Redogörelse för incident i Sala 2013-11-16

Några av er har säkert läst min redogörelse för min incident 2009. Publicerad i en kortversion på dykarna.nu, 2009-10-11
(Se avsnittet referenser sist i rapporten)

Lite pinsamt faktiskt.. att det återupprepas. Det finns likheter men också stora skillnader.
Det finns en avsikt med att jag väljer att skriva denna rapport. För egen del att påminna mig om att jag varit dum och att jag har mig själv att skylla. Det är också en avbön till alla de som blev inblandade. Jag ber uppriktigt om ursäkt att jag utsatte er för denna händelse!

Jag är er alla som var där, ett stort tack skyldig!
Å andra sidan kanske det också finns lite ljuspunkter. Vi talar om dyksäkerhet för egen del men ganska lite om ”min” roll om det händer andra något. Ni fick ”hands on” kring det. Praktisk erfarenhet i skarpt läge. Så här i efterhand skall det uppmärksammas att det var en enastående prestation.

Nu två dagar efter händelsen mår jag prima. Jag är övertygad om att det är er rådighet och beslutsamhet som är orsaken. Tid spilldes inte. KS skall inte glömmas i sammanhanget, otroligt vad duktigt folk vi har i sjukvården, ”hatten av”!
Vill dessutom, tacka Tulle för att vi hade ett fint dyk och samlade ihop resterna kring mig, kontaktade min fru och inte minst snabbt startade en ”meddelandetråd” på Facebook för alla som var på plats.
Den har fungerat som ”debriefing” för alla tror jag och varit till stor nytta. Delar av denna rapport kommer från tråden.
Glad att ni fanns där, erfarna och välutbildade!

Avsnitt:

Förberedelser
Dyket
Första Symtom
Viktors upplevelse av händelseförloppet på plats
Johans upplevelse av händelseförloppet på plats
Mickes upplevelse av händelseförloppet på plats
Transporten
Ankomst till KS
Akutvårdsavdelningen
Ronden Analys v.1
Andra Kammaråkningen
Analysen v.2
Tillbaks till avdelningen, beskedet
Sammanfattning
Sensmoral
Länkar till referenser

Förberedelser:
Kanske inte så intressanta men är en del i konklusionen.
Fredag förmiddag: En planerad PW på 3km som slutade i en PW runda runt söder. Blev 13,5 km.
Utan vätskeintag eftersom planen var mycket kortare. Hämtning och stuvning av utrustning i magasinet. Ensamt slit och släp upp i lägenheten. Sedan lite ärenden på stan. Sammantaget säkert 16km tempohöjd promenad. På kvällen packning och förberedelser. Hygglig sänggång. Sammantaget litet vätskeintag under dagen.
Upp 05.00 frukost och några glas vatten fram till sjutiden då Tulle skulle hämta.
Drack 0,5 liter vätska på väg upp till Sala och ca 1 dl till innan dyket.

Dyket:
Ett ganska normalt dyk. Har gjort många sådana i Sala. Faktum är att det är bara ett i raden av hundratals liknande som genomförs i Sala i stort sett alla dykdagar.
Tulle: ”Totaltid på 56 min och max 31m djup. 10 min tog nedstigningen, och vi hade 28 min på ~30 meter innan vi lämna på 38min. Vi stanna vid 12m/1min, 9m/2min och 6m/5min. Christian hade 5 min deko på 6m enligt hans dator, och jag hade 9m/2min och 6m/3min... Gasen var 32%. Inget hände under dyket, så ett normalt 1a bottendyk.”
Genomgång med dykläkare vidimerade att det inte fanns något som stack ut i profilen.
Dyket var bra och helt problemfritt tills jag kom upp på flotten.

I själva verket hade dyket rent teoretiskt kunnat göras helt inom NDL enligt tabell, det deco som datorerna signalerade var snarare konservativt. Uppstigningen som helhet varade i 18 minuter varav merparten grundare än 18 meter.

Första symtom:
Känner andnöd och trötthet när jag är uppe på flotten. Detta fortsätter på bänken och lite mödosamt kommer jag ur paketet, fortsatt flåsande grunt. Reagerar på att så dåligt flås, har jag faktiskt inte.
Kommer snabbt in i värmen sliter av mig huvan och parkerar på en stol.
Känner mig trött, olustig och flämtar. Tycker att jag drar fulla andetag men det känns som att jag inte riktigt får fyllnad.

Känner mig orkeslös och känner en anspänning i buktrakten och lite på höger sida. Höger sida börjar domna bort liksom höger ben, det sticker lite på olika ställen på kroppen men släpper.
Tulle hämtar syrgas. Får hjälp att lägga mig ner och får stora problem att styra kroppen. Fortsatt på syrgas.
Ställer mig upp och märker att jag inte har styr på framför allt höger ben. Blir lagd igen. Någon, vet inte riktigt vem, tar beslut att jag skall iväg till KS, bår hämtas. Nu börjar jag tappa koll. Har ett svagt minne av att jag inte har styr över till båren. Väl där är jag medveten om att det är uppståndelse med mycket folk. Kort minne av Johan och Tulle stående vid båren. Jill på min högra sida med flaskan och Micke som pratar med mig.
När jag hivas upp för att bäras upp glimtar jag Jill på höger sida, antagligen med flaskan. Ser en massa ryggar men är inte klar. En tanke kommer jag ihåg. ”skall bli skönt att komma upp och få frisk luft så jag kan ställa mig.”
Tänker, ”va långt det är till hissen”..

Kvicknar till när vi kommer ur hissen och blir nerställd på golvet. ”Jag skall upp och stå!”
Kommer envist upp med hjälp. Johan håller i mig. Jag blir lite irriterad och vill stå själv. Går sådär!
Jag blir fast vid hans sida vid dörren till Knektschaktet. Ser Viktor i ett samtal ute på planen. ”Meh!, det där behövs ju inte, jag är ju ute!”

Då kommer ambulansen. Ett svagt minne av att jag säger att jag inte vill åka ambulans. Kommer också ihåg att jag hade svårt att komma upp i båren. Tulle tjatar till sig Ingers telefonnummer. Hade dock ett intryck av att allt gick så fort. Har förstått att det tog ca. 10 minuter från det att beslut togs om att ta mig till KS och att jag lastades i ambulansen.


Här måste jag kommentera:
Vad jag förstått tog Viktor ett snabbt beslut och Johan utsågs att ta ansvaret att delegera på plats tillsammans med Tulle. Två andra var i vattnet (Angelica och Tomas).
Dessa tre hade beredskap för att leda och fördela. Övriga deltog förtjänstfullt.
Jag är stort tack skyldig alla som deltog! Dessutom hade alla hum om prioriteringar och kunskaper i miljön.
En särskilt stor eloge till Viktor som var kylig nog att utmana 112 om att ambulansen skulle till KS.
Han meddelade SOS att han skulle ringa Tryckkammarjouren efter samtalet. Detta resulterade i att SOS kopplade upp ett trepartsamtal där tryckkammarläkaren meddelade att ambulansen skulle gå direkt till KS.

Viktor tillämpade därmed i praktiken det nya protokoll att hantera liknande situationer som utarbetats efter den tidigare allvarliga olyckan 2007.
Det nya är att vi nu vet att det är fysiskt möjligt för SOS att koppla upp trepartssamtal med Tryckkammarjouren.

När vi ses under trevligare former är jag för evigt skyldig Viktor första ölen.



Viktors upplevelse av händelseförloppet på plats:
Jag håller på och försöker få fart på en trasig (visade det sig) mikrovågsugn genom att prova den i olika uttag. Jag noterar att Johan frågar hur Christian mår. Christian sitter/halvligger på en stol och ser inte ut att må bra. Då både Johan och Tulle engagerar sig i Christian fortsätter jag mitt projekt med att få varm mat.

Medan jag letar fram nästa fungerande mikrovågsugn ser jag att Christian sitter med en syrgasregulator i munnen och håller för näsan. Jag ställer in min gulaschsoppa i mikrovågsugnen, ställer in timern på två minuter och går bort till Christian för att höra hur han mår. Christian säger att det inte är så bra och Johan berättar att han mår dåligt, har ont i magen och känner stickningar. Detta tillsammans med Christians halvrisiga tillstånd tycker jag låter som tryckfallssjuka av typ 2.

Jag föreslår att vi skall lägga Christian ner och tar av mig mitt underställ för att han skall ha någonting att ligga på. Jag uppmanar Johan att bidra med sitt underställ men kommer samtidigt på att jag såg liggunderlag inne i förrådet när jag förgäves letade efter inplastade kartor. Johan går iväg för att hämta liggunderlagen. När Johan kommer tillbaka uppmanas Christian att lägga sig ner på liggunderlagen men klagar istället högljutt på att benen är bortdomnade. Det luktar nu tryckfallssjuka på allvar och jag går bort andra sidan av salen för att ta på mig mina jeans där min telefon ligger. Innan jag hittar jeansen ser jag i ögonvrån hur Christian behöver hjälp av stolen/räddas från att åka i golvet. Min bild är att Christians allmäntillstånd raskt försämrats och en snabb summering i huvudet ger följande:

1. Vi har en person med flera uttalade symptom på tryckfallssjuka av typ 2.
a. Allmäntillstånd
b. Buksmärtor
c. Stickningar
d. Domningar

2. Vi har en person med vikande allmäntillstånd

Punkt 1 talar tydligt för att Christian skall till tryckkammaren på KS. Jag har i det här läget inga tankar på om det genomförda dyket verkligen motiverar symptomen utan accepterar dem oreflekterat för vad de är.

Punkt 2 talar för att vi inte kan ta ansvar för att transportera Christian till sjukhus själva.

Slutsatsen blir i mitt huvud väldigt tydligt att vi nu behöver hjälp utifrån. Utan att stämma av mitt beslut med någon säger jag högt och tydligt så att alla i rummet skall höra:

- ”Nu räcker det, nu ringer vi 112. Jag tar mig till ytan och larmar och Johan är ansvarig räddningsledare”.

Ingen verkar ha några synpunkter på mitt beslut utan alla börjar agera därefter. Jag är i det här läget halvstressad och hittar inte mina jeans där min telefon ligger. Jeansen ligger ihoprullade på en stol en halvmeter framför mig men jag letar bara i min väska där jag tror att jag lagt dem. Jag får en annan telefon men kommer på att numret till tryckkammarjouren sannolikt inte finns i en lånad telefon och får till slut Johans telefon istället.

Min kommentar: Läs och lär! ”Lägg in direktnumret till tryckkammarjouren i din telefon!”

Då jag enbart är iklädd craftunderställ och värmeväst letar jag upp min jacka innan jag joggar bort mot hissarna. Den vänstra hissen är nere. Jag trycker då ner den högra hissen och åker själv upp med den vänstra.
När jag kommer upp till ytan låter jag hissen stå uppställd och kliver ur för att ringa.
Jag ringer 112 och berättar att det har skett en apparatdykarolycka i Sala. Jag blir kopplad till ambulansdirigeringen och upprepar budskapet och bekräftar att det inte är en fallolycka utan en snabb uppstigning som är problemet. Jag beskriver Christians symptom och säger någonting i stil med:

- ”Jag vet att det är svårt att ordna men att det är väldigt viktigt att patienten skickas direkt till KS tryckkammare då tiden till kammare har visat sig vara väldigt avgörande vid denna typ av incidenter”.

Jag får nu frågan om jag har någon medicinsk utbildning eller om jag bara är dykkamrat och jag bekräftar att jag bara är dykkamrat.
Här finns en punkt vi borde ta med till lärdomarna:

(Jonas kommentar:
”Jag påstår att svaret på frågan utan tvekan är Ja. Många av oss (och definitivt Viktor och de andra som drog helt rätt slutsatser i gruvan denna gång) har långt mer djupgående medicinsk utbildning när det gäller just dykrelaterade skador än någon som sitter på SOS. Garanterat, alla dagar.

Att ödmjukt berätta detta samtidigt som man begär att koppla in Tryckkammarjouren borde vara vårt standardsvar. Ingen kommer att tillrättavisa oss för detta påstående, det är ju inte som att vi påstår att vi är läkare och vi ska absolut inte skämmas för att göra just det. Syftet är som sagt att mer eller mindre tvinga operatören att ta kontakt med jouren, framförallt den dagen vi inte har turen att träffa på en riktigt lika positivt inställd larmoperatör.”)


En av Salas guider är på plats och jag räcker över telefonen till honom för att få den bästa vägbeskrivningen till ambulansen. Medan guiden pratar i telefon hör jag att den andra hissen är på väg upp och trycker ner hissen som jag hållit uppe.

Jag får tillbaka telefonen och berättar att jag kommer att ringa till tryckkammarjouren direkt efter att vi avslutar samtalet. SOS-operatören säger då:

- ”Jaha men då kopplar jag in dem istället, det kommer att bli tyst i luren ett tag”.

Efter någon minut presenterar sig ytterligare en röst. Först en snabb diskussion om Christians symptom och sedan en fråga om hur långt det är att köra. Jag svarar drygt 10 mil och dykläkaren säger direkt:

- ”Han skall hit. Se till att hela tiden ge syrgas med demandventil”

Medan tryckkammarjouren och SOS-operatören pratar om vart på KS ambulansen skall dirigeras kommer ambulansen. Ungefär samtidigt kommer hissen upp och Christian uppenbarar sig i dörröppningen stående med en regulator i munnen och en person på varje sida. Ambulanspersonalen ser nu måttligt roade ut och verkar undra vad f*n vi håller på med. Christian leds fram till båren och spänns under högljudda protester fast.

Jag pratar fortfarande i telefon med SOS och tryckkammarjouren och jag frågar ett par gånger om jag skall räcka över luren till ambulanspersonalen så att de kan nås av beslutet om vart resan skall gå men de hävdar istället envist att de meddelar ambulansen.
Christians förvirrade beteende i kombination med ordern om att ambulansen skall till KS verkar få ambulanspersonalen att ”tända till” och de får snabbt in Christian och rullar iväg. Ungefär vid vandrarhemmet får de på blåljusen och försvinner.


Johans upplevelse av händelseförloppet på plats:
Här är lördagens händelser så som jag minns dem.

Christian och Tulle kommer upp ur vattnet efter sitt dyk. Jag är där ute vid bänkarna och flotten för det fall Tomas eller Angelica som strax ska dyka skulle behöva hjälp. Jag uppfattar inget onormalt och går in för att fixa lunch.

Tror att Christian och Tulle hann få av sig paketen och gå in före mig. När jag kommer in ser jag att Christian ser trött ut, röd i ansiktet. Han pratar med Tulle. Jag går fram till dem för att kolla läget samtidigt som Tulle går ut för att hämta syrgas. Jag tar inte så allvarligt på det, ”hellre för mycket än för litet” när det gäller deko, inklusive ”enatmosfärsdeko”.

Pratar med Christian som berättar att han har ont i höger sida, typ botten av lungan samt i magen. Det ömmar när man känner på det. Frågar om deras dykprofil som verkar ha varit i princip inom NDL och jag såg själv att de låg en bra stund både på 12 och 6 meter.
Han nämner stickningar i huden på höger sida och rygg, jag ser efter men ser inga marmoreringar och det är inte ömt. Önskar att jag kommit ihåg snabb-undersökningen för att kolla neurologiska funktioner men det gör jag inte. Blicken möter dock min och ser frisk (men trött) ut. Vid det här laget är jag fortfarande inte säker på om det är DCS eller inte.

Tulle kommer in med syre. Viktor kommer förbi och frågar om Christian inte vill ligga ned. Det vill han. Viktor tar av sitt underställ för att ge det som madrass till Christian, berättar att det finns liggunderlag längst in i gången bakom. Jag hämtar liggunderlagen. När Christian ska komma från stolen till golvet bär inte benen och han uttrycker att det gör ont och är domnat.

Viktor annonserar att han tänker ringa 112. Nu luktar det typ 2, och är det inte det så är det något annat som också kräver ambulans, typ stroke eller någon inre blödning tänker jag och säger inte emot.
Viktor tar min telefon, dubbelkollar att jag har Tryckkammarjourens nummer inlagt. Kommer över med sin personliga ”oxybox”, (en demandventil och en friflödesmask med en regulator som kan kopplas på ”vanliga” decoflaskor). Tar en radio och beger sig mot hissarna. ”Jag larmar, du är ansvarig här” och pekar på mig.

Jag ber Tulle prata med Christian, så att någon snabbt märker om hans tillstånd försämras. Ber Jill montera Viktors mask på en O2-flaska. Hämtar själv båren. Christians tillstånd tycks oförändrat, han ser fortfarande ansträngd ut, andas ur decoreggen. Alla utom Viktor som larmar och Tomas och Angelica som dyker finns runt honom.
Vi lägger ett liggunderlag på båren (det är ändå ett över, Christian ligger på 2 andra på golvet). Lägger Christian på sidan och skjuter in båren, rullar tillbaka honom på den. Tulle plockar ihop en väska med Christians jacka, plånbok, mobiltelefon och tar med hans dykdator. Jill har monterat Viktors ”oxybox”-utrustning på en O2-flaska men det pyser ur förstasteget när man trycksätter den. Lägger 10-20 sekunder på att försöka hitta felet men lyckas inte och prioriterar bort det.

Vi lyfter båren och går mot hissarna. Jill bär syrgasflaskan som Christian andas ur samt en till med Viktors oxybox-utrustning på. Tulle (tror jag) har med Christians väska. Vi är 5 som bär båren, det går bra. När vi kommer fram finns en hiss på plats, som Viktor skickat ned. Ber Micke stanna kvar och informera Tomas och Angelica när de kommer upp från sitt dyk.

