Namn: Lösen:


Resande Man


2007-03-19
Av: Peter Lindberg
Läst: 9 325 gånger.

Jag började skriva om Resande Man 2002. Redan från början bestämde jag mig för att skriva vart efter mitt projekt fortgick. Alltså inga friserade sanningar i efterhand utan den rena skära sanningen. De eventuella fel och knasiga funderingar som verkade mycket intelligent när de dök upp i hjärnan, men som enbart är dumma när man läser om dem efteråt, är med.


Förord



Det jag skrivit om RM: s förlisning är mycket mina egna fantasier, dock baserade på fragmentariska arkivuppgifter, och enbart medtagna för att göra läsningen mer underhållande. Eventuella citat med vad som sades vid tiden för förlisningen är alltså inget som ska räknas som historiska fakta.

Ett tips innan ni fördjupar er i texten är att ta fram ett sjökort över Nynäshamn/Landsort och en blyertspenna. Turerna med vindriktningar, olika skär, kompassriktningar och så vidare blir för mycket att hålla reda på annars. De fakta som visar vart jag tror RM kan ligga blir bara en krånglig röra i huvudet om ni inte använder de ovan nämnda hjälpmedlen.

Så med risk för mitt rykte, vad det nu kan vara, blottar jag mig för er med eventuella kardinalfel i min utredning/historia. Dock erbjuder jag er en förhoppningsvis intressant och underhållande läsning.


Projektet startar



Långt söderut i skärgården ligger Viksten, en sista utpost mot de öppna vattnen söderut. Högt står den norra delen upp ur havet. Att skepp lidit skeppsbrott vid denna klippa blir man inte förvånad över när man ser den men att det bara skulle vara ett genom århundradena kan tyckas underligt. Om man inte vetat bättre skulle man kunna tro att botten runt omkring skulle vara full av vrak men det finns bara ett känt vrak och en sägen om ett annat som förlist där. Det kända vraket är Riksnyckeln som 1627 förliste på den östra sidan om Viksten. På 1920-talet fann man en del mynt och en del virke bärgades. Kanske har man inte letat tillräckligt för att finna några andra vrak eller kanske naturen spelat oss ett spratt. Jag har själv letat vrak under några års tid, jag brukar finna det jag letar efter och hoppas göra det även nu.

Planeringen hade inte varit så avancerad, det var jag som först hade dragit upp historien om Resande Man eller Reesande Mannen som skeppet egentligen hette. Mina kamrater Thomas Ekstrand och Per-Erik Sauhke, Pekka kallad, som båda är sjökaptener, tyckte att historien lät intressant. Själv visste jag inte speciellt mycket förutom att man var på väg till Polen med en skatt som man skulle muta Polska kungen med. Resande Man hade jag första gången kommit i kontakt med i en bok som handlade om antikhandlarnas James Bond, det finns tydligen en hel serie om denna antikhandlare som löser mordgåtor och nedlägger vackra damer på löpande band. Eftersom jag var intresserad av dykning redan då i unga år tyckte jag historien om de plundrade guldmynten från vraket var mycket fascinerande och spännande. Fast jag hade inte en aning om då att det författaren skrev om var till viss del sant, jag trodde det var en uppdiktad historia. Det var inte förrän flera år senare som jag förstod att Resande Man hade funnits och att hon faktiskt lidit skeppsbrott någonstans i södra skärgården. Det var Pekka som fann lite information på internet först. Han mailade materialet till mig och plötsligt hade jag blivit mer intresserad än vad jag hade tänkt mig. Naturligtvis var det uppgifterna om den medhavda skatten som verkade mest spännande. Bland det första som dök upp när jag själv sökte på internet om Resande Man var lite allmänna uppgifter. Men också ett citat angående skatten som jag ännu inte vet i skrivande stund vart den informationen kommer från eller om det är sant. Fast det lät så spännande att jag gick med henne i åtanke i ett års tid medan jag arbetat med andra vrakprojekt. En vecka innan Pekka och jag begav oss ut på en trip från Nacka till södra skärgården visste jag inte att jag skulle dyka efter Resande Man, så kort planering hade vi. Fast vi var medvetna om att det mer rörde sig om ett rekognoseringsuppdrag än ett regelrätt vraksökningsprojekt. Vid mina tidigare projekt hade förberedelserna alltid varit omfattande och rigorösa. Det senaste projektet gick det i och för sig bara två månader från att jag blev tipsad om vraket av Rauno Koivusaariu, en finsk vrakletare, tills vi började leta. Fast då var det full fart från dag ett och när vi åkte ut hade jag på pappret köpt ett 42 meter långt fartyg och vi var 17 man i besättning. Nu var det bara jag och Pekka i hans mycket lilla motorbåt som det bara fanns plats för två i. Den 12 juni 2002 gav vi oss av från Nacka i Stockholm. En och en halv timme senare var vi tvungna att vända strax söder om Dalarö skans för att det blåste för mycket. Pekkas lilla flytetyg klarade inte allt för höga vågor. Vid Dalarö blev vi hämtade av en vänlig själ med bil. Dagen efter, den 13 juni, var vädret betydligt bättre, en ganska svag vind från ost gjorde att vi kunde sätta högsta fart, 16 knop, mot vårt mål som var Viksten.

Utanför Nynäshamn kunde vi börja skönja något söderut i havet som såg ganska stort och mäktigt ut. Vi stannade en stund och med hjälp av navigationsprogram på Pekkas bärbara dator och en GPS förstod vi att det nog var Viksten vi såg. Efter en stund började vi närma oss, Pekka och jag hade under vår färd genom skärgården studerat kobbar och skär för att avgöra vad man kunde kalla för en större klippa. I informationen om Resande Man vi hade framgick det att hon förlist vid en större klippa. Redan på ca tre-fyra sjömils avstånd tittade vi på varandra och sa i munnen på varandra att Viksten, det var verkligen en klippa! Till en början såg det ut som om det växte träd på klippan men när vi kom närmare såg vi att klippan var alldeles kal, förutom några buskar. 12-13 meter tornade den upp sig över havet. Hela den norra delen, som är avskild från resten av ön med ett smalt sund, utgör antagligen denna klippa som finns omnämnd i berättelsen om Resande Mans förlisning. Då, i nådens år 1660, när det hände måste det dock ha synts mindre av skären och öarna med tanke på landhöjningen. Jag är osäker på vad landhöjningen är nere i södra skärgården men i mina hemtrakter, strax norr om Dalälven rör det sig om ca 70 cm på 100 år. Om landhöjningen skulle vara likadan så låg allting över två meter djupare då än vad det gör i dag. Detta faktum är betydande för vårt fortsatta letande efter Resande Man. Jag tror inte många som letat efter henne tänkt på detta. Skären runt Viksten där de flesta antar att vraket ligger, kunde inte på 1600-talet ha räknats som större klippor. Många av de skär som är synliga i dag låg precis under ytan då och de lite högre skären som syns i dag var inte mycket mer än en häll då. Till exempel Gunnarstenarna som ligger ett par sjömil öster om Viksten kunde knappt ha varit synliga ovan vattenytan då.

Vi kunde gå med båten ända in till klippan eftersom det blir tre meter djupt på en gång. Några meter ut går en kant och nästa djup är sex meter, efter den kanten sluttar det fort ned till 20 meter. Den ostliga vinden hade vridit till sydost så vi hade lä där vi låg vid norra Viksten och försökte få ankaret att fästa på de kala klipphällarna under vattnet. En sydlig ström gjorde sig påmind men det var ingen större fara, den var inte på mer än kanske en knop. Vi förundrades över hur skären runt omkring Viksten såg ut att ligga så nära, när vi tittat på sjökortet innan vi åkte ut fick vi uppfattningen att det skulle vara längre avstånd till skären runt omkring. Fyren på Landsort såg vi tydligt trots mulet väder och lite dis. Strömskär och Långsudd verkade inte ligga längre bort än att man kunde simma dit utan större ansträngning. Till slut verkade ankaret ha fastnat ordentligt.

Jag gjorde ordning min dykarutrustning som egentligen är alldeles för tung för att dyka från småbåtar med. Den införskaffades 1997 för att jag skulle kunna genomföra djupdykningar på champagnevraket Jönköping. Allt som allt väger hela utrustningen närmare 70 kilo. Att komma i vattnet var inte lätt, fötterna halkade på durken, tuberna hängde halvvägs över kanten och jag hängde halvvägs ned i båten. Pekka slet och drog allt han orkade för att hjälpa mig överbord, med en sista kraftansträngning lyckades jag rulla över kanten. Väl i vattnet kände jag att det hade tagit på krafterna att komma i vattnet och det kändes inte som något alternativ att kämpa mot den svaga strömmen så det var nedåt som gällde.


Reesande Mannen förliser



Stormaktspolitik, det var vad som låg bakom greve Karl Christoffer Von Schlippensbachs uppdrag, agera ambassadör för Sverige. Polen var hans destination och bråttom var det, snart skulle isarna lägga sig och då var han tvungen att vänta till våren innan han skulle kunna genomföra uppdraget, då kanske det var för sent. Sedan kungen, Carl X, hade dött i februari samma år hade saker och ting blivit lite oordnat, kungens fasta styre var borta. Hans son, den blivande Carl XI var blott fyra år när pappan dog. En förmyndarregering var tvungen att ta över under ledning av Magnus Gabriel de la Gardie. Länderna runt omkring Sverige såg sin chans att bringa oordning i den svenska politiken. Det var viktigt att veta att tidigare bundsförvanter fortfarande stod på rikets sida. Därför skulle Von Schlippenbach fort ta sig ned till Polen med betydande mutgåvor för att polske kungen Johan Kasimir skulle gå med på ett fördrag riktat mot ryssland. Den 18 november anlände han till Dalarö med sin last som bestod av ”Ett schatull för tungt för en man, innehållande riksdaler, dukater mm. En kista med riksdaler, silverservis och juveler, en guldkaross (vagn) och Von Schlippenbachs kassa på 60 000 dukater”. Han var anvisad att segla med 22-kanoners skeppet Reesande Mannen, en ståtlig liten örlogsman, byggd bara ett år tidigare. Hon låg ute på redden utanför Dalarö. Greven och hans sekreterare, Andreas Bjugg, tog in på värdshuset och lät lastandet skötas av sina tjänare och undersåtar, själv provade de vad kulinariska rätter och dryck värdshuset hade att erbjuda. Tre dagar senare lät greven sig ros ut till skeppet som skulle ta honom till Polen. Det viskades bakom hans rygg att där åkte ”rikspesten” sin väg. Hur han fått det öknamnet är för länge sedan glömt men så kallades han. När han klättrade ombord mötte kaptenen honom som presenterade sig som Månsson. Allt som allt var det 12 passagerare och 55 besättningsmän. Kaptenen undrade verkligen om de skulle segla eftersom styrmannen som var den som hittade bäst genom skärgården hade blivit plötsligt sjuk och förd i land. Skulle de inte vänta på hans ersättare som amiralitetskollegiet skickat, greven gjorde snabbt klart för kapten Månsson att grevens uppdrag var av största vikt och en snabb avgång var av högsta prioritet. ”Kaptenen kunde väl ändå styra en skuta, hur hade han annars blivit kapten” undrade greven, på det fanns inget att svara för kapten Månsson förutom att ge order till understyrman att sätta segel och ta henne mot Älvsnabben, dit borde de hinna innan det blev mörkt. Själv smet kapten Månsson snabbt ned i sin hytt för där väntade hon, den skönaste han hade sett! Från en dansk kapare hade han lyckats ”rädda” henne, och kaparen hade tagit henne från en Stralsundare, så mycket hade han förstått av hennes utländska språk. Hon verkade vara väldigt nöjd över att blivit tagen från kaparen av kapten Månsson för hon höll hans säng varm och var mån om att Månsson skulle må bra, både på det ena och andra sättet. På morgonen när de lämnat Älvsnabben bakom sig klagade greven för kapten; ”om kapten nödvändigtvis skulle hålla sig med kvinnfolk ombord kunde hon åtminstone hålla tyst om natten och inte jämra sig så liderligt. Kapten kunde dessutom behöva lite sömn för att vara pigg under seglatsen”. De passerade söderut genom Danziger gatt mitt på dagen torsdagen den 22 november och styrde mot öppet vatten. Efter några timmar började den nordostliga brisen vrida mot syd. Dåtidens örlogsfartyg kunde inte kryssa mot vinden så Resande Man började driva västerut, mot fastlandet. Det blev tidigt mörkt så Månsson beordrade att de skulle fira ankare för att vänta in morgonljuset och förhoppningsvis bättre vind. Under natten började det att blåsa upp till storm, på morgonen upptäckte de att de draggat och hamnat farligt nära en stor klippa. Himlen var blygrå och mörk, vinden kom från ostsydost och de låg på ostsidan om denna klippa. Alla förstod att de hade hamnat i en mycket farlig situation, om ankarna släppte skulle de driva på klippan. Havet kokade och vattnet kastades tiotals meter upp i luften när störtvågorna slog mot klippan. Ännu höll ankartrossarna men det knakade och gnisslade förfärligt i dem, kanske de med guds hjälp kunde rida ut stormen och fortsätta sin färd morgonen efter. På eftermiddagen stod det dock klart att stormen hade ökat i styrka och ankarna draggade på botten. Kaptenen gav order till några besättningsmän att de skulle klättra upp i riggen och försöka sätta focken, det var det enda rätta att göra, få vind i seglet och försöka styra undan från de dånande bränningarna. Besättningsmännen klättrade långsamt upp i riggen medan vinden tjöt och slet i deras kläder, skeppet krängde kraftigt och riggen slog häftigt. Väl uppe upptäckte de att de måste ha en kniv för att få ned focken. Men då, klockan tre på eftermiddagen den 23 november 1660, gick Resande Man på grund, stöten blev kraftig när hon gick med aktern före mot klipporna under vattnet. Människorna på däck klamrade sig fast i vad de kunde få tag i, några ramlade omkull. Kapten Månsson som hoppades att de fortfarande hade chans att klara sig från skeppsbrott skickade upp ytterligare en ur besättningen utrustad med kniv. Men när han kom upp höll han på att förlora fotfästet och tappade kniven ned på däck. Besättningsmännen klättrade skamset ned igen utan att ha lyckats med sitt uppdrag. Resande Man högg nu hårt mot undervattensklipporna och Kapten Månsson förstod att skeppet var förlorat och gav därför order om att sätta lillbåten i sjön. Åtminstone så att greven och Månssons älskarinna kunde sättas i säkerhet. Grevens betjänter slet, under sekreteraren Bjuggs överinseende, med att försöka få upp schatullet och kistan med värdesaker upp på däck. Tanken var att ro den lilla biten till klippan och sätta i land greven och Månssons älskarinna och sedan ro tillbaka efter schatullet och mer folk, samtidigt försökte man få storbåten färdig. När lillbåten nådde fram till klippan kapsejsade den helt plötsligt i en kraftig brottsjö. Endast greven blev synlig igen ovan vattnet, han försökte klättra upp på klippan men den var för brant och hal så han spolades ned av en våg. Kaptenen spanade efter sin älskade och förstod att hon inte skulle komma upp till ytan något mer. Så han drog sin hatt ned djupare över huvudet och hoppade överbord. Andreas Bjugg, grevens sekreterare bevittnade det hela, han förstod att allt var förlorat, han slet med de andra för att få storbåten att gå klar. Greven dock, simmade tillbaka till Resande Man, svårt utmattad och nedkyld klamrade han sig fast under bogen, oförmögen att ropa efter hjälp. Efter en stund upptäcktes han av understyrman och han halades ombord. Storbåten hade redan gått i vattnet så enda räddningen var att klättra upp i masten, greven var dock så medtagen att understyrman och en betjänt band ett rep mellan sig och greven för att på så sätt få upp honom i masten. De hade inte mer än påbörjat sin klättring när Resande Man gled av grundet och sjönk i en hast. Greven, betjänten, understyrman och alla andra som var kvar på däck försvann i de kraftiga sjöarna, kvar var endast fem ur besättningen som hade hunnit upp i masten. I storbåten rådde kaos, inga åror hade de och båten läckte som ett såll, de drev vind för våg. De öste med hattar och händer men vinden var den rätta så de drev in till fastlandet efter några timmar men två frös ändå ihjäl under natten. Omkring 25 blöta och frusna personer lyckades komma fram till en bondgård som hörde till Herrhamra gård där de blev omhändertagna. De som räddat livhanken i masten hämtades av ortsbor som såg dem från land på morgonen dagen efter. Grevens sekreterare, Andreas Bjugg, begav sig till Stockholm för att rapportera om den tragiska olyckan. Måndagen den 26 november 1660 avlade han en muntlig rapport på Stockholmsslott. Han uppgav att förlisningen skett ”vid Herrhamra innanför Landsort”. Greven och många av de andra döda bärgades längs stränderna på Öja och skären utanför dagarna efter. Greven själv fördes in till Stockholm och fick ligga på ”lit de parade” i Torstenssonska huset på nuvarande UD: s tomt. I amiralitetets protokoll från december 1660 står omnämnt om förlisningen av Reesende Mannen vid Viksten.

Den 11 juni, dagen före Pekka och jag började vår resa mot Viksten, besökte jag sjöhistoriska museets bibliotek i hopp om att finna något om Resande Man. När jag kom in i det relativt lilla rummet som utgjorde biblioteket blev jag förvånad över att det fick plats så mycket böcker. Bokhyllor täckte alla väggytor, från golv till tak. Jag gick runt och kikade för att se vad som fanns där inne. Enligt dem själva skall det röra sig om omkring 12 000 volymer, det torde ju täcka in det mesta om sjön. Min vana trogen började jag med att titta om det fanns något på dykeri och bärgning. I en kartong med olika slags lösa blad och tunnare rapporter, instruktioner etc, fann jag en högskoleuppsatts som tog upp bärgningar som skett på 1600-talet. Jag bläddrade genom och hittade mycket snart Resande Man i en lista över förlista örlogsfartyg. 1660 var det bara ett fartyg som förliste för kronan och det var just Resande Man, förlusten var 22 kanoner under året och det var ju alltså Resande Mans bestyckning. Några sidor längre fram i uppsatsen stod det något mycket intressant. 1661 fick Hans Albrecht Von Treileben uppdrag av amiralitetskollegiet att bärga vad som gick att bärga från Resande Man. 22 kanoner, segel, tågvirke, ankare och ett schatull bärgades från vraket som låg på 14 famnars djup, ca 25 meter! I mina ögon var detta ett konkret fakta som pekade på att vraket måste ligga djupare än 20 meter, landhöjningen ni vet. Jag visste att man i många år hävdat att vraket skulle ligga innanför Strömskär som ligger ca 1 sjömil nordväst om Viksten på 14 meters djup. Det kunde alltså inte stämma, det måste vara ett annat oidentifierat vrak. Jag letade vidare i biblioteket och fann i en annan kartong en rapport som skrivits av Bengt Grisell, ”Resande Man 1660”. Jag har träffat honom personligen några gånger för eventuella samarbeten angående andra vrakprojekt men han har alltid dragit sig ur i sista stund. I hans rapport skrev han att han, Anders Franzén (han som fann Wasa) med flera sökte med en kamerasläde i mitten av 70-talet runt Gunnarstenarna, Viksten, Strömskär och längs östra sidan på Långsudden. De fann inga okända vrak eller rättare sagt de fann inga vrak alls förutom en utbrunnen lotskutter. Vid Långsudd genomfördes flera dykningar på djup mellan 13 och 18 meter. De fann en del föremål, bland annat en rostig kanon, som kunde härröra från ett 1600-tals vrak men inget som konkret påvisade att det var Resande Man. Mellan Sängholmen, Strömskär och Långsuddens södra spetts fann man enligt Grisell timmer från ytterligare ett 1600-tals vrak på ca 8 meters djup. Vid närmare undersökning av virket visade det sig att det härstammade från slutet av 1650-talet. Grisell uppger att han tror att det är Resande Man de fann utspridd på botten. Vid ett tillfälle genomfördes dykningar vid Viksten, med hjälp av en metalldetektor sökte man på Vikstens östra sida, norr om den kända förlisningsplatsen för Riksnyckeln, ned till ett djup av 13 meter. Grisell uppgav inte i sin rapport vart de exakt sökt med kamerasläden. Jag antar att de koncentrerade sig att söka på den östra sidan av de uppgivna platserna. Senare under början av 90-talet återupptog Grisell letandet efter Resande Man och sökte nu med en sidescan sonar. Området som blev avsökt låg mellan Långsudden, Lökviks södra häll och Strömskär, men de fann inget av intresse. Personligen tror jag inte att Grisell granskat de uppgifter som finns om förlisningen så noga. Det är visserligen inte så enkelt för det mesta materialet gick upp i rök när Riksarkivet brann ned 1697. Det finns ändå lite uppgifter här och där och man måste pussla ihop dessa bitar och se vad som verkar rimligt och vad som kommit till senare.

Med Pekka som bollplank benade jag ut vilka fakta vi skulle gå efter i första hand. Kanonerna tillsammans med det andra godset bärgades från ca 25 meters djup, i dag betyder det ett djup på 22-23 meter. Denna djupuppgift är i nuläget vårt starkaste bevis för vart vraket kan ligga. Amiralitetskollegiets protokoll omnämner Viksten, denna uppgift har jag svårt att bedöma sanningshalten i men vi antar att det stämmer eftersom om det inte gjorde det borde någon ha påvisat detta. Vid själva förlisningen drev Resande Man av, eller över grund och sjönk strax därefter. Förlisningen skedde vid en stor klippa. Dessa uppgifter är nog mer baserad på spekulationer än konkreta fakta men ingen rök utan eld. Storbåten, espingen, de fick i vattnet saknade åror och drev under eftermiddagen in till land. Varför vi använder storbåten som fakta kräver kanske en förklaring; om de hade legat på ostsidan om Viksten, eller något annat skär borde de ha kunna klättrat upp på klippan eller så hade den slagits sönder mot klippan, eftersom vinden måste ha varit sydostlig till nordostlig. Nu drev den till land och de tjugotal som klarade sig tog sig till en bondgård. Man kan väl säga att uppgifterna om storbåten bekräftar en del annat, men som det mesta i den här historien är det svårt att bedöma sanningshalten. Vi tror alltså att vraket ligger någonstans i området väst till nord om norra Viksten, någon annan förklaring kan vi för tillfället inte finna med tanke på att om uppgifterna som finns stämmer så är de väldigt talande fakta.


Första och andra dyket



Min dykning gick inte riktigt som förväntat, utmattad av att bara komma i vattnet, dragkedjan till torrdräkten läckte häftigt, Pekka hade inte dragit igen den riktigt visade det sig efteråt, och jag slarvade med kompassinställningarna. Planen var att jag skulle simma rakt västerut i 8 minuter sedan skulle jag vända norrut och simma i två minuter för att återigen vända österut och simma tillbaka mot Viksten. Ganska snart kom jag till en uppgrundning och när jag befann mig på 18 meter förstod jag att det inte var någon idé att fortsätta simma åt det hållet. Jag vände och simmade norrut längsmed uppgrundningens 19 meters djupkurva några minuter. Sedan ställde jag om kompassen för att försöka hitta tillbaks till utgångsläget. Efter en stund såg jag hur klippan sluttande kom upp ur botten. Jag förstod att jag måste ha kommit för långt norrut än vad jag planerat, om jag skulle ha kommit tillbaka till utgångsläget skulle jag ha stött på en klippvägg. Jag bestämde mig för att det var säkrast att följa klippan upp mot ytan så att jag inte fullständigt skulle förirra mig på botten. Det var i mina ögon bra sikt, åtminstone sex-sju meter. Botten var hård sandbotten med ganska mycket sten spridda omkring, i huvudsak stora som handbollar. Dessa stenar måste ha legat där på botten i tusentals år, ända sedan inlandsisen flyttade på dem. I och för sig kan ju isskruvning ha flyttat runt dessa stenar men jag tror inte det. Jag fann även en del bläck- tallrikar och andra bläck- attiraljer men dessa härstammar inte från 1600-talet. Omedelbart nedanför klippan på 21 meters djup fann jag en del plank ligga utspritt men tyvärr kunde jag ganska fort konstatera att det var av furu och såg alldeles för ungt ut för att härstamma från 1600-talet. I och för sig kan lillbåten varit byggd i furu, men jag finner det föga troligt att det var delar från den som ligger på botten, med tanke på åldern av virket. Efter endast 20 minuter var jag uppe igen, besvikna både Jag och Pekka att jag inte kommit upp med ett stort flin på läpparna. Jag hade till och med åkt hem till Skutskär dagen före, efter vi fått vänt vid Dalarö, för att hämta champagnen som jag glömt. Men det hjälpte inte, champagnen får vänta.

Ett par dagar efter Pekkas och min expedition till Viksten låg jag och skulle precis till att sova när jag började tänka genom mitt dyk. Det som plötsligt fångade min koncentration och gjorde mig klarvaken var en minnesbild av själva uppgrundningen där jag hade vänt norrut. Jag hade börjat med att fundera att det var konstigt om vraket skulle ligga i närheten av klippan på norra Viksten. Platsen utgör ett väldigt bra dykmål och hundratals dykare måste ha varit där och dykt genom åren. Vraket skulle ju kunna ligga en bit ut från klippan men man simmar lätt ett par hundra meter ut och tillbaka. Någon borde ha hittat något eller åtminstone fastnat med nät i det och då brukar ju dykare vara där och undersöka omgående. En möjlighet, dock väldigt liten, är att vraket ligger dolt under en sandrevel. Uppgrundningen jag talar om ligger ca 150 meter väster om Viksten, på toppen är det endast 14 meter djupt. Vad jag kommer ihåg från mitt dyk var att botten mellan klippan och uppgrundningens början var mörk på grund av alla omkringströdda stenar. Men när jag vände norrut längs uppgrundningen har jag en minnesbild av att den bestod av sand utan några stenar på sanden. I skrivande stund förbannar jag mig själv att jag inte kan komma ihåg exakt hur det såg ut utan jag får bara en vag bild av detta. Om det är så att uppgrundningen är en sandrevel utan några större stenar liggandes på sanden måste den ha bildats efter botten runt omkring. Jag nämnde tidigare att vi hade en svag ström på ca en knop, på botten fanns strömmen kvar dock något svagare. När vatten skall passera denna plats på grund av låg och högtryck förmodar jag att mängder av slam och sand följer med strömmarna. Ett föremål på botten kan göra att det byggs upp en ”sanddyn” med åren. Vad jag försöker säga är att om inte Resande Man står att finna någonstans runt Viksten kanske man skall ta sig en ordentlig titt på denna uppgrundning. Avståndet till klippan är rimligt, likaså längdriktningen som är nord sydlig med en svag böj. Tänk vad fantastiskt det skulle vara om hon låg nedbäddad under ett skyddande lager med sand, hur välbevarad skulle hon vara då.

Peter Feldin som jag arbetat med några gånger tidigare bland annat i Libanon och Singapore kontaktade mig efter att ha kommit hem från utlandet. Han undrade om jag hade något jobb eller vrakprojekt på gång. Jag hade berättat för honom tidigare om Resande Man och nu när han var hemma erbjöd han sig att ställa upp med båt. Min svågers läkaruthyrningsföretag, Raytec AB, sponsrade med bränslet. Den 29 juli begav vi oss från Furusund med Feldins fars båt, en Coronet 26, i behagliga 23 knop tog vi oss ned genom skärgården. I Dalarö hämtade vi upp Pekka som ville följa med, han kände på sig att nu skulle vi hitta något. Ett smärre motorfel fördröjde vårt planerade natthärbärge i Utös gästhamn, men efter luftning av bränslesystemet kom vi fram vid niotiden på kvällen. Dagen efter satte vi kurs mot Viksten och kom dit vid 12-tiden. Feldin hade tidigare nämnt att han hade ett väldigt enkelt ekolod ombord som aldrig blivit använt så innan vi lämnat Utö hade vi tejpat fast ekolodsgivaren på båtshaken. När vi var framme vid Viksten fick en stå och hålla i den så att ekolodsgivaren var under vattnet medan vi puttrade runt för att förhoppningsvis finna ett karakteristiskt vrakeko. Vi hittade i varje fall den uppgrundning som jag kommit dit för att kontrollera. Vi fick några intressanta ekon till varav två låg i rad söder om uppgrundningen. Det tredje och mest intressanta ekot låg ca 150 meter norr om uppgrundningen. Vi bestämde att jag skulle gå ned på uppgrundningen och sedan simma efter kompass söderut för att kontrollera de andra två ekona. Det tredje ekot skulle jag undersöka om jag hade luft kvar efter det första dyket. Vi lade ut en boj, en av Feldins fars fendrar på grundet. Sedan åkte vi i lä nära Viksten där jag bytte om till dykutrustning. Den här gången kändes allt mycket bättre än det första dyket då Pekka och jag åkte ut med hans "lill båt". Jag stod på badbryggan i aktern och väntade på att Feldin skulle manövrera båten på plats. När vi kommit ett par meter från bojen hoppade jag i och började genast gå ned efter jag gjort "ok" tecken att allt var väl. På vägen ned efter nedstigningslinan upptäckte jag att sikten inte var så bra som jag hade hoppats på men den var ändå ok. Spänningen var stor och jag hoppades att jag snart skulle få se en ljus sanddyn under mig, men på 10-11 meters djup kom botten mot mig genom grumlet och jag fick tyvärr konstatera att grundet bestod av sten. Min besvikelse var stor men speciella vrak brukar inte ge upp sin dolda tillvaro så lätt. Det skulle ju ha varit lite för enkelt om min teori om sandreveln hade stämt. Vikten till nedstigningslinan låg på 15 meters djup, jag lade upp den på en sten så att den inte skulle fastna. Sedan checkade jag min utrustning och allting kändes ovanligt bra. Jag började simma söderut efter kompasset. Ganska snart kom jag ut på djupare botten som bestod av i huvudsak sand. 22 meter visade min dykdator och jag var nöjd med djupet, om jag skulle hitta henne den här gången måste det vara på det här djupet. Sikten var betydligt bättre än på grundet, här ute på sandbotten var den omkring 8-10 meter. En "gren" fångade min uppmärksamhet, jag gled ned mott botten och tog försiktigt tag i den. Det visade sig vara en rostig vajer som försvann ned i botten. Några meter längre bort låg ett gammalt rostigt vajerspel, det var ju inte av intresse eftersom man inte hade vajer på 1600-talet men jag tänkte ändå om det kanske hade något med Resande Man att göra. Kanske hade någon annan redan funnit vraket och bärgat dess skatt, kanske föll vajerspelet överbord när man skulle lyfta ombord skattkistan...? Jag bestämde mig för att sluta fantisera och simma vidare. På en del ställen på botten hade sanden försvunnit och den underliggande leran var synlig. En del sten låg utspridda på leran utan att ha sjunkit ned det minsta. Efter ytterliggare en stunds simmande utan att finna något av intresse såg jag konturerna av något mörkt längre fram. Hjärtat började slå snabbare och snart skulle jag nog sikta ett vrak. Sanden under mig började få en väldigt underlig form, "vågorna" i sanden brukar nästan alltid vara av samma storlek, typ små. Nu var "vågorna" ca 50 cm höga och med samma längd mellan dem. Det måste betyda att mörkret jag såg var någonting som formade sandvågorna på detta sätt. När jag kommit tillräckligt nära såg jag att det var en klippa som stack upp ur botten och bortom den steg ännu högre klippor upp. Hade jag simmat åt fel håll ändå, trotts kompassen. Jag var övertygad om att jag antingen kommit till Viksten och det betydde att jag måste ha simmat 90 grader fel österut, eller 90 grader åt andra hållet och kommit till Kastbådan. Jag förbannade alla eventuella störningar som påverkade kompassen men förstod ändå inte riktigt hur det hade gått till. Sikten hade varit så pass bra att det inte var svårt att hålla en rak kurs. Jag bestämde mig ändå för att det var bäst att följa klipporna upp mot ytan. När jag kom till 11 meters djup försvann klippan ned i djupet igen. Jag fortsatte upp mot ytan och när jag kom upp visade det sig att jag hade simmat betydligt längre än jag hade räknat med. Hade jag fortsatt att följa klippan nedåt hade jag snart hamnat på 40 meters djup. Kursen hade det inte varit något fel på, jag hade i stort sätt simmat spikrakt söderut men helt enkelt kommit för långt. Feldin och Pekka kom snabbt fram med båten och bärgade mig. Efter vår sena lunch diskuterade vi hur vi skulle fortsätta dagen. Jag hade tillräckligt med luft i mina tuber för att gå ned och kontrollera ekot vi fått norr om den plats där jag gått ned, på uppgrundningen. Det visade sig dock att vi hade problem med motorn på båten och vi beslutade att det var bättre att bege oss hemåt medan motorn gick än att bli liggande ute på öppna sjön utan att få igång den. Alltså, uppgrundningen kan avfärdas som intressant. En möjlig vrakplats är det eko vi inte hann undersöka, fast jag är ändå inne på att vi måste ha en "side scanner" med oss nästa gång vi återvänder till Viksten. Det är inte vidare effektivt att fortsätta på vårt planlösa sätt med att jag ska dyka och försöka hitta vraket på det viset. Jag måste även försöka hitta vad som skrivits om Treilebens bärgning, kanske det går att finna någonting om själva platsen för bärgningen. Fast hade jag inte återigen glömt champagnen hemma i Skutskär hade vi kanske haft bättre tur den här gången.


Fördjupning i arkiven



Jag har varit i kontakt med Lars Rabénius, en författare som skrivit en ungdomsbok om Resande Man, för att utbyta uppgifter och föra en diskussion med om vart Resande Man kan ligga. Han är väldigt inläst på området och har en mängd uppgifter som jag inte har. Det senaste som jag fått av honom är en källkritisk rapport skriven av Franzén själv. I rapporten hänvisar Franzén till att förlisningen borde ha skett vid Gunnarstenarna, öster om Viksten. Nedan följer hans rapport som den är skriven:

Källkritiskt sammanställda uppgifter rörande von Schlippenbachs sista resa i november 1660 (Julianska kalendern)

Söndag 18: Karl Kristoffer von Schlippenbach reser från
Stockholm till Dalarö där örlogsskeppet Resande Man
med 22 kanoner och von Schlippenbachs värdesaker väntar.

Måndag 19: FC Resande Man väntar på styrman i Dalarö

Tisdag 20: Avsegling från Dalarö utan styrman

Onsdag 21: Ankring vid Älvsnabben

Torsda,g 22: Segling ut genom Danziger Gatt.

Nödankring på kvällen utanför Gunnarsten för till-
tagande sydvästlig vind.

Fredag 23: I gryningen i lägervall med två ankare vid Gunnarsten.
Skeppet draggar.

Kl 1000 springer ett ankartåg och skeppet närmar sig klipporna.

Jollen sjösätts omkr kl 1200

Jollen driver mot en klippa och kantrar

Skeppet stöter på grund med stäven tätt intill
en större bergig ö.

Skeppet kommer loss och seglar sjunkande min. 700
max 1500 m. i öppet vatten.

Espingen sjösätts med 24 man, sätter av och går klar några klippor; kommer ut på öppnare vatten i snötjocka (troligen sydostlig vind).

Skeppet sjunker kl 1430 på 25 meters djup inom syn och hörhåll från espingen.

Espingen anländer omkr. kl 1830 till Järflotta (?)

Lördag 24: Fotvandring en hel dag delvis över is till Lars Franks
herrgård. Kl 0900 räddas 5 av 7 man som suttit i
märsen över natten.

Söndag 25: Anders Bjugg reser till Stockholm.

Måndag 26: Muntlig rapport av Anders Bjugg i Riksrådet.

Fredag 30: Riksrådet Krister Horn skriver till sin bror Bengt Horn
om skeppsbrottet.


Det oroväckande är att Franzéns rapport inte alls stämmer överens med de uppgifter som vi tidigare kunnat studera. Jag vet inte i skrivande stund vart han har funnit sina uppgifter men om de skulle vara baserade på det brev som han hänvisar till som Krister Horn skrev till sin bror Bengt Horn fredagen den 30 november 1660 kan det finnas en förklaring. Uppgiften som nämns i Amiralitetskollegiets protokoll från december 1660 att förlisningen skedde vid Viksten har jag inte än fått verifierad. Men om de uppgifterna skulle stämma tar jag de för att vara mer trovärdiga än Horns brev som skrevs bara några dagar efter förlisningen. Det fanns ingen kapten, styrman, understyrman eller ens en greve Von Schlippenbach som kunde lämna en redogörelse vart skeppet förlist. Antagligen är uppgifterna i det muntliga förhöret baserade på Anders Bjuggs uppfattning av händelsen. Antagligen skickade amiralitetskollegiet ut folk för att undersöka platsen så fort det gick men det måste ändå ha tagit minst ett par tre dagar efter Bjuggs rapport. Sedan tog det nog ett par dagar innan de var tillbaka för att avlägga sin rapport. Horns brev är antagligen helt baserat på Bjuggs uppgifter som mycket möjligt kan vara felaktiga. En viktig sak i Franzéns rapport som inte stämmer med Gunnarstenarna är den bergiga klippan, Gunnarstenarna består bara av hällar och ingen bergig klippa. Den påstådda sydvästliga vinden förbryllar mig mycket. Om det var sydvästlig borde de ha kunnat segla vidare med sydostlig riktning om de låg utanför Gunnarstenarna. Om de däremot gick från Danziger Gatt med en kurs mellan Viksten och Gunnarstenarna kan jag förstå att de ankrade i rädsla att de inte skulle komma förbi Gunnarstenarna med den sydvästliga vinden. Om de dagen efter draggade på en bergig ö vid Gunnarsten måste vinden ha fortsatt varit sydvästlig. Fast då stämmer inte uppgifterna att espingen drev in till fastlandet, den borde då ha drivit på något av Gunnarstenarnas skär eller fortsatt ut i Östersjön. Det kan vara så att Bjugg blev informerad av kaptenen att de nödankrade i närheten av Gunnarsten, men när vinden under natten kantrade till sydostlig, eller mer ostlig som vi är inne på, så hade de på morgonen drivit mot Viksten. I det rådande läget tänkte ingen på att fråga eller informera att de inte längre låg kvar vid Gunnarsten utan hamnat vid Viksten. Det är än så länge bara en teori men om vraket ligger väster om Viksten kan det vara en förklaring. Fast åh andra sidan kan de ju ha gått öster om Gunnarstenarna och nödankrat där utanför på grund av att vinden började kantra mot syd. Det skulle betyda att vraket borde ligga väster om Gunnarstenarna som Franzén påstår. Ja, vilket som stämmer får vi inte veta förrän vraket hittas. Tidsangivelserna är något annat i rapporten jag inte riktigt förstår mig på. Det var inte många som hade fickur på 1600-talet och någon kronograf var ännu inte uppfunnen. Greven, von Schlippenbach, hade antagligen ett ur, kapten Månsson hade möjligen ett ur, Anders Bjugg hade kanske ett ur, om någon annan i besättningen hade ett ur? Knappast! Greven och kapten hamnade ju i vattnet så deras ur kan vi nog räkna bort fullständigt. Om Anders Bjugg hade ett ur, då hade han ju möjlighet att klocka tiden men om inte? Om skeppet sjönk 14:30 och de anlände till Järflotta fyra timmar senare, ja då lutar det åt Gunnarstenarna om vinden var måttlig. Men hur långt driver man egentligen? I storm, vilket jag förutsätter att det var eller åtminstone styv kuling, ganska långt skulle jag vilja påstå. Fyra-fem sjömil i timmen är inte omöjligt och på fyra timmar skulle det innebära 16-20 sjömil. Avståndet från Gunnarstenarna till Järflotta är inte på långa vägar så långt. Alltså, jag tror inte att tidsuppgifterna stämmer.

I förrgår fick jag tillgång till Franzéns rapport, i går skrev jag om den och i dag har jag nya uppslag. Jag gjorde ett besök på museet i dag för att se om jag kunde hitta Hafströms bok som man refererar till i högskolerapporten jag nämnt tidigare. Den fanns på biblioteket och heter ”En bok om skeppet Wasa”, 1959. Där skriver Georg Hafström mycket riktigt att Treileben bärgade under sommaren 1661 tackel, tågvirke, segel, ankare och några schatull fyllda med mynt och allt fördes in till Stockholm. Det verkar mer och mer som om den beryktade skatten redan är bärgad. De uppgifter jag skrivit om tidigare talade om ett schatull, en kista och Von Schlippenbachs personliga förmögenhet, fast hans förmögenhet måste ju ha upptagit några schatull eller kistor den också så det finns kanske något kvar, silverservisen till exempel. I hans text stod också om Andreas Peckell och Treileben inte kom i kontakt med varandra förrän tre år efter bärgningen av Resande Man, alltså 1663. Det jag skrev tidigare att han var med är alltså felaktigt. Man förstår hur lätt uppgifter blir förvanskade med tiden. Det skrivs i flera led och vips är något borta eller en missuppfattning gör att något kommer till som egentligen inte hör till. I det här sammanhanget kom Peckell in på ett bananskal.

Tillbaks till Franzéns rapport, det jag gått och kliat mig i huvudet över är hans uppgifter om att de befann sig utanför Gunnarstenarna, det uppfattar jag som om de nödankrade öster om den lilla ögruppen. Om de seglade ut från Gantziger Gatt, som för övrigt är placerat närmare ön Järflotta, väster om Mellsten, på en samtida karta än i dag, och höll kursen öster om Gunnarstenarna skulle de till slut hamna på Gotland. Kanske man seglade så då, ned till Gotland och sedan vidare. Men om de höll en kurs ut ur Danziger Gatt, som det låg då, mellan Gunnarstenarna och Viksten skulle de kunna hålla samma kurs, utan ändringar, ända ned till Polska kusten och det var ju dit de skulle. Jag antar att när de lämnade Älvsnabben på morgonen hade de nordvästlig till nordostlig vind, den vinden skulle ge dem maximal fart om de höll kurs mellan Gunnarstenarna och Viksten, en ändring av kursen när de kommit ur gattet ser jag som föga troligt. Skeppet var svårseglat så om de hade god vind och fart, dessutom rätt kurs var det ju bara att fortsätta. Dock måste vinden ha kantrat antingen till sydväst eller sydost när de var i höjd med Gunnarstenarna. Det man med största sannolikhet kan säga är att vinden dagen efter nödankringen var sydostlig till ostlig. Om uppgiften stämmer att de gick utanför Gunnarstenarna måste det nästan vara den största av öarna som de menar med stor klippa, den ligger även mest öster ut. Om de dessutom skulle ha drivit i ytterligare 500-1700 skulle det betyda att vraket ligger mitt i själva Gunnarstensarkipelagen. Där är det i dag faktiskt 22 meter djupt så det kan ju vara en möjlighet. Men om det var något av de västra skären på Gunnarstenarna som skulle vara Resande Mans bane. Kan hon inte ha drivit så långt som påstås, då borde hon i så fall ha sjunkit där det är 50-60 meter djupt och djupet är vi ju ganska säkra på. Om det är de västra Gunnarstenarna som är förlisningsplatsen måste hon ha sjunkit högst 150 meter från det hon glidit av grundet och det kan enligt mina beräkningar stämma. För jag tror att uppgiften om att hon skulle ha drivit så långt som 500-1700 meter innan hon sjönk är överdriven. En tendens när personer som varit med vid förlisningar och sedan vittnat om händelsen är att deras uppgifter ganska ofta är överdrivna, hur långt man simmat etc. Om man antar att Resande Man drev med fyra knops fart efter hon glidit av grundet, skulle hon ha hållit sig flytande i ca 3-13 minuter. Drev hon snabbare blir tiden kortare och drev hon långsammare blir tiden längre men jag tror att fyra knop kan stämma rätt bra. Uppgifterna om hennes drift stämmer inte med Viksten. Skulle hon ha drivit så långt från Viksten skulle hon ha hamnat på Strömskär, Kastbådan eller Långsudd men på de platserna stämmer inte djupet, det är för grunt.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag skrev sist, mitten av augusti är passerad sedan några dagar och hösten kommer närmare och närmare. Jag undrar om vi kommer att hinna åka ut åtminstone en gång till innan vintern. Jag nämnde tidigare att vi måste få veta vad som står i Amiralitetsprotokollet innan det är någon idé att gå vidare. Min ännu okände ”vän” Lars Rabénius skickade mig vad jag har varit ute efter, ett utdrag ur protokollet. Jag beundrar personer som kan fördjupa sig i gamla texter och kunna tyda dem. Jag kan det inte och ser det som en stor brist, men jag kan kanske något annat istället, sammanställa dem logiskt kanske? Hursomhelst så lyder texten under punkt 6 i Amiralitetskollegiets protokoll från december 1660 så här:

”In Decembri anno 1660

Bokhållaren befaltes låta lefwerera halfander månadzpenningar till capitainens Hans Månsson begrafningh som uppå skieppet Reesandemannen har i Swenske skären weedh Wijksteen druncknadt och at penningarne öwerandtwardes till Matz Månsson dynkarker som och lärer beställa om bemelte Hans Månsson begrafningh tillijka medh hans swåger Jacob Grunander. Her uppå fordrat ofwanbemelte twenne personer een attest uthur protocollet, och fingo den samt medh sådant edh och formalier”.


Jaha ja, där har vi det berömda ”vid Viksten” som jag nämnt tidigare. Det som jag spontant känner är att det hela verkar väldigt mänskligt på något sätt att man bryr sig om den stackars kaptenen och egentligen inte nämner förlusten av ett örlogsskepp. För det är ju det som står, att ”capitainen” drunknat vid Wijksteen, visserligen ”uppå skieppet Reesandemannen”. Jag hade fått för mig att ett människoliv inte var så mycket värt på den tiden men jag lär kanske revidera den åsikten nu. Jag lär väl också erkänna att jag var rätt nervös inför vad som skulle stå i protokollet, men nu känner jag mig stärk i våra tidigare teorier.

Hans Albrecht Von Treilieben och hans förehavanden har jag studerat närmare eftersom jag gått och funderat vad Hafström menade med att Treileben bärgat ”några schatull”. Treileben var en försigkommen man, redan i december 1658 fick han sitt första privilegiebrev utfärdat av Hans Majestät Konungen Karl X Gustav. Det löpte på 21 år och för det skulle han åt Kronan bärga vad som kunde bärgas. Han erhöll 2 400 daler silvermynt om året som ”skälig lön, underhåll och subsistens”. Treileben fick dessutom tullfritt införa all tänkbar materiel som kunde tänkas behövas vid bärgningar, vilket naturligtvis inkluderade spanskt, rhenskt och franskt vin samt brännvin! Han lär väl vara den första och enda i Sveriges historia som uppehållit lön för att ”smuggla” vin och brännvin in i riket. Den första kända bärgningen som han fick utföra åt konungen var på det Holländska viceamiralsskeppet Brederode. Det hade blivit skjutet i sank den 29 oktober 1658 under slaget vid Öresund. Karl X gav Treileben i befallning att ”söka taga upp stycken och vad han kunde”. 1659 bärgade Treileben ”ett parti stycken av ovan nämnda skepp med sina dykare och instrumenter till hans K. M. ; ts tjänst och nådigast särdeles nöje”. Han var dock tvungen att avbryta bärgningsarbetena innan de var klara för att fienden dök upp. Det var inte Treileben själv som dök, han var entreprenören. Som dykarbas hade han anlitat den skotska mästerdykaren Jacob Maule, det hette att han var Treilebens ”participant”. Denne Maule lade fram ett förslag inför riksråden, utan Treilebens vetskap, att han själv skulle lyfta skeppen Wasa och Reesande Mannen upp ur djupet. Maule inledde ett samarbete med Peckell som dök upp på scenen i början av 1663. Maule fick dock inte riksråden med sig när det visade sig att en viss Alexander Forbes hade erhållit ett 12-årigt bärgningsprivilegium på Wasa redan 1652. Peckell och Treileben inledde ett samarbete istället och därmed var Maule utmanövrerad. Treileben agerade snabbt och lade redan samma år fram sin sak inför riksråden på ett sådant sätt att han fick Forbes privilegium upphävt ett år före dess egentliga ”experiasion”. Dessutom fick han sitt gamla bärgningsprivilegium förnyat med vissa för honom mycket förmånliga tillägg ”… med därpå fintliga stycken och gods, evad namn det helst hava kan, på sin egen bekostnad att upptaga, och för sig och de sina att njuta och behålla; utan att göra någon reda och räkenskap därför nu eller framledes” Dessutom lovade det Kungliga Majestätet att stödja Treileben genom att skydda ”honom, hans folk och instrumenter” för varje form av intrång från utomståendes sida så länge hans tidigare erhållna privilegium varade, dvs fram till 1679. Det nya privilegiebrevet undertecknades av änkedrottning Ulrika-Eleonora och fem av riksråden. Man funderar ju naturligtvis på vad detta var för en man. Tala för sin sak måste han onekligen ha varit duktig på.

I oktober 1663 inleddes bärgningarna av Wasa och dessa skulle komma att pågå några år. Treileben var sällan närvarande utan det var Peckell och Treilebens dykarbasar som skötte arbetet. Treileben var ute på andra okända äventyr, kanske reste han runt för att finna nya objekt att bärga. Det är känt att han efter bärgningen av Wasa inte åstadkom så speciellt mycket mer. Han drömde om att bärga skatten ombord på ”Seneora de Conception”, en spansk galjon som sjunkit på Silverbankarna utanför Barbados. Men han kom aldrig så långt, han avled före, utfattig som många andra kända människor.

Med vetskap om Treilebens privilegiebrev vore det ju konstigt om det finns någon skatt kvar ombord på RM. Han hade ju redan varit där och bärgat och med Peckells kunskaper om inbrytningar i vrak borde de ju ha begett sig dit ånyo och bärgat vad som fanns kvar. Allt de hade fått upp efter 1663 hade ju tillfallit Treileben själv. Antagligen är det därför RM glömdes bort ganska snabbt och inte förrän flera år efter började historierna gå om hur ett av kronans skepp sjönk med en stor skatt. Då var bärgningen glömd och kvar fanns endast myten om skatten. RM är ju intressant ändå eftersom det antagligen finns en hel del tillhörigheter till besättningen kvar. Fast Schlippenbachs förmögenhet tillsammans med mutgåvan till Johan kasimir av Polen är som sagt sedan länge borta.


Nytt år nya tag



Ja så har det då hunnit blivit mars 2003. Snart är det dags att bege sig ut och fortsätta det här projektet. Tidigare under veckan har jag försökt att få min nya bok om champagnevraket lanserad, men det är svårt. Min ekonomi efter åren som direktör för champagnebolaget, The Baltic Wreck Jönköping AB, är väldigt ansträngd. Förhoppningen var att boken, Champagnevraket Jönköping ”historien om en obetydlig liten skuta”, skulle ge tillräckligt med kapital för att kunna fortsätta söka efter åtminstone RM. Även om jag vet att det är en bra bok börjar jag inse att det kommer att ta ett bra tag innan den börjar säljas i några volymer.

Lars Rabénius verkar ha gått upp i rök, har inte hört något av honom på 6 månader trotts att jag skickat åtskilliga meddelanden till honom. Han kanske dyker upp till våren när det börjar bli dags att åka ut. Däremot har jag via Internet kommit i kontakt med en annan vrakletande dykare som verkar vettig. Han vet en hel del om RM och att skatten redan bärgats, det tyder på intresse och intelligens. Jag vet inte om det är rätt person att ta med men vi får se vad framtiden har att utvisa.

Pekka skickade mig ett meddelande på mobiltelefonen om att han sett på ett gammalt sjökort från 1808 att det fanns en utprickad farled mellan Viksten och Järflotta, det vill säga land. Jag vet inte vad det betyder för de fortsatta sökningarna men intressant är det ju. Jag måste nog bege mig tillbaka till sjöhistoriskas bibliotek och göra lite mer djupgående undersökningar.

Jag hamnade på riksarkivet först. Jag skulle dit för att läsa sjöförklaring om ett annat vrak. Medan jag väntade på arkivuppgifterna gick jag fram till den bokhylla som fanns närmast min bänk i forskarsalen. ”Typiskt” tänkte jag för mig själv. De första böckerna jag lade ögonen på var ”Svenska flottans historia 1635-1680” i två band skriven av en Axel Zettersten 1888. Resande Man dök genast upp i huvudet, som gubben i lådan. Jag tog en av böckerna och gick och satte mig och började leta om jag kunde hitta något om Resande Man, mest på måfå. En bunt med arkivuppgifter kom och jag lade historieboken åt sidan. Men medan jag läste sjöförklaringen kunde jag inte låta bli att tänka på Resande Man. Jag gick och lämnade in hela sjöförklaringen, för det fartyg som jag var intresserad av egentligen, för kopiering. Under tiden återvände jag till Zetterstens böcker. I den första hittade jag ingenting om Resande Man. Mina förhoppningar grusades och jag antog att jag inte skulle finna något i det andra bandet heller. I det andra bandet stod det bland annat om vilka skepp flottan bestod av 1653, 1658, 1662 osv. Resande Man byggdes ju 1659 och sjönk 1660 därför gick det inte att finna henne i de vanliga skeppslistorna. Efter en stund fann jag en avdelning där det stod mer exakt vilka skepp som byggts och i vilken storleksklass de hade. Jag började leta bland de mindre skeppen och, bingo! Där fanns hon och det stod:
”Resande Man (3), fans 1659, 31 sjöfolk, förolyckades på Viksten mellan Elfsnabben och Landsort D. 27/11 1660”

Återigen Viksten! Jag vet inte vart han funnit uppgifterna, de kan ju helt vara byggda på amiralitetskollegiets uppgifter som jag skrivit om tidigare eller så har han funnit något djupare ned i Riksarkivets gömmor. Jag bläddrade vidare, något mer måste det gå att hitta. I början av kapitlet stod förklaring om hur skeppen klassades:

”Små skepp, betecknas (3), hade färre än trettio stycken och mindre än sjuttiofem man sjöfolk”.

De uppgifterna var inte av någon avgörande natur men ändå intressanta. Längre fram fanns ett personregister och jag började med att leta efter V. Schlippenbach men han fanns inte med under sitt eget namn. Då kom jag att tänka på kaptenen, Månsson. Snabbt bläddrade jag tillbaks till M och där stod det:

”Månsson, Hans; Skeppare vid amiralitetet, underlöjtnat 3/11 1655, överlöjtnant 1656, kapten 9/7 1660, hade skeppet Resande Man (3) i nov, 1660 och skulle derpå öfverföra ambassadören riksrådet grefve K. Von Schlippenbach till Polen, då skeppet förolyckades D. 27 i nämnda månad vid Wiksten i Stockholms skärgård; Både Månsson och V. Schlippenbach omkommo”

Jag förstår att kapten Månsson inte var speciellt glad över att avsegla utan styrman. Har var ju alldeles ny i sin befordran och hade kanske inte över huvudtaget fört befäl ännu över något skepp, i varje fall inte över Resande Man eftersom han sattes att kommendera henne så sent som i november. Han kan ju ha haft goda kunskaper om hur man seglade i skärgården ändå, men saker och ting i den historien börjar falla på plats.

Jag har senaste tiden följt ett rykte på ett diskussionsforum för dykare. Enligt någon där på forumet ska man ha hittat spant som sticker upp ur botten på ca 20 meters djup. En bit söder om det vrak som ligger vid Strömskär på 14 meters djup. Marinen ska vara inblandade och det är tydligen mycket hysch, hysch. Djupet stämmer ju hyfsat och det stämmer ganska bra med vindriktning som jag tidigare varit inne på. Avståndet från Viksten är ca en sjömil så det kan ju stämma också. Om det är Resande Man visar väl sig men jag måste fortsätta söka i det område jag tror på.

Vad är det som händer? Tiden rusar ifrån mig, jag har inte hunnit med någonting den här sommaren. Jo förresten, jag var ju faktiskt ut en sväng med Sverker Hallström och hans båt Benjamin för att undersöka vraket Kyros. Fast det slutade som vanligt i ett misslyckande. Allt blev fördröjt på grund av att Sverker är envis och bara måste använda Benjamin fast hon är i uruselt skick. Hela sommaren har försvunnit, både vad det gäller att kunna ta andra jobb och fara ut på andra projekt. Nu står jag här igen, utan pengar eller möjligheter att kunna ta tag i mina projekt. Kyrosprojektet är värst, där har jag investerare från tidigare som jag inte kan svika. Jag har en otrolig psykisk press på mig att presstera någonting i det projektet. Jag önskar nästan att vi ska får upp ett par cognacsflaskor och konstatera att de är förstörda så att projektet är över. Samtidigt önskar jag att cogancen har klarat sig, mest för investerarnas skull men jag vet att det blir ett fantastiskt äventyr också. Fast om Kyros går det att läsa om på ett annat ställe. I dag är det den första september 2003. Boken om champagnevraket som jag var hoppfull över tidigare har jag gett upp hoppet om. Förlaget gör inte många knop för att få den lanserad och själv har jag ingen ork kvar. Min gnista har försvunnit och jag känner hur jag driver omkring utan att veta vart jag ska lägga till. Jag får viss ro när jag sätter mig och skriver något, men det är svårt att motivera sig till det också. Jag måste snart få en motivationskick någonstans ifrån annars kommer jag nog att sjunka ned i det apatiska havet.


Åren passerar



Makalöst vad tiden obönhörligen passerar utan att man är riktigt medveten om det. Eller man kanske är det ändå, hur ofta tycker man inte att tiden inte räcker till. Som sagt, det är tre år sedan jag senast skrev något om Resande Mannen, i dag är det den 26 juni 2006. Orsaken att jag åter öppnat RM-filen är att jag blivit lite löst tillfrågad om jag eventuellt skulle vilja vara delaktig i ett TV-program om RM. Det låter ju roligt och intressant så jag tyckte det var bäst att läsa vad jag skrivit tidigare. Till min fasa får jag se att jag läst Franzéns källkritiska rapport fel, eller så har jag läst rätt men jag har skrivit fel när jag skrev ned hans text. Det är angående vindriktningen, jag har uppfattat att han menade att det var sydvästlig vind och utifrån detta har jag fört resonemang om hans rapport. Men det står ju faktiskt sydostlig vind… Det spelar ju inte stor roll i det stora hela men det är ju genant! Här sitter man och kanske skriver historia och så gör man ett eventuellt kardinalfel. Vad kan man ta för lärdom av det då? Ja man kan ju konstatera att det lär vara fler än jag som genom seklerna gjort liknande fel och därmed förvanska historien.

Men huruvida det än är med Franzéns vindriktning så ändrar det inte min uppfattning om vart RM ligger. Om jag inte hittar henne ska jag fördjupa mig i Franzéns rapport och då lär jag ta reda på om vindriktningen är SO: lig eller SV: lig.

Jag har fördjupat mig på Internet om RM och måste säga att i dag finns det en mängd ”experter” i ämnet. Fakta som jag för några år sedan trodde mig vara mer eller mindre ensam om är i dag spridda på flertalet hemsidor. Det är underligt att ingen har hittat vraket än! Med all denna information ute måste ju någon kunna pussla ihop ledtrådarna. Det är inte säkert att jag har rätt men det sitter ju uppenbarligen flera och funderar över vart hon kan ligga och någon borde ju kunna pricka rätt.

Hur som helst så har jag hittat ett utdrag ur boken Theatrum Europaeum som publicerades 1699. Det står inte så mycket mer matnyttigt egentligen förutom lite uppgifter som inte stämmer överens med andra uppgifter. Till exempel att det var 28 personer som räddade sig upp i mastkorgen och att de dagen efter blev hämtade med en båt. Två var dock så nedkylda att de dog innan de nått land. Det står ingenting om espingen och de som eventuellt tog sig i land med den. Angående kapten Månssons kvinna kallar man henne frau, fru på svenska. Apropå Månsson så står det om honom att han var den tappraste kaptenen som flottan haft. Jag antar att det bara är något man skrivit för vi vet ju att han inte fick sitt kaptensbrev förrän i juli 1660. Han hade inte haft så många månader på sig att visa sin tapperhet som kapten särskilt som han inte blev tilldelad befäl över RM förrän i november 1660. Han kan ju där i mot haft en strålande karriär som lägre befäl, där om vet jag inget i nuläget.

I dag är det den 18 mars 2007 och jag tänker lägga ut den här texten på internetsidan dykarna.nu. Varför det? Jo jag antar att någon inom kort kommer att hitta henne. Jag tror fortfarande på mina teorier och eftersom jag inte kommer att få vara med vid tillfället för upphittandet vill jag av egocentriska skäl puktera en eventuell upphittares ”otroliga” förmåga att finna ett vrak. Om RM ligger där jag tror hon ligger kan jag säga ”vad var det jag sa” med gott samvete, ni som läst min utredning/historia om RM blir mina vittnen.

Denna är del 1 av 2. Den andra delen av Resande man kan läsas här:
Resande man - del 2


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka