Resande Man del 2 - Motivation
2012-11-10
Av: Peter Lindberg
Läst: 8 544 gånger.
Motivationskick var det! Äntligen har jag fått den, i och för sig infann den sig på senhösten 2007. Jag har fått lånat Carl Douglas side scan sonar, ja jag har lånat den under två års tid för att leta andra vrak med så Resande Man har liksom fallit i skymundan. De andra vraken är ett annat kapitel i annan textmassa om vrak. Här ska vi bara, nästan, ägna oss åt Resande Man!
Denna är del 2 av 2. Den första delen av Resande man kan läsas här:
Resande man - del 1
Jag återupptog samarbetet med en tidigare kollega, Claes Bergvall, under våren 2007. På grund av personalbrist i mitt företag kom det sig att jag frågade honom om han kunde tänka sig att arbete med mig och det ville han. Claes och jag gled ifrån varandra för flera år sedan och kontakten har inte varit mer än nödvändig tack vare ett rättsfall som vi är gemensamt inblandade i. Hur som helst så tycktes vi båda ha glömt vad som fick oss att gå skilda vägar. Vi jobbar bra ihop och han är väldigt intresserad av att leta vrak. Han blev mycket intresserad när jag berättade om RM och han fick läsa det jag skrivit tidigare i denna text. Han föreslog direkt att vi skulle fara ut och börja söka. Med nya uppgifter som kommit fram blir sökområdet ganska begränsat, om de nu stämmer.
Lars Rabénius har kommit fram till några mycket intressanta uppgifter som har bidragit till nytändningen. Lars skriver i sin text om Resande Man att han noga studerat Anders Franzéns material som han lämnande efter sig när han gick hädan 1993. Jag citerar Lars text:
”Från två håll får Franzén uppgifter om att Resande Man förliste vid Gunnarstenarna, en isolerad ögrupp 9 km utanför Landsort. Den ena källan är fiskaren Gustav Andersson, född 1875 på Järflotta, död 1950. Franzén skriver om detta (1982): Jag hade fått reda på att ”Svallvikarn” hade upplysningar
rörande det berömda skattskeppet. Tyvärr avled han samma dag vi hade stämt möte. Franzén fick dock Anderssons anteckningar av hustrun. Där står bland annat:
Men det har även varit hemska och olycksbringande stunder där ute t ex när polska sändebudet von Schlippenbach förgicks i en novemberstorm 1660, då kronoskeppet
”En Resande Man” avseglade från Älvsnabben. Det skulle troligen till Danzig men resan gick ej så långt. En rasande ovädersstorm överföll fartyget strax som det kom till havet,
seglen slets bort, fartyget blev manöverodugligt och drev redlöst ned mot Gunnarstenarna där det tydligen törnade på Altarskärshällen för vinden var nordost med snö vid den tiden
på året. Fartyget sjönk så i djupet och ligger där fortfarande. Då förgicks sändebudet von Schlippenbach och hans män och skeppsbesättning. – Von Schlippenbach är begravd i S:ta Maria kyrka i Stettin men hans män och skeppsbesättning på kyrkogården på Altarskär. Von Schlippenbachs tillhörigheter och hans fina serviser finns ännu kvar där i vraket.
Den andra källan för Franzéns förmodan att Resande Man sjönk vid Gunnarstenarna är en av de överlevande från förlisningen, Andreas Biugg. Han var greve Schlippenbachs sekreterare under ambassaden till Polen. Denne Biugg lämnade efter sig en detaljerad, personlig förlisningsberättelse skriven på platt-tyska. Tolkningen av dess gamla ordformer
och stilsorter ställer till en del problem för Franzén.
und stand damals das schiff auf einer blinden klippe
so dicht vor einem grossen felsen so man GUMMARSTEN heiset,
und ward jämmerlich auf solcher klippen voran an dem bug zu
stossen.
På svenska:
Och då stod skeppet på ett blindskär
tätt inpå en stor klippa som heter GUMMARSTEN,
och stötte något fruktansvärt mot skäret framme vid bogen
I Franzéns papper har ”Gummarsten” fått denna skrivning i översättningen:
Skeppet stod på ett blindskär mycket nära en stor klippa
kallad Gunnarsten och högg ideligen med bogen.
Man kan misstänka att Franzén betraktade Biuggs text som en felskrivning, vilken han på detta sätt nu rättade till.”
Det här med Gunnarstenarna har jag ju tagit upp tidigare, jag tror helt enkelt inte att det kan vara där RM förliste, de ligger för långt ut. Bland annat är det omöjligt att från land se någon i en masttopp där ute. Men, det blir mycket intressant när Lars finner att det faktiskt står Gummarsten i Andreas Bjuggs text. Skäret Gumman finns ju sydväst om Viksten, syd om Långsudd.
Lars omnämner även en tavla som finns på Stora ek i Filipstad, konstnären är okänd. Tavlan visar RM: s förlisning iscensatt i form av tre bildsekvenser. Längs nedre och högra kanterna på tavlan finns en text som troligen Andreas Bjugg är författare till. Jag citerar åter igen Lars text:
”Texten i sin helhet i min översättning:
A. Skeppet resande Man, (som) för 12 kanoner, lägger ut och styr från tullen i Dalarö Måndagen d: 23 Nov 1660.
B. sändebudet lägger upp vid Elfsnabben, samma afton, tills man Onsdag morgon sätter segel och går till sjöss,
två mil utanför Landes Ort, dock kommer man tillbaka, råkar emellertid komma ur rätt Cours och ankrar intill
ett flertal klippor.
C. Torsdag den 26 kl. 10 förloras båda ankarna, och skeppet stöter mot en klippa som kallas Gumman.
D. greven tar Capitainens käresta hovmästaren 3 pager o. 2 båtsmän i båten (som) kantrar.
E. 24 personer i stora båten lämna skeppet under stor fara (och fara) mot Torö, men sakna åror.
F. Skeppet sjunker.
G. 5 personer (bliva) nästa dag räddade ur mastkorgen, men (äro) mycket förfrusna.”
Med all rätt fördjupar sig Lars i motstridiga datumuppgifter vilka jag inte tar hänsyn till då jag ämnar finna vraket och då är, i detta fallet, datum ointressant. Jag får nog orsak att återkomma till de felaktiga datumena längre fram. Nu ska vi fördjupa oss i tavlan i stället.
Bildsekvenserna på tavlan skall ses från höger till vänster. Först stöter RM på ett blindskär vid en stor
klippa, hon glider sedan av och till slut sjunker hon. Lägg först märke till hur land framför RM är
målat, det kommer in från vänster och slutar ungefär i mitten av tavlan. Lägg sedan märke till klippan
till höger om RM och slutligen espingen som befinner sig framför RM. Vad kan man få ut av dessa
fakta, om de stämmer, då? Jo följande:
- Om RM hade gått på Gunnarsten borde hela horisonten på tavlan varit täckt av landmassa.
Detta med tanke på att vi ser espingen framför RM och vi vet att de drev i land.
- Om det var Viksten som var den aktuella klippan skulle landmassan, åter igen, täckt hela
horisonten och framför allt upplevts som mycket närmare.
- Skäret Gumman stämmer mycket bra överens med tavlan. Om vinden låg på från syd så är
vyn som syns på tavlan påtagligt lika den man ser från Gumman idag.
- På tavlan syns skäret till höger om RM, i dag sticker en liten kobbe upp på denna sida ca 25
meter ut från själva Gumman. Kobben måste 1659 ha legat ett par meter under vattenytan
och kan vara det blindskär som RM stötte i.
Med andra ord så tillsammans med det faktum att Treileben bärgade från 14 famnars djup och att
själva förlisningsplatsen plötsligt, med stor sannolikhet, blivit känd för oss kan vi börja begränsa
sökområdet. Från västra sidan om Gumman och upp i Konabbsfjärden på djup mellan 20 och 30
meter är av intresse. Men tavlan har även en text om händelseförloppet för RM: s förlisning som
Lars Rabenius har översatt åt oss. I den texten finns ytterligare ett starkt fakta som om texten
stämmer överens med verkligheten så kan sökområdet begränsas ytterligare. Texten lyder enligt
nedan, Lars Rabenius översättning:
”1.. Den 22 november anno 1660 lämnade herr greven Dahlröön
på cronans skepp Resande Man, utan att vi kom längre än
till Elfsnabben.
2.. Den 26 seglade vi ut från Elfsnabben, men då vi hade kommit
något utanför Landsort, vred vinden mot sydväst, så att vi
var tvungna vända tillbaka
3.. Vi lät ankaret gå på stället.
4.. Under natten växte en storm upp
5.. vi såg i fredagens dagsljus att vi kommit ur kurs ett stycke
utanför Landsort, och befann oss bland bränningar
6.. Vinden tilltog, och till slut gick ett ankare förlorat, samtidigt
som inte heller det andra kunde hålla länge till då det
släpades med själva skeppet,
7.. ankartåget kapades, så att vi kom allt närmare klipporna.
8.. Detta gjorde greven förskräckt, och han tog därför ekan (den
lilla skärbåten)
9.. Samtidigt stod skeppet på en bränning, alldeles inpå en stor
klippa som heter GUMMARSTEN, och stötte med bogen
något hemskt emot klippan.
10.. Under tiden välte ekan, och alla de som befann sig i den
omkom, förutom greven som försökte ta sig upp på
klippan
11.. vi skotade seglet, vilket fick till följd att skeppet höjde sig över
bränningen, så att det blev vårt öde att föras ett antal
bösskott ut på djupt vatten.
12.. Vi tog oss an den stora båten, den så kallade espingen, för att
under stor förvirring med taljorna häva densamma i sjön.
13.. vi lämnade ’skeppet’, som fortfarande gick för segel, men
vacklade fram och tillbaka, som om det skulle sjunka vilket
ögonblick som helst
14.. förvirringen hade varit så stor att också vi, på samma sätt som
Herr Greven, glömt att ta med åror, /anm: man hittade ett par
brädlappar/
15.. havet ville slunga oss mot några klippor, så att vi med all den
kraft vi var mäktiga nära nog inte kunde undkomma dessa
16.. och i detta nu sjönk skeppet mot botten, först med den främre
masten, sedan med de bakre, och hela skeppet, så att den
främre mastkorgen stod under vattnet, medan den i mitten
befann sig något över vattenytan.
17.. i den begynnande natten blev vi av en matros med god
lokalkännedom förda till en hamn vid ön Lanör, stötte vid
anloppet mot en sten, varvid några i båten föll i vattnet,
satte slutligen med glädjefyllt hjärta foten på fast mark,
18.. vi blev genast varse ett ljus i en stuga och följde spår i snön
dit
19.. jag steg upp tidigt nästa dag, såg till att man sökte efter
skeppet, för att utröna, om man därifrån ännu kunde rädda
några människor, gick över isen och kom till natten till en
herrgård, som Lars Frank brukade
20.. jag infann mig på slottet om söndag då jag anlände och
berättade vad som hänt.”
Vart de i espingen kom iland någonstans blir högintressant. Efterforskningar som både Grisell och vi gjort gör gällande att det inte går att härröra ön Lanör till området i eller omkring Konabbsfjärden. Däremot går det att säkerställa vart det fanns bebyggelse. På gamla kartor över området finns det utmärkt var det fanns gårdar och de var ett ganska begränsat antal. Texten på tavlan gör gällande att:
”17…i den begynnande natten blev vi av en matros med god lokalkännedom förda till en hamn vid ön Lanör…”.
”18… vi blev varse ett ljus i en stuga och följde spår i snön dit”
Alltså när de kommit i land med espingen såg de ett ljus från en stuga. På denna tid fanns inga fotogenlampor som skulle kunnat ha kastat ett relativt synligt ljus utan antagligen pratar vi vaxljus. Stugan de kom till borde ha legat relativt nära deras landningsplats, kanske inte mer än 200 meter bort från den nämnda hamnen. Så vart i området fanns det en ”hamn” med en stuga ganska nära. Det fanns bebyggelse på Korsudden, vid dagens Klinta, Mjösund och på Råholmen. Bebyggelsen vid Herrhamra och på Öja är inte medtagen i denna kalkyl. Sökområdet blir begränsat om man drar linjer från Gummans nordvästspets och mot de nämnda bebyggda områdena. Lanör skulle man kanske kunna argumentera för att det skulle kunna vara Örudden eller Ören som menades, båda ställena finns i dag på Järflottas västsida. Dock går det att konstatera att Örudden var Torös västra udde 1806 och namnbytet måste ha skett därefter. Kvar finns Ören men på äldre kartor finns inte namnet med. Jag kan med stor sannolikhet alltså påstå att det spåret är en återvändsgränd.
Andra uppgifter som kommit fram är att Treileben nämner att han bärgade innanför Landsort (OBS han nämner inte alls att han bärgat innanför Landsort utan wedh, vilket borde betyda vid! Men eftersom jag bestämt mig för att skriva i löpande ordning så är detta en påminnelse till mig själv för att jag ska komma ihåg att rätta detta misstag senare i texten dvs när jag upptäcker denna missuppfattning i framtiden…) . År 1660 hette Järflottas sydudde Landzort. År 1669 har fyren på Öja, som var ett båk före 1663, bytt namn till Landsorts fyr. Namnbytet sker alltså efter att Treileben bärgade från RM. Innanför Landsort torde alltså betyda inne i Konabbsfjärden. Men denna uppgift är motstridig med tanke på amiraliteskollegiets uppgifter om att förlisningen skedde vid Viksten. Men de ligger ju ganska nära varandra så det gjorde kanske ingen skillnad därför.
Med andra ord var det dags för att börja leta fysiskt på plats. Men först måste Carl Douglas side scan sonar provas. I november 2007 började jag och Claes att utforska vattnen kring Djursholm och Lidingö. Först hittades ett vrak mellan Tranholmen och Lidingö, ca 25 m långt på 24 meters djup. Antagligen inget speciellt intressant då det ser ut som en pråm av något slag. Efter det letade vi oss mot Stora Värtan, kanske skulle vi ha turen och snubbla över Johan Banérs förlista silverskatt. Hans krigsbyte var på väg till hans hem som var Djursholms slott. Vid Limpholmen, som gott och väl ligger inom siktavstånd från slottet, gick fartyget med hans silverskatt på och sjönk. På 1700-talet bildades ett bärgningskonsortium som hade för avsikt att finna vraket och dess skatt men inget hördes därefter så man lär väl anta att de antingen lyckades och lyckades hålla det hemligt eller så misslyckades de. Jag lutar mer åt det senare.
Hur som helst, vi började sökandet och efter två dagars sökande hade vi funnit 11 objekt i Stora Värtan. En lastbil som enligt vaga uppgifter skall ha gått genom isen på 60-talet, en ganska stor och kantig pråm, ett antal mindre båtar, en antagligen ganska nyare styrpulpitbåt, en tvåmastad segelbåt ca 12-14 meter lång med hela riggen intakt. Utanför marinflygets gamla område fanns en hel del skrot, dock inget intressant förutom två öppna mindre båtar. De två flygplan som vi hört rykten om lyste med sin frånvaro, men de var antagligen redan bärgade för länge sedan. Banérs silverskatt då? Ja kanske, något skrovformat som inte sticker upp speciellt mycket ovanför botten finns faktiskt där i Stora Värtan men det får bli i en annan bok om det projektet.
Så äntligen var det dags, vi var inne i december och nu skulle vi få komma ned och söka med side scannern. Båt ordnades av Jimmie Broth som arbetar som anställd i mitt dykföretag. Hans tidigare arbetsgivare Magnus Erngren har ett båtvarv på Muskö och han ställde upp med en lämplig båt, en Targa 27 för att vara exakt. Nåväl, jag, Claes, Jimmie, Magnus samt dykutrustning och Carls side scanner lastades ombord och glada i hågen gav vi oss iväg mot Konabbsfjärden. När vi kom ut på Mysingen nedåt Nynäshamn märkte vi att det blåste ganska friskt från syd eller sydost, trots utlovade västliga vindar vilket hade gett oss vind över land och därmed lugn sjö. Vi tog den inre vägen genom Draget, en smal kanal som antagligen flottan låtit bygga någon gång i tiden. Vi hoppades att det skulle vara lugn sjö inne i Konabbsfjärden så vi åtminstone kunde söka av de delarna. Men när vi passerade Råholmen och såg ut på Konabbsfjärden slocknade våra förhoppningar då vi insåg att det blåste mer än ”ganska friskt”. När vi passerade ut mellan Stora Arnholmen och Brännskär gick sjön hög. Det var inte bara vågor utan riktiga dyningar som rullade in i fjärden. Det blåste nog 13-15 sekundmeter. Vi vinglade runt i båten och försökte hålla ordning på all utrustning som började fara omkring. Vi såg dock att tvärs över fjärden på insidan om Långsudden var det lä, eller åtminstone vågfritt. Vi beslutade oss för att åtminstone söka av den biten innan vi skulle avbryta för hemfärd. Vi åkte upp i viken innanför Långsudden och gjorde i ordning side scannern. MEN! När vi sänkte ned själva givaren, ”fisken”, i vattnet såg jag direkt att det var något fel. Bilden på datamonitorn visade tydliga tecken på störningar som inte såg bra ut för side scan-utrustningen. Strömförsörjningen till fisken slogs raskt av för att rädda så mycket av elektroniken som möjligt. Väl uppe i båten kunde vi konstatera att det var en kontakt som gått sönder. Fisken matas med 700 volt och det behövs inte speciellt mycket vatten för att det skall bli överslag till delar i elektroniken som brinner upp med sådana strömstyrkor. Vi hade inga möjligheter att felsöka eller laga utrustningen på plats så det var bara att avbryta och fara hemåt.
Det kom att dröja ända till september innan vi åter kunde bege oss nedåt Konabbsfjärden för att söka. Jag hade varit i kontakt med Marcus Hårde, bekant med Carl Douglas och en hängiven vrakletare. Han hade en båt liggandes på Gålö, knappt två timmars väg från Konabbsfjärden. Vi bestämde oss för en söndag och vid 8:30 på förmiddagen kastade vi loss och tog sikte på Konabbsfjärden. Vädret var lugnt och fint när vi kom fram vid 11-tiden. I med fisken och genast fick vi en fin visning av botten, allt fungerade som det skulle. Vi började en bit upp i viken mellan Korsudden och Långsudden. Vi körde det första stråket med sydlig riktning och hade 150 meters skala på scannern, vilket innebär att man ser en 300 meter bred korridor av botten. Vi såg tydligt Långuddens klippformationer försvinna ned i botten. Ganska snart passerade vi en punkt som finns markerad på ett sjökort som flottan mätte 1806. Markeringen ligger ganska nära land och på det gamla sjökortet var 14 famnar markerat precis intill. Tänk om de visste då var förlisningsplatsen för RM låg och att det var den de hade gjort en liten blyertsring med en punkt i? Helt otroligt i så fall. Vi passerade markeringen med båten och vi såg då att på land stod en betongring uppställd på en hög med stenar, en grillplats kanske? När vi har passerat så pass att fisken passerar markeringen och betongringen kommer ett avlångt objekt in på monitorn. Längd och bredd verkar stämma för att vara ett 30 meters vrak. Tänk, efter knappt 5 minuter verkar det som om vi hittat någonting intressant. Vi studerade alla tre storögt föremålet som sakta gled fram på monitorn. Kunde det verkligen vara ett vrak? Det stämde liksom inte, att hitta vraket efter bara fem minuter, och dessutom med markeringen på sjökortet och stenhögen på land blir det bara för mycket. Vi kommer efter en liten stund fram till att skuggan som kastas av objektet inte stämmer med hur skuggan från ett vrak borde se ut. Objektet verkar vara en långsmal toppig klippa som kanske är 4-5 meter hög över botten. Nåväl, det var bara att fortsätta och eventuellt återvända till objektet senare om vi inte hittade något annat. Vi passerade Sängholmen och Gräsknösen och vände då djupet började krypa ned mot 35 meter, första ”benet” var avklarat . Vi styrde sedan norrut, parallellt med vår tidigare hållna sydliga
kurs. Marcus sjökortsprogram hjälpte oss att hålla 200 meter från det förra ”benet”. På det viset fick vi 50 meter överlapp med side scannern och chansen att missa något borde vara minimal. Vi fortsatte letandet och fick några ”anomaliteter” som vi undersökte genom att åka kors och tvärs för att se objektet ur olika vinklar, men vi avfärdade de flesta. Dagen tog slut och vi hade avverkat ca 8 km² innanför Långsudden och ned förbi Gräsknösen, vi avbröt och satte kurs tillbaka till Gålö.
Andra expeditionen gjorde vi två veckor senare. Vi fortsatte sökandet inne i Konabbsfjärden med ett område ungefär mellan Stora Skalklubben-Norrskär och Stora Arnholmen-Konabben. Som tidigare sökte vi på djup mellan 17-35 meter. I detta område fanns inte speciellt mycket att titta på. Ca 800 meter sydväst om Stora Skalklubben fanns något på botten som inte riktigt såg ut som en klippa eller stor sten. Djupet låg på omkring 23-24 meter så det var fullt acceptabelt. Men efter en stunds kryssande fram och tillbaka var jag tvungen att hålla med Marcus och Claes, dock tveksamt, att det antagligen inte var något annat än en naturlig formation, jag ska dock inte glömma bort stället om inget annat hittas. När det mörknade hade vi sökt av ytterligare ca 8 km² och vi begav oss hemåt. Men eftersom vi ändå skulle passera Strömskär tyckte jag att vi kunde låta fisken ligga i så vi kunde kolla mellan Strömskär och Sängholmen. Detta med tanke på det rykte som jag tidigare hört om att marinen skulle ha funnit ett fåtal spantliknande träföremål som stack upp ur botten strax söder om Strömskär. Vi styrde upp i sundet mellan de klippiga öarna och bilden på monitorn visade en hård botten med tydliga sandrevlar här och där. På 22 meters djup, ca 200 meter syd om Strömskär, såg vi plötsligt hur ett antal tydliga vita prickar stack upp ur botten, inte speciellt högt så vi hade nog inte reagerat något speciellt om det inte hade varit för skuggan. Prickarna var ca 8-10 till antalet och syntes precis i kanten på en skugga i botten som hade en skrovform. Jag och Marcus blev lika entusiastiska med ”kolla, kolla!” kommentarer. Claes stod ute på däck och hade börjat hala hem kabeln till fisken, eftersom det grundade upp ganska snabbt, så han kunde inte dela vår plötsliga glädje. Vi han mäta längden på skuggan innan den försvann ur bild och kom fram till att den var ca 30-35 meter. Men i vår iver över vad vi sett glömde vi, eller snarare jag, att spara bilden. Vi bestämde oss för att fortsätta hemåt ändå eftersom fisken nu nästan var uppe och det var mörkt och börjat blåsa och… Vi diskuterade ivrigt på hemvägen och kom fram till att själva skrovformationen inte var något som stod upp ur botten utan att den var mer i form av en grop. De vita prickarna kunde inte ha stuckit upp mycket mer än 30-50 cm. Kunde det vara ett vrak som låg där, stämde ryktet?
Tredje expeditionen tog ytterligare några veckor innan vi kunde fara ut. Vi började naturligtvis med att undersöka objektet som vi avslutat andra expeditionen med. Men till vår stora besvikelse syntes ingen skrovformad grop eller knappt några vita prickar, något pytte litet vitt syntes på några ställen. Vi velade över hur vi skulle göra, jag hade dykutrustning med mig men att slösa luft och tid på att kanske titta på en tom botten kändes inte som något att börja dagen med. Nej luften skulle sparas tills senare på dagen då RM skulle torna upp sig som ett ”Kalle-Anka” vrak. Vårt sökområde denna gång var upplagt i rutan mellan Norrskär-Gumman (och runt Gumman)-Viksten-Strömskär. Till vår stora besvikelse hittades ingen RM i djupspannet 17-35 meter där heller. Vi bestämde oss för att kolla platsen söder om Strömskär extra noga innan vi avbröt men tyvärr såg vi inget mer än när vi passerat tidigare på dagen. Totalt hade vi sökt ca 25 km² på tre expeditioner utan att hitta något vrak alls, otroligt att det inte skulle finnas något att hitta. Naturligtvis började vi fundera på vår förmåga att tyda side scan-bilderna men vi kunde ju räkna sandrevlar på botten, och övriga bottenformationer syntes också mycket tydligt. Jaa, jag vet inte jag, som jag sagt tidigare kan vi ju naturligtvis missat något, något som legat dolt bakom en klippa eller så. Fast samtidigt har vi ju sökt på ett sådant sätt att vi sett båda sidor om klipporna, på många ställen från alla väderstreck. På vägen hem diskuterade vi möjligheten att botten kanske vandrar kraftigt i sundet mellan skären. Jag hade ju sett med egna ögon när jag dök på västsidan om Viksten hur sandrevlarna var 50 cm höga på 22 meters djup. Det
borde ju indikera att botten är i ständig rörelse, det var bara 1 000 meter från den plats som det
kanske finns något på. Just denna dag var kanske skuggan vi sett tidigare fylld med sand och spanten
övertäckta. Hmm, tål att tänkas på…
1. Sökning med Side Scan Sonar skedde innanför det rödmarkerade området.
2. Sökning med Side Scan Sonar skedde ej inom de blåmarkerade områdena.
3. De röda stjärnorna markerar objekt som kan vara vrak. Den till vänster markerar det objekt
som hittades 800 m söder om Stora Skalklubben. Den högra stjärnan, som ligger mycket nära
Långsudden, kan mycket väl vara ett vrak.
4. Det röda korset markerar platsen för den i mina ögon troligaste läget för Resande Mans vrak.
5. Den gröna stjärnan markerar skäret Gumman som varit aktuell i min text.
Nu är det mitten av januari 2009 och det senaste jag kommit fram till är att jag gjort det igen, tytt fakta fel. Jag vet inte, kommer inte ihåg, vart jag fann uppgifter om att Treileben skulle ha uppgivit i någon text att han bärgade från RM innanför Landsort. Det verkade spännande med tanke på Rabenius teorier om att skäret Gumman var boven i dramat och att det blåste sydligt. Om det stämde skulle det kunna betyda att RM sjunkit långt upp i Konabbsfjärden. Skyddad från väder och vind av Långsudden. Men vi hittade ju ingenting där, eller något som troligen inte är något. Men nu när jag sitter och lusläser Rabenius rapport så citerar han en supplik som Treileben skall inkommit med till berörda myndigheter då hans tidigare samarbetspartner Peckell anklagade honom för att lagt beslag på bärgat gods utan att redovisa det för kronan.
”Anno 1661 hafwer ... iagh samma sommar af sahl.. greff.
Schlippenbachz skiep wedh Landzort i stora hafwet
stycken, ankare och segell på 14 fambnars diup medh
klåckan /optagit/, som till kungl. ammiralitetet
lefwererades”
Det står ju faktiskt ”wedh Landzort” vilket i mina ögon borde tolkas som VID LANDZORT. Alltså inte innanför. Antagligen blandar jag ihop fakta för bland alla dessa textfragment av vad som hände finns även Riksrådsprotokollet som nedtecknades den 26 november 1660.
”Den 26 November (måndag)... Sedan giorde secret. Biugg
relation öfwer det skeppsbrott som händt i siären wedh
herrhambra innanföre Landzort der legaten Schlippenbak
med 37 st. menniskor är borta blefwen...”
Där står det ju faktiskt ”innanföre Landzort”. MEN protokollet är skrivet bara tre dagar efter förlisningen. Ingen kan ha hunnit ned från Stockholm och tillbaka, någon med lokalkännedom, som kunde rapportera läget på RM. Det hela bygger på hur Biugg uppfattade det hela. Jag har nämnt det förut, trovärdigheten i vad det gäller platsangivelser i protokollet tar jag inte för osanna men mycket osäkra. Men det räcker för att Riksrådsprotokollets ”innanför Landzort” smugit sig in i min hjärna och sedan ersatt Treilebens ”wedh Landzort” i hans supplik.
Nu har det hunnit blivit september 2009. Vi har inte varit ut på några expeditioner under sommaren. Alla vrakplaner kom om intet eftersom jag lagt ned min firma och börjat jobba för ett annat dykföretag. Mängden arbete som måste göras är så oändligt mycket mer än hur min arbetssituation var tidigare, så sommaren passerade med ett ”vips”. Nåväl, jag har ändå inte suttit sysslolös på vrakfronten. Senast i förrgår hittade jag en ny uppgift som kan vara intressant.
Av en händelse såg jag en annons i tidning att nu kunde man besöka Lantmäteriets hemsida och gratis få tillgång till deras kartarkiv. Även historiska kartor då dessa blivit scannade. Jag har ju varit på Lantmäteriet förut och tittat på aktuella kartor utan att hitta något direkt av värde. Jag tänkte jag skulle kolla ändå om det kanske fanns någon karta jag missat eller om jag kanske missat något på kartor jag redan hade studerat. Men funktionen fungerade inte som den skulle med att man skulle fylla i sökord och så skulle en lista på kartor pressenteras. I stället försökte jag med att zooma in på
en modern karta över Torö och därigenom söka efter kartor över området, men det fungerade inte heller. Jag zoomade in så mycket det gick och plötsligt uppenbarar sig namnet ”Larviksklubben” vid en kobbe nära land. Det av Andreas Biugg uppgivna namnet ”Lanör” ekar i mitt huvud. Namnet ”Larviksklubben” har jag inte sett förut. Jag zoomar ut för att se vart denna kobbe finns i förhållande till resten av Konabbsfjärden. Då försvinner namnet men jag har lokaliserat kobben. Läget är mycket intressant. Jag tar fram sjökortet för att se om namnet finns med där, nej! Kobben är inte namngiven på sjökortet. Nu börjar min hjärna att bearbeta ”min” upptäckt. ”Larviksklubben”… Om det finns en Larviksklubb kan det ha funnits en ”Larvik”, vilket mycket väl skulle kunna vara den vik som fanns på 1600-talet vid Torsvi, men som är land i dag, om än sank. Om namnet ”Lar” förekommer som lokalt ortsnamn kan också namnen ”Larör” eller ”Larören” ha existerat. Likheten är slående med ”Lanör”, men det är inte det enda intressanta med namnfyndet. Kobbens placering är minst lika intressant. Den ligger helt nära land vid ett område som heter Torsvi, rakt österut ca 200 m från ”Larvikklubben” ligger Brännskärs sydspets. Om man drar en linje från Vikstens norra sida, över den möjliga vrakplatsen (syd om Strömskär) och vidare över Eldbrandskär som ligger strax syd om Sängholmen så hamnar man till slut nästan precis på ”Larviksklubben”.
1. Den långa röda pilen börjar vid Vikstens nordspetts.
2. Pilen pekar på Larviksklubben.
3. Den röda stjärnan markerar vart vi på sidescan såg tydliga ”spant” med en skrovformad skugga på botten. Det är också antagligen samma ställe där det rycktas om att någon dykare sett något spantliknande sticka upp från botten.
4. Den blå tjocka pilen visar den möjliga vindriktningen.
Mer intressanta saker dyker upp bara man letar. I Riksantikvarieämbetets Fornsök hittar jag något när jag söker på Larviksklubben, en byggnadsminnesförklaring. Ett dokument finns kopierat om att det
byggnadsminnet består av en manskapsbyggnad och två sjöbodar men det står inget om hur gammalt
det är. Men, nere i det högra hörnet finns en ruta där det står ”Tidigare anteckningar”. Vid en första
anblick ser det ut som det inte står något där men om man tittar noga så verkar något vara utsuddat.
Men med lite uppfinningsrikedom så ser jag att det bland annat står ett årtal, ”1667” eller kanske
”1567”. Det kan ju vara en bekräftelse på att det borde ha funnits en stuga på Larviksklubben under
1600-talet som mycket väl skulle kunna vara den som Biugg med flera kom till efter att de kommit i
land, på en ö. Han går ju också över isen dagen efter för att slutligen på kvällen komma fram till Lars
Franks Herrgård.
I detta fält står det 1667 eller 1567
Sammanfattning så här långt - Februari 2011
Vinden är ostsydostlig, RM befinner sig ankrad ost om Viksten. RM draggar och driver på Vikstens
norra sida. Hon går över skäret och strax därefter lyckas man sjösätta espingen. Espingen driver mot
bränningar, Eldbrandskär, (skär syd om Sängholmen). De i Espingen gör vad man kan för att
undvika bränningarna. Nu sjunker RM strax syd om Strömskär, espingen går klar från bränningarna.
Espingen driver med vinden i västnordvästlig riktning tills man kommer upp till området kring
nuvarande Torsvi. Man lyckas ta sig i land vid en liten hamn som en sjöman med lokalkännedom
kallar ”Larör”, vilket uppfattas som ”Lanör” av Andreas Biugg… Vad säger man, ”Case solved and
closed”!
Ankarna borde gå att finna inom 200 meter från Vikstens nordspets i ca 100-120 grader från den
samma. Om de ligger där MÅSTE de delar av spant som sticker upp syd om Strömskär vara RM.
I detta fält står det 1667 eller 1567
Nu ska jag bara fara dit, dyka och få det hela bekräftat! Har vi hört det förut…
Augusti 2012
Jaha ja, nu sitter jag här igen och har lite nya tankar och information att dela med mig av. Men först måste jag dock berätta att ett gäng faktiskt har hittat ett vrak i området som skulle kunna vara Resande Man, men det finns några saker med det fyndet som inte riktigt stämmer med hur jag har uppfattat hela historien.
1. Djupet! 13,5-15 meters djup ligger det hittade vraket på. Det stämmer inte alls med 14 famnars djup enligt uppgifter lämnade av Treileben.
2. Längden som uppmätts på det hittade vraket är ca 25,9 meter. Det känns som väldigt kort för ett fartyg med 22 kanoner, stycken, eller kanske till och med 26 kanoner. Eftersom 22 kanoner lämnades till amiralitetet och om de skulle ha tillhört det nyligen funna vraket så måste hon ha haft 26 kanoner, det vill säga 11 eller 13 kanoner på var sida. Får man plats med det om man räknar bort för- och akterskepp?
3. Uppgiften om att RM var ett 22 kanoners skepp och att Treileben bärgade 22 kanoner stämmer inte överens med att det finns kanoner kvar på vraket.
4. Treileben dog utfattig medan han drömde om att fara till Västindien för att bärga skatter från de Spanska förlista galjonerna. Med tanke på vad en kanon var värd så är det märkligt att Treileben inte i sitt utfattiga tillstånd i så fall återvände till RM för att bärga det som fanns kvar på vraket. Även en liten järnkanon måste ha inneburit ganska stora intäkter och för att inte tala om att det faktiskt fanns mynt kvar.
Men något som talar för att det nya vrakfyndet faktiskt är RM är platsen vid Bodskär/Norrskär. Nu vet jag inte exakt vart vid dessa skär men om man antar att det är på ostsidan om dem så verkar ju Gumman ha varit det skär som hon gick på. Min teori om att Larviksklubben kan ha varit det omnämnda Lanör kan ju fortfarande stämma och det skulle ju naturligtvis hjälpa till att bekräfta hela historien. Om det är RM som hittats kanske ankarna går att finna vid Gumman, det borde bara vara att dra ett streck från vraket mot Gumman och en bit bortom och börja leta.
En sak som jag kommit fram till i min forskning om RM är att jag inte kunnat hitta något om att hon byggts vid något Svenskt örlogsvarv under den nämnda tiden 1650-1660. Andra fartyg i samma storlek står omnämnda men inte RM, varför? Jag har faktiskt en teori om det också, kanske långsökt men fullt möjlig.
Ni kanske kommer ihåg att i historierna kring RM ingår historien om hur Månsson erövrade ”henne” från en dansk kapare som i sin tur tagit ”henne” från en Stralsundare… Kan det vara så att Månsson lyckades erövra skeppet RM från en dansk kapare (som i sin tur kapat den från en Stralsundare) och att han blev utnämnd till kapten över sitt eget kap? Historien om hans älskarinna kanske inte alls stämmer med verkligheten, ”henne” var skeppet Reesande Mannen (med ett möjligt annat ursprungligt namn)? När de dendrokronologiska undersökningarna är klara för det nya vrakfyndet kanske det visar sig att timret hon är byggd av kommer från nordtyskland år 1655-1658. Då kommer man förmodligen avfärda att det nya fyndet är RM då man antar med bestämdhet att hon borde vara
byggd i Sverige av svenskt timmer. Men i så fall kommer jag nog att argumentera för att vraket faktiskt är Resande Man trotts att det är så mycket annat som inte stämmer.
En slutsats man kan dra, om det nya vrakfyndet är Resande Man, är att av allt detta forskande som pågår av både amatörer och avlönade är att det är egentligen ingen större idé att försöka finna sanningen i arkiven. Det är inte mycket som stämmer överens med verkligheten och vad som står att finna informationsmässigt. Att man blir blåst på rätt information är det enda man kan vara säker på.