Namn: Lösen:

Sharm El Sheik, here we come!


2023-04-16
Läst: 715 gånger.

Here we go, ding ding ding ding! Efter ett dygn på Röda Havet utanför Sharm El Sheikh hade vi lärt oss rutinerna på båten och när Samer, vår kökspojke, rusade genom salongen och ut på akterdäck för att ringa i skeppsklockan visste vi alla att maten var klar. Efter tre dyk i en ny miljö var vi alla både trötta och hungriga. Buffén var upplagd och bordet dukat för oss nio dykare!







Ångloken på däcket flög bort från fartyget och står idag kvar där de landade, ungefär 20m från fartyget.








Guiden Nahed




Skribent: Anna Bowallius, utbildad anläggningsdykare på YRGO i Svanesund, Divemaster och konstnär.

Att lämna ytan och besöka undervattensvärlden vid Temple och Stingray Station var en önskan som nu gick i uppfyllelse. Även om vårt första dyk hade fokus på att utrustning och vikter fungerade så bjöd Röda Havet på fantastiska färger, stingrockor, barracuda, lejonfisk och stora napoleonfish. Vid Temple fick vi under ett kort ögonblick besök av en jättemanta.

Efter dyk nummer två seglade vi västerut tills vi nådde Suezgolfen och vraket Thistlegorm. Återigen fick vi en fantastisk genomgång av våra dykguider, Samuel och Mustafa, som generöst delade med sig av sin kunskap. Thistlegorm upptäcktes av Jacques-Yves Cousteau i början av 1950-talet efter information från lokala fiskare. Skeppet, som är brittiskt, sjönk under andra världskriget till följd av en stor explosion orsakad av tyskarna.

Med tanke på strömmar och sikt påbörjade vi nedstigningen längs den lina som dykbåten var förankrad i. När Thistlegorm siktades på ungefär 20m djup släppte vi taget och äventyret började. Vi simmade genom rummen på övre däck. Akter om kaptenshytten är den del som drabbades värst av explosionen men hytten finns kvar och kaptenens badkar är intakt! Detta blev andra dagens djupaste dyk. Lasten, som ursprungligen bestått av bilar, motorcyklar, reservdelar och ammunition m.m är i förvånansvärt bra skick och har stått prydligt uppradad i över 70 år.



Vårt andra dyk på Thistlegorm skedde i gryningen. Efter morgonens genomgång dök vi ner till det världskända vraket för att utforska det ytterligare. I aktern är vrakets lägsta punkt på drygt 30m och en imponerande propeller. 
Vid uppstigningen hade det börjat strömma på ordentligt och det var nödvändigt att göra uppstigningen längs linan. Vi gjorde ett misslyckat försök att gena från linan som var fäst i fören på vår båt, Snefro Pearl, till stegen i akter men strömmarna tvingade oss att hålla fast vid linan. 




Under det tredje och sista dyket på Thistlegorm hade den starka strömmen förbättrat sikten betydligt vilket möjliggjorde ett fantastiskt dyk. När jag simmade omkring och tog in allt runt omkring mig kunde jag tydligt känna historien i min kropp.
Efter att marinofficeraren och undervattensfilmaren Cousteau upptäckt vraket så låg det i princip orört tills slutet av 1960-talet. Dykare dök på vraket i hemlighet och lät spränga loss masten eftersom den stack upp för nära ytan. Först 1992 började dykturister komma till vraket.



Det 126m långa fartyget med kapten William Ellis hade en besättning på 39 män. Trots den oerhörda explosionen klarade sig alla i besättningen förutom nio. Hon sjönk snabbt men som tur var befann sig fartyget HMS Carlisle i närheten och kunde hjälpa de överlevande. I en intervju med besättningsmannen Denis Grey som var med ombord säger han:

”It seemed like two or the minutes I would think, that this huge explosion took place and of course we were looking in the direction of the Thistlegorm at the time and shortly after the explosion there was a huge sheet of flame which lit up both sides of the Red Sea. At that point, we could see it light up the Mount Sinai on one side and Egypt on the other side and all the ships and everything around. Suddenly there seemed to be a second explosion and still looking in that direction we were amazed to see what turned out to be a railway engine and it was red hot with sparks flying from it and it was coming in our direction.”



Eftersom vraket inte skyddas av någonting runtomkring så fick vi se många fiskar som kom för att ta skydd från den hårda strömmen; fladdermusfisk, fjärilsfisk, barracuda, nålfisk och stenfisk bland annat. För att få en ordentlig översikt av vraket krävs naturligtvis flera dyk. Vi gjorde tre men jag hade gärna lagt till ytterligare dyk för att tillfredsställa min nyfikenhet.

Tyvärr förstörs vraket mer och mer på grund av alla besökare. Dykbåtar ankrar i vraket och dykare tar med sig souvenirer. Fordon har bestulits på rattar och det har borrats i vraket för att luft som dykare andas ut ska kunna försvinna ut ur vraket.



Efter vårt sista dyk på Thistlegorm förflyttade vi oss till Beacon rock som är känd för sina muränor och där gjorde vi även ett nattligt dyk.



I närheten utforskade vi vraket av Dunraven som visserligen hade sin charm men efter Thistlegorm var inte detta uppochnedvända vrak lika imponerande.
Dyk nummer två under sista dagen var på revet Shark and Yolanda. Vi simmade längs en vägg fylld av sprakande färger, mängder av olika fiskar och mjuka och hårda koraller.

Vissa dagar var det ordentligt varmt och på däck uppskattade vi den svalkande vinden. Jag klättrade ner för trapporna och mötte Samer i dörren. Han sa ingenting, pekade bara på skeppsklockan som hängde utanför dörren på akterdäck. Jag tror inte att denna klocka samlat på sig många olika fingeravtryck sedan Samer klev ombord så en rolig grej blev en ärofylld grej. Jag fick ringa i klockan och det var lunchdags!

Efter dykbåten återvände vi till Sharm El Sheikh. Jag förstod att det legendariska Sinaiberget, eller som det också kallas Moseberget, bara låg några timmar bort och det ville jag naturligtvis inte missa. Efter lyckad förhandling med taxichauffören Bob var vi på väg.

Kontrasten mellan hotellområdet och de små byarna längs vägen till berget och St. Catherine klostret blev tydlig när vi kom ut på motorvägen. Jag fick lära mig att det är beduiner som bor i dessa byar och att det finns både bergsbeduiner och kustbeduiner.

När vi närmade oss destinationen började vi fundera på hur vi skulle få vår taxiförare, Masoud, att förstå att vi ville att han skulle vänta på oss medan vi besteg berget så att han sedan kunde ta oss tillbaka till Sharm El Sheikh. Han ledde oss till en securitycheck, vi blev tilldelade en guide och när vandringen började var han oss hack i häl. Vår guide, som kunde lite bättre engelska än taxichauffören, avslöjade att Masoud aldrig varit uppe på berget och nu såg det som en möjlighet att få göra det.



Jag lärde mig mycket om trakten av en nyfunnen bekant, en holländare, vars mor sedan många år bor tillsammans med bergsbeduiner.



Vi träffades i början av vandringen och han hade sin kompass med sig upp på berget som visade att vi befann oss 2275möh när vi nått toppen. Ungefär trettiotusen steg och fyra timmar tog det att vandra upp och ner den slingriga stigen uppför det berg där Moses sägs ha tagit emot de tio budorden. Vi hämtade andan i några minuter innan vi tog oss an den sista etappen upp, de sjuhundrafemtio trappstegen som munkar en gång i tiden för hand låtit tillverka. Vår guide tog täten. Det märktes på hur han satte ned sina fötter att han vandrat den här vägen under många år.



Från där vi nu befann oss kunde vi klart se Egyptens högsta berg Mount Catherine. Solen lyste upp, blandade sig med den lite disiga himlen och gav en oslagbar syn tillsammans med människorna runt omkring som sjöng och bad. Vi valde att gå ner från berget innan solnedgången eftersom vi inte hade med oss vare sig ficklampor eller var ordentligt klädda för temperaturskillnaden. Det visade sig vara en fin och frisk tur ner till Catherinaklostret som var vackert upplyst när vi passerade.



En resa till Egypten är naturligtvis ofullständig utan ett besök i Kairo. Chauffören jämförde Kairos gator med Playstation. Motorvägarna är sexfiliga och med knappt någon marginal alls sicksackade alla fordon mellan varandra i hög fart och alla tutade. Man tutar både för säkerhets skull och i skarpt läge. Trafikljusen blinkar alla färger samtidigt och ska man ta sig fram gäller det att vara tuff. Är man inte det får man sätta på varningsblinkers för att tala om för bakomliggande att man inte vågar gasa på. Poliser ser man i vart och vartannat hörn upptagna med att ge vägbeskrivningar eller svara på alla slags frågor.

Första natten checkade vi in på Pyramid Planet eftersom det låg nära pyramiderna. Vi anlände sent på kvällen och även om personalen var lika trötta som vi så var de mycket hjälpsamma. De bokade in oss på en privat guidning av pyramiderna, Sfinxen, Saqqara och Memphis. Vår guide, Nahed, var mer än fantastisk. Hennes kunskap var överväldigande och hon gjorde upplevelsen av pyramiderna till en sammanhängande och rafflande story. Så här års var det ganska lugnt på turistfronten och Nahed njöt som vi av att området inte var så ”zahma”, fullt med folk.



Pyramid nummer ett, som när den byggdes var världens största byggnad på 146m, tillägnades faraon Cheops. Under medeltiden drabbades området av ett flertal jordbävningar som gjorde att det yttre lagret av pyramiden rasade från sina fästen, därför är pyramiden numera endast 137m. Cheops har gått till historien som en grym härskare och även om hans efterträdare försökt undanröja alla spår efter honom så finns det största kvar, pyramiden.



Pyramid nummer två tillägnades Chefren som också lät uppföra Sfinxen. Pyramiden var från början 143m men är numera 136m. Om man rundar Cheopspyramiden kan man tycka att Chefrens pyramid ser aningen större ut. Så är det inte eftersom Cheops var den största kungen och därför naturligtvis skulle ha den största pyramiden, men vår guide frågade ändå om vi kunde lista ut hur det kom sig. Anledningen är helt enkelt att Chefrens pyramid är byggd på en högre platå men inte byggd med lika många stenblock. 




Pyramiderna är gravkammare för konungarna. Runt de stora pyramiderna ligger sex mindre. Dessa små pyramider tillhörde kungarnas hustrur eller andra personer som stod dem nära. Det sägs att egyptierna trodde att om konungarnas kroppar förstördes skulle solen slockna och jorden gå under. Pyramidernas sidor ligger mot de fyra väderstrecken. Med sig i gravkamrarna fick de vid sin död allt som de kunde tänkas behöva i efterlivet; båtar, mat, kläder, möbler, guld och 365 betjänter – en för varje dag.








tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka