Kan man njuta av teknisk dykning?

Det finns massor med uppfattningar om vad som verkligen är teknisk dykning, men jag tror vi alla vet vad du menar med din frågeställning.

Drivkraften för mig är att sväva viktlös i vattnet utan egentlig tidspress. Lägg därtill att jag är passionerad vrakdykare som med tiden blivit sparsmakad. Jag dyker inte på vilket vrak som helst (om det finns roligare alternativ, annars dyker jag nog – efter två tre veckor utan dyk – på vad som helst). Ett bra vrak är ett mer eller mindre orört stort vrak som är välbehållet. Dessa ligger vanligtvis djupare än 20 m. Det är inte ovanligt att de ligger på 30-45 m. Någonstans där går min kompetensgräns.

Problem nr 1 är på de djupen blir bottentiden kort, mycket kort. Om man inte dekar. Därav behovet av dekostopp. Om man måste dekomprimera har man frivilligt lagt ett tak över sig själv och ytan. Detta kräver att du har en utrustningskonfigurering som gör att du kan klara de flesta situationer utan att göra en direkt uppstigning. Så t ex krävs dubbla första steg (frysning eller annat trassel), ordentligt med andningsgas (lång bottentid kräver mycket gas och du skall alltid ha mycket gas i reserv för nödsituation eller för dykkamrat i nöd), skärverktyg, dubbla uppsättningar lampor osv. Vad som än händer så finns inte lösningen att göra en direktuppstigning, ett lika iskallt som obevekligt faktum.

Problem nr 2 är att du ogärna utsätter dig för djupberusning. Det här är en individuell upplevelse, men för de flesta uppstår djupberusning någonstans vid ca 30 m djup. Lösningen på det problemet heter helium. Du byter ut kväve mot helium och är då klar i huvudet under dyket. Det ökar säkerheten (främsta skälet) men givetvis ökar även behållningen av dyket. Riktigt så långt når inte min kompetens ännu, men det brukar så att säga ingå i konceptet teknisk dykning.

Problem nr 3 är att denna typ av dyk, med tak över huvudet och lite längre bottentider på större djup kräver god planering. Men egentligen är det en del av tjusningen i att dyka på detta sätt. Flera dagar i förväg påbörjas logistiken. Flaskor skall fyllas, både bottengas och dekoflaskor. Man får forska i vraket för att få uppgift om dykdjup. Var det 35 m? Vad blir optimal nitroxblandning för det? Man räknar på partialtryck och syrehalt, kollar upp lämplig heliumblandning (om det är aktuellt) och snickrar en skön mix, anpassad för dyket. Man räknar på SAC-rate och bedömer volym andningsgas. Räknar på turn around tryck. Okey 60 bar kan användas innan vi vänder, 60 bar tillbaka och 60 bar i reserv, då blir det 120 bar turn around med falskor som har 180 bar vid vattenytan. Fyllda till 200 bar och kall luft med 6 gradigt vatten brukar bli sisådär 180 bar när man går ner. Sen har vi dekotider och volym andningsgas på dekostoppen. Man kollar tabeller och PC-program för att beräkna lämpliga dekostopp och mixar på stoppen osv. Dags att snacka ihop sig om målet med dyket och eventuella olika uppgifter för var och en på dyket, att vi är överens om mål, riskbedömer olika situationer, vem som skall lägga lina, vem som dyker som nr 2 och håller linan spänd åt lindragaren på vägen tillbaka osv. Hur långt in skall vi gå och vad händer om…..osv.

Väl på plats skall alla grejor på, man anar att om jag inte kommer i snart så börjar jag svettas och så äntligen i vattnet. Då kommer belöningen. Vattnet är svalt, viktlösheten känns som en lättnad och så OK-tecken till båten, snabb koll på parkamraten, är allt är på plats hos denne? Longhosen rullas av och på för att bekräfta till parkamraten att den sitter lös, redo att ryckas i en nödsituation. Sista checken på manometern, 190 bar ropar jag och parkamraten 185, nån annan 195 osv. OK, då blir turn around 120 ropar man. Signal för nedgång och äventyret börjar. Som ett pärlband dalar dykarna en och en efter varandra i förutbestämd ordning samtidigt som alla förbereder att koppla av dekoflaskan. Dykare nr 1 ser snabbt ut en lämplig plats på vraket att häkta av flaskorna på, dykare 2 drar lina att häkta på flaskorna på och när dykare nr 4 och fem kommer ner är tre flaskor redan fastsatta och utan egentlig tidsåtgång är alla dekoflaskor på plats. Lindragaren har redan påbörjat penetreringen när siste dykare häktat på sin flaska vid sidan om de andra. Ingen onödig tidspillan där inte!

Nu närmar vi oss klimax. Fem dykare på rad svävar fram genom en något trång gång, huvudet före ner för ståltrappan och wow, ett maskinrum stor som en balsal med en maskin som är monsterstor! Cirkelrörelsen från ettans OK-tecken med lampan vandrar till tvåan osv till mig som är sist, jag ger OK-tecknet tillbaka och så vandrar det fram igen. Ettan gör oss observant på väggen med verktyg som hänger på plats via sin lampa. Någonstans i mitten av raden gör så småningom en dykare oss observant på att han nått turn around pressure och som på given signal vänder gruppen och jag som siste man är nu först. Med en hand på linan och den andra på lampan tar vi oss så tillbaka samma väg vi kom in. Lugnt, stilla och oerhört påtagligt kryper vrakets själ in i oss. Det frusna ögonblicket då den olycksaliga händelse som gjorde att fartyget sjönk är påtagligt närvarande när vi liksom ”vid sidan om” och i en helt annan tid får insupa skönheten i detta stillastående ögonblick. I detta ögonblick är tid och rum sammanflätade. Just här i maskinrummet på detta vrak sammansmälter olika tidsbegrepp. 1936 den 4:e juli är här och nu år 2002 den 16 september.

Väl ute ur vraket inväntar vi successivt varje dykare och sist lindragaren. Linan tas loss från lejdaren och vi svävar i maklig takt tillbaka till dekoflaskorna. På vägen noterar vi skadan i fribordet från kollisionen. Var och en tar sin flaska i en långsam rörelse som inte stannar upp och så svävar vi längs med uppstigningslinan till 21 meter, inväntar OK från parkamraten att stoppa dekoreggen i munnen och påbörjar det första dekostoppet. 3 minuter med 50% syrgas, sen upp till 15 meter i en minut osv. Längsta dekostoppet är på 4,5 m i 7 minuter. Här är vattnet varmare, men också grumligt av alger. Vi ligger som i en ring och gnabbas lite med varandra via teckenspråk. Lite bus, men inget som stör vilopulsen, vi har ju kalkylerat med partialtrycket 1,2 för deko, så inga onödiga manövrar.

Väl på ytan ropar alla i mun på varandra, såg du DET, WOW, vilken häftig GREJ osv. Ombord igen känner man en tillfredsställelse i att den noggranna planen fungerat, att teamet samarbetat klockrent, att man fått massor med intryck och framför allt, att vrakets själ visat sig och lämnat spår inombords hos oss.

Detta är min mycket kortfattade förklaring till varför jag ägnar mig åt så pass krävande dykning.



Diskutera berättelsen här:
http://www.dykarna.nu/forum/kan-man-njuta-av-teknisk-dykning-40214/