Vi sätter ner båren i hissen, stänger dörrarna och åker upp. I hissen vill Christian sitta upp, vi hjälper honom och ger honom lite vatten att dricka. Han darrar kraftigt i högerhanden när han försöker dricka och lyckas knappt svälja. Christian tycker att han mår bra nu och vill inte åka hiss, men vi förmår honom att lägga sig igen.
Hissen kommer fram och vi lyfter ut båren med Christian på. Viktor står i dörröppningen. Jag tittar ut på parkeringen, där finns ingen ambulans. Vi sätter ner båren innanför dörren. Christian insisterar på att få stå upp. Jag tror inte att han kommer att klara det och ställer mig bakom beredd att fånga honom när han ramlar, men det går bra. Ambulansen kommer och vi leder Christian ut dit. Han vill inte åka men jag och Tulle säger att han måste. Han får sätta sig på ambulansens bår med ryggstöd och de sätter på honom 5-punktssäkerhetsbälte medan han protesterar verbalt men inte gör motstånd.


Mickes upplevelse av händelseförloppet på plats:
Vi kommer upp 10-15min efter CS, ser när vi kommer in att han sitter på en stol och ser slak ut, frågar hur det var och får ett svävade mumligt svar, ej likt CS.

Ställer mig snett bakom och byter om för att ha ett öga på CS, han ser väldigt hängig ut.

CS hänger nu med huvudet och ser ut som han håller på att somna/tuppa av, ser att Johan också håller koll på CS.
Johan går fram och kollar av CS, jag ser på Johans reaktion att det inte är ok, han tar upp CS tröja och börjar känna på kroppen.

Jag går också fram och han är dålig, nu sker en mycket snabb och organiserad aktion med att larma och komma igång med CS.

Någon får fram syrgas.

Johan och jag lägger CS på golvet, han har då inte kontroll över sitt högerben, min bedömning är att han inte hade kunnat komma ner från stolen till liggande av egen förmåga. Han klagar och kvider av värk då vi hanterar honom.
Väl på golvet och på syrgas några minuter börjar CS försöka röra sig, han klagar på att höger ben inte följer hans kommandon, att höger höft är avdomnad och jag märker att han har svårt med att styra höger hand, den är skakig och hamnar inte där CS försöker placera den.

Ambulans är tillkallad, vi bär CS till hissen, Jag blir kvar på flotten då vi har två dykare kvar i vattnet.


Transporten:
Får syrgas, dåligt syresatt (kanske för att mitt finger är kallt), blodtrycket ok. Tycker att föraren kör dåligt. Nu väldigt yr och allt hoppar omkring. Får liksom inte ordning på synintrycken. Blundar därför mest. Domningarna släpper i höger sida. Svarar på frågor men det händer inte mycket.


Ankomst till KS:
Blir inkörd direkt till HBO. Kort neurologisk undersökning, Check på den!
Blir jäkligt jobbigt att ta sig från båren till sängen som skall in i tryckkammaren. Spastisk i hela kroppen. Hoppar och snurrar i huvudet. Ingen kontroll på balansen. Fattar inte om jag är på väg att falla framåt, bakåt, till sidan eller vilken. Klar mig inte själv och blir hjälpt upp. Underställen åker snabbt av utan min hjälp. Jag dög faktiskt inte till nått det bara hoppade och snurrade.

Kort samtal och jag åkte in i provröret. Det gick väldigt fort!
Det jag fick med mig, ett öppet bakvänt halvkort linne, ett tunt lakan, en pinkflaska och lite vatten. Trycktes ner till 18m på 100% syrgas. Kände inget annat problem än hoppigt jobbig yrsel så fort jag rörde huvudet och att jag mådde skit. Orkade inte engagera mig i nått, blundade mest och vred mig för att vara så bekväm som möjligt. Hade en klocka i ögonvrån. Lärde mig hata den..

Någonstans i mitten kom Inger, min svägerska, min gäst i gruvan och Tulle. Talade med dem genom en ekande telefon. Kände mig eländig och hjälplös. Tulle lade upp dykdatorn och gick igenom dykprofilen i sin helhet minut för minut. Läkaren konstaterade att det inte fanns något konstigt i den.
Det blev 5 timmar i kammaren.

Från 18 till 9m tog en timme. Blev jätteglad, nu skulle det snart vara slut. Det tog en halvtimme till och jag började må illa. Tom mage sedan morgonen så den strejkade. Knackade på glaset och fick en raspig kontakt med dykläkaren och frågade hur jag skulle spy snyggt i provröret. Han såg inte glad ut… Jag mumlade om att det kanske inte skulle bli så snyggt och jag kanske kunde använda lakanet och sedan frysa på vägen upp. Han nicka vagt och såg besviken ut. Förstår honom. Kan inte vara kul att städa en nerspydd tryckkammare.

Han löste dock problemet. Pekade på den bortglömda och oanvända pissflaskan. Försökte resa överkroppen men dunkade skallen i glastaket två gånger. Pillade fram flaskan med benen och i halvliggande ställning på sidan lyckades jag få kontroll.
Det tog tre minuter sedan hade jag fått ur mig den deciliter vätska jag hade i magen. Konstigt nog ville det inte sluta trots att det var tomt. Det var jobbig och mycket kroppsdarr en stund men det lade sig ganska snart och jag var nöjd.

Resten av de 20 minuter som var kvar slöt jag ögonen och försvann en stund.
När jag kom ut fick jag med hjälp sitta upp en stund och samtala om behandlingen och vad som troligen behandlats.
Kortfattat som jag upplevde informationen:

Domningar och påverkan på högerben, troligen bubblor i nervsystemet.
Mina upplevda korta lungor och andnöd, troligen bubblor i lungorna som spärrade avluftning/blockerade alveoler.
Troligen bubblor i innerörat påverkande balansen.
Möjligen också bubblor i hjärnan.

Senare förstått att dessa antaganden var mestadels baserade på rapporterad information och okulär besiktning/beskrivning av mina symptom. Det gick fort mellan Sala och placering i trycktanken. Inga prover togs annat än syresättning på kallt finger i ambulansen samt blodtryck som var ok.

Fick ställa mig upp innan övergång till sjuksängen för kontroll. Vad skall man säga..
Jag hade ingen kontroll! Kunde inte stå upp utan att jag hade en aning om att kompensera rätt för de riktingar jag uppfattade att jag var på väg att falla. Ombads att stå ett ben/vardera ben. Funkade inte! Det blev hjälp upp i sängen. När huvudet landade på kudden var det lugnt. Innan dess hade jag kräkts slem en gång till, långvarigt.
Nu var jag orolig. 5 timmars tryckis och fortfarande eländig. Enda trösten var att när jag låg still på kudden mådde jag bra. Inga andra symtom.


Akutvårdsavdelningen:
Inskrivning och prover togs 19.30. Blodtryck fortfarande bra. Resten fick jag vänta på.
Fick 3 liter dropp under kvällen och natten.
Låg still en timme. Bad sedan om lite te, macka och lite yoghurt.
En klunk te och magen var i full gång igen. Fascinerades av hur mycket man kan kräkas utan att nästan ingenting kommer upp.

Lade mig ner igen. Jonas/undersköterska kom in och undrade om han skulle duka undan men bad honom att låta det stå kvar. Blev pinknödig och tänkte testa att gå upp. Greppade droppställningen krampaktigt och tog mig några vimsiga steg ut till toaletten. Blev mycket wow och oj på vägen. Nära att falla åt sidan. Faktiskt första gången jag känt att en handikapptoalett är riktigt behändig.
Långsamt fick jag senare i mig hälften halvliggandes och slumrade till.
Vaknade strax efter 23.00 och var pinknödig igen, kanske inte så konstigt med allt dropp jag fick mot dehydrering. Kontrasten var förra gången då njurarna strejkade i två dygn.
Tog mig långsamt upp!

Överraskad av att faktiskt ha lite kontroll. Dessutom var jag hungrig. Gjord mitt ärende med hygglig kontroll och pilade ut till nattsköterskorna för att rapportera framgången och be om ett par mackor och te.
Hade blivit ombedd att rapportera alla förändringar.
Funkade bra en stund. Sedan kom yrseln krypande och jag hasade vingligt i säng. Ömsom sov och vred mig till 03:30 då jag vaknade.

Sköterskan kom in och fyllde på dropp och jag kände mig lite piggare. Läkare kom strax efter och pratade lite om proverna och mina symtom. Ovanligt påläst om tidigare incident.
Fokus på mitt mycket höga Hb-värde 202, övrigt var ju ok. Frågade om min dykning, dyket och rent allmänt om hur jag mådde. Informerade lite om vad de generellt planerade inför morgondagen. Hjärnröntgen och ytterligare körning i kammaren.

Försökte få igång en film på telefonen efter det, lyckades dåligt. Sedan sov jag halvhyggligt fram till provtagningar innan frukost.

Satte mig upp och åt frukost. Var lite nöjd, kände mig hyggligt stabil.

Kommentar kring blodvärde:
Saxat från 1177, Vårdguiden Stockholms läns landsting
”När det gäller blodvärdet, hemoglobinvärdet, som anger mängden av det röda blodfärgämnet hemoglobin, är gränserna för vuxna kvinnor 120-155 gram per liter och för män 135-175 gram per liter.”
Manliga elitidrottsmän med blodvärde över 175 får inte tävla! Eftersom det är ohälsosamt och/eller att det anses som bloddoping. Se sammanfattningen nedan med Per Lindmarkers liknelse med ”Richterskalan”


Ronden: Analys v.1
Avdelningsläkaren med summering.
Dyket som sådant var nog inte problemet. En kombination av dehydrering, dyk och mycket högt blodvärde kan ha utlöst dekompressionsjuka. En körning till i kammaren och hjärnröntgen stod på programmet innan summering.
Mulade in en stund till innan de skulle hämta mig för skallröntgen. Tog lite tid. De var lite sena så jag skojade om att det var ju söndagsmorgon och de hade väl haft fest. Fick ett leende som svar.
Blev snart hämtad och fick åka scootersäng genom vindlande korridorer till röntgen.
Shop, shop in en roterande maskin så var jag ute igen. Lite kuligare på vägen tillbaka med scootersängen. Var nästan på väg att skrika ”fortare, fortare”.

Tillbaka på avdelningen var det väntan till nästa körning i kammaren, slumrade till.
Väckt av en dam som tog upp lunchbeställningen, nästan som en restaurang. Bad om en liten portion pannbiff. Check!
3 minuter senare kom en sköterska in och sa att HBO inte tyckte jag skulle ha det eftersom jag spytt i tryckkammaren dagen innan.
Det blev en krämig fisksoppa från tetra istället. Nåja ville ju ha nått lite så det var funkis och får ju plats i en spypåse. Tänkte lite praktiskt där för egen skull, jag skulle ju bo med den utan möjlighet att fly.


Andra Kammaråkningen:
Träffade en ny dykläkare vid namn Mikael nått och en öron/näsa/hals läkare. Hon var fokuserad på balans och nya neurologiska kontroller. De neurologiska passerades utan anmärkning men lite frågetecken kring balansen.
Vi gick igenom förra körningen och varför. Nu kom det höga blodvärdet åter på tapeten och balansstörningen. Dagens kammare skulle bli betydligt kortare ”bara” drygt 2 timmar. Jag blev glad och var ju lite piggare.
Beslutade mig för en film. Gick för att välja men kunde inte bestämma mig så hon fick välja.
Det blev något halvgulligt med Meryl Streep.

Kissade för säkerhetskull. Ville ha med mig snusdosan Inger levererat och överblivet dykgodis från Sala.
Fan va tråkiga de var! Fick bara med mig lite papper, dubbla spypåsar och lite vatten.
Pigg som jag var blev jag besviken. Hade ju inte tagit en pris sedan innan dyket i Sala.
Hade samma tunna halvlånga, felvända tunika på mig från igår och frös ju under det tunna lakanet så jag bad om mer. Mer blev det, 3 nya felvända tunikor att dra på mig.
Snabbt inknuffad bad jag om filmen. De må vara strålade på att köra kammare men filmen var dubbad på tyska.
Blev lite alpint direkt och repriser på SVT1.


Skojig uppstigning. Fan va fort det gick!
Min kommentar var. Det var ovanligt fort upp.
Svar. Det här är för normala, dykare kör vi långsamt det gjorde vi med dig igår! Nu är du garanterat bubbelfri.
Blev lite svarslös men ändå lite nöjd. ”Då är jag äntligen normal” Kändes skönt på nått sätt i den situationen jag var igår.” Sen slog det mig, Varför gjorde de mig inte normal igår, men vågade inte fråga.
Sen rullade det stora allvaret in.


Analysen v.2:
Dyket var nog inte den utlösande faktorn. Kombinationen högt Hb värde/dehydrering kan ha spelat en avgörande roll. Det bör utredas ytterligare och tillsvidare är det 3 månaders dykförbud.
Hjärnröntgen visade ingenting och var normalt.
Färdigbehandlad på kammaren skulle jag skrivas ut efter samtal med avdelningsläkaren.


Tillbaks till avdelningen och beskedet:
En sköterska och avdelningsläkaren Per Lindmarker väntar på mig.
Han har pondus och är allvarsam.
Han fokuserade på det höga Hb-värdet inte så mycket på tryckfallssjukan som sådan, vilket var konstaterad även om dyket såg normalt ut. Alla symtom utom yrsel och balansproblem hade försvunnit efter första kammarkörningen.
En kommentar var att med ett normalt Hb-värde skulle troligen inget hänt.
Sedan hade han en lång och förklarande utläggning om höga Hb-värden och dess konsekvenser.
Höga Hb-värden gör blodet tjockare och mer trögflytande särskilt gäller det små blodkärl.
Att min balansstörning skulle ha att göra med bubblor i innerörat såg han inte som troligt.
Han konstaterar att symtomen på dykarsjuka har gått tillbaka med tryckkammarbehandling och att de kan ha koppling till höga Hb värden och dehydrering.
Balansproblem kopplar han till HB-värdet . Kanaler i hjärnstammen till balanssinnet kan på grund av det höga blodvärdet (trögflytande blod) ha lett till syrebrist och därmed en störning.
Kammarbehandlig, blodförtunning har läkt ut det akuta men utredning av högt blodvärde bör göras.

Ordination: Utredning, behandling med lätt blodförtunnande läkemedel och dykförbud.



Sammanfattning:
Jag åkte på en hit! Dyket var normalt!
Problemet ligger helt och hållet hos mig.
Återigen har dehydrering spelat in. Det extrema blodvärdet har fortsatt samband med dehydrering men kräver mer utredning då dehydrering inte enbart är den uppenbara förklaringen till att det gick snett i det här fallet.
Vid detta och tidigare tillfälle sammanfaller dehydrering och höga blodvärden men med helt olika symtom. Förutom att vätska drivits ut i vävnaderna på överkroppen men betydligt lindrigare denna gång.
I detta fall blev det en tryckis där det mesta behandlades väl i tryckkammaren men balansproblemen kvarstod. Enligt Per är balansproblemen mer direkt kopplade till högt blodvärde.
I förra fallet hade tryckkammaren ingen effekt och andra problem uppstod. Dock inte balansproblem.
Det dessa två fall har gemensamt är i huvudsak dehydrering och höga blodvärden.

Per förklarade dessutom att effekterna av höga blodvärden kan likas vid en ”richterskala”
En ökning med 10 enheter från normalt ger inte så stora effekter men nästa 10 enheter ökar kraftigt och kommande 10 enheter ökar kraftigt från föregående enheter osv.

Slutresultatet blir en trögflytande massa som kloggar igen cirkulationen och därmed gastransporten både till och från.
I mitt fall tror man att det kan ha påverkat syretillförseln till de kanaler som försörjer balanssinnet från hjärnstammen, därav mina symptom.
I slutändan ökar höga Hb-värden också risken för proppar.
Jag tar det på allvar och utreder nu anledning till högt blodvärde och blir mer noggrann med min hydrering. Under tiden kommer jag att äta lätt blodförtunnande medicin. Trombyl, aka 75mg acetylsalicylsyra.
Den här händelsen adderar till insikten om vad som hände mig förra gången.

En liten lustig detalj jag plockade upp från den sista tryckläkaren.
När du fått ordning på ditt blodvärde. Bli blodgivare! Forna tiders ”åderlåtning gav samma effekt”.
Per ansåg att det kunde finnas anledning för alla män över 50 att kolla och överväga milda blodförtunningsmedel efter inrådan.




Sensmoralen av detta är:
Sköt om dig och tänk mycket på att vätska ordentligt.
En fungerande ytorganisation kapar värdefull tid om olycka är framme.
Vi har tidigare haft en kultur i Sala att lägga krut på det.
Projektgruppen har ett 30-tal mer eller mindre aktiva medlemmar.
Av dessa har 8 gått utbildning i räddningsövningar i Sala

Vid min incident var 3 deltagande
Jag själv, Johan och Angelica som låg i vattnet
Jag hade turen att två deltagit i dykprojektets säkerhetsarbete. De löste uppgiften skarpt med bravur.
De tog befälet och delegerade. Övriga skötte sig alldeles förträffligt med dessa som ledning.
I skarp läge tog det ca.10 minuter innan jag var uppe till ambulansen…

Jag är både imponerad och djup tacksam till alla som deltog och behandlade mig.
Ni är alla delaktiga i att jag mår bra och snabbt kom på fötter igen.

Erfarna dykare i allmänhet har goda grundkunskaper kring säkerhet och risker.
Sala är en krävande miljö med speciella förutsättningar och ställer kunskaper på sin spets om något händer och insats krävs.
Hur roller fördelas och prioriteras är unika och inte helt självklara.
Min incident visar med all tydlighet att de som tränats i den miljön också löste uppgiften föredömligt.

Referenser:
https://www.dykarna.nu/forum/en-sedelarande-historia-om-for-lite-vatska-314231/
Samt Edenfeldts redogörelse från 2004-09-07 ”Tryckfallsjuka Typ 1”
https://www.dykarna.nu/lasning/tryckfallssjuka-typ-1-30.html

Samtliga tre händelser har dehydrering gemensamt.