Namn: Lösen:


Heron Island – Ett dykparadis


2002-02-18
Av: Bjarne Engstrand
Läst: 5 945 gånger.

Heron Island är en liten ö på södra änden av Stora Barriärrevet. Det var den andra och sista platsen jag, familjen och Åsa besökte under våran vistelse i Australien, och vi blev inte besvikna.


Det var egentligen inte den lilla ön vi hade rest runt halva jordklotet för att se, utan snarare vattnet runt. Allt positivt jag hade hört om Stora Barriärrevet visade sig stämma.

I mitt rum, här hemma i Sverige tränar jag på att bemästra kaos, men mästare är jag inte än, för mindre saker som t.ex. en loggbok försvinner lätt. Jag kan därför inte skriva en allt för utförlig berättelse om första dyket men lite går alltid att skrapa ihop.

Två saker kan vara bra att tänka på om man åker till Heron Island för att dyka. Det första är att de inte har DIN-kranar, så jag hade släpat med min reg helt i onödan. Jag fick hyra en reg som visserligen var i nyskick, men den kostade därefter också. Det andra man bör tänka på är att de mäter vikterna i pund istället för kg. Man bör alltså ha klart för sig hur mycket ett pund är för så att man slipper, som jag, simma tillbaka in till båten för att lägga på sig lite extra bly.

Efter dessa två smärre problem kunde vi äntligen börja dyket. Eftersom det var vårat första dyk på platsen följde vi med en divemaster vilket inte är min stora passion. Trots det blev Dyket helt underbart. Vi såg flera hajar, två sköldpaddor och givetvis revets övriga prakt, färg och artrikedom. En svag ström gjorde att vi knappt behövde simma. Sikten var dock bara 10-12 meter.

Redan på eftermiddagen hade sikten förbättrats och sikten förbättrades sedan gradvis från dag till dag. För varje dag såg vi fler hajar än vi gjort tidigare, och stora, färgglada fiskar tycktes bli allt vanligare. Ja, allt blev bara bättre och bättre för varje dyk.

Varje dyk trodde vi var det perfekta och att inget kunde bli bättre, men hela tiden var dyket efter ännu bättre. När vi gjort vårt näst sista dyk var vi säkra på att verkligen inget kunde bli bättre, men det trettonde och sista dyket bjöd oss på något ännu bättre än perfekt, som bara för att poängtera våran dumhet.

Vi var trötta efter bara en timmes ytintervall och när vi kommit ner några meter upptäckte jag att jag glömt min dator. Jag gick upp igen och hämtade den och lyckades sedan hitta Åsa och Mamma som höll sig fast nere vid bottnen. Bottnen var sandig och grå. Strömmen var stark och förde oss i motsatt riktning Revet.

För en gång skull for alla iväg i en grupp. Strömmen gjorde det nämligen svårt att ändra riktning. Efter att vi flugit fram över sandbottnen i några minuter uppenbarade sig en stor korallformation. Det var ”The Bommie”. Det var en känd putsstation för mantor, eller djävulsrockor som de så omotiverat också kallas. Mantor kunde ibland ta sig dit för att bli rengjorda av alla de putsarfiskar som tycktes gilla den ensamma korallklumpen på en för övrigt död sandbotten.

Under genomgången innan dyket hade divemastern berättat att man, med lite tur kunde se en manta där, eller med riktig tur, ibland två. Han hade sagt att om vi fick turen att se en manta skulle vi sätta oss ner på bottnen för att inte skrämma den

När alla, väl framme vid bommien, helt plötsligt satte sig ner på bottnen var min spontana reaktion att sätta mig ner på bottnen och se mig runt. Men varken bakåt, framåt eller åt någon av sidorna såg jag någon manta. En skugga gled förbi på bottnen och jag insåg att mantan var rakt över mig. Jag tittade upp och såg till min stora lycka att det var två stora mantor ungefär 10 meter över våra huvuden. Med en vingbredd på ca fyra meter flög de förbi oss. Ljudlöst.

Jag var inte den enda som, innan vi fortsatte dyket försökte mig på en glädjevolt. Den blev dock inte lika graciös som jag hade hoppats.

Var inte det en perfekt avslutning på dyket och min berättelse? Jo, men av tidigare erfarenhet vet vi ju att perfekt alltid kan bli bättre. Fakta är att bara 10 minuter hade gått och våra flaskor var nästan fulla.

Strömmen var tilltagande och vi gled fram i en härlig fart mot revet och grundare vatten. Efter bara fem minuter var vi uppe på 10 meter och revet sprakade i färger. Det fanns ingen möjlighet att sätta sig på bottnen, dels för att vi skulle skada revet, dels för att strömmen var för stark, så när vi såg en stor skugga på bottnen kunde vi bara vända oss på rygg och fortsätta driva med strömmen. Även mantorna simmade i strömmens riktning och denna gången var de bara fem meter över oss. Dessutom var det inte två, utan tio!

Nu var dyket fulländat, men under de resterande 25 minuterna lyckades vi se ytterligare 14 mantor, dessa ännu närmare. Dessutom såg vi ett flertal hajar, sköldpaddor, en giant grouper och en jättemuräna. Jag har säkert glömt att nämna mängder av intressanta och spännande fiskar, men man kan faktiskt komma till en punkt då hjärnan är så full av intryck att man inte kan ta emot fler. Vid den punkten var jag och mitt sista dyk i Australien blev därmed mitt livs bästa.

Jag hoppas inte att jag gjort någon avundsjuk, men förresten, varför skulle jag ha gjort det? Vättern är en utmärkt dykplats och skillnaden i temperatur är bara lite mer än 25 grader. Så ta en titt på alla utfärder vi har. Dyksäsongen har redan börjat och dyken blir nog minst lika spännande som dyken på Heron Island.

Fotoalbum:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/442.html


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka