M 24 i dagarna 7

Mer behövs faktiskt inte för att koka ihop en svensk vrakvecka som får den mest förhärdade dykare att le förtjust och få något längtande i blicken.

M 24 är en varsamt ombyggd minsvepare som nu kör runt den svenska kusten som live-aboard båt till glädje för hugade dykare. Eva och Peter driver och sköter allt på båten, frukosten vid 8 tiden, genom dagens dyk, lunchen, middag, disk, gasfyllning och skötsel av hela båten. M a o fullservice, från det Du går om bord tills det att Du mönstrar av. Enda problemet är att få en plats, året 2008 var sedan länge fullbokat, men som den luttrade gamle utfärdsansvarige han är lyckades SSDK-Grodmännens Lars Åke att knipa åt sig en hel vecka redan i september året innan. Och detta till rabatterat pris!



Så därmed har vi förklaringen på de sju dagarna som inföll under vecka 24 2008, men trots god framförhållning blev det till klubbens förvåning ändå en plats vakant när det väl var dags. Nu gjorde ju inte det så mycket för desto mer plats fick ju de lyckliga 8 som var; Lars Åke, Hanna, Bill, Anette, Göran, Erik, David och Lia.



I god, men spridd formation tog vi oss med bil ner till den lilla fiskehamnen Sandhamn i Blekinge där vi mönstrade på och fick en ordentlig genomgång av säkerhetsdetaljerna innan vi fick plocka ihop våra dyksaker. Det här är den största fördelen med att bo på en dykbåt, inget slit och inget bärande. Grejerna ställs upp innan första dyket och står sedan snällt hopsatta och väntar mellan dyken. Lampor, kameror, torrdräkter och underställ laddas resp. hängs upp för torkning i akterruffen. Själv kan man välja om man vill slöa på uppe däck, passa på att logga inne i styrhytten eller vara nere i salongen där det också finns TV/dvd som man kan avnjuta diverse U-båtsfilmer. För vad är väl en riktig dykresa utan Das Boot? – Verdomt, som Johann från filmen skulle ha uttryckt saken.

Så då sitter man med färdig utrustning, en öl i näven i gott sällskap och slötittar på en film i väntan på alla vrak som ligger och väntar där ute. Vad kan väl då gå fel? Jo, vinden, efter en längre period av spegelblankt hav hade ett lågtryck börjat snurra och gav vindstyrkor på 10-12 m/sek. Dessbättre är M24 stabil och vi begav oss ändå ut till Nicomedia, som sänktes med 3 andra skepp på samma dag under 1:a världskrigen av den engelske U-båten E19 och dess kapten Cromie (den här fantastiska historien är värd en egen artikel, men Googla på E-19 så hittar Du säkert en del intressant att läsa).
Trots kraftiga rekommendationer från fartygschefen Eva beslutade, den tidigare aldrig sjösjuke, Erik att inte ta en sjösjuketablett som vi andra gjorde. Och mycket riktigt blev det bara ett dyk för stackars Erik den dagen, ingen lunch och en lång eftermiddag liggande på däck blev i stället den sysselsättning han fick utföra. Gissa nu vem som sedan stod först i kön till pillerutdelningen (och sedan gärna tiggde till sig en extra framåt lunchtid)!
M24 hade varit förutseende och lagt ut en bojar på vraken där båten kunde läggas fast mellan dyken och så snart man förtöjt är det bara att hoppa i.
Väl där nere på vraken var det helt lugnt, om än med lite sämre sikt än vi hoppats på. Lite förvirrat är det ju alltid på först dyket på ett nytt vrak innan man lyckas få ordning på både karta och verklighet. Detta trots en ordentlig briefing med uppritad kartskiss innan dyket. Men vi hittade ändå en bl a en tallrik och en levande torsk som fastnat i ett av näten som draperade vraket (den togs dock barmhärtighetsskäl snabbt av daga) medan vi långsamt tog oss till fören där vi kikade på den ståtliga stäven med sina bägge ankare vilka fortfarande hängande i sina klys. Men då var det redan dags för oss att dra oss tillbaka till linan och det rätt gungiga säkerhetsstoppet. Alla E-19 vraken ligger i ett relativt samlat område på mellan 30 och 40 meters djup, så det gäller ju att hålla ordning på dyktiden så att det inte blir några oväntade dekostop.
Väl uppe, gavs ett OK-tecken och sedan var det bara att klättra ombord, hänga av sig grejerna och hoppa ner i salongen för lunch (ja, Erik lät ju bli den just den här dagen) medan Kapten Peter passade på att fylla flaskorna med önskad mix inför dyk 2. Eftersom det är relativt djupa dyk brukar ytintervallet vara minst 3 timmar vilket ger gott om tid för solbadande, lite dyksnack eller varför inte en välförtjänt liten lur medans man gungas av havet. Sen är det bara att sätta på sig dräkten igen, ta på grejerna, lämna planerad dyktid och bege sig ner igen. Nu när man lärt sig hitta kunde man ta det betydligt lugnare och hinna njuta av alla, mer eller mindre förvirrande, detaljer som fortfarande finns kvar där nere.
Efter nästa uppgång tuffade M24 hem till hamn igen och medan vi passade på att duscha, logga och slöa lagades det middag och vi hade bara att sätta oss vid dukat bord och prata igenom allt vad dagen erbjudit.



Dessvärre ökade sedan vinden till kuling och vi fick stanna två dagar iland. Dessa använde vi till att åka till marin-museet i Karlskrona ena dagen och till Kronan-museét i Kalmar den andra. Kronan var riktigt intressant och när Ni nästa gång har vägarna förbi Kalmar, försök att ta en stund ledigt och besök museet. Till skillnad från Wasa som ju var på en kort transportfärd när hon sjönk, gick Kronan under med en full besättning som hade med sig allt man då kunde tänkas behöva för en längre tid till sjöss. Man har därför hittat allt från enorma bronskanoner, till guldmynt, speltärningar, fioler, kläder, husgeråd mm.

Dessbättre lugnade vädret ner sig igen och vi tog en långdag med ett dyk på den tidigare så vackra Gudrunde men som nu dessvärre håller på att falla samman ordentligt, samt två dyk på den detaljrika Director Reppenhagen. Eftersom väggarna på den senare delvis fallit ner är det ovanligt lätt att ta sig in i Kapten Spiegels stora salong. Fortfarande ser man delar av möbler och resterna av den nu nedrasade kakelugnen. Akteröver ligger manskapshytterna och på akterdäck en extrapropeller som är väl värd en stunds beskådande. Vi hittade också ljusprismor som ledde ner ljus från däcket ner i hytterna, en som fortfarande satt fast och en som låg lös på däck.
Den kvällen var tror jag vi alla somnade rätt ovaggade, möjligen hade David en del funderingar på livets orättvisor eftersom han dragit sönder sin latexmanschett inför dyken på Reppe och trots att Hanna snällt stod över dyk två där, lyckades han inte riktigt tränga sig i hennes dräkt (trots tidigare lyckade försök, månne åt han en alltför kraftig lunch). Några snabba telefonsamtal och en snabb tur till Karlskrona på kvällen gav honom dock möjligheten att hyra en skaldräkt, och minsann tror jag inte han nu kommer att konvertera från neopren till en skaldräkt.
Grattis David och välkommen till de upplysta.
Nästa morgon tuffade vi söderut mot Bornholm för att dyka på det största vrak jag någonsin varit i närheten av, Kinesen, eller som hon egentligen heter, Fu Shan Hai. Med en längd på 225 meter, 35 meters bredd, en höjd på 45meter och med ett bruttoregisterton på 69 973 är hon milt uttryckt en bastant dam. Hon är byggd 1995 och var 2003 på väg från Lettland till Kina fullastad med gödsel. Bränsletankarna var fyllda och solen sken på ett blankt hav. Den lilla men, för isens skull, kraftigt byggda Gdynia som gick på en fast trade mellan Polen och England närmade sig på nästan samma kurs. Och så hände det som egentligen inte ska kunna hända. Gdynia kommer för nära och beslutar sig plötsligt för att gå akter om Fu Shan Hai som i sin tur sett att det såg ut att vara en kollisionskurs och beordrar stopp i maskin.
Olyckan är ett faktum och Gdynia träffar den enkelskrovade Fu Shan Hai som sjunker på 9 timmar och lägger sig kölrätt på botten. Både i Sverige och i Danmark får man stora skälvan och befarar stora oljeutsläpp. Stora pengar pumpas in och man gör vad man kan för att pumpa ut oljan ur skeppet.
Många är det nu som är mer än sugna på att komma ut och dyka på henne, men förutom ett par dispenser var det dykförbud till 2007 då man plötsligt ändrade sig och tillåter fri dykning.

Själva mötte vi radartornet, där linan var fäst, på 24 meter och det var med en rysning vi funderade på att det ännu var 45 meter kvar ner till propellern som ligger på 70 meter.
Om det kan vara svårt att få en överblick att ett litet vrak på första dyket är det näst intill omöjligt på en som är så stor som Kinesen. Och det var först 15 minuter in på vårt första dyk och vi mötte skorstenen som jag var säker på var fören respektive aktern låg. Vi började en lugn sightseeingtur och bekantade oss med hela det enorma bygget, kollade på alla lampor, brandsläckare, lockande dörrar med korridorer och på den enorma navigationshytten. Men ändå var det mycket pekande på ritningarna efter dyket när vi alla skulle försöka förstå var vi hade varit och vad det var vi hade sett.
På andra dyket hade Nettan och jag bestämt oss för att göra en mindre penetrering genom ta oss in i korridoren som leder till ägarens, kaptenens och 1:e-ingenjörens hytter. Från babordssidans ingång hade det rasat ner en del av taket och en dörr låg i vägen så vi provade istället från styrbordsidan. Det var ganska lätt att ta sig in, men det var smala dörrar in till själva hytterna och efter första svängen i korridoren hade det ramlat än mer skräp som gjorde det trångt och lättsiltat. Vi vände därför vid andra svängen ut igen och nöjde oss med att kika in i de hytter vi kunde. Det var en rejäl röra inne i dem, men annat är väl knappast att vänta efter förlisning. Väl ute tog vi oss upptill navigationshytten och tog en överblick där innan det var dags att bege oss upp igen för transport till natthamn i Tejn på Bornholm. Jag tror att vi alla var rätt nöjda med att ha fått besöka den store Kinesen den dagen.
Morgonen efter hälsades det på hos den lokale fiskaren i hamnen och sedan ett snabbt besök på Brugsen som är Danmarks svar på kombinationen Systembolaget och Ica. En rätt intressant upplevelse för en statsstyrd svensk (jag passade bl a på att köpa and-buljong som lyser med sin frånvaro i min affär hemma samt en liten flaska som såg intressaant ut).
Så tuffade vi ut mot kinesen igen för ett sista dyk där. Nu la vi mesta tiden på navigationshytten som ännu är full av märkliga ting. Där finns böcker, kläder, instrument, möbler och säker massor av saker som vi inte hann med att se. Intressant att se och det är förvånande hur mycket som ändå förfaller på bara 5 år. Ett avslutande varv runt hela bygget hann vi också med innan tiden rann ifrån oss och det var dags att fortsätta färden till Kungen! Men en sak är säker, det finns oändligt mycket kvar att upptäcka på Fu Shan Hai!

Kungen, eller som hon (han?) egentligen heter King, är ett 2:a världskrigsvrak, ursprungligen ett engelskt eskortfartyg, som sjönk under vid Utklippan under en pågående bogsering.
Ett väldigt intakt och trevligt vrak som är gammalt nog att ha fått sin ålderspatina och eftersom hon legat 25 år kortare tid på botten än E-19 vraken är hon bättre bevarad. Inne i hytterna finns gott om möbler och smärre saker som koppar, flaskor m.m. kvar. Vill man inte gå in kan man lugnt stanna utanför och kika genom ventiler och håligheter i vraket. Man ska heller inte glömma att ta en tur fram till den vackert formade fören som sticker upp över botten. Fortfarande ligger där också en rejäl klump med lera som skyfflades upp då hon dök ner med fören först för sådär en 64 år sedan.

Underbart är dessvärre som alltid kort och efter ett fint dyk på King styrde kosan tillbaka till Sandhamn där vi efter en avslutande middag skilde oss åt. Erik och Göran beslöt att stanna över natten och ta en lugn färd hemåt på söndagen, meden vi andra hoppade in i bilarna och körde hemåt på natten istället.
En sak är jag dock rätt säker på, jag tror ingen av oss är speciellt nödbedd när vi nästa gång får frågan om vi vill hänga med på en vraktur med M24!

Fler bilder Fu Shan Hai:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/17843.html

Övriga vrak:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/17910.html