Namn: Lösen:


Mer orört än så här blir det inte.
Inga solstolar, inga parasoller.




Havsabborre


Manta


Valhaj


En stim med någon sorts snappers ca 2 mil ut
från land


Krokodilfisk (Papilloculiceps longiceps)


Mocambique – en ny orörd pärla på dykkartan


2008-02-01
Av: William Hemberg
Läst: 6 515 gånger.

Första gången jag såg ett levande korallrev var när jag snorklade vid Patong Beach i Thailand 1979. På den tiden var den enda vägen från Phuket stad en slingrande liten skogsväg, som gick över kullarna, och Patong’s långa strand var till största delen obebyggd. Vid den norra delen fanns ett hotell och några små bungalower nere vid stranden och bakom hotellet låg det risfält, där vattenbufflarna betade när man inte odlade där. Det fanns några små barrestaurang-er, men oftast valde jag att äta på nere på stranden där det rullades ner små gatukök på hjul. Bord och stolar ställde man ut direkt i sanden och två nyfångade grillade langustrar med tillbehör kostade 27 kronor om jag minns rätt. Ville man se levande koraller var det bara att ta sig ut på en av ”strandvingarna” och hoppa i. Där fanns en veritabel färglåda full med fisk och friska koraller.
Idag är Patong, vilket alla som varit där under senare år vet, en turistmetropol med allt vad det innebär. Risfälten, bufflarna, korallerna och de rullande strandrestaurangerna är borta. Istället är där fullt med folk, affärer, restauranger och barer som dygnet runt gör allt vad de kan för att förlusta turisterna. Korallerna vid Patong är sedan länge döda, och för att hitta levande rev i orörd miljö får man m.a.o bege sig någon helt annanstans.

1979 hade jag ännu inte börjat dyka, men ända sedan jag startade med det har jag gärna velat återvända till en sån orörd plats som Patong var då och bara få njuta av att vara gäst hos lokalbefolkningen och att få dyka i en orörd jungfrulig idyll. Efter att ha sökt på många platser hittade vi, på en av våra resor, äntligen en lovande kandidat, nämligen Tofo i Mocambique. Tofo ligger vid en lång bukt på en liten halvö i södra Mocambique, ca två mil från staden Inhambane. För några år sedan gick det veckoflyg till Inhambane, men idag är enda sättet att ta sig till Tofo med egen bil eller lokala bussar. Det är en lugn och behaglig lite by vid ena änden av en milslång strand. På helgerna kommer den del av lokal-befolkningen som har lite pengar hit för att bada och njuta av livet. I övrigt är det mest dykare och en och annan nöjesfiskare som hittat dit. Som tur är finns f n också ett dykcenter som drivs av John, en vänlig sydafrikan som jobbar hårt för att serva alla dykvilliga som hittat dit.
Eftersom vi aldrig hade varit i Mocambique tidigare tog vi det säkra före det osäkra och bokade in oss på en av de få organiserade turerna till Tofo.

Stranddyk är inte möjligt här och att ge sig ut med båtdyk på den afrikanska ostkusten är i sig ett äventyr eftersom det där oftast saknas såväl hamnar som en skyddande skärgård. Indiska oceanens dyningar har därför fritt spelrum och även lugna dagar är det oftast kraftiga bränningar nära stranden. För att komma ut på ett dyk kör man därför ner dykbåten – oftast en gummibåt, med all dykutrustning surrad ombord- till stranden med en trailer. Där vänder föraren bilen, backar snabbt ner så långt det går när vågorna drar sig tillbaka, tippar av båten och kör lika snabbt upp igen innan nästa våg kommer in. Det är nu den jobbiga delen börjar för oss dykare, som med gemensamma krafter får vända runt båten, dra ut den i vågorna och hålla den på plats medan motorerna startas och kontrollkörs. Först därefter ges det signal till alla att snabbt hoppa upp i båten och så snart alla är i ger båtföraren genast full gas ut genom de brytande vågorna för att vi inte ska spolas upp på land igen. Det gäller m.a.o. att hålla i sig för kung och fosterland. Även när man ska iland efter dyket är det bra att hålla i sig. Då ska båtföraren välja rätt våg och tidpunkt för att sedan med fullt gaspådrag surfa båten in och upp på stranden där färden kan få ett rätt abrupt slut när båten tvärnitar i sanden. Det här kan tyckas vara ett slitsamt sätt, men det är också kul och spännande när man väl har kommit in i det.
Det finns också andra egenheter med att dyka där nere. Den första, och viktigaste, är att aldrig tappa kontakt med guiden under dyket. Guiden har det otacksamma jobbet att hålla i en lina som är fäst i en boj på ytan, vilket kan vara ruskigt slitsamt när strömmarna går åt fel håll. Bojen är till för att båten hela tiden ska kunna ha koll på var dykgruppen är. Eftersom man har de bästa dykplatserna några kilometer till ett par mil ute på öppet hav gäller det för dem på dykbåten att veta var dykarna är, så att inte någon tappas bort. Även i de minsta vågor kan det vara väldigt svårt att hitta en vilsen dykare ute på oceanen. Det innebär också att om någon kommer ifrån gruppen förväntas alla ta sig direkt upp till ytan för att ingen ska tappas bort, utan att göra något säkerhetsstopp. Förutom en ökad risk för tryckfallssjuka tvingar det också hela gruppen att avbryta dyket, så det bästa man kan göra är naturligtvis att se till att man alltid har koll på var guiden är. En annan specialitet beror på att man oftast dyker långt ute från land där det nästan alltid är strömt, på rev som ligger på 20-30 meter djup. Med GSP tar man sig till rätt plats, och väl där kollar man att alla är redo, räknar ner från tre och sedan rullar alla samtidigt i vattnet med tömda västar (en s.k. ”negativ entry”). Man simmar så direkt ner till revet där alla möts upp kring guiden. Utan direkt nedgång är risken stor att man driver ifrån revet, och att tillbringa 40 minuter i blåvattnet är ju lite slöseri med dyktid.

Jaha tänker du kanske nu, kan det vara värt allt det här besväret? Svaret är definitivt JA!
En anledning är att det fattiga Mocambique saknar en egen fiskeflotta och det innebär för oss dykare att vi erbjuds ett eldorado när det gäller arter och antal. Landet har inte bara varit drabbat av århundraden av portugisisk kolonisation, utan har också haft ett långt och blodigt inbördeskrig som slutade så sent som 1992. Det här har naturligtvis utarmat landet som inte haft vare sig egna medel eller hjälp från utländska intressenter för att bygga upp en fiskeindustri. Ett ekonomiskt slag för landet, men samtidigt betyder det fantastiska orörda vatten. Det enda orosmolnet är de Taiwanesiska hajfiskebåtarna (127 st bara i november) som ligger kring territorialgränsen och skär fenorna av varenda haj de kan få tag på, väl medvetna om att Mocambique saknar resurser för att kunna bevaka sina gränser.
När man väl kommit ner på ett rev kan vad som helst (nästan) visa sig. Ständigt finns något nytt att kika på. Stora havsabborrar som orädda bevakar sina revir, sköldpaddor som seglar förbi, enorma stim av allehanda arter, muränor och langustrar i så gott som varenda skreva. Stannar man upp och tittar mer noggrant kan man också hitta andra, små vackra, saker. Tjusiga nakensnäckor, mantisräkor, pappers- och filfiskar och mycket annat.
Den främsta anledningen till att vi valde Tofu som ett av dykmålen på vår senaste resa var att företaget som organiserade turen hade ’mantagaranti’ (500 euro tillbaka om man inte såg någon) och eftersom vi aldrig lyckats få se någon manta tidigare låg det högt upp på vår önskelista.
Nog fick vi se mantor alltid, fler än vi kunnat drömma om... På en del dykplatser kom de, likt flygplan på väg in för landning, i en aldrig sinande ström in mot putsningsstationerna på revet. De verkade helt orädda för oss dykare, men för att inte störa deras infart alltför mycket försökte vi hålla oss vid sidan om deras ”inflygningssträcka”.
Där hängde vi och bara njöt medan det paraderade ensamma mantor, mantor i par eller flera mantor i små grupper förbi oss. En del passerade snabbt medan andra tog något extra varv runt platån och en kom t.o.m. simmande rakt emot mig i någon sorts ”chickenrace”. Först tänkte jag att den väl skulle ha vett att väja undan, men till slut var det bara att inse att jag var losern och jag fick dra mig ner mot botten medan mantan majestätiskt gled förbi ovanför mitt fånigt leende ansikte.
Den allra starkast mantaupplevel-sen var när vi just skulle bege oss upp efter ett bra dyk då en manta simmande in under mig och anpassade sin fart till samma som min. Woah! Jag, som normalt inte brukar dansa hade blivit uppbjuden av en manta! Sneglande mot de övriga, för att inte tappa bort dem, följdes mantan och jag åt en stund, med mig liggandes ca 50 cm över dess rygg! En overklig och stark upplevelse vill jag lova. Jag hade velat följa den hur länge som helst, men eftersom de övriga var på väg upp så fick vi avbryta vår underliga dans. Och överväldigad som jag var hann jag inte ens fråga vad hon hette.

