Sänkningen av Elpida - Cypern

2021-02-03
Av: Micke Tilja
Läst: 1 574 gånger.

I december 2019 satte vi oss på planet med destination Cypern för att bevittna något relativt ovanligt, sänkningen av ett fartyg

Elpida bara sekunder innan hon försvinner ner under ytan för gott. Foto: Micke Tilja


I augusti 1979 levererades det 172 meter långa och 23 meter breda lastfartyget M/S Zenobia till Rederi AB Nordö i Malmö. Hon var för sin tid ett toppmodernt fartyg med hög lastkapacitet. Mindre än ett år efter sjösättningen, i Juni 1980, befann sig Zenobia på rutt mellan Jugoslavien och Syrien och på bildäcket fanns 135 lastbilar och släp.

När man närmade sig Cypern beslöt sig besättningen för att genomföra ett test av navigationssystemet och det är under detta test som någonting går allvarligt fel. Exakt vad som nu händer har varit svårt att få klarlagt men fartygets autopilot tros ha försökt kompensera för besättningens manuella manöver och girar kraftigt vilket resulterar i att fartygets barlast förskjuts med en kraftig slagsida som följd.


Besättningen kämpar för att stävja situationen, samtidigt kallar man på assistans från ett bogserfartyg som försöker pumpa in vatten mellan ballasttankarna för att häva slagsidan men man misslyckas och beslut tas att bogsera fartyget in mot Larnacas kust.

Under de kommande dagarna sker en rad misslyckade försök att få ordning på situationen och den 7e juni kantrar slutligen fartyget och går till botten. Lyckligtvis förolyckades ingen människa men fartyget och dess last var hopplöst förlorad.

En av världens populäraste dykplatser

Förlisningen var i många avseenden en katastrof men för dykturismen på Cypern skulle det visa sig bli en riktig guldgruva. Ett 172 meter långt fullastat fartyg med ett dykdjup på mellan 18 och 42 meter och enbart ett fåtal minuter ut från hamn är ytterst ovanligt och med det klara vattnet tog det inte lång tid innan dykare började strömma till och under årens lopp har Zenobia klassats som en av världens topp 10 destinationer när det kommer till dykplatser.

Enligt lokala myndigheter så besöks vraket årligen av runt 45 000 dykare och dessa bidrar årligen till 14 miljoner euro i intäkter för turistnäringen, en betydande summa och finansiellt den enskilt största turistattraktionen på ön.

Själv dök jag på vraket första gången 1999. Med endast 20 dyk bakom mig i mälarens grumliga vatten blev jag helt betagen. Vår smått galne dykguide hade ett tämligen originellt sätt att inleda dyket. Han hivade helt enkelt i hela utrustningen från båten och när den sjönk ner fridök han i efter och väl nere på vraket var han påklädd. Han tog oss sedan på en tur som skulle oroat dykare långt mer erfarna än oss, in i fartyget där det rotades fram böcker och som “souvenirer” plockade han loss glödlampor och elektronik som han försökte stoppa i våra fickor, något som vi vänligt tackade nej till.

40 år efter förlisningen har det gjorts miljontals dykningar på vraket. Det i kombination med den naturliga nedbrytningen har haft stor inverkan på fartyget, något som börjar oroa både myndigheter och de lokala dykcentren. Kanske är det detta som lett fram till Larnacas nya satsning.

Sänkningen av Elpida

I december satte vi oss på planet med destination Cypern för att bevittna något relativt ovanligt, sänkningen av ett fartyg. Det 63 meter långa fartyget är tänkt att tillsammans med det något mindre “Lef1” fungera som artificiella rev samt bidra till ytterligare dykmål för vrakentusiaster.




December är långt ifrån högsäsong för turistnäringen, det står helt klart när vi checkar in på det i närmast tomma hotellet, men för en vinterpinad skandinav är detta underbart. Dagtid bjuder på runt 20 grader i luften och det samma gäller för temperaturen i vattnet. De flesta butiker och restauranger håller öppet trots lågsäsongen och den långa strandpromenaden erbjuder nu lugn och ro.

Dagen efter vår ankomst beger vi oss ner till hamnen i Larnaca och kliver ombord på den båt som ska ta oss ut till platsen för sänkningen. Ombord finns en uppslutning av press från hela världen samt lokala representanter för turistnäringen. Solen skiner och havet ligger spegelblankt denna lördagsmorgon, helt optimala förhållanden för vad som komma skall.

På avstånd skymtar vi snart “Elpida” som ligger förankrad på den position som inom några timmar ska bli hennes sista viloplats. Vid sin sida har hon en av kustbevakningens större båtar och en ring av nyfikna skeppare har lagt till runt fartyget för att bevittna händelsen. Medan vi avnjuter färsk frukt och lite bubbel stiger vattennivån på Elpidas reling sakta men säkert. Slagsidan åt styrbord tilltar allt mer och en viss oro bland oss iakttagare börjar infinna sig, att hon ska hamna på sidan i stället för upprätt.

Slutligen når ytan relingskanten och vatten börjar forsa in i de öppna lastluckorna. Nu går allting väldigt fort. Först försvinner aktern och luften som pressas ur fartygets inre skjuter kaskader av vatten upp i luften. Sedan försvinner mittenpartiet och sekunder senare har masten, det sista synliga, försvunnit ner under ytan. Mitt under dessa sista dramatiska sekunder vrider sig fartyget upp igen, som på beställning, och planar ut fint samtidigt som signalhornen från samtliga båtar runt om ljuder. Mäktigt!

Dykning på ett 24-timmar gammalt vrak

Dagen efter befinner vi oss åter nere i hamnen, denna gång för att återse “Elpida” i sin nya miljö. Under färden ut byter vi om och får förundrade blickar när vi kliver i våra torrdräkter. Under tiden går mina tankar till dykplatsen vi ska snart ska besöka.

Jag skulle nog beskriva mig själv som en inbiten “vraknörd”. Fartyg som förlist har ofta mycket att berätta genom sin historia. Människoöden, katastrof och historia koncentrerat till en enskild dykplats är något jag fascineras av och efter över 300 vrakdyk i bagaget är jag nu lite rädd att bli besviken på denna artificiella tillställning som väntar. Det ska visa sig att min oro är obefogad.

Vi hoppar i vattnet och snabbkollar att vikterna är rätt uppskattade innan vi sakta sjunker ner under ytan. Sikten är magisk! I det kristallblå vattnet framträder snart vraket och ovanifrån ser vi nästan hela det 63 meter långa skeppet som står helt upprätt på botten på ett maximalt djup av 26 meter. Vi kommer ner precis där namnet tornar upp sig på fartygsskrovet och konstaterar att sänkningen har nått perfekt resultat.

Förutom motor så har man rensat fartyget på det mesta av utrustning. I styrhytten har man placerat en stor fartygsratt i rostfritt stål som inte suttit på plats när fartyget var i drift men som nu utgör ett utmärkt fotoobjekt. Den klara sikten och det helt rena fartyget gör att det känns smått surrealistiskt att simma runt i fartygets rum och upp och ner för trapporna. För att öka säkerheten för dykare har man öppnat upp och tillgängliggjort trånga utrymmen på ett bra sätt och de områden som anses osäkra han man helt sonika svetsat igen.


Den rostfria ratten på Elpida eftermonterad och inte original, men den är ett bra fotoobjekt

Efter 50 minuters dykning var det hög tid att ta sig upp mot ytan. Fartygets mast blir här en utmärkt uppstigningsplats då toppen slutar på ett lämpligt djup för ett säkerhetsstopp. Medan kvävet sakta lämnar kroppen kan man under tiden se stora delar av fartyget och alla dykare som lämnar pelare av bubblor efter sig.

Väl på ytan igen tog vi oss upp på dykbåten och försåg oss av den framdukade lunchen och medan vi åt och vilade upp oss tog kaptenen oss vidare till Zenobias förlisningsplats.

Zenobia - 20 år senare

Den wow-känsla som infann sig den där dagen när jag som nycertifierad advanced open water- dykare tittade ner på Zenobia för första gången var inte lika påtaglig denna gång, men visst är hon ett mäktigt fartyg! Med hjälp av ritningarna hade vi hittat en plats lämplig för fotografering, en av de Volvo-lastbilar som fortfarande hänger kvar på det nu vertikala bildäcket.

Vi går ner längs med trossen från en av de stora bojar som markerar vrakets position och ser genast att vi är nära vårt fotoobjekt. Jag lägger mig strax ovanför lastbilen och tecknar till min parkamrat hur han ska positionera sig för att foto-scenariot som jag målat upp i mitt huvud ska kunna bli till en riktig bild.

Precis när jag fått till den komposition jag är nöjd med och ska ta mina bilder så passerar två dykare rakt framför mig och med dramatiska fentag ser de till att grumla upp hela närområdet. Jag sänker snopet kameran och följer efter min parkamrat ner till lastbilen och i stället för att fotografera utforskar vi bildäcket. Tyvärr minns jag inte så mycket av mitt senaste dyk här men att den naturliga nedbrytningen har gjort sitt är tydligt, likaså påväxten av marint liv som gör att vissa delar av fartyget och dess last är svåra att urskilja.

Vi närmar oss botten på 40 meter och djupberusningen börjar göra sig påmind. Likaså dyktiden, för trots att vi inför dykningarna hoppats på dubbeltolvor med nitrox så var en enkelflaska med 15 liter luft det som erbjöds. Det begränsar dyktiden rejält på dessa djup och dykdatorn börjar lysa ilsket rött så vi arbetar oss sakta uppåt igen och mot fören. Tar en titt in i kommandobryggan för att slutligen komma upp på fartygssidan igen.

Vi drar på oss närmare 20 minuters dekompression som vi tillbringar intill bojlinan. En salig blandning av dykare stiger både upp och ner och det är ett nöje att iaktta dem. Sikten är till min förvåning något sämre här än på Elpida men ändå så pass bra att vi tydligt ser dykbåten på ytan och Zenobias mäktiga skrovsida på 19 meters djup. Så småningom dyker våra fotograf-vänner upp och med en viss nyfikenhet sneglar jag på den enas dykdator, 45 minuter dekompression.

Vi lämnar våra vänner och den stackars dykguiden åt deras långa väntan och går upp. Solen skiner och havet ligger spegelblankt och medan jag intar en kopp kaffe och njuter av den behagliga värmen så reflekterar jag över de två dyk jag gjort under dagen och skillnaden mellan fartygsvraken. Lite förvånad över min egen slutsats kommer jag fram till att Elpida var det dyk som jag föredrog mest.

Vill du veta mer om vår upplevelse? Lyssna på podden:
https://open.spotify.com/episode/224heMEaRT61l4x7UMEB3I?si=ghAKd3PYQjmYI9HKKQEWcw