Kan en fisk vara farlig?

Sedan 1926 har ca 80 människor dödats av vithaj (carcharodon carcharias).
31 av dessa blev dödade utanför Sydafrikas kuster.
Vithajens tänder kan bli upp till 7,5 cm långa, är triangelformade och sågtandade för att kunna skära igenom hud, fläsk, kött och ben – såsom en smörkniv i varmt smör.

När hajen ruskar på huvudet gör den det för att den vill att alla senor, mellan det köttstycke den har i sitt gap och resten av bytets kropp, ska lossna. Om smakbiten sedan inte faller hajen i smaken lämnas offret i havet att förblöda eller i bästa fall drunkna.

Vithaj har funnits på vår planet långt, långt innan människan ens var påtänkt.
Denna långa tid av genetisk finslipning har gjort den till ett av havens mest framgångsrika rovdjur.
Bl.a. håller den, till skillnad från andra fiskar, en kroppstemperatur på upp till ca +14 ºC över den aktuella vattentemperaturen. Det klarar den genom att den värme som uppstår i muskler och organ tas om hand via en slags värmeväxlare, VVX på ingenjörsspråk, rete mirabile på latin.

Hajens blod kan binda extra mycket hemoglobin vilket underlättar syreupptagningsförmågan.
”Varmblodig” och med mycket syre i musklerna gör vithajen extra snabb och dödlig.

Vithajens nästan övernaturligt utvecklade sinnen – ögon med inbyggda solglasögon, elektroreceptorer på nosen som uppfattar elektriska impulser från ett byte, hud med tryckreceptorer som uppfattar minsta vibration i vattnet, mm, mm, – gör den till en fullbordad dödsmaskin – en dödsmaskin som inte lämnar några spår efter sig utom möjligen rödfärgat vatten.

De människor som har fått dela med sig av sig själva till vithajen, och blivit kvarlämnade för att de varit för magra, har sagt att de aldrig ens märkte hajen förrän den tog en smakbit.
Hajen är snuskigt snabb och ljudlös.

En kall höstdag i oktober 2002 satte sig en skara bimbo-dykare på planet till Kapstaden, Sydafrika.
Vi bodde i Nordhoek vid atlantkusten, söder om Kapstaden och norr om Godahoppsudden.
En mycket bred och lång sandstrand mot Atlanten åt väster, höga klippor i norr och söder. Indiska oceanen åt öster.

Den första veckan ägnade vi oss åt ordinära vrakdyk på stora vrak med mycket att penetrera, dyk i stora täta kelpskogar, dyk med nyfikna sälar, dyk med vanliga hajar, dyk med sköldpaddor och snorkling med rätvalar. Inga direkt speciella dyk således.

Vi var ut till Robben Island och vi var upp på Taffelberget och vi var ut till Godahoppsudden och vi var ut till kap Agulhas, Afrikas sydligaste udde, och vi var till fina vingårdar och vi var till ölbryggeri och vi var .. *gäsp*

Båten tog vågorna ganska bra då den hade dubbla skrov, även kallat katamaran. De flesta av oss stod på taket och höll oss krampaktigt i relingen av rostfritt stål men med dåliga svetsar.
De flesta kepsarna var vända bakochfram så att skärmen inte skulle utgöra ett vindfång som skulle få den att blåsa av huvudet.
Vågorna var fortfarande oss relativt nådiga.

Röster på ett främmande språk for genom luften och några av våra guider började göra väl inlärda uppgifter. Ankaret gick till botten och buren åkte i havet. Vi noterade att flytbojarna var monterade på burens insida, det är nog för att den har så vassa tänder sa någon.
En annan sa att hajen lätt skulle kunna krossa den bräckliga buren, med det vet den inte om – ännu..
Vi drog lott om vilka som skulle ner i buren först. Nitlott eller ej – jag skulle ner först tillsammans med Lady-Lena… hur skulle det gå?
Jag har läst att människor i en extremt stressad situation, t ex i en bur med vithaj utanför, brukar göra en s.k. stridstömning i tio fall av tio.
In på den trånga båt-muggen, slår huvudet i väggen p.g.a. vågskvalpet och pinkar hälften utanför. På med dräkten och bältet och ner i buren. Lady-Lena glider graciöst ner bredvid mig, reggen i munnen och tummen ner.
Spelar långsamt upp hajenmelodin i tankarna.
(Utan regg i munnen gör jag det på mitt egna lilla vis - mellan framtändernas glugg..)

This is scaaaaryyyy och super-häftigt på samma gång!!

En haj hade känt våra elektriska impulser, nosat upp våra dofter, känt våra vibrationer och sett oss genom sina inbyggda solglasögon.
Den stora vita skräckinjagande Hajen glider graciöst förbi oss utan att tillsynes röra en fena.
(Vi rörde garanterat inte våra fenor i alla fall..) Vi uppfattade det som att den tittade på oss och undrade om det var två Happy Meal den såg. Åtminstone kände vi oss som det då vi stod där blick stilla i buren, samma bur som hajen inte vet att det kan simma rätt igenom – om den vill..

Efter några långa sekunder tittade vi på varandra med stora ögon. Utan ens en tanke på att göra tummen upp – tummarna var väl gömda i våra händer - for vi upp ur buren.
VI HAR SETT VITHAJ!!!!!!
Samtliga var mäkta imponerade och nästa par gjorde sig reda att möta Hajen.

Vi krängde av oss våra dräkter och min var blöt på insidan – trots stridstömningen innan…
(Berodde dock på en läckande sko.. – eller?..)

Stort tack till dem vi hade till vår hjälp i Gansbaai, till våra guider samt till Charles som ordnade denna fantastiska resa.
Tack till alla vänner som var med på resan och gjorde den till ett härligt minne.

// Michael L


Fotnot:
Hundar dödar fler människor i USA än vad vithajen har dödat under de senaste 100 åren.