Lagar och föreskrifter kring dykning

2009-10-21
Av: Claude Zacharias
Läst: 12 404 gånger.

Det skrivs och det frågas och det tycks mycket rörande regelverk och dykning. Det här dokumentet vilar på arbete som skett hösten 2008 men först nu färdigställts. Sammanställningen är övergripande utan att göra anspråk på att vara fullständig. I all ödmjukhet kan jag säkert också ha misstolkat eller till och med feltolkat en eller flera bestämmelser. Del av materialet är på engelska vilket nödvändigtgjort översättning och det ensamt är en risk för felaktig tolkning.

Inledning
På sin plats är att framhålla att det inte är någon stimulerande läsning att läsa det här dokumentet från första ordet till sista i ett sträck. Se dokumentet i stället som ett underlag rörande lagar och föreskrifter m.m. som reglerar – i en eller annan omfattning – fritidsdykning.

Jag koncentrerar sammanställningen på fritidsdykning men det utesluter inte en tillämpning av vissa lagar och förordningar även på teknisk dykning i förekommande fall. Definitionen på teknisk dykning åt sidan, bör man dock hålla i minnet att den tekniska dykningen sällan är föremål för incidenter eller olyckor, i varje fall inte här i Sverige och tillika är omgärdad av ett helt annat säkerhetstänkande och tillika annan utrustning. Det är därför mer ändamålsenligt att lämna den formen av dykning utanför sammanställningen. Återigen; det innebär inte att innehållet i sammanställningen i tillämpliga delar inte också är tillämplig på teknisk dykning.

Vidare finns det anledning att framhålla att det funnits en ambition att mer tydligt hålla isär professionell dykverksamhet från de som endast tillhandahåller utbildning som en hobby. Det har dock mött svårigheter vilket bl.a. har att göra med att främst Konkurrensverket tillämpar en mycket vidsträckt tillämpning av definitionen av vem som är näringsidkare och vem som – motsatsvis – endast utbildar fritidsdykare eller säljer dykprodukter tillfälligt. Jag har därför valt att i stället här och där påtala när en enskild dykinstruktör inte omfattas av någon reglering. Det finns sannolikt mer att göra i denna del och det får i så fall bli en fråga för framtida uppdateringar av den här sammanställningen.


Beträffande frågor om tillverkningssätt och hållbarhet m.m. så har jag avstått från att gå närmare in på dessa områden. Förvisso upptas t.ex. maskindirektivet men rent allmänt så går sammanställningen inte i detalj in på tekniska frågor. Ingenting hindrar att så sker i framtiden.

Dokumentet förses också med en notering om version. De som vill anmäla rättelser, kompletterande uppgifter etc. är välkomna att göra det till mig via e-post. Motivera utförligt varför en ändring skall göras liksom påståenden om fakta. Meningen är att löpande uppdatera dokumentet som därvid – i bästa fall – leder till ett minimum av missuppfattningar och felaktiga slutsatser rörande de legala aspekterna på svensk fritidsdykning.

Lidingö den 21 oktober 2009
Claude Zacharias
Advokat





Sammanfattning:
INLEDNING
1. Vad är yrkesmässig verksamhet och vad är det inte?
2. Arbetsmiljölagen

3. Produktsäkerhetslagen

4. Konsumentverket

5. Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (1992:1326).

6. Dykeriarbete

7. Gasflaskor

8. Användning av gas

9. Räddningsverket

10. Maskindirektivet

11. Typgodkännanden

12. Standards

Källor

1. Vad är yrkesmässig verksamhet och vad är det inte ?

Det är viktigt att redan från början försöka hålla isär yrkesmässig verksamhet från verksamhet som inte är det. Det senare kan enklast exemplifieras av en enskild individ som är instruktör och som till och från utbildar sportdykare. En sådan individ torde näppeligen betraktas som yrkesmässig. Konsekvensen blir därvid att vissa regler och förordningar inte blir gällande. De enskilda standards som gäller för den dykorganisation som den enskilde instruktören utbildar inom, gäller dock alltid. I takt med att kraven på statlig reglering av dykning ökar kan ett hörsammande härav leda till konflikter eftersom nationella regler och förordningar därvid kan komma att stå i ett direkt motsatsförhållande till respektive dykorganisations standards. Skall därför lagar och förordningar stiftas för en form av sportutövande bör dessa dels inte detaljreglera sportens utövande dels formuleras i nära samarbete med de främsta dykorganisationerna. Avskräckande exempel från de polisära myndigheterna visar nämligen på en utbredd okunnighet för att inte säga direkt ointresse av att följa med i den utveckling inom fritidsdykningens område som skett såväl utbildningsmässigt som utrustningsmässigt.

De flesta – i det här sammanhanget relevanta lagar, förordningar och föreskrifter avser i dagsläget (hösten 2009) yrkesmässig verksamhet. Vad menas med det då? Arbetsmiljöverkets definition som vänligen skickats till mig av en kollega på verket lyder i relevanta delar så här:

Enligt 3 kap. 5 § AML gäller lagen i sin helhet då två eller flera personer för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet. Likaså är den som ensam eller tillsammans med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd skyldig att följa vissa bestämmelser i lagen. … Det är inte möjligt att ge en definition som ger klart besked i varje tänkbart fall… I propositionen till AML nämns inte begreppet yrkesmässig verksamhet. Termen behandlas dock i SOU 1976:1 Arbetsmiljölag, s. 392. Enligt den utredningen avser yrkesmässig verksamhet ”varje förvärvsverksamhet som utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt i regel av vinstsyfte.”Vinstsyftet är också något som upprepas av andra myndigheter, inte minst Skatteverket vilket många fått erfara när de ansökt om såväl momsregistrering som registrering för F- eller FA-skattesedel. I förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 636) yttrar sig lagrådet om begreppet yrkesmässig verksamhet. Där kopplas begreppet till termen näringsidkare, som definieras som ”envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej”. Detta uttalande har som redan antytts inte accepterats av alla myndigheter. Enligt uttalandet kan yrkesmässig
verksamhet alltså främja ett ideellt eller välgörande syfte. Vidare anges att det fordras ett visst mått av varaktighet för att verksamhet ska anses yrkesmässig, men att den inte måste vara stadigvarande.

Skatteverket vill ha långsiktighet och vinstsyfte och flera kunder för att man skall vinna även denna myndighets acceptans. I det följande kommer därför det mesta att handla om just yrkesmässig verksamhet men jag kommer att ange – när det inte är uppenbart – om något specifikt gäller för just privatpersoner.

Konsumentverket tillämpar än vidare syn på vem som är näringsidkare med hänvisning till förarbetena till konsumenttjänstlagen. Termen näringsidkare enligt Konsumentverket omfattar därför varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär inte några större krav på verksamhetens omfattning. En person som på sin fritid mot ersättning - kontant eller in natura - utför tjänster åt andra bör sålunda betraktas som näringsidkare i lagens mening så snart det inte bara är fråga om något enstaka uppdrag. Om han på ett eller annat sätt marknadsför sina tjänster - t.ex. genom annonser, reklamblad eller anslag i bostadsområden – anser Konsumentverket att personen regelmässigt betraktas som näringsidkare. Så snart det är fråga om mer än något enstaka uppdrag eller försäljning, så är det alltså risk för att detta betraktas som näringsverksamhet. För att rekvisiten ska vara uppfyllda krävs inte ens att verksamheten är inriktad på vinst.” Ur ett konsumenträttsligt perspektiv är alltså t.ex. aktiebolag, enskilda firmor eller ideella organisationer normalt att anse som näringsidkare. Detsamma gäller privatpersoner som i sin hobbyverksamhet tillhandahåller olika varor eller tjänster.

Av detta kan slutsatsen dras att definitionen av begreppet näringsidkare är vidare inom konsumenträttsliga lagstiftningen än inom skattelagstiftningen och till och med vidare än inom arbetsmiljölagstiftningen. Detta får betydelse för avgränsningen mellan vad som är näringsverksamhet och inte eftersom Konsumentverket är den statliga myndighet som primärt skall granska dykbranschen och rent faktiskt också gör det. Nästa fråga att ta ställning till är vad som är att betrakta som ” mer än något enstaka uppdrag eller försäljning”. Är det två eller flera uppdrag eller får man kanske över tiden, säg ett år, genomföra 3 dykutbildningar innan det är att betrakta som näringsverksamhet? Läggs i bedömningen antalet dykelever på en kurs? Detta är frågor som inte besvaras av Konsumentverket och som mig veterligt inte heller prövats ännu.

2. Arbetsmiljölagen – endast för näringsidkare

2.1 Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetsmiljöverket
Arbetsmiljölagen(1977:1160) (AML) ersatte 1949 års arbetarskyddslag (1949:1). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1978. Arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. Den upptar de grundläggande reglerna för arbetsmiljöns beskaffenhet. Till lagen ansluter arbetsmiljöförordningen (1977:1166) (AMF) som innehåller bemyndiganden för Arbetsmiljöverket att meddela föreskrifter om de närmare krav som skall uppfyllas i arbetsmiljöhänseende, se Arbetsmiljöverkets (dåvarande Arbetarskyddsstyrelsens) författningssamling (AFS). Den 1 januari 2001 slogs Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen samman till en ny myndighet, Arbetsmiljöverket (AMV). AML är inte särskilt komplicerad och målsättningen är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och i övrigt uppnå en god arbetsmiljö genom att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs samt till viss del tobakslagen och Miljöbalken när det gäller frågor om genteknik och bekämpningsmedel.

2.2 Arbetsmiljölagens tillämplighet
Huvudregeln enligt 3 kap 2 § AML är att lagen är tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Enskilda dykinstruktörer som till och från utbildar sportdykare för egen skull, omfattas inte av lagens tillämpningsområde. Om de däremot anställs av en dykskola eller på uppdragsbasis för en dykskola utbildar sportdykare är lagen tillämplig.
Enligt 3 kap. 2b § AML gäller att en arbetsgivare skall planera och följa upp sin verksamhet och i den mån det erfordras upprätta diverse olika planer. Det finns lagstiftning som tillsammans med AML leder till skyldighet i vissa fall (där småföretag kan vara undantagna) att upprätta t.ex. handlingsplaner och jämställdhetsplaner m.fl. Ett annat exempel på krav som skall uppfyllas enligt AML är att det på en arbetsplats skall finnas personalutrymmen och sanitära anordningar i behövlig omfattning.

2.3 Arbetsgivare
Med arbetsgivare avses envar för vilkens räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person som åtagit sig att ombesörja arbetets utförande som självständig företagare.

2.4 Egen företagare
Enligt 3 kap. 5 § AML gäller i fråga om arbete som arbetsgivare själv utför att AML endas gäller i tillämpliga delar. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av medlemmar av samma familj. Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd av den har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe. Lagen i övrigt är inte tillämplig. Dykföreskrifterna gäller alltså för egenföretagare i de delar som avser tekniska anordningar. Definitionen av sådana är vid och innefattar enligt verkets praxis på andra områden t ex bodar och staket. Tryckbärande anordningar och gasflaskor är tekniska anordningar och dessa föreskrifter gäller alltså för egenföretagare. Gaser (AFS 1997:7) är – enligt AMV:s uppfattning - sannolikt ofta ämnen som kan föranleda ohälsa/olycksfall och när så är fallet gäller föreskrifterna alltså egenföretagare. Tilläggas skall också att med familjemedlem avses make och anförvanter i rätt upp- och nedstigande led samt avlägsnare släktingar, som lever i gemensamt bo eller tillhör samma hushåll. Med makar jämställs under vissa förutsättningar personer som lever tillsammans (prop. 1970:5 s. 127 och AD 1979 nr 145).
Med andra ord så bekymrar sig lagstiftaren i stort sätt endast om gasflaskorna när det gäller egenföretagare utan anställda. Återigen; enskilda dykinstruktörer som i egen regi – till och från – utbildar sportdykare, omfattas inte av lagen, där är ju inte arbetstagare som utför arbete för en arbetsgivares räkning (1 kap. 2 § AML). Notera dock vad jag redovisar inledningsvis av den här sammanställningen rörande Konsumentverkets syn på vad som är näringsverksamhet.
Därtill säger lagen i samma bestämmelse att beträffande varor som är avsedda för konsumenter så gäller också Produktsäkerhetslagen (2004:451). Det finns vissa andra särregleringar men dessa är inte av intresse för den här redovisningen.

2.5 Enskild dykare
Arbetsmiljölagen är inte tillämplig såsom påtalats i det föregående. Notera dock vad jag redovisar inledningsvis av den här sammanställningen rörande Konsumentverkets syn på vad som är näringsverksamhet.

3. Produktsäkerhetslagen

3.1 Produktsäkerhetslagen tillkomst
Produktsäkerhetslagen (2004:451) (PSL) är även den en lag som syftar till att skydda människor. Lagens grund vilar på Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Lagen tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter. En dykskola som säljer t.ex. en torrdräkt eller tillhandahåller luft omfattas därför av Produktsäkerhetslagen. En privatperson som säljer sin utrustning på www.dykarna.nu säljer den inte som näringsidkare och omfattas därför inte av lagen medan ett dykföretag eller en person som driver näringsverksamt och också saluför produkter inom ramen för denna verksamhet omfattas av lagen. Det finns vissa undantag som jag lämnar utanför den här framställningen. Notera dock vad jag redovisar inledningsvis av den här sammanställningen rörande Konsumentverkets syn på vad som är näringsverksamhet.

3.2 Produktsäkerhetslagen tillämpningsområde
I 4 § PSL gäller specifikt vissa undantag för varor och produkter som enligt lagen skall vara säkra och som enligt lagen omfattas av angivna förutsättningar beträffande svenska och europeiska standards.

Undantaget gäller dock endast på varor när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller i en EG-förordning eller i den utsträckning det i någon annan författning som genomför ett EG-direktiv eller i en EG-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte eller – slutligen - bestämmelser i någon annan författning skall tillämpas på i den utsträckning bestämmelserna reglerar samma fråga och har samma syfte samt uppfyller motsvarande krav i PSL. Vad man helt enkelt gör är att tala om att det finns andra regleringar för vissa typer av varor och tjänster som kräver extra uppmärksamhet. För att undvika juridiska kollisioner mellan lagarna säger man därför att specialreglering gör före i vissa fall.

Annars gäller enligt PSL att varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare skall vara säkra. Vad som är att betrakta som säkra varor och tjänster följer av 8-12 §§ samma lag. Det ligger i sakens natur att skadligheten ska vara oväntad, dvs. produkten avviker från konsumentens förväntningar. Det blir alltså inte aktuellt att tillämpa PSL på “normalt” farliga saker som knivar, bilar, alkohol eller tobak. Det är sådant som samhället får anses ha godtagit (inom rimliga gränser), sådant som är redan vedertaget, accepterat eller fyller ett etablerat godtaget ändamål.

3.3 Produktsäkerhetslagen och standards
Vidare säger PSL i 11 § att om en vara uppfyller en standard (EN-standard eller annan EU-standard), skall varan anses säker i fråga om sådana risker som omfattas av standarden. Dock förutsätter detta i sin tur att – och det är nog en generell utgångspunkt – att den Europeiska gemenskapernas kommission - enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet - har offentliggjort en hänvisning till standarden i Europeiska unionens officiella tidning. Om inte ett direkt offentliggjorts är det s.a.s. inte i kraft.

3.3.1 När är en vara eller en tjänst säker enligt Produktsäkerhetslagen?
PSL påpekar också (12 §) att när man i andra fall än som avses i 11 § skall bedöma om en vara eller tjänst är säker skall särskilt beaktas
1. andra svenska standarder än sådana som avses i 11 §,
2. rekommendationer från Europeiska gemenskapernas kommission med riktlinjer för bedömningen av varors eller tjänsters säkerhet,
3. god sed för produktsäkerhet i den berörda branschen,
4. den aktuella vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, och
5. den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig.

Det mesta som omfattas av PSL torde leverantörerna av olika produkter garantera. Svårare blir det beträffande tjänster – där blir den person (kan vara såväl en juridisk som fysisk person) som tillhandahåller tjänsten ansvarig. Att erbjuda dykutbildning eller fylla på luft är en tjänst. Om vi lämnar specialregleringarna utför framställningen en stund omfattas i princip dylika tjänster av PSL. Enligt 10 § PSL gäller då att vid bedömningen eventuell förekomst av risk hos en tjänst och om risken skall anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå skall hänsyn särskilt tas till:

1. hur tjänsten utförs,
2. säkerhetsinformation som näringsidkaren lämnar,
3. tjänstens inverkan på varor, om det kan antas att säkerheten hos varor kommer att påverkas av hur tjänsten utförs, och
4. risker som tjänsten kan föra med sig för vissa konsumentgrupper, särskilt barn och äldre.

Återigen – specialregleringar åt sidan – PADI:s föreskrifter om hur en utbildning skall genomföras är ett gott exempel på hur 10 § PSL bör anses uppfylld. Jag nämner just PADI eftersom jag själv är PADI instruktör men CMAS, NAUI m.fl har såvitt jag kan förstå – även motsvarande regler som syftar till en säker utbildning. Att det sedan finns olika uppfattningar om huruvida säkerheten också uppnås och hur den skall uppnås på bästa sätt är en helt annan fråga.

Det finns en övergripande bestämmelse i PSL 12 § som tar upp även andra kriterier för bedömning av varors och tjänsters säkerhet än de som behandlas i PSL 7-11 §§. Dessa kriterier är:
1. andra svenska standarder än sådana som avses i 11 §,
2. rekommendationer från Europeiska gemenskapernas kommission med riktlinjer för bedömningen av varors eller tjänsters säkerhet,
3. god sed för produktsäkerhet i den berörda branschen,
4. den aktuella vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, och
5. den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig. Denna punkt är lite luddig – det medges – och konsekvensen är faktiskt att även om en vara eller tjänst uppfyller kraven i 12 §, så kan tillsynsmyndigheten, som är Konsumentverket - med stöd av den s.k. skyddsklausulen i 27 § 2 st. ingripa mot varan eller tjänsten, om denna ändå skulle visa sig vara farlig.

3.4 Säkerhetsinformation enligt Produktsäkerhetslagen
Enligt 13 PSL skall säkerhetsinformation lämnas till konsumenten i den omfattning som behövs för att konsumenten skall kunna bedöma riskerna med varan eller tjänsten och skydda sig mot dessa risker. Återigen tar jag PADI som exempel och nämner PADI:s säkerhetsregler för dykning och dess dokument om ansvarsbegränsning. Tydligare än så kan man nog inte informera en kund om att dykning inte är riskfritt.

3.5 Tillsyn enligt Produktsäkerhetslagen
Konsumentverket (KOV) utöver tillsyn enligt PSL och enligt 26 § gäller att KOV får förelägga en näringsidkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit varor eller tjänster att:
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om efterlevnaden av denna lag, och
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen.
För tillsynen har KOV rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där varor hanteras, dock inte bostäder.

Enligt 26-28 §§ PSL får KOV t.ex. besluta att en vara tills vidare inte får tillhandahållas eller ställas ut, om den kan antas vara farlig. Beslutet får inte gälla under längre tid än vad som är nödvändigt för att utföra de kontroller och bedömningar som behövs. Det finns möjlighet att förena beslut med vite om någon trilskas men vanligtvis försöker KOV bedriva sin tillsyn på basis av ”frivillighet”, skall lämna det biträde som behövs vid tillsynen.

Konsumentverket kommer sannolikt att tillämpa den principen att - oavsett om det enligt brottsbalken eller det enligt t.ex. PADI:s standards är den enskilde dykinstruktören som har ansvaret –dykföretaget är ansvarigt. Det är därför att räkna med att KOV kommer att gå på dykföretaget och inte den enskilde instruktören vid olycka. Personligen är jag inte så säker på att KOV kan åberopa PSL mot dykföretaget så länge dykföretagets rutiner inte medför att dykinstruktören avviker från PADI standards eller att AML inte följts. Men osvuret är naturligtvis bäst även om min maggropskänsla säger mig att jag skulle känna hyfsad tillförsikt att företräda dykföretaget mot Konsumentverket så länge vi talar om instruktörer som är enskilda uppdragstagare och inte anställda. Med anställda följer med automatik ett arbetsgivaransvar som till sin omfattning är svårare att förutse. Återigen; enskilda instruktörer som för egen del, ej för någon dykskola, till och från utbildar sportdykare torde inte omfattas av lagen.

4. Konsumentverket

4.1 Projektet för att öka säkerheten inom svensk fritidsdykning
Konsumentverket har utfärdat en rapport 2007:16 Marknadskontroll av dykluft inom fritidsdykning. Rapporten är tillkommen som ett led i ett projekt som startade 2007. I rapporten anges att inom fritidsdykning sker i genomsnitt fyra dödsolyckor per år medan det inom yrkesdykningen inte rapporterats någon dödsolycka. Konsumentverket påpekat i rapporten att myndigheten också utöver tillsyn enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (1992:1326). KOV:s statistik vilar på Sportdykarförbundets redovisning enligt rapporten. Någon annan statistik redovisas inte. 2007 års rapport följdes senare upp med rapporten MK 2009:1 ”Marknadskontroll säkerhet vid fritidsdykning. I denna görs gällande beträffande skriftlig dokumentation av rutiner och även dokumentation av egna kontroller att ”… näringsidkarna ofta har rutiner för service och skötsel av dykutrustning men att det ofta saknas dokumentation över den service som är utförd. Det finns även brister när det gäller dokumentation som styrker att den personal som utför service av dykutrustning är behörig”. Vidare framhålles i rapporten:
Dykning i Sverige innebär att dyka under helt andra förhållanden än i tropiska vatten vilket ställer större krav på näringsidkarna som erbjuder dyktjänster men även på de konsumenter som dyker. Ansvaret för säkerheten vid dykutbildning och dykutfärder ligger hos näringsidkarna som erbjuder tjänsten. I det ansvaret ligger bland annat huvudansvaret för säkerheten vid dykplatsen och att ha skriftliga förebyggande säkerhetsrutiner. Det ingår även ett ansvar att kontrollera och ansvara för dykutrustning som lånas eller hyrs ut samt att anpassa antalet elever vid dykutbildning så att säkerheten uppnås.

Beträffande internkontroll inom en verksamhet kan sägas att internkontroll är och har varit ett vedertaget begrepp och en rutin inom de flesta verksamhetsområden och borde också vara det fullt ut i dykbranschen. Speciellt då vi hanterar saker som andra människors välbefinnande och hälsa. Idag kallar vi det också riskhantering för att förebygga problem samt kunna visa dokumentation på händelseförlopp och åtgärder efter en problemsituation. En korrekt dokumentation kan vara till mycket stor hjälp och ofta direkt avgörande vid utredandet av t.ex. en incident eller olycka, en kunddispyt rörande en regulatorservice eller vid en affär med begagnad utrustning. Undvikandet av interna missförstånd minimeras också, då samtliga i personalen känner till och använder samma procedurer, avsaknaden av fastställda procedurer och rutiner är ofta orsak till problemsituationer, praktiska såväl som administrativa. Ur dyknäringens synvinkel är det inte för mycket begärt att – t.ex. en dykskola – har rutiner som omfattar (exemplifieringen gör inte anspråk på att vara uttömmande):


Samtidigt måste en hälsosam avvägning göras för enmansföretag där en enda person gör allt arbete utan anställda. Regler och lagar har ett syfte, men även regler och lagar måste tillämpas med förnuft och trenden bland myndigheter är dessvärre ”form before substance”.

Rapporteringen redovisar också att ”det i snitt inträffar fyra dödsolyckor per år inom fritidsdykning i Sverige. Under de senaste åren har det skett dödsolyckor under utbildning och vid arrangerade dykutfärder. …När det gäller dödsolyckorna är det även där svårt att få fram exakt statistik och orsaker till olyckorna. Utredningsmaterialet ägs av respektive polisdistrikt och är skyddat av sekretess. Ett annat problem är att olyckor inom fritidsdykning inte är registrerat som en egen kategori i statistiken, utan klassas som drunkningstillbud eller dödsfall genom drunkning.”

Huruvida dödsolyckor i samband med dykning är mycket jämfört med andra aktiviteter som människor hänger sig åt är inte en frågeställning som ryms inom ramen för den här sammanställningen. Dock skall påtalas att åtminstone en av de fyra olyckor med dödlig utgång under 2008 berodde på ett dokumenterat hjärtfel hos en 69 årig kvinna. Jag nämner detta därför att det är anmärkningsvärt att ta ett dödsfall som i sig inte beror på fel i utrustning, handhavande etc. utan på grund av fysisk skröplighet som del i mot dykbranschen riktad kritik. När någon får en hjärtinfarkt på golfbanan och dör, vilket skett många gånger, så kallas det inte för golfolycka.

4.2 Vilka faktorer kan påverka säkerheten?
Rapporten från 2008 tar upp följande faktorer som kan påverka säkerheten vid dykning:


Rapporten – som hänvisar till en enkät utförd av tidningen DYK – listar riskområdena enligt följande:


Rapporten handlar om i allt väsentligt om de kontroller på luft som skett på olika dykföretag. Med utgångspunkt från resultatet lämnas rekommendationer om rutiner och kontroll m.m.

4.3 Konsumentverkets fortsatta säkerhets- och tillsynsarbete
Konsumentverket har fortsatt med projektet men inriktning är då att kontrollera den personliga skyddsutrustning. Rapporten från 2009 är ett resultat av detta arbete. För att personlig skyddsutrustning ska få säljas i Sverige och andra EES-länder måste den uppfylla de säkerhetskrav som anges i lagen. Ett grundkrav är att utrustningen ska vara CE-märkt.
KOV tillhandahåller på sin hemsida följande dokumentation:


De enskilda dykföretagen bör i detta sammanhang själva ta fram vettiga rutiner för den verksamhet och de medarbetare som är aktiva i verksamheten

5. Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (1992:1326).

5.1 Lagens bakgrund
Den svenska lag som följer EU-direktivet när det gäller utrustning för privat bruk infördes 1994 (SFS 1992:1326). Lagen kompletteras av en regeringsförordning (SFS 1993:972) och av föreskrifter från Arbetsmiljöverket (AFS 1996:7), som tagits fram i samråd med Konsumentverket. Även Produktsäkerhetslagen (SFS 2004:451) kan tillämpas vid ingripanden mot personlig skyddsutrustning som inte uppfyller kraven.

5.2 Lagens tillämpningsområde
Lagen gäller personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Varor som förts ut på marknaden före den 1 juni 1998 kan inte KOV komma åt med stöd av lagen. Det kan vara av intresse att notera att KOV har rätt att ta del av den tekniska dokumentation som ska finnas hos tillverkaren eller dennes representant för varje personlig skyddsutrustning.
Enskilda dykinstruktörer omfattas inte av lagen utan lagen omfattar de som tillhandahåller utrustningen, i regel tillverkare och återförsäljare.

6. Dykeriarbete

6.1 AFS 1993:57 – en gammal föreskrift som alltjämt gäller
Arbetsskyddsstyrelsen – som sedan 2001 uppgått i Arbetsmiljöverket - har publicerat en föreskrift. AFS 1993:57 om Dykeriarbete. Föreskriften – som nu är 15 år gammal (!) omfattar arbete som utföres under vatten eller under förhöjt tryck i tryckkammare eller liknande. Försvarsmaktens verksamhet är undantagen bestämmelserna. Det förtjänas att påpekas att föreskrifterna främst reglerar yrkesmässig dykning. Observera återigen komplikationen som jag berör inledningsvis av denna sammanställning, rörande myndigheternas olika bedömningar rörande vem som är att anse som näringsidkare. I § 3 anger man kravnivån på en dykare och den skall vara i nivå med en dykare som har erforderlig teoretisk och praktisk utbildning för att erhålla certifikat som chefen för marinen som utfärdar enligt Förordning (1986:687) om dykarcertifikat m.m. Observera att föreskrifterna bygger på AML och den grundläggande förutsättningen är yrkesmässighet. Vad som exakt avses med hänvisning till marinen kan jag för dagen inte svara på. Försvarsmakten har inte besvarat frågan men väl kvitterat mottagandet av densamma.

6.2 AFS 1993:57 i praktisk tillämpning
6.2.1 Instruktörens ansvar
Antag att en dykskola har anställda instruktörer. Dessa skall genomföra en kurs – låt säga en vanlig grundkurs inom PADI (Open Water). I formell mening gäller föreskrifterna. Men innehållet i dessa är 15 år gamla och omvittnar liten insikt om hur modern sportdykarutbildning genomförs i dag. Det talas om kommunikationsutrustning och dykarskötare (11 §) och man talar livlina och navelsträng (13 §) med förtydliganden i 27 – 28 §§. I vissa fall skall tillgång till tryckkammare finnas på dykplatsen (19 §). Vissa undantag lämnas dock för instruktörer eller ledare vid fritidsdykning (28 § 2 p.) när det handlar om dykning till djup som är mindre än 30 m och dykplatsen undersökts (med vilket bör förstås att den är känd) och förberetts så att dykningen kan utföras säkert. Det sistnämnda omfattas av bl.a. PADI:s standards där krav ställs på instruktören om att välja lämpliga dykplatser och anpassa dykningen efter rådande förhållanden på platsen liksom att ta hänsyn till bl.a. väder, vind och strömmar. Här kan det vara värt att notera att ett dykföretag – som en del av sina rutiner – bör ha information om olika dykplatser med angivande av t.ex. lämpligheten av att bedriva en OW-kurs på platsen.

6.2.2 Reservdykare
Intressant att notera är att det jämlikt 33 § i AFS 1993:57 skall finnas en reservdykare klar för omedelbar dykning när man bl.a. dyker utan navelsträng eller till djup större än 30 meter. Vid annan dykning gäller att det skall finnas särskild iordningsställd utrustning på arbetsplatsen och dykare skall finnas i beredskap för att undsätta nödställd dykare. I vissa fall skall dessutom finnas en samordnade dykledare. Tar man t.ex. en vanlig sommarhelg på Björkvik finns det i normalfallet flera dykskolor på plats. Det är förvisso inte uttalat men underförstått - att vid olycksfall står alla till förfogande för att hjälpa till. I så måtto kan sägas att det finns en beredskap för att undsätta en nödställd dykare. Men det är inte riktigt det som var tanken när föreskrifterna togs fram. Det torde inte vara ett felaktigt påstående när jag säger att föreskrifterna inte efterlevs i alla delar på just dessa punkter. Frågan är om föreskrifterna någonsin efterlevets på dessa punkter.

En enskild instruktör som inte är anställd av dykföretaget omfattas inte av föreskrifterna.

6.3 Syreberikad luft - Nitrox
Nitrox är något som det trummats hårt för de senaste åren. AFS 1993:57 stipulerar (38 §) – utan undantag – att den utrustning som används för nitroxdykning skall vara 100 % kompatibel med ren – observera – ren syrgas. Det är ytterligare ett exempel på att bestämmelsen inte hängt med i utvecklingen. I dag är det till och med i skolböckerna angivet att vanlig dykutrustning i normalfallet (med brasklappen om att följa tillverkarens anvisningar) är kompatibel med 40 % nitroxfyllning. Inlinefyllning är ett nytt sätt att fylla syrgas i flaskor och blandningen sker i ett separat rör innan den via kompressorn kommer ner i flaskorna färdigblandad. Membranfyllning är ett annat säkert sätt genom vilket kvävet i luften filtreras bort. Effekten är en högre syrgashalt. Bestämmelsen lämpar sig således inte alls för modern fritidsdykning med nitrox.

7. Gasflaskor

7.1 AFS 1999:4
För tillverkning och gasflaskor gäller Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 1999:4 som omfattar tryckbärande anordningar medan övriga gasflaskor tillverkas enligt Räddningsverkets föreskrifter. Föreskriften är ett EU-direktiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 97 /23/EG av den 29 maj 1997 om tillnämning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar (EGT nr L 181, 9.7..1997.s.1) överfört till svenska bestämmelser.

7.2 Tillämpningsområdet för AFS 1999:4
Reglerna vänder sig i första hand till tillverkare, men även till importörer, säljare eller andra som tar sådana anordningar i drift (ändringsföreskrift AFS 2000:41). För användning av gasflaskor gäller AFS 2001:4 (tidigare AFS 1996:9 Gasflaskor som först ersattes av AFS 1998:7) och för användning av gas gäller – som ovan redovisats - AFS 1997:7. För besiktning av alla typer av gasflaskor gäller Räddningsverkets föreskrifter. I AFS 2001:4 finns också införlivat allmänna råd om hur föreskrifterna skall tillämpas. I dessa anges bl.a. att riskerna med gasflaskor främst är att de kan sprängas sönder med kringflygande splitter som följd och tryckvåg samt att farlig gas kan läcka ut och orsaka brand, förgiftning, syrebrist m.m.

Kraven på tillverkning av gasflaskor lämnas för närvarande utanför framställningen. Det är tekniska specifikationer som skall uppfyllas och det som anförs också ovan beträffande Produktsäkerhetslagen är applicerbart i tillämplig omfattning.

7.3 Krav för fyllning av gasflaskor
Enligt AFS 2001:4 gäller att gasflaskor endast får fyllas om de har genomgått en bedömning enligt de krav som gäller för att få släppa ut en flaska på marknaden. Kraven framgår av Räddningsverkets föreskrifter SRVS 2005:3 (tidigare 2000:4) om transportabla tryckbärande anordningar. Fyllning får endast ske till och med utgången av gällande intervall för återkommande kontroll. Lite märkligt blir det dock när Räddningsverket menar att deras föreskrifter blott gäller brandfarliga gaser och att dykflaskor därför inte kommer i fråga. Föreskrifterna reglerar i övrigt det som de flesta redan känner till och - om inte annat så av ren självbevarelsedrift – följer nämligen hur mycket man får fylla och vilken gas för vilka flaskor. Däremot tror jag inte att jag någonsin sett en ”kortfattad” instruktion för hur flaskorna skall användas (9 §).

7.4 Förvaring av gasflaskor
Förvaring av gasflaskor skall (8 §) ske på ett från säkerhetssynpunkt lämpligt sätt. Det anges att i en arbetslokal får det bara finnas det antal gasflaskor som behövs för arbetets utförande. varningsskylt skall sättas upp i anslutning till lokal eller annat utrymme där flaskor förvaras. I denna del kan man utan att trampa helt snett konstatera att reglerna rörande förvaring inte efterlevs. I så fall skulle en härför ändamålet särskilt anordnad förvaringsplats erfordras för förvaring av gasflaskor. Går man till en AGA-återförsäljare förvarar de sina flaskor utomhus i ett låst utrymme. De flesta – om inte alla – dykföretag i sportdykarsammanhang – torde förvara sina flaskor inne i de egna lokalerna. Det framstår inte som förenligt med föreskrifterna. I de allmänna råden anges att gasflaskor bör förvaras lätt åtkomliga i torra, svala och väl ventilerade lokaler. Flaskor bör således ej förvaras i trånga, svåråtkomliga utrymmen eller passager, invid lyftanordningar eller på annan plats där risken för åverkan är stor. Gasflaskor bör ej förvaras tillsammans med lättantändliga ämnen eller utsättas för skadlig inverkan av korrosiva ämnen. Det föreskrivs också att det viktigt att gasflaskor inte utsätts för onormal uppvärmning utan att det är sörjt för god luftväxling. Att fyllda och tomma flaskor skall hållas åtskilda anges också i de allmänna råden. Jämför också AFS 1997:7 § 21.

7.5 Översyn av gasflaskor
AFS 2002:1 (som ersätter AFS 1987:17 och AFS 1983:8) Användning av trycksatta anordningar gäller gasflaskor såvitt avser § 12. Bestämmelsen föreskriver att gasflaskor fortlöpande skall tillses så att säkerheten är betryggade. Normalt menas med detta att brukaren/användare svarar för den fortlöpande tillsynen. Noggrannhet påpekas särskilt vid fyllning. Vid olycka eller olyckstillbud skall AMV informeras.

8. Användning av gas

AFS 1997:7 Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om gaser samt styrelsens allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna gäller ”all verksamhet där gas hanteras” (1 §). I de allmänna råden hänvisas till AFS 1996:9 Arbetsskyddsstyrelsens (numera alltså AMV) föreskrifter om gasflaskor. Den föreskriften är dock ersatt av AFS 2001:4.

9. Räddningsverket

9.1 Bakgrund till SRVFS 2000:4
SRVFS 2000:4 är ett införlivande av EG:s direktiv om klor, klortrifluorid och lustgas. Inget av detta synes relevant för den gas vi dykare använder oss av. Det finns också regler om förvaring av gasflaskor för brandfarliga varor i SÄIFS 1998:7 som utfärdas av dåtidens Sprängämnesinspektion som uppgått i Räddningsverket. Dessa bestämmelser lämnas utanför den här framställningen.

9.2 SRVFS 2000:4 tillämplighet
SRVFS 2000:4 avser hantering av brandfarliga gaser och vätskor där explosiv atmosfär kan uppstå. I föreskrifterna anges – föredömligt nog – att vissa paragrafer endast avser yrkesmässig hantering vilket innebär att övriga bestämmelser omfattar även privatpersoner. Men då vi dykare inte sysslar med klor, klortrifluorid och lustgas synes bestämmelserna inte av intresse för dykare enligt Christer Strömgren på Räddningsverket som jag talade med den 4 september 2008. Han konstaterade att Räddningsverkets föreskrifter och gamla föreskrifter från Sprängämnesinspektionen avser brännbara gaser och inte dykflaskor. Själv är jag inte helt övertygad om detta eftersom det finns speciella regler för t.ex. vilka flaskor som man egentligen får fylla ren syrgas i – i varje fall medicinsk syrgas. Räddningsverket svarar på följande vis:

10. Maskindirektivet

10.1 Grundläggande hälso- och säkerhetskrav som gäller för maskiner som släpps ut på marknaden inom EU.
Skall man nu ändå – som jag gjort - beröra Räddningsverkets föreskrifter bör även något sägas om det så kallade Maskindirektivet. Maskindirektivet trädde i kraft den första januari 1995 och överfördes till svensk lagstiftning via dåvarande Arbetarskyddsstyrelsens (numera Arbetsmiljöverket) föreskrift AFS 1994:48. Den 9 juni 2006 publicerades ett nytt maskindirektiv i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Maskindirektivet anger vilka grundläggande hälso- och säkerhetskrav som gäller för maskiner som släpps ut på marknaden inom EU. Genom att följa de harmoniserade standarder som utarbetats för att precisera kraven i maskindirektivet förutsätts man uppfylla maskindirektivets grundläggande hälso- och säkerhetskrav. Detta har inneburit nya direktiv, föreskrifter, standarder, anmälda organ, marknadskontroll, produktansvar osv. Det är viktigt att poängtera att det är först den 29 december 2009 som man ska tillämpa det nya direktivet. Nuvarande direktiv gäller fram till dess och det kommer inte att finnas någon övergångsperiod.

10.2 Vad är en maskin?
Ett problem är definitionen av maskin. En maskin har minst en rörlig del, drivorgan, styr- och driftskretsar. Maskinen skall kunna fungera självständigt. Från och med 1997 ingår även säkerhetskomponenter i direktivet. Även om det är en maskin kan den tillhöra undantagen och därigenom fångas upp av andra föreskrifter. En annan viktig fråga att reda ut är om det är en komplett maskin eller om den skall byggas ihop med en annan maskin för att tillsammans utgöra en maskin som skall CE-märkas. Certifieringsproceduren måste man gå igenom för att fastställa om maskinen kräver EG-typkontroll.

10.3 Kompressorer och EU-regler
En kompressor omfattas av direktivet. Det finns inget i direktivet – mig veterligt – som hindrar att kompressorer används för nitroxfyllning. Av detta följer att det inte är förbjudet och även om svensk lag eller en svensk föreskrift skulle uppställa hinder torde maskindirektivet i sin egenskap av EU-regel ta över den svenska föreskriften. Å andra sidan – bör kanske tilläggas – finns sannolikt få eller ingen tillverkar som vågar skriva att deras kompressor avsedd för luftfyllning också kan användas till Nitroxfyllning upp till 40 %. Icke desto mindre används kompresserna för detta i betydande omfattning. Det finns dock företag i USA som tillverkar själva Easynitrox-delen till inlinekompressorerna och dessa tillverkar hävdar – återigen enligt uppgift – att det inte föreligger några risker med systemet. Här är inte avsett att diskutera vad som är bra eller dåligt med olika system snarare vill jag framhålla hur gamla regler inte riktigt tycks hänga med i utvecklingen och därvid gäller ju bl.a. att det som är i sin ordning enligt EU:s regelverk vanligtvis också gäller framför nationella regelverk.

10.4 Teknisk dokumentation
Teknisk dokumentation är vad som behövs för att bevisa att maskinen är tillverkad enligt kraven i direktivet. Ett av kraven är att man måste göra en riskanalys. En maskin är som regel förknippad med olika risker som mekaniska, elektriska, termiska osv. För att få en säker maskin krävs det ofta att man använder skydd eller skyddsanordningar. Till varje maskin skall levereras med en EG-försäkran om överensstämmelse där tillverkaren talar om vem han är och vilka direktiv eller föreskrifter han har uppfyllt kraven i. Dessutom anges vilka standarder som använts och om ett anmält organ har gjort en EG-typkontroll. Varje maskin skall vara varaktigt märkt med tillverkarens namn och adress inklusive CE-märket. Ombyggnad av maskiner är något som alltid förekommer och som kräver att man måste ta ställning till om den ombyggda maskinen skall kräva en CE-märkning.

För att tolka de grundläggande säkerhetskraven som Maskindirektivet ställer har konstruktörer och tillverkare nu hjälp av Maskinsäkerhet – Grundläggande begrepp, allmänna konstruktionsprinciper (SS-EN ISO 12100 del 1 och 2) som ersätter de gamla standarderna (SS-EN 292 del 1 och 2).

11. Typgodkännanden

11.1 CE-märkning
För ett stort antal produkter gäller att de måste vara försedda med CE-märkning för att få marknadsföras och säljas inom EES-området. EES står för Europeiska ekonomiska samarbetsrådet och är ett avtal mellan EU (dess medlemsländer) och Efta-länderna Norge, Island och Liechtenstein.

I stort sätt synes lagen och direktivet handla om tillskapandet och vidmakthållandet av en minsta gemensam teknisk standard som framgår genom CE-märkning. Som exempel kan nämnas att en dykskola som säljer regulatorer skälv eller genom sin leverantör skall kunna uppvisa ett dokument som styrker CE-märkningen. Konsumentverket har också – vilket framgår av deras rapport 2009:1 Marknadskontroll Säkerhet vid fritidsdykning- tagit kontakt med generalagenter eller tillverkare.

CE-märkningen innebär att en produkt kan tillverkas eller importeras för att säljas i vilket som helst av de länder som är medlemmar i EU / EES, och att de olika länderna inte får sätta varken strängare eller mildare krav på produkten än de som anges i direktiven.

Detta innebär i klartext att en produkt som uppfyller kraven i lagtexten och är försedd med CE-märkning med automatik är godkänd för försäljning i hela EU / EES utan ytterligare godkännanden i de olika staterna. Om en maskin till exempel, blivit typgodkänd i vilket land som helst inom EU så gäller detta godkännande inom samtliga EU-länder.

En regulator som är CE-godkänd, kan därför inte angripas som ”farlig” av en okunnig utredare på polisens tekniska rotel i Stockholm därför att den är försedd med en flödesreglerare (Counterbalance adjuster) på andra steget (något som faktiskt har hänt i nutid och påvisar en oroande okunnighet inom polisen).

De produkter som måste CE-märkas och som kan ha intresse för den här sammanställningen är (numret anger det EG- direktiv som införlivats i den svenska lagstiftningen):

11.1.2 Maskiner (98/37/EG)
Från den 1 januari 1995 gäller maskindirektivet. Vad är då en maskin? En maskin i direktivets mening ska vara komplett. En ensam motor eller ett ensamt styrsystem är därför inte att betrakta som en maskin utan det är först om man kopplar samman dem som man har en maskin i lagtextens mening Ofta gäller även andra direktiv för maskiner, de vanligaste är Lågspänningsdirektivet och direktivet om Elektromagnetisk kompatibilitet. Maskindirektivet gäller inte om maskinens enda kraftkälla är (direkt) manuellt arbete, såvida det inte är maskiner som används för att lyfta eller sänka laster. Det gäller inte heller om något annat direktiv huvudsakligen skall tillämpas.
Tillsynsmyndighet: Arbetsmiljöverket

11.1.3 Elektromagnetisk kompatibilitet (89/336/EEG)
EMC-reglerna gäller alla elektriska och elektroniska apparater, system och installationer med elektriska eller elektroniska komponenter. Direktivet säger att apparaten skall kunna fungera utan att alstra för stark elektromagnetisk strålning i sin omgivning. Apparaten skall också kunna fungera utan att påverkas av omgivande elektromagnetisk strålning.
Tillsynsmyndighet: Elsäkerhetsverket.

11.1.4 Lågspänningsdirektivet (73/23/EEG)
Direktivet gäller all elektrisk utrustning som är avsedd för användning vid en märkspänning mellan, för växelström, 50 och 1 000 volt och för likström mellan 75 och 1 500 volt.

Internationella Elektrotekniska Kommissionen (IEC) definierar elektrisk utrustning som "varje produkt som används för sådana syften som generering, omvandling, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk energi, som t ex maskiner, transformatorer, apparater, mät- instrument, skyddsutrustning, ledningsmaterial och hushållsapparater."

Detta innebär att i stort sett alla elektriska apparater omfattas av direktivet.
Tillsynsmyndighet: Elsäkerhetsverket

11.1.5 Personlig skyddsutrustning (89/686/EEG)
Med personlig skyddsutrustning menas utrustning som är avsedd att bäras eller hållas av en person för att skydda mot hälso - eller säkerhetsrisker, till exempel buller, fall, klämskador och hetta. När det gäller personlig skyddsutrustning är Arbetarskyddsstyrelsen en auktoritet.

Direktivet om personlig skyddsutrustning gäller bland annat inte utrustning som tillverkats för militära eller polisiära ändamål, utrustning för självförsvar, vissa produkter för privat bruk och skydds- eller räddningsutrustning för flyg eller fartygspassagerare.
Tillsynsmyndighet: Arbetsmiljöverket/Konsumentverket.

11.1.6 Fritidsbåtar (94/25/EG)
Fritidsbåtsdirektivet säger att från och med den 16 juni 1998 måste alla nytillverkade fritidsbåtar vara CE-märkta. Med fritidsbåt avses i direktivet alla båtar med en skrovlängd mellan 2,5 och 24 m, avsedda för sport- och fritidsändamål.

Fritidsbåtar delas in i kategorierna A, B, C och D beroende på vilken vindstyrka och våghöjd de är konstruerade för. För båtar i kategori D, konstruerade för "skyddade vatten" kan tillverkaren själv göra de tester som anges i säkerhetskraven och standarderna. När det gäller båtar i de högre kategorierna måste tillverkaren vända sig till ett anmält organ (Notified Body) för att få båten kontrollerad mot två av de väsentliga säkerhetskraven, nämligen Stabilitet och fribord samt Reservdeplace-ment och flytmedel. Alla andra krav som ställs kan båttillverkaren själv kontrollera och dokumentera.

Ett antal undantag från tvång att CE-märka finns i direktivet, bland annat båtar avsedda för hastighetstävling.
Tillsynsmyndighet: Sjöfartsverket.

11.1.7 Enkla tryckkärl (87/404/EEG)
Direktivet definierar enkla tryckkärl som svetsade tryckkärl avsedda för ett övertryck större än 0,5 bar och för förvaring av luft eller kväve, men som inte är avsedda att värmas med direkt låga. Ett exempel på ett enkelt tryckkärl är tanken på en normal luftkompressor. Undantag gäller för:
• Kärl avsedda för användning i kärnkraftsindustrin där ett haveri medför risk för radioaktivt utsläpp.
• Kärl som som är avsedda för framdrivning av eller montering i fartyg eller flygplan.
• Brandsläckare
Tillsynsmyndighet: Arbetsmiljöverket.

11.1.8 Tryckbärande anordningar (97/23/EG)
Bestämmelserna gäller för konstruktion och tillverkning av utrustningar och produkter med ett maximalt tryck större än 0,5 bar över det normala lufttrycket. Direktivet gäller också för och metoder och förfaranden för att visa att man uppfyller hälso- och säkerhetskraven för dessa. Inom den här definitionen ryms tryckkärl, rörledningar, säkerhetsutrustning, tryckbärande tillbehör och produkter eller delar som är hopmonterade i eller med den tryckbärande anordningen (flänsar, kopplingar mm).
Tryckbärande anordningar är indelade i fyra olika kategorier eller klasser beroende på tryck och ämne.
Tillsynsmyndighet: Arbetsmiljöverket.

11.1.9 Icke automatiska vågar (90/384/EEG)
Med en "icke automatisk våg" menas en våg som använder tyngdkraften för att mäta en massa (vikt). Den kräver dessutom att någon finns på plats för att hantera vågen och det som skall vägas.

Alla nya vågar som tas i bruk efter 1 januari 2003 och används där pengar är inblandade skall vara märkta med CE och grönt M samt uppfylla kraven i SWEDAC´s föreskrifter STAFS 1998:7. Äldre vågar som tagits i bruk innan detta datum och som är typgodkända och verifierade (krönta) får användas även i fortsättningen.

Hos SWEDAC, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, finns det bra information om vad som gäller för vågar.
Tillsynsmyndighet: SWEDAC.

11.1.10 Radio och teleterminalutrustning (1999/5/EG)
Direktivet om radio och teleterminalutrustning har "tagit över" ett stort antal produkter som tidigare låg under lågspänningsdirektivet och direktivet om elektromagnetisk kompabilitet. Dessa två direktiv gäller emellertid fortfarande när det gäller skydd och säkerhet. Tillverkaren eller importören ansvarar för att utrustningen åtföljs av en väl synlig användarinformation och en försäkran om att utrustningen överensstämmer med de väsentliga kraven i direktivet, (försäkran om överensstämmelse).

Anmälda organ (Notified bodies), som kan utföra provning och kontroll för försäkran om överensstämmelse är SEMKO AB och SP, Sveriges Provnings och Forskningsinstitut.
Tillsynsmyndighet: Post- och Telestyrelsen.

11.1.11 Produkter i explosiv miljö (94/9/EG)
Direktivet om produkter i explosiv miljö (ATEX) kan ses som en utveckling av EX-direktiven, som handlar om klassning av elektriska produkter i explosionsfarlig miljö. I det nya direktivet talas även om andra tändkällor, till exempel damm av olika slag, maskinfel, operatörsfel, strålning och kemiska reaktioner. Direktivet lägger stor vikt vid skydd mot personskador. Ägare till en anläggning, där explosionsfarlig miljö på något sätt kan uppstå är skyldig att göra en riskanalys. Om riskanalysen indikerar att explosiv miljö finns eller kan uppstå skall ägaren till anläggningen upprätta eller låta upprätta en klassningsplan.
Tillsynsmyndighet: Elsäkerhetsverket/Arbetsmiljöverket.

11.1.12 Marin utrustning (98/85/EG)
Inom EU finns ett direktiv för marin utrustning. Sjöfartsverkets föreskrifter ställer samma krav på marin utrustning och dess säkerhet i Sverige, som anges i direktivet. Med marin utrustning menas i direktivet utrustning för livräddning, brandskydd, radiokommunikation, navigering och utrustning för att förhindra föroreningar.

Under vissa bestämda förutsättningar kan sjöfartsverket undanta utrustning från kravet om märkning. Detta gäller främst om den omärkta utrustningen inte ersätter utrustning som uppfyller kraven, utrustning som av staka skäl bytts ut i en hamn utanför EU eller utrustning som är att betrakta som nyhet och provats med lika eller bättre resultat än motsvarande godkänd utrustning.

Att lägga märke till är att produkter som sorterar under detta direktiv inte märks med det normala CE-märket. I stället märks dessa produkter med en grafisk symbol i form av en fartygsratt som visar att produkten är i överensstämmelse med direktivet.
Tillsynsmyndighet: Sjöfartsverket.

12. Standards

CE-märket på en produkt betyder – som redan redovisats - att tillverkaren eller importören intygar att den uppfyller EU:s grundläggande hälso-, miljö- och säkerhetskrav. Men CE-märket är även ett handelsmärke som gör att en produkt kan säljas fritt över nationsgränserna inom EU. Bara produkter som regleras av EU:s produktdirektiv får CE-märkas. Kraven i EU:s direktiv har överförts till svenska regler och motsvarande regler ska finnas i alla EU-stater.

12.1 Minimikrav
De standards som utarbetats inom EU och därmed också inom Sverige, är minimistandard och är avsedda som ett jämförande verktyg beträffande existerande eller framtida kvalifikationskrav för fritidsdykning. De är egentligen inte avsedda för enskilda individer. Nedan berörs olika EN-standards. Det kan därvid vara bra att hålla i minne att de inte tänkta att användas för direkt dykutbildning genomförd av den enskilda instruktören/dykskolan utan är en guide för minimum säkerhetsrelaterad standards, som naturligtvis är av intresse. Målgruppen är emellertid alla de organisationer - över 50 i Europa – för att uppnå harmonisering. Övriga standards som omnämns nedan fungerar som normativa referenser till den EN-standards – dvs. man måste titta på helheten. I Sverige överförs bl.a. EN-standards till SS-ISO-standards utan förändringar i sak. I det följande berörs relevanta SS-ISO standards och i förekommande fall jämför jag också dessa med PADI:s instruktörsmanual.

12.2 SS-ISO 24802-1:2007 Fritidsdykning - Säkerhetsrelaterade minimikrav vid utbildning av dykinstruktörer - Del 1: Nivå 1 (ISO 24802-1:2007, IDT).
Standarden omfattar vad som synes motsvara PADI Assistant Instructor. I punkten 4 sägs nämligen att en instruktör på nivå 1 får:
a) lära ut och övervaka dykelever nivå 1 beträffande deras teoretiska kunskaper,
b) lära ut och övervaka dykelever nivå 1 i ”skyddat vatten” (Confined Water).
och under övervakning och godkännande av en instruktör nivå 2:
a) tillgodogöra sig mer erfarenhet av undervisning och utvärdering av dykares nivå 2 till 3 teoretiska kunskaper
b) undervisa dykare i skyddat vatten.
c) tillgodogöra sig mer erfarenhet av undervisning och övervakning av dykfärdigheter på ytan
och under omedelbar övervakning av en instruktör nivå 2:
a) tillgodogöra sig mer erfarenhet av undervisning och utvärdering i såväl skyddat vatten som i öppet vatten (Open Water).
Minimiålder enligt punkten 12.1 i standarden för en instruktör nivå 1 är 18 år.

12.3 SS-ISO 24802-2:2007 Fritidsdykning - Säkerhetsrelaterade minimikrav vid utbildning av dykinstruktörer - Del 2: Nivå 2 (ISO 24802-2:2007, IDT)
Efter en genomgång av denna standard kan jag inte annat än konstatera att allt som däri anges som minimikrav med råge uppfylls av i varje fall PADI standards. Ingenting framstår som märkligt. Standarden synes omfatta de instruktörer som motsvaras av grundutbildningen inom PADI (Open Water) och därutöver överensstämmer krav i stort med föregående standard SS-ISO 24802-1:2007.

12.4 SS-ISO 24801-1:2007 Fritidsdykning - Säkerhetsrelaterade minimikrav vid utbildning av fritidsdykare - Del 1: Nivå 1 - Assisterad dykare (ISO 24801-1:2007, IDT)
Standarden omfattar assisterad dykare och certifierad dykare – inom PADI världen skulle detta vara Scuba Diver och Open Water Diver (certifierad dykare som kan gå ner till 18 meter utan att parkamraten behöver vara en certifierad assistent) där den föregående dels inte får gå lika djupt (max 12 meter) dels skall ha en certifierad assistent vid sidan sida vid dykning. Standarden (punkten 4) talar också om att den assisterade dykaren vid sin sida skall han en ”dykledare”.

Standarden berör också – och förutsätter därmed – användandet av annan gas än luft (punkten 8). Därvid gäller att dykaren skall vara medveten om djupgränser, syrgasexponering hantering och överväganden beträffandeutrustning. (Det förtjänas att hänvisas till de svenska reglerna från AMV och RV rörande gaser och gasflaskor ovan berörda och läsaren bör ställa sig frågan om det finns en motsättning mellan denna nya standard och de svenska regelverken utfärdade av AMV och RV).

Standarden delar upp kraven på färdigheter i CW och i OW (punkten 8). I punkten 9 berörs minimikraven för hur utbildningen skall genomföras. ”Direct supervision” krävs under ytan och instruktören skall ha ”direct control” över dykarna. Endast ”Direct supervision” är definierad i standarden som ”supervision by a scuba instructor or a dive leader of a group of divers in a position allowing rapid intervention on behalf of the diver.” I öppet vatten (OW) kan övervakningen m.m. endast ske genom en scuba instructor level 2 enligt punkten 9.8 i standarden. Det är intressant att notera att standarden i sig inte kräver att instruktören skall ha fysisk kontakt med sina elever, Återigen bör i det här sammanhanget hållas i minne att standarden är minimigrund och det står därför olika organisationer och instruktörer fritt att ställa hårdare krav på övervakning av dykarna i vattnet – det är till och med nödvändigt i fall de lokala förhållandena så kräver enligt PADI:s standards. Å andra sidan anges i andra stycket till punkterna 9,8 -9,10 i standarden följande:


Maximalt djup för träning är 12 meter enligt standardens punkt 9.6.

12.5 SS-ISO 24801-2:2007 Fritidsdykning - Säkerhetsrelaterade minimikrav vid utbildning av fritidsdykare - Del 2: Nivå 2 - Grundkursdykare (ISO 24801-2:2007, IDT)
Standarden innehåller inget märkvärdigt och den omfattar dykare som kan dyka ner till 20 meter och redan är certifierade. T.ex. synes PADI OW-dykare omfattas av den här standarden. Standarden omfattar således fortsättningskurser.

12.6 SS-ISO 24801-3:2007 Fritidsdykning - Säkerhetsrelaterade minimikrav vid utbildning av fritidsdykare - Del 3: Nivå 3 - Dykledare (ISO 24801-3:2007, IDT)
Standarden ger intryck av att - enligt beskrivningen - avse en PADI Divemaster, (se t.ex. punkten 4). En Divemaster (DM) är första steget inom PADI:s utbildningsstege mot professionell dykledare, dvs. instruktör Han skall vara tillräckligt kvalificerad för vissa i standarden uppräknade uppgifter. För utvärdering och undervisning måste man vara Assisterande instruktör (AI) eller instruktör och då gäller beträffande kraven för en sådan ISO 24802-1 och ISO 24802-1. För att komma i fråga för dykledare nivå tre måste man – enligt standardens punkt 11.3 - ha minst 60 loggade OW-dyk eller minst 50 sådana dyk med minst 25 timmars undervattenstid. Av dessa 50 dyk måste minst 40 stycken ha genomförts efter det att dykaren klarat av utbildningen för nivå två i enlighet med ISO 24801-2. Minimiåldern för en dykledare nivå tre är 18 år enligt punkten 12 i standarden. Standarden blir endast logisk på denna punkt om man med kravet på målsmans godkännande i punkten 5.2 beaktar att detta är en internationell standard och att den legala myndighetsåldern därför kan vara högre än 18 år i vissa länder.

Standarden innehåller vidare krav på att när så är tillämpligt – målsmans godkännande finns liksom att det skall finnas underlag utvisande att dykeleven är tillräckligt frisk för att dyka. Dykelever skall informeras om lämpligheten av regelbunden medicinsk hälsoundersökning. En dykledare på nivå tre skall ha erforderliga förkunskaper enligt ISO 24801-2 för nivå två innefattande erfarenhet av nattdykning eller dykning i dålig sikt, djupdykning med beaktande av lokala förutsättningar samt navigationsdyk och dessa erfarenheter skall vara dokumenterade i loggboken. Vidare krävs enligt standardens punkt 7 även teoretiska förkunskaper rörande bl.a. utrustning, hur man använder tabeller och datorer, dykplanering, och säkerhetsregler m.m.

Standarden tar även upp i punkt 8 dykarens egna dykfärdigheter där desamma måste vara sådana att dykaren kan hantera de varierande situationer som kan uppstå som t.ex. dålig sikt eller strömmar. Dessutom måste dykaren behärska vissa grundläggande färdigheter som omfattar vad en PADI OW får lära sig och lite till. Djupdykning måste också behärskas med särskilt tonvikt på bl.a. djupberusning, luftförbrukning, dekompressionsgränser m.m.

Punkten 9 i standarden berör den del av utbildningen som handlar om ledarskap och omfattar dykplanering och förberedelser, förgenomgång (briefing) och eftergenomgång (debriefing), genomförande, nödfallshantering, förstahjälpen hantering och syrgasadministration.

12.7 SS-EN 14467:2004 Fritidsdykning - Krav för utövande och tillhandahållande av tjänster
Den här standarden skulle vid första påseende gälla endast näringsidkare. Men det anges faktiskt i ingressen att standarden är tillämplig på såväl instruktör som dykföretag som tillhandahåller berörda tjänster. Tjänsterna i fråga är dels träning och utbildning, dels organiserad guidad dykning för certifierade dykare och dels uthyrning av dykutrustning. Standarden är tillämplig vare sig man tillhandahåller en eller flera av angivna tjänster. Standarden gör inte heller åtskillnad på om mottagaren är en grupp eller en enskild individ. den utrustning som avses är specificerad till:


Standarden innehåller grundläggande uppgifter om vilka förutsättningar som gäller för en viss service som skall förmedlas till kunden. Det handlar om grundläggande saker som pris, kursens upplägg, vilka krav som ställs på kunden etc.

Vidare skall säkerhetsarrangemangen redovisas.

Den som tillhandahåller en tjänst förväntas enligt punkten 4.3 göra en riskanalys såvitt avser dykförhållandena rörande vissa angivna detaljer innefattande en nödfallsplan. I punkten 4.4.1 ställs krav på förstahjälpen beredskap och syrgas varvid minimikravet är syrgasadministration under 20 minuter á 15 l/min (300 l). Dessutom skall det finnas ett kommunikationssysten för att larma räddningstjänsten (EMS) – vilket i Sverige främst torde vara att ringa 112.

I punkten 4.6 ställs krav på den som tillhandhåller tjänsten att dokumentera de medarbetare som verkar i företaget och deras kvalifikationer vilket inte är vare sig märkligt eller oskäligt och ej sällan framgår redan på olika dykföretags hemsidor.

Notera för övrigt att man håller isär tjänsten utbildning från tjänsten uthyrning, Om därför utrustning tillhandahålls en person i samband med träning, guidad eller organiserad dykning skall enligt punkten 4.5 tillhandahållandet av utrustning betraktas som en separat del för vilken punkten 7 i standarden gäller. Därvid gäller bl.a. krav på underhåll och iakttagande av CE-standards samt dokumentation på detta . Dessutom skall funktionskontroller göras och kunden skall informeras om riskerna. Vidare rekommenderas den som tillhandahåller tjänsten att säkerställa:


Det bör också noteras att den här standarden inte är fullt ut tillämpliga på Frankrike som tillämpar delvis andra normer.

12.8 Synpunkter på SS-standards1*
Det är en brist att det svenska standardiseringsinstitutet på sin egen hemsida nämner dessa SS-ISO standards och vad de heter på svenska men sedan – trots att de riktar sig till svenska företag av olika slag i Sverige – endast tillhandahålls på svenska. Standardiseringsinstitutets förklaring är att SIS är en medlemsbaserad ideell förening som till största delen finansieras av projektavgifter från medlemmar och försäljning av standarder. Det finns inte ekonomiskt utrymme för översättning. I stället hänvisas man till de engelska versionerna som kostar mellan 445 till 545 kronor styck (2008). Alla är inte bra

*1
Jag kritisk till SIS val av nomenklatur men det är kanske mer för att jag inte kan förstå varför en internationell standard nödvändigtvis måste få ett annat namn och nummer utan att förändra standarden som sådan. I huvudet på de berörda SIS-dokumenten står uttryckligen SVENSK STANDARD SS-ISO följt av siffror. Dokumentet är utfärdat av Svenska Standardiseringsinstitutet. På sidan två i varje dokument anges ”Den internationella standarden ……gäller som svensk standard”. När det specifikt gäller SIS dokumentet för tjänster så heter det dokumentet SS-EN vilket skiljer det från övriga dokument. Icke desto mindre anges överst till höger på första sidan i huvudet SVENSK STANDARD. På sidan två står ”Europastandarden EN14467:2004 gäller som svensk standard”. Min uppfattning är därför att skall man kalla dessa dokument för EN-standards eller europastandards borde SIS ändra på sin egen nomenklatur. Som jurist är det därför min bedömning att det är svenska standards genom anpassningen/överföringen via SIS. Vill man specifikt kalla standards för EN-standards eller EU-standards bör man i konsekvensens namn inte använda de av SIS utfärdade dokumenten utan referera till originalkällan med rätt EN-identifikation. För tjänster skulle det då bli EN – 14467:2004 och inte SS-EN 14467:2004 eller EN 14413-1:2004 i stället för SS-ISO 24802-1:2007.

på språk och vill man således nå spridning och förståelse för svenska standards inom en bransch som dessutom är föremål för Konsumentverkets intresse, skall naturligtvis regelverket finnas på svenska språken.

Vidare – vilket med hänsyn till dokumentets dignitet – finns ett hänvisningsfel i EN 14467-2004, punkten 4.5: Avsnittet hänvisar till punkten 3.4. Den punkten anger emellertid ingen utrustning och förmodligen avses i stället punkten 3.3.

Källor:

Internet
Arbetsmiljölagen (1977:1160)
Produktsäkerhetslagen (2004:451)
Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (1992:1326).
Arbetsmiljöstyrelsens/Arbetsmiljöverkets föreskrifter
Räddningsverkets föreskrifter
Konsumentverkets rapport 2007:16
Arbetsmiljöverkets hemsida
Räddningsverkets hemsida
Konsumentverkets hemsida
Karnovs lagkommentar och förarbeten samt praxis.
E-postade förfrågningar till – och e-post- samt telefonsvar svar från
Arbetsmiljöverket
Räddningsverket
Svenska Standards
Kontakter med branschföreträdare och myndighetsföreträdare