Nära ögat
2004-08-17
Av: Per Holmqvist
Läst: 9 634 gånger.
Jag har alltid varit fascinerad av livet under ytan sen jag som tioåring fick mitt första ”cyklopöga” och provade det i mellan bassängen, 1.5 meter djup, i badhuset i Malmö. Den upplevelsen kan jag fortfarande, trettiofem år senare, aldrig glömma. Jag har använt mitt cyklop i havet och sett mycket sand längs Ribersborgs badstrand och sett den dåliga sikten i insjöar i Sörmland men alltid önskat att få dyka på ”riktigt”.
En vän till mej har dykning som hobby, med över hundra dyk i bagaget, har berättat för mej om sina äventyr både i Sverige och utomlands. Under den varma sommaren 1994 bestämde vi att jag skulle få prova dykning i riktig miljö, inte i bassäng, för att få uppleva vad det verkligen var att dyka.
Kullaberg blev det givna valet av plats eftersom vi är bosatta i Skåne. Det fanns bara ett litet hinder, jag hade ingen utrustning. Hyra var ett alternativ men eftersom min ekonomi var rätt så dålig så var valet lätt: låna! Min vän har ett par dykande kamrater så det var bara att ringa runt.
Det började med en på tok för liten våtdräkt! När jag väl kommit i denna, på gräsmattan utanför bostaden klockan tio på kvällen badandes i svett, ser jag ut som en fågelskrämma, jag kan nämligen inte hålla armarna vid sidorna. Jag propsar på att den är för liten och att cellskräcken kommer krypande gör inte saken bättre. Alternativet är en större dräkt, denna också helkropps, som väl påtagen ser ut som ett för stort korvskinn med extra skinn över allt. Med min kunskap om dykning tycker jag naturligtvis att den sitter behagligt och vi bestämmer att den kan användas för mitt provdyk. Dykpaketet är ett väl inkört skolpaket, mask och fenor är också mycket väl använda.
Den stora dagen har infunnit sig, den 5 augusti 1994, en fredag. Vi kör de tio milen till Kullaberg och min kamrat beslutar att vi skall börja i Arild, lätt att komma i och inte så djupt. Vi byter om på en parkering precis vid strandkanten, solen steker och svetten rinner. Det är +28C i skuggan och +24C i ytan så jag dyker med huvan på dräkten nere. Det blir 40 minuter med ett maxdjup på 10.5 meter. Dyket är en succé, det är underbart, jag är frälst. Vi gör ytterligare ett dyk, denna gång i Ablaham, 43 minuter med 14.6 som maxdjup, detta gör att jag är alldeles salig.
Jag övertalar min vän att vi skall åka ut på söndagen i samma helg och dyka igen. Det blir ytterligare två bra dyk, denna gång i Ransvik. Min dyktid har nu ökat till 2 timmar och 25 minuter. Men min erfarenhet ökar dock inte i samma takt, men vem inser det, inte jag i alla fall. Mitt intresse för dykning har inte direkt minskat så jag vill dyka igen. Vi planerar in en ny dag för nya dyk och då skall vi använda en liten båt som några kamrater har i Mölle.
Måndagen den 22 augusti börjar dock med problem att få ihop utrustningen. Jag får låna regulator och boots av en tredje kamrat, denna hämtar grejorna på vinden och säger: -Det är ett tag sen jag använde grejorna.
Något försenade kör vi till Mölle och sjösätter båten, lastar i utrustningarna och kör ut till Kullens spets. Paradishamnen, eller Paris hamn, är vårt mål. Sjön är något rörig men allt går bra. Det är kallare än vid de förra tillfällena så min kamrat dyker i torrdräkt och säger till mej att ha huvan uppe för det kan vara kallt under språngskiktet. Språngskiktet, vad är det, skall vi hoppa? Jag blir nästan lika svettig denna gången när jag klär på mig utrustningen, dessutom är det bökigt att ta sig fram till vattnet för det är inga direkt jämna klippor. Vid testet av regulatorn tar det först emot, sedan släpper det och den ger ifrån sej ett tjutande ljud vid inandning. Vi får senare veta att den inte var servad sen den var ny och hade antagligen en fem-sex år på nacken. Jag tar mig fram till klippkanten och försöker få på mej mina fenor, svettig med hög puls balanserade är det inte så lätt. Första fenan går bra, när jag kränger hälremmen över hälen på andra fenan så lossnar den! Till sist lyckas jag fästa remmen och få på fenan, men när jag väl kommer i vattnet har jag en puls på minst 200 och är ordentligt andfådd. Min kamrat som väntat ett tag i vattnet tycker det var på tiden att jag kom i, han gör klartecken och försvinner under ytan. Jag som helst ville väntat några minuter följer efter. Det känns ändå rätt så bra och vi simmar utåt och följer botten nedåt.
Vid c:a 7-8 meters djup har luften i min för stora dräkt börjat samla sig i huvan med följd att denna lyfter. Remmen till masken dras uppåt och masken följer efter, trycker mot näsan och läcker. Underdelen av huvan trycker mot regulatorn och det känns som jag skall tappa den. Masken är halvfull med vatten så jag får in vatten i näsan och paniken är väldigt nära. Jag rycker i min kompis fena och simmar direkt mot ytan. Jag tycker inte att jag kommer någonstans så jag vill fylla min väst för att komma upp till ytan men blir hindrad av min kamrat. Vi simmar tillsammans upp. Väl uppe håller jag på att sjunka ner igen och får ett par kallsupar innan min kamrat kör luft i min väst så jag får positiv flytkraft. Han rättar till huva, mask och säger att det är ok. Vi gå ner igen men redan vid fem meters djup är tendensen den samma. Upp igen, denna gång tar jag ner huvan. Vi dyker igen, jag är nu så andfådd att jag får en känsla av att luften inte räcker till, det är väldigt tungt att andas. Jag vill ta regulatorn ur munnen och ta ett djupt andetag, men som tur är inser jag att så fungerar det inte under ytan!
Den känslan jag har när jag simmar efter min kamrat går inte att beskriva, hela jag bara skriker efter att få komma upp på land igen eller i alla fall till ytan, istället följer jag bara efter ner i djupet.
Jag drar i kompisens fena och han stannar upp och tittar på mig, jag skakar på huvudet för att visa att någonting är fel, men till min förvåning simmar han bara iväg, och jag efter. Detta upprepas två kanske tre gånger, givetvis tolkar han min huvudskakning att allt är ok, och att jag bara råkat stöta till honom. På något sätt, gud vet hur, lugnar jag ner mig och får lugnare andhämtning. Vi fortsätter ner till 20 meter och vänder därefter tillbaka mot grundare vatten längs botten. På vägen tillbaka stöter vi på tre stora humrar och stannar upp för att titta på dessa. När vi når 6 meters djup tittar jag på min manometer och upptäcker att luften är i stort sett slut! Det blir i ungefär samma ögonblick väldigt tungt att andas, inbillning, vet inte, men känslan att inte få luft finns. Jag tar min kamrats extra reg och får på något sätt in den i munnen, upp och ner, men ändå i munnen. Vi simmar mot ytan och kommer upp ungefär 100 meter från land. Jag får ytsimma in till klipporna ensam utan snorkel och utan luft.
Min kamrat simmar under mej mot land men när jag når klipporna så är jag ensam. Det har blåst upp under dyket och jag har stora svårigheter att komma upp ur vattnet, men efter ett antal kallsupar så lyckas jag. Under mina försök fick jag verkligen känna på havets krafter, man är så liten i vågornas grepp. Där sitter jag utan luft, utan kamrat och kan inte göra ett förbannat dugg. Det tar ett par långa minuter så kommer han upp till ytan och berättar att han navigerade lite fel.
Det var många tankar som jag han tänka när jag satt där på klipporna själv. Jag bestämde mig bl.a. för att ta dykcertifikat. Det är konstigt att jag inte blev avskräckt på allt vad dykning heter. Allt eftersom tiden gått har jag förstått att det var väldigt nära att gå riktigt illa den där dagen jag skulle provdyka. Jag vill inte att någon skugga skall falla på min kamrat, han gjorde bara vad jag önskade: Tog med mej på ett provdyk..
Idag har jag cert och gjort 135 dyk, när jag tänker tillbaka så tror jag att jag har ett par ord på vägen till nybörjare men också till den erfarne dykaren:
Det kan verka så lätt att ta med en kompis på ett provdyk, eller ha en grön dykare med sig under ett dyk. Det kräver kanske mer än man tror. Det jag har upplevt är att det skall inte stressas varken före, under eller efter dyket. Att man får den tid som behövs för att behålla lugnet när man tar på sig utrustningen. Hellre ligga någon minut extra i ytan så att man är riktigt redo och definitivt inte är andfådd vid nedstigning. Väl under ytan ta det lugnt, simma långsamt, så att även nybörjaren hinner tryckutjämna, tömma mask, rätta till utrustningen, det måste kännas bra. Det är så enkelt när man har dykt ett tag man glömmer betydelsen i början. Efter dyket gärna sitta ner och prata om vad som varit bra men också om det var något som inte stämde riktigt. Stressar man till ett nytt dyk, då hinner man som nybörjare inte med och blir lätt rädd och ha en obehaglighets känsla före ett dyk, då är det inte roligt att dyka. Jag har själv haft nya dykare, dock med cert, med mig på dyk och har verkligen försökt att ” ta hand om” dom. Jag har försökt att komma ihåg min egen upplevelse hur det var när jag skulle prova för första gången och även som gröngöling under mina första dyk efter jag tagit certet.
Känns det inte bra inför ett dyk: GÖR INTE DYKET!Det är inte fegt eller något du behöver skämmas för. Jag har själv suttit i båten under ett nattdyk och kollat stjärnorna efter att ha avbrutet dyket efter tre minuter för att det inte kändes bra. Ingen kallade mig feg för det.
Jag hoppas att min berättelse och mina tips kan hjälpa både ”nya och gamla” dykare på vägen till att få njuta av denna underbara sysselsättning som dykning är.