Att det är så gott om koraller och tropiska arter så här långt söderut beror på den varma sydgående Agulasströmmen som får korallerna att trivas ända ner till norra Sydafrika. Det är inte riktigt lika artintensivt som det är närmare ekvatorn, men det uppvägs mer än väl av att det enorma överflödet på liv. På några av dyken hade vi t.ex. förmånen att få höra knöl-valarnas sällsamma sång och från juni till oktober brukar de regelbundet kunna ses när man är på väg till och från dykplatserna. Några knölvalar såg vi nu aldrig, men istället hade säsongen för valhaj börjat och vi fick chansen att snorkla med dem. Det var otroligt gott om valhajar. Vid ett tillfälle, då vi följt en ung hanne en lång stund, tittar jag upp och döm om min förvåning när jag ser en annan valhaj komma simmande rakt emot oss! Ett ypperligt tillfälle att byta haj tänkte vi och följde efter den nya tills den tröttnade på oss och dök ner i djupet. Vi vinkade då till dykbåten för att få bli hämtade, men innan den hunnit fram till oss fick vi syn på en ny mörk skugga en bit bort. Japp, där var ännu en valhaj att följa. Och när vi simmat med den en stund kom ytterligare en ny simmande emot oss. Så vi bytte igen till den nya hajen. När sedan dykbåten långsamt kom fram till oss, och ett av dom andra paren hoppade i för att fortsätta att simma med ”vår” valhaj, tog vi oss upp i båten nöjda och belåtna. Vi hann inte mer än sätta oss till rätta när paret vid valhajen ropade ”Å’ nu kommer det en manta också!”. Det kändes helt otroligt att få vara med om sådana här upplevelser. Till råga på allt händer det under en transportsträcka på väg tillbaka från ett dyk. Jag minns att jag tänkte att det här kommer ingen att tro på om man berättar det där hemma. Men vi gör det ändå för ett sådant här fantastisk dykområde vill man ju bara dela med sig av.

De vackra minnena från Patong finns ju fortfarande kvar, men efter den här dykveckan känns det som om jag till slut har hittat ett helt nytt och orört ’Top-spot’ dykmål.

Som vanligt var det återigen Per på DiscoveryDiveTeam som hjälpte oss med detaljerna och de övriga länkarna är till de organisationer i Afrika som vi använde oss av där nere.
http://www.discoverydiveteam.se/
http://www.mozdivers.com/
http://www.tofoscuba.co.za/mainframe.html

Fler bilder hittar du på:
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/9572.html
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/9598.html
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/9758.html


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka