slog en i ansiktet när man lämnade floden som höll 25 grader i ytvattnet. Tyvärr så var sikten inte speciellt bra och vi beslutade oss för att klippa av både kamera och videobelysning på linan efter cirka 150 meter. Vi ville helt enkelt använda lamporna i fokuserat läge för att bättre kunna kommunicera. Bortsett från att linan sträckte sig betydligt grundare fram till schaktet så var beskrivningen helt korrekt, däremot så hade inte vi riktigt tolkat den på samma sätt som verkligheten. Vid schaktets början fanns ett T och efter att ha markerat rätt väg hem följde vi linan åt vänster då den droppade ner djupare. Vi var helt inställda på att grottan skulle fortsätta på kring 45 meter och när vi kom ner på djupet klippade vi av våra Tx30/30 på linan och fortsatte in. Gissa om vi blev förvånade när linan vände upp igen efter bara 15 meter och ännu mer förvånade blev vi när vi kom till en stor samling markers och vad som visade sig vara end-of-line vid en restriktion efter bara ytterligare cirka 5 minuter. Det går med största säkerhet att ta sig vidare in i systemet härifrån eftersom linan såg avsliten ut, men eftersom vi inte hade någon reel med oss var det bara att inse faktum och vända tillbaka mot utgången. Väl tillbaka vid droppet valde vi den andra vägen i T-korsningen och fortsatte in i systemet åt andra hållet. Linan vände snabbt upp väldigt grunt och då Micke hade problem med sin utloppsventil på dräkten vände vi dyket ytterligare en gång och gick hela vägen ut i floden igen. RS2 är en ganska speciell grotta som jag gärna återkommer till, men då vill jag gärna höra av någon som redan har varit på plats de senaste dagarna att sikten är bra. Helt klart värd ett besök, men för vår del så finns inte mycket mer att se om inte grottan bjuder lite mer på sig själv i form av sikt. Den här dagen hade vi gett oss sjutton på att lyckas äta middag och istället för att besöka någon mer dykplats åkte vi hem och riggade om inför morgondagen innan det bar iväg till Gramat för en bit mat.

Flera dykcenter


Dykcenter finns flera i regionen, både mindre&enklare som enbart erbjuder fyllningar till stora som erbjuder fullservice inklusive både boende och helpension. Vårt favoritställe är Gonflage.com som ligger i Gramat och drivs av den helt franskspråkiga André Gramal. André är i 55-årsåldern och en riktigt skön filur som verkligen får en att känna sig som en riktigt dålig människa som inte kan mer franska. Han vill så gärna dela med sig av sin kunskap och det spenderas en hel del tid framför Google Translate i fyllstationen vid besöken. Under sommarhalvåret har han även en anställd allt-i-allo (luftfyllare, grottinstruktör, trevlig prick m.m.) som inte tvekade en sekund att hjälpa oss med fyllningar även vid väldigt okristliga tider. Eftersom han bor på centret var det aldrig några problem.

Centret har ett kylt bad som flaskorna ligger i när de fylls (termometern visade -9 grader) och man har stora bankar med både luft och EAN32 samt givetvis både syre, helium och booster. Även övriga center i området uppfattas som riktigt bra, men fyllstationen i Gramat är enastående och ligger dessutom bäst till i förhållandet till vårt boende. De andra ligger lite mer mitt ute i ingenstans. I Gramat är det enkelt att i princip när som helst svänga förbi med flaskor, lämna dem för fyllning och i bästa fall äta lite mat eller handla innan man plockar upp flaskorna på vägen hem. Går alldeles utmärkt att även lämna flaskorna utanför dörren på dykcentret om man bara märker upp dem ordentligt med namn, vad som är i och vad man vill ha i dem. Se avsnittet med länkar för en lista över ytterligare dykcenter i området.

Nästa dag envisades solen som vanligt med att lysa på oss och som tur var så hade vi bestämt oss för att åka till CABOUY där det går alldeles utmärkt att både parkera och byta om i skuggan av stora träd. Målet var att försöka oss på konststycket att först göra en travers på 900 meter med ett snittdjup på ungefär 18 meter till POMAYSSEN och därefter direkt fortsätta vidare mot där vattnet slutar ca en kilometer längre fram med ett medeldjup på 15 meter. Där skulle sedan en torrgrotta på drygt 1.5 km ta vid. Tanken var alltså att dyka hela vägen in, dvs. totalt cirka 2 kilometer, kliva ur dykutrustningen och gå en vända i torrgrottan innan det var dags att påbörja den lika långa hemresan. Den första delen hade vi gjort redan tidigare, så den visste vi precis hur både djup och tider skulle se ut, men fortsättningen var ny för oss alla. Dyket gick helt som förväntat de första 900 metrarna och vi kom fram till CABOUY ungefär 5 minuter före tidplanen, men etapp nummer två (som ingen av oss simmat tidigare) var betydligt djupare men framförallt mycket mer upp&ner jämfört med kartorna. Detta gjorde att vi förbrukade betydligt mer gas än planerat och tvingades till slut vända pga. syrgasen. Efter 95 minuter och cirka 1600 meter fick vi således styra kosan hemåt utan att få se varken torrgrottan eller äta upp den medhavda matsäcken. Det roliga var däremot att dyka ytterligare en grotta som väldigt få har besökt, det är helt enkelt för krångligt att börja dyket i POMAYSSEN och majoriteten av de besökande dykarna dyker open circuit och har inte kapacitet för att simma mer än möjligtvis en enkel travers från CABOUY till POMYASSEN. Vi med våra rebreathers och två stageflaskor var kan göra 4 gånger så lång sträcka då vi kan utnyttja tillgången till öppet vatten i POMAYSSEN i händelse av problem. Efter totalt 200 minuters ihärdigt simmande var det hur som helst tre riktigt nöjda dykare som hoppade ur grejorna, slukade en sen lunch och vände näsorna mot solen en stund innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem igen. Även denna kväll lyckades vi faktiskt få middag, börjar bli en riktigt trevlig vana till skillnad från veckans inledning.

Ressel


Näst sista dagen var vigd åt att försöka ta oss så långt som möjligt in i RESSEL, första dagens uppvärmningsdyk hade gett mersmak. Utrustade med reservscooter och 5 stageflaskor vardera frågade ett par finnar om vi verkligen trodde att vi hade tillräckligt med utrustning. Efter en kontroll i ytan susade vi iväg in i mörkret och 25 minuter senare landade vi på 45 metersnivån. Planen var att spendera 30 minuter på den djupa sektionen och efter knappt 15 minuter så passerade vi 800m-markeringen där vi vände första dagen. Efter ytterligare 50 meter kom vi till tredje T:t (som i själva verket är ett jump), och vi följde mainline in i en passage som grundar upp där grottan helt ändrar karaktär. Från att under de senaste 4-500 metrarna varit väldigt stor, rymlig och med mjuka djupförändringar blir grottan här betydligt tajtare med flera ordentliga ändringar av djupet.

Efter ytterligare drygt 200 meter ändrar grottan karaktär igen och återgår till sin vanliga, stora skepnad. Det som däremot var nytt var att den ensamma, fina linan som vi följt hela vägen helt plötsligt efter 1000-meterspasseringen blev fyra parallella linor varav en ståltråd. Här stabiliserades djupet på ungefär 60 meter innan det sakta droppade djupare. Som djupast var vi på 64 meter och när klockan ringde för vändning 55 minuter efter att vi lämnat öppet vatten hade vi transporterat oss cirka 1250 meter varav sträckan från 450 meter är 55 meter eller djupare. Under den sista delen av sträckan hade vi även passerat de två jumps som leder djupare och längre in i systemet. Bortsett från att mitt elunderställ inte ville vara med på grund av en stukad kontakt så förflöt sträckan hem utan problem. När vi efter totalt 90 minuter lämnade 45 metersnivån 450 meter från utgången och påbörjade uppstigningen väntade mer än två timmar dekompression varav ungefär 80 minuter på 6 meter. 6 metersstoppet förgylldes av att våra finska vänner simmade förbi och överlämnade en liten flagga gjord av silvertejp och en pinne där de passade på att vrida om kniven för VM-hockeyresultatet. Därefter gjorde de sitt dyk i ungefär en timme och kom tillbaka och vinkade åt oss som fortfarande låg kvar på deko när de var på väg ut. Under tiden de var borta kom en ensam engelsk dykare förbi, lämnade kvar lite flaskor och en reel med lina innan han försvann ut ur grottan igen. Det intressanta med flaskorna var att det var stålflaskor riggade som stageflaskor, men för att få bättre flytkraft hade man strappat fast träplankor på flaskorna. Värt att notera är att dykaren inte simmade förbi utan faktiskt kom förbi, halvt som halvt gående på botten. Flaggan, den engelska dykarens utrustning och simteknik samt några partier sten-sax-påse gjorde att tiden flöt förvånansvärt snabbt och total dyktid blev cirka 4 timmar och 15 minuter. Det var däremot länge sedan jag saknade elunderstället så mycket…

Med lite distans har vi alla tre kommit fram till att den lite grundare/tajtare passagen mellan 850 och 1000 meter är den allra finaste delen av grottan och gör att det helt klart är värt den långa dekompressionen som är priset man får betala. Nästa besök får utvisa vad som döljer sig ännu längre in i systemet. Johan och Magnus gick vid sitt dyk den andra vägen vid tredje T:t och efter att ha samkört våra erfarenheter av dyket visade det sig att vi passerat varandras vändpunkter, dvs. om man räknar ihop våra två dyk så hade vi genomfört hela den circuit som går som en åtta i den djupare delen av systemet.

Regionen Lot/Dordogne har som tidigare nämnts fått sitt namn av floderna med samma namn och präglas av förklarliga skäl helt av den fantastiska naturen med höga berg, djupa dalar, slingrande bergsvägar och massor med grottor var helst ögat når. Dessutom ges man möjlighet till riktigt bra mat där de mesta kretsar kring anka och/eller getost. Ett absolut måste är att besöka staden ROCAMADOUR som helt sonika ligger uppslängd på en bergvägg. När man ändå är i området kan man passa på att besöka grillrestaurangen Roc de Berger som ligger mellan ROCAMADOUR och dykplatsen ST GEORGE. Det är mycket snabbare att åka stora vägen mellan Gramat och ST GEORGE, men GPS:en lurar in en via ROCAMADOUR eftersom alla vägar här nere är märkta 90 km/h trots att det inte går mer än 30 km/h i snitt när man kryssar upp och ner över bergen och dalgångarna. Väl värt resan bara för att titta på naturen och från vårt boende så hade vi aldrig mer än 40-60 minuter / 25 km till någon dykplats.

Fredagen skulle visa sig bli en dag man länge kommer att berätta om för sina barnbarn, elever och alla andra som orkar lyssna. Hela veckan hade vi varit helt inställda på att bara åka tillbaka till sidemountgrottan MARCHEPIED, men efter att ha fått höra att sikten i ST GEORGE skulle vara fenomenal valde vi att rigga våra scootrar och rebreathers och börja med att göra ett dyk där. Efter att ha blivit försenade av en trilskande o-ring i en flaskkran till syrgasen på en av rebreathrarna kom vi äntligen i vattnet och var på väg in i systemet. ST GEORGE börjar med en brant slänt som tar dykarna ner till 28 meter innan grottan klättrar tillbaka upp till ungefär 15 meter och sedan sakta vidare ända upp till en stor luftklocka 380 meter från ingången. Fram hit var sikten bra, men absolut inte fenomenal och åtminstone delar av oss har sett grottan i bättre förhållanden. Strax efter luftklockan finns en relativt tajt restriktion som ger möjlighet till vidare passage. Majoriteten av dykarna passerar aldrig denna restriktion, antagligen eftersom luftklockan är en naturlig vändpunkt om man inte dyker med stageflaskor. ST GEORGE består till stor del av lera, i och för sig väldigt fast lera som till och med har de för grottor så klassiska "scallops". Om man inte tittar väldigt noga så ser man knappt skillnad på ett stenblock och ett lerblock, men bara att röra sig i grottan gör att man påverkar leran som kan ligga kvar löst i vattnet i flera dagar om det inte är någon ström. Just det faktum att inte så många tar sig igenom restriktionen var vår smala lycka och efter att ha klippat av scootrarna tog vi oss igenom och möttes av fenomenal sikt. Själva restriktionen ligger på bara ett par meters djup och grottan byter karaktär till att bli mindre och mer vindlande samt ligger åtminstone till att börja med kvar relativt grunt istället för att ta sig ner på djupet igen. Däremot är det mycket upp och ner vilket gör att det går åt mycket gas även med en rebreather. Vi valde att koppla den ena av våra bailoutflaskor som var fylld med Tx30/30 offboard och alltså driva rebreathern med en gas med hög syrehalt för att på så sätt både spara på syre och ha tillgång mer diluent än vad våra två- resp. trelitersflaskor rymde. Sump nummer två som börjar vid restriktionen sträcker sig mellan 3 och 15 meters djup och resan in var en av de bästa under hela veckan med både fantastisk sikt och otroligt vacker grotta. Efter totalt 60 minuter och cirka 900 meters penetration från ingången vände vi dyket och påbörjade hemresan. Sikten var fortfarande riktigt bra, men våra rörelser i vattnet och de bubblor som maskinerna släpper ifrån sig vid varje uppstigning gör som sagt att leran blir påverkad vilket gjorde att det fanns en hel del löst lera i vattnet. Sikten var absolut inte dålig, men det blev i alla fall en hel del backscatter från våra lampor. Tillbaka i headpool så var det mer än en av oss som hade svårt att få ut munstycket på grund av det stora leendet som gick från öra till öra. Först Ressel igår och sen det här nu. Kan det bli bätttre? Det kunde det…

För att förbereda hemresan tog vi vägen förbi Gramat för att lösa ut oss från fyllningsstället och få en bit mat. Det första gick galant, men mat var som vanligt ett problematiskt område. Den franska madamen i hotellrestaurangen upplyste torrt "No, restaurant closed. 3 o'clock nothing open in France".
Brödet och osten som blivit ett stående inslag i vår vardag började kännas lite kämpigt, men vad gör man inte när man är hungrig. Efter att ha löst betalningen av boendet och lastat om så vi bara hade med sidemountutrustningen gav vi oss iväg mot MARCHEPIED för ett avslutande kvällsdyk. Klockan hade redan hunnit bli 17 och vi insåg att det skulle bli sent som vanligt, tanken på att kunna få en riktigt middag hade för länge sedan övergetts. Det råder inget egentligt dykförbud vid MARCHEPIED, men markägaren är enligt uppgift inte alldeles glad över besökarna. Vi gjorde således vårt bästa för att maskera oss som svampplockare/vandrare och släpade raskt iväg all utrustning bort från bilen och ner genom skogen till entrén. Den här gången valde vi att prioritera ner strömlinjeformningen och istället satsa på att få med större batteripack med videobelysning. Den första passagen är som sagt riktigt trång, men eftersom man ändå måste ligga på sidan för att komma in fungerar det att få plats med både ena flaskan och batteripacket i den spricka som löper nästan hela vägen in. Först hade vi tänkt att även ta med varsin extra stage in för att kunna komma ännu längre, men efter att ha gjort en passage och lämnat av kameran insåg vi att det inte skulle fungera att både knuffa en stage framför sig och samtidigt hantera en lampa med videoreflektor. Något skulle garanterat få ta emot för mycket stryk, antingen grotta, lampa eller stage. Vi nöjde oss till slut med att ta in en stage för att ha extra marginaler inför hemsimmet genom restriktionen. Den här gången hade vi bestämt oss för att utforska det ben som gick till höger i en T-korsning som vi passerade första dagen. Korsningen ligger ungefär 200 meter från entrén och efter att ha lämnat silten som rördes upp i samband med restriktionen visade sig grottan återigen från sin bästa sida med kristallklart vatten och den här gången belyst med två videobelysningar. Magiskt är ordet. Framme vid T-korsningen signalerade Anders att han behöver en marker för att märka upp rätt väg hem och jag tog mig förbi kameran och skickade över en kaka. Därefter gick Anders först in genom ytterligare en riktigt trång passage, med Micke efter och jag själv sist. Efter bara en liten bit stannade Micke upp och silten vällde ut ur hålet. Jag hade ännu inte lämnat rummet med T-korsningen utan låg precis vid ingången och tittade konfunderat på den sand som låg på botten och kunde först inte begripa hur den kunde silta så vansinnigt. Tog en liten näve sand och lyfte upp och när jag släppte så trillade den direkt till botten utan att lämna några spår i vattnet. På en gång blev det solklart att det måste vara massor med lera bara en liten bit längre in och eftersom jag nu bara såg Mickes fenor bestämde jag mig för att det var lönlöst att ta oss in allihop om det redan nu var så pass dåligt. Jag drog lite i Mickes ena fot för att visa att jag backade ut och efter bara några sekunder kom han efter. Vi garvade lite åt situationen där vi låg i nästan kristallklart vatten och ut genom ett hål i väggen så stod ett skorstenssprut med lervatten och där inne någonstans visste vi att Anders fanns. Jag bestämde mig för att simma in en bit längs linan för att ge Anders lite ledljus om han hade problem att hitta ut, trodde även att jag skulle kunna se hans videobelysning när han kom emot mig. Där trodde jag fel, för helt plötsligt materialiserades en av Anders flaskor och körde över mig där jag låg och väntade. Sen kom pepparkaksgubben Anders ut täckt av lera från topp till tå. "Det var lite trångt när jag skulle vända mig om" fick vi sedan höra och då fick Anders även förklaringen till att det hade varit svårt att kissa under resten av dyket: kissventilen var helt igensatt av brun lera.

Vi lät oss däremot inte nedslås av lite lera utan tog oss raskt vidare längs det andra benet på linan där sikten fortfarande var helt ok och efter bara några meter blev fantastisk igen. Förnöjsamt sjungande för oss själva fortsatte vi in i systemet och efter totalt 40 minuter var det dessvärre dags att vända tillbaka mot ytan. När vi började närma oss T-korsningen gick sikten från fantastisk till dålig till total nollsikt på bara några meter. När man dyker i grottor i dålig sikt gör man det ofta i något som kallas touch contact, dvs dykarna går in och håller ena handen på linan och den andra på kompisen framför. På detta sätt vet man alltid var hela teamet är och man kan även kommunicera via tryckningar och handsignaler. Siktförändringen var så drastisk att när jag som gick först ut stannade upp i nollsikten för att invänta att de andra gick in i touch contact så låg de fortfarande i helt ok sikt trots att den närmaste dykaren vara bara en dryg meter bakom mitt huvud. Jag väntade och väntade och samma sak gjorde de där bakom som undrade vad jag pysslade med. När jag till slut ledsnat på att vänta och fortsatte en liten bit in i siltouten blev det vips uppenbart för de andra vad jag väntat på. Hördes lite grymtningar bakifrån och jag väntade in dem så vi kom samtidigt till T-korsningen efter ungefär tio meter. Här var sikten bättre, men fortfarande bara ett par decimeter och vi utbytte okejande av vår marker som visade rätt väg ut genom att helt enkelt peka på den istället för att som vanligt markera med lamporna. Det är vid sådana här tillfällen som all träning och rutin betalar sig, det är absolut inte alla som klarar av att hantera total nollsikt och framförallt inte ett par hundra meter in i en tajt grotta. Efter ytterligare ett tiotal meter kom vi ut ur lermolnet och tillbaka till den fantastiska sikten igen och hemresan fortsatte utan problem. Alldeles i anslutning till där restriktionen ut till entrén börjar fanns en möjlighet att göra ett hopp åt ett annat håll och jag hade bestämt mig för att titta närmare på denna del som ett sista ryck innan det var dags att gå upp. När jag däremot stoppade in huvudet och insåg att det var samma typ av passage som det som skapade lermolnet tidigare strök jag planerna och efter att ha utväxlat ok med de övriga så inleddes ålandet mot ytan genom restriktionen. Vi visste alla att det var lång tid till nästa besök så jag hade inte direkt bråttom att komma ur hålet, men allt har ju ett slut och så även denna veckas dykäventyr.

Veckan som helhet var som du redan förstått fantastisk med otroligt bra väder och ännu bättre dykning. Dyken under de sista två dagarna ligger samtliga med på åtminstone min totala topp-10-lista. Alla dykplatser visade sig inte från sin bästa sida, men redan under resan hem började planer på ytterligare besök att smidas. Återstår att se när dessa kan sättas i verket men det finns en del annat på att-göra-listan som behöver bockas av innan.

Frankrike är lite speciellt att resa i om man inte kan språket, men till skillnad från de riktigt heta turistorterna där man ses som något som katten släpat in om man inte pratar franska så försöker verkligen folk i regionen att både förstå och kommunicera med en. Det som är svårast att vänja sig vid är den stora skillnaden mellan öppettider på affärer och restauranger, det gäller att planera en del om man inte ska få gå hungrig. Med svenska mått mätt är de tidsrymder där det faktiskt går att beställa mat i de många restaurangerna löjligt begränsade. Avstånden mellan dykplatserna och boende är relativt korta, men det tar hyfsat lång tid att ta sig fram ändå på grund av klättringarna upp- och nerför bergen. Med tanke på den fantastiska naturen är det dock lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av färden. Det är inte alldeles enkelt att hitta den ideala vägen heller, inte ens med GPS. Som nämnts tidigare är det inte lätt för GPS:en att välja optimal väg på grund av den rådande hastighetskodningen i kartmaterialet. Om man däremot accepterar att det får ta den tid det tar så är det otroligt bekvämt med GPS och man spar inte mer än kanske tio minuter per resa på att själv optimera med karta. För att ens komma i närheten av tiderna som en navigator ger behöver man däremot en karta med topografisk information eller egen lokalkännedom. Även resan ner underlättas av om man redan i förväg lägger en önskad rutt med GPS:en istället för att bara åka den väg som navigatorn föreslår som default. Av någon underlig anledning så envisas alla navigatorer som vi har testat genom åren med att leda in oss på små skruttvägar under nedresan, medan man blir hänvisad till stora, fina motorvägar hela vägen hem. Detta år skilde det drygt fyra timmar i restid mellan ut- respektive hemresa och då körde vi nonstop i båda riktningarna. Grundtipset är att hålla sig till motorvägen A1 som går större delen av sträckan genom Europa. Mer tips om resrutter etc. finns i listan med länkar nedan, här hittar du en GPS-fil till Garmin som säkert går att importera i en massa andra navigatorer också med lite plockande.

Budgeten för resan är relativt modest om man bortser från reskostnaden som man inte kan göra så mycket åt. Totalt spenderade vi ungefär 600 mil i bilen då vi utgick från Västerås och knappt 100 av dessa är förlagda till och från dykplats. Under vår resa spenderades cirka 10.000:- på bränsle, vägtullar och avgifter för färja/bro. Boendet som rymde 6 personer kostade 5.500:- för en dryg vecka inklusive städning och sängkläder och maten slutade på cirka 1800:-/person. Då åt vi i huvudsak hemma, men var även ute på restaurang vid åtminstone fyra tillfällen och njöt av den lokala maten helt utan att skämmas. Totalt sett för sju dagars dykning pratar vi alltså under 7000:-/person inklusive resa och helpension och det enda som tillkommer är gasfyllningar som för oss stannade under 400:-/person. Om man dyker open circuit blir det givetvis en högre gaskostnad, men totalt sett är paketet otroligt svårslaget om man värderar pengar kontra dykupplevelse. För de pengarna får man knappt flygbiljetten till Florida eller Mexico och då tillkommer även alla andra kostnader för både boende, mat, parkavgifter och inte minst utrustning.
De senaste åren har grott- och framförallt gruvdykningen exploderat i Sverige. Detta till största del pga. att ett flertal fantastiska dykplatser i form av gruvor har blivit tillgängliga men även för att det numera går att utbilda sig i Sverige. Finns åtminstone en handfull svenska instruktörer som utbildar på hemmaplan från Cavern till Full/Technical Cave. Dykplatserna i Sverige är framförallt gruvor eftersom det knappt finns några vattenfyllda grottor. Till höjdpunkterna hör Tuna Hästberg, Långban och Sala Silvergruva som samtliga är gruvor men i norra Sverige finns till exempel Bjurälven/Dolinsjön som är en ordentligt stor undervattensgrotta som redan är klassificerad som Sveriges längsta trots att den inte är färdigutforskad.

Grottdykning är en prylintensiv gren av sportdykningen, men med enbart utrustning kommer man inte långt. Ända sedan mitten av 1900-talet har metoder för att säkert genomföra grottdyk utvecklats och finslipats. Dykare som inte följer dessa metoder utsätter inte bara sig själva utan även andra för livsfara. Metoderna går i huvudsak att översätta rakt av för användning även i gruvmiljö som på vissa sätt är enklare men på andra sett mer komplicerade och oförlåtande. Det är inte svårt att simma in i en grotta/gruva, det svåra är att komma ut oavsett vilka problem som man ställs inför. Det största problemet för den outbildade dykaren är helt enkelt att man inte har en aning om hur mycket som kan gå fel. Just den slutsatsen är vad man ofta även som erfaren trimix- och/eller vrakdykare gör efter sin Intro to Cave / Cave 1. Man tror att man ska komma hem med ytterligare ett plastkort, men får istället en mängd detaljkunskaper som tillsammans skapar en stor helhet som är avgörande för både sin egen och faktiskt även andras överlevnad i grottorna/gruvorna.

Utbildade grottdykare blir ofta tämligen fanatiska kring sin dykning och när man väl har blivit bergtagen är det svårt att motivera både tid och pengar för någon annan slags dykning. Man får helt enkelt så mycket tillbaka i form av upplevelse kontra tids&ekonomisk insats. Historiskt sett är det ofta erfarna trimixdykare som har sökt sig till grottdykningen för att ta sin egen dykning vidare, men idag finns även en relativt stor del dykare som genomför grottutbildning som sitt första steg på den tekniska dykstegen. Grundkravet för att genomföra en Intro to Cave / Cave 1 är inte högre än AOW/ASD/**-dykare eller motsvarande som dessutom är EANx utbildad. För att ta sig igenom utbildningen inom normal tid rekommenderas däremot att man genomfört t.ex. GUE Fundamentals / NAUI Intro to Tech / Swedtech TDBS eller motsvarande. Alternativet är att man redan är en erfaren teknisk dykare väl förtrogen med dagens rutiner och utrustning för teknisk dykning.

Kursstegen ser lite olika ut beroende på utbildningsorganisation, men generellt sett kan man säga att organisationerna ser synnerligen likadant på denna typ av dykning. Cavern är sportdykning i det som kallas daylight zone., dvs. man dyker i den delen av grottan där det hela tiden finns tillgång till naturligt ljus. Finns i huvudsak i Mexico och i Sverige är nivån i praktiken meningslös eftersom det inte finns någon daylight zone i våra gruvor.

Intro to Cave / Cave 1 är dykning med direktuppstigning, enbart bakgas och begränsad komplexitet på navigationen. I övrigt begränsas man enbart av gasmängd när det gäller penetrationsdjupet dvs. hur långt in man kan ta sig.

Full Cave är ett samlingsbegrepp och finns i praktiken i flera nivåer där första nivån formellt ofta heter Cave Diver. Här dyker man fortfarande med enbart bakgas, men har även fått lära sig mer komplex navigation och genomför även dekompressionsdyk i begränsad form. Nästa nivå heter Technical Cave / Cave 2 och innehåller (multi)stagedykning, dekompressionsdykning och i vissa fall även survey dvs hur man karterar grottor/gruvor.

I avsnittet länkar nedan finns ett dokument som jämför skillnaderna mellan de stora utbildningsorganisationernas kurser.

CMAS anses internationellt vara en liten spelare på detta område och har samma typ av uppdelning Cavern – Intro – Full men kallar däremot nivåerna Cave 1-3. Nedan finns även en länk till CMAS Cave Diving Standards.

När kommer du själv att ta klivet in i en ny del av sportdykningen för att kunna besöka våra fina gruvor och grottorna i exempelvis Frankrike, Florida eller Mexico?


Filmklipp från resan:
http://korta.nu/2wah3 Sidemountdykning i Marchepied, sista dyket för resan
http://korta.nu/3ahgm Sidemountdykning i Cregols
http://korta.nu/gueqb Rebreather: Ytbilder från St Saveaur och UV från Ressel
http://korta.nu/g7y7h Rebreather: Source du Durzon

Plongeesout.com
Fransk grottdykarsajt med info om i princip samtliga grottor i regionen:
http://www.plongeesout.com/

Underwaterguide to the Lot and Dordogne
Bibeln för dykning i regionen med beskrivningar av samtliga mainstream och en hel del ”ovanliga” grottor. Väl värd sina sju pund.
http://lot46.com/lot_guide.php


Boende och gasfyllning

http://soldelpech.visaprod.com/
Boende 5-8 personer i självhushåll, hus med pool och stora förvaringsutrymmen:

http://www.gonflage.com/
Top-of-the-line dykcenter med både fyllning och boende i Gramat:

http://www.lotcavediving.eu/
Ett dykcenter i klassisk stil med både boende, mat och fyllstation/förvaring på samma ställe. Ligger alldeles i närheten av Ressel.

http://www.lotcavedivingcentre.com/
Fyllning och helpension, boende organiseras i hus en bit från dykcentret. Man har ett antal hus i olika prisklasser och storlekar att välja mellan. Fyllstationen är ”self-service” och varje sällskap har tillgång till en uppsättning med bankflaskor som personalen fyller upp under dagen vilket för ens egen fyllning enklare. Jämförelsevis mycket eget arbete för att fylla, men lägst priser för att kompensera.

Exporterade GPS koordinater
http://korta.nu/0j9o0
Här finns en fil med Garmin GPS-koordinater som de flesta navigatorer kan importera. I listan finns samtliga grottor i området som vi besökt genom åren. OBS att vissa positioner finns med flera gånger, t.ex. ”RS2 infart” och ”RS2”, i dessa fall navigerar man först till ”RS2 infart” och sen för egen hand till ”RS2” eftersom det inte finns några vägar som leder ända fram i kartmaterialet.

På Google Maps finns även en karta som vi löpande underhåller med nya positioner. Skicka ett mail till jonas@pavletic.se för att få komma åt kartan.

Elektroniska grottkartor
En samling kartor som växt fram under åren.
http://korta.nu/4m0ok

Jämförelse mellan de stora grottutbildningsorganisationernas kurser.
Dokumentet används inom Dykprojekt Sala Silvergruva för att bedöma färdigheterna hos gästande dykare, men grunddata är utbildningsorganisationernas egna utbildningsstandards.
http://korta.nu/o7fl4


CMAS Cave Diving Standards
http://korta.nu/sn4w2


Om författaren:
Jonas Pavletic är 39 år, grundutbildad inom SSDF, uppfostrad inom VSDK-Mollusca och CMAS/SSDF * instruktör. Utbildar i huvudsak tekniska dykare inom NAUI-systemet upp till Cave 2, Tech 2, Tech Wreck Penetration dvs. hela NAUIs open circuit kursstege. Småbarnsförälder med begränsat med tid för att utbilda och har då fokus på i huvudsak grottdykarutbildning, men assisterar fortfarande med framförallt hjärteämnena dykfysik/dykmedicin i samband med Molluscas */**/*** kurser. Projektledare för Dykprojekt Sala Silvergruva där den enskilt största delen av den privata dykningen spenderas.
jonas@pavletic.se, 070-31 31 734


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka