Namn: Lösen:


Flygplansvrak i Fujikawa Maru


Micke spelar Bongos på Decot


zero flygplan i Fujikawa


radioapparater


Stora fartyg har stora propellrar


Japanskt lejonprytt porslin


manometrar i Unkai Maru


Minor och granater i San Fransisco Maru


Vackra vrak och vackra öar.


Stuck in Truk eller Jorden runt med United Airlines


2015-03-01
Av: Martin Quensel
Läst: 4 636 gånger.

Sista dyket. Jag och Micke återsbesöker Fujikawa Maru från första dykdagen. Jag för att jag vill filma Zero planen i lastrummet, och Micke för att filma den lilla verkstaden i maskinrummet. Cellerna på Rbn har stuckit åt olika håll, Jag börjar känna mig lite ”flåsig” och batterivarningen har precis tänts. Då tycker vänsterväggen i den sönderrostade gamla ångaren att Mickes fena är lite för nära så väggen störtar ner i ett moln av rost


I ungefär ett år hade jag sett fram mot resan till den legendariska Truk Lagoon. Jag hade sparat pengar, planerat hur jag skulle vara ledig, något som inte är lätt när man är far till en liten parvel på ett och ett halft år, och nästan haft magknip över att inskolningen på dagis skulle komma några veckor innan jag skulle åka. Alla som haft småbarn vet att efter inskolningen på dagis är man sjuk. Väldigt sjuk. Helt otroligt förkyld faktiskt. Att låta ens barn börja på dagis är som att gå in i ett smittskyddslabb, naken, och slicka på allt. Det är en period då ens immunförsvar verkligen får visa vad det går för. Jag var orolig för att jag skulle hamna i ett tropiskt paradis, med i princip världens fetaste ångare från andra världskriget, och vara för snorig för att dyka.

Mitt andra bekymmer var att pengarna inte skulle räcka till. Som pappaledig hade jag inte många hundralappar i ersättning att lägga undan när föräldraersättningen kom. Jag såg framför mig hur jag vadade i vattnet och filtrerade alger i RB kanisterns finmaskiga nät. Alger som jag sedan klafsade ihop till kakor som jag stekte i solen och åt, medan mina dykkompisar skrattande tog sig en öl i eftermiddagssolen.

Truk, eller Chuuk som landet heter är en liten samling öar i Mikronesien. Ett stort korallrev bildar en drygt 2 tusen kvadratkilometer stor lagun. I denna lagun ligger de flesta av öarna som hör till staten chuuk. Under andra världskriget dominerades öarna av Japan, som byggde en gigantisk flottbas här. Flottbasen kallades ibland för Japans Perl Harbour. Amerikanarna bombade flottbasen sönder och samman under Operation Hailstorm och det är det som lockar de drygt fem tusen turister som kommer årligen. Jacues Cousteau var här 1969 och gjorde en dokumentär om världens största skeppskyrkogård, och det var efter den dokumentären som folk började komma hit och dyka. För de som är förtjusta i krigsfartyg så är det rätt magert. Den stora mängden fartyg som ligger här är lastfartyg. Men vilka lastfartyg sen! Det är inte några små ångare, utan fartyg i 150meters klassen. Däremot finns det 2 jagare och en ubåt, men de är inte lika intressanta.

Vi var 8 personer som hade ordnat resan med ScubaTravel. Några var där för sin andra gång och hade redan planer på vilka vrak och hur de skulle dykas. Resan började på Arlanda med flyg till Dubai. Kvinnan i incheckningen såg väl att jag var dykare för hon började prata om att det är helt förbjudet att flyga med dyklampor. Efter ett samtal, och kollande i diverse listor, hela tiden muttrande ”diving torches är förbjudna, men jag hittar det inte i listan”, lät hon mig checka in mina väskor ändå. Efter Dubai var det flyg till Manila i Filippinerna, I Manila stannade vi en natt på hotell, och nästföljande dag drog hela gänget till en amerikansk krigskyrkogård för lite historia, medan jag satt hos en Filippinsk läkare och fick ett utökat reseapotek. Mina farhågor hade besannats.. Ont i halsen, med svullna halsmandlar och snorig snok. Tack Dagis! I Filippinerna skall man lyda doktorn har jag förstått, så jag kände mig rebellisk när jag kom tillbaka till hotellet och sökte genom Fass.se efter mina preparat. Det var inte helt enkelt, eftersom man i Filippinerna har för vana att köpa exakt antal tabletter som läkaren ordinerat. Det betyder ibland att man får isär klippta remsor ur pillerkartor där man inte ens vet vilket preparat som är utskrivet. Efter lite detektivarbete upptäckte jag att några av mina tabletter nästan alltid gav diarré. Ibland gav dom konvulsioner och kramp. En fantastisk undervattens medicinering alltså.

På kvällen var det dags för flygplatsen för resan till Guam. Eftersom Guam är del av USA, är det lång kötid. Först ska man genom en ”screening”, sen får man checka in bagaget. Man ska här kunna svara på frågor som vilket hotell man ska bo på etc, även om man som vi bara ska passera Amerikanskt territorium. Efter det är det den vanliga flygplats säkerheten där lampor och reggar, samt dykdatorer gås nogsamt igenom. Efter det tror man allt är klart. Men se icke sa nicke. Gaten för flyg till Guam har en egen säkerhetskontroll, där man inte röntgar, utan alla väskor gås manuellt igenom i detalj. Det sitter dessutom ett gäng skokontrollanter som går igenom ens skor. Men så har ju amerikanarna en egen nivå på saker och ting som med råge överstiger allt man är van vid.

Väl på Guam är det som att resa in i USA, även om man bara ska ta nästa flyg, så måste man ändå ha alla papper i ordning. Eller tja, idag ansöker man elektroniskt, minst 72 timmar innan man anländer. Nu var vi rätt spända. Sista sträckan. Kommer bagaget med? När vi väl landade på Chuuk åtskilliga timmar senare var alla väskor med. Ett brittiskt gäng saknade två väskor, men i vårat gäng var allt med. Och helt verkade det också vara.
Vi var bokade på Blue Lagoon Resort. Det ligger vackert i andra ändan av den lilla ön. En 15 minuter lång bussfärd och man är framme. Bussfärden går genom en lerig stig kallad väg med vattenfyllda gropar så djupa att det nästan rinner in på bussens golv då och då.

Fuktigheten är total, Men det kanske inte är konstigt när man befinner sig på en liten liten ö mitt i stilla havet. 28 grader i luften, och lika varmt i vattnet. Vädret är väldigt omväxlande. Nästan varje dag har vi en kraftig regnskur som kommer från ingenstans och varar någon halvtimme, för att sedan försvinna lika hastigt.
Dykcenteret imponerade. Det är hiskeliga priser på helium och syrgas, men det finns, och det är inga problem att blanda de mixar vi vill ha.

För vanliga dykare på öppet system så är luft gratis. Nitrox finns. För tekniska dykare blir det lite högre priser. Vi är 5 stycken som dyker RB så syrgas och kalk till rebreathern är extra kostnader vi får räkna med. Centret framställer i princip sin egen syrgas. Därför går det inte att få 100%. Man får nöja sig med 95% syrgas. Vilket var över förväntan. Vi var inställda på 80 procentig syrgas. Helium och kalk till Rbn kostar mer än vad man är van vid, men vi är också på en ö mitt ute i stilla havet. Att få hit Helium och kalk är lite krångligare än hemma i Svedala.

Med dagens dollar blir priset 1,70 kr per liter för helium. Det är fruktansvärt högt, och jag är glad att jag dyker Rebreather. Att göra ett 70meters dyk på öppet system skulle kosta åtskilliga tusenlappar med det heliumpriset. För att verkligen försäkra sig om att det finns kalk till Rebreathern har vi beställt och betalat detta några månader i förväg för att vara säkra på att inte vara utan.

Vi som dyker Rebreather fick ett eget litet rum på dykcentret där vi kan göra iordning och förvara våra maskiner. Dykcentret har en imponerande verkstad som vi får nyttja för att göra i ordning allt inför nästa dag, som blir vår första dag utav 9 dagar med himmelsk dykning.

På natten har jag svårt att sova. Jag har ont i halsen, och är orolig för att tryckutjämningen inte skall funka. Jag tänker på min son där hemma, och att internet är så dåligt här att jag inte kan köra skype och prata med honom. Jag drömmer mardrömmar om att han inte gillar dagis. Jetlaggen gör sitt också. Min rumskompis snarkar inte. Han skövlar regnskogar. Så låter det i alla fall. Hurra! Vilket paradis!

Trots detta vaknar jag tidigt, känner mig helt utvilad, och ta i trä Jag kan tryckutjämna. Jag trycker ändå i mig lite avsvällande från egypten samt sprejar näsan med saltvatten. Efter en frukost gör vi oss redo att hälsa på Fujikawa Maru. Min vän Henrik var här några år innan mig och gav mig en egenproducerad fotobok i julklapp. Fujikawa var vraket med flygplanen.. Jag har alltid drömt om att dyka ett vrak fullastat med andra vrak.

Efter drygt 100 minuter kommer jag upp, som en av de fem lyckligaste männen på jorden. Jag har frotterat mig med små verkstäder, förråd fulla med reservdelar och lampor, Zero jaktflygplan och ett fantastiskt djurliv. Hela vraket är överväxt av en grön finbladig persiljeliknande växt som påminner om trädlav. Det frasar när man tar i den. Överallt är det snäckor, svampar, och sådana där bägare som sitter i klasar som någon sorts biologisk säckpipa man bara vill blåsa bubblor i. Det är så man undrar om det verkligen är ett fartyg man dyker på. Men hon har tagit stryk. Maskinrummet har rasat ihop. Det är ett spektakulärt vrak. Men hon ligger grunt och är förmodligen ett av de mest dykta i lagunen. Så hon har nog fått ta mest stryk också.

Vad som hände sen är nästan svårt att komma ihåg. 9 dagar förflöt alldeles för snabbt, och allt blev ett virrvarr av fartygsnamn, maskinrum och lastrum. De ena fyllt av mer bisarra saker än de förra. Varje gång man kom upp tänkte man att det här är nog det bästa dyk jag någonsin gjort, för att några timmar senare komma upp med samma tanke, och samma sjuka flin.

Några av dyken kommer man ihåg bättre än andra. Jagaren Oite är en sorglig historia. En timme i båt rakt ut mot den norra passagen i lagunen ligger hon på 60+ meters djup.
Vi sitter i båten och jag är rätt spänd. Jag blir ofta sjösjuk, och så här långt ut i lagunen är det lite dyningar. Våran guide står längst fram i båten, och ger små tecken till föraren om att ändra kurs lite då och då. Hur han vet vilken kurs vi ska hålla är för mig ett mysterium. Inga kartor, ingen GPS. Och här ute, knappt några landmärken. Trots detta signalerar han efter en timmes färd rakt ut i det blå att stoppa båten. Någon boj syns inte. Den ligger på 5 meters djup, men vår guide vet precis var den är, som en brevduva som alltid hittar hem. Spelar ingen roll om det spöregnar och alla landmärken försvinner i grått dis. Han hittar ändå. Varje gång.

Oite som nu ligger under oss sjösattes 1924 som Jagare nummer 11. namnet Oite fick hon 4 år senare. Den 16 Februari 1944 eskorterade hon kryssaren Nagano som var på väg till japan. Nagano sänktes av ubåten USS Skate, men 523 av Naganos besättning kunde räddas ombord på Oite som genast satte kurs mot Truk. När Oite nådde Truk var timingen så illa att Operation Hailstone var i full gång. Oite sänktes av en torped, bröts itu och sjönk omedelbart med hela Naganos besättning samt 172 av Oites besättning. Totalt 695 man förlorades på henne. När vi kom ner på linan möttes vi av en sköldpadda som låg på Oites däck. Trots djupet var det koraller och svampar överallt. Vid en kanon låg det ett kranium överväxt av koraller som en sorts vackra begravningsblommor. Det var dock inte ett vrak man ville simma in i. Fören ligger uppochner och är den del som går att ta sig in i.

Ett dyk som det på Oite blir lite förrädiskt. Värmen i vattnet gör att man gärna överskrider sin dyktid då man vet att man inte kommer bli nerkyld på dekot. Dock springer tiderna raskt iväg, och när man dyker med Micke Bergström så får man hålla sig till planen. Något alternativ finns inte. Har man sagt 20 minuter så har man.

Ett annat vrak jag inte glömmer var Yamagiri Maru. Hon är känd för att en besättningsman sitter fast i taket. Eller det som var väggen snarare. Men det är inte mitt skäl att komma ihåg henne. När Micke Bergström och jag simmar in, möts vi av en flock amerikaner i hawaiishorts och tshirts. Dom stökar runt som amerikaner gör, men en av dom var väldigt överviktig, och tog sig fram, inte genom att simma, utan att klänga sig fram i armarna, hållandes fast sig i relingar och balkar. Vi låg och tryckte bakom ett rör och lät denna King Kong svinga sig förbi. Hans fenor verkade bara vara i vägen för honom, och när han släppt något med armarna föll han som en sten på rumpan, med fenorna frenetiskt flaxande. Vi kunde inte låta bli att skratta hysteriskt, och en sorgsen blick från honom gav oss dåligt samvete, för han hörde ju tydligt våra skratt från våra rebreatrar.
Efter en tur i himmelriket så måste karma slå till och förpassa en till helvetet. Det är en universell lag tror jag. Jag pratar om hemresan såklart.

Kort kan väl sägas att United Airlines inte är det mest hjälpsamma bolaget alla gånger. Efter att flyget varit försenat två dagar routar dom om oss och skickar oss österut. Inte västerut där hemma ligger. Nejdå, Över stilla havet till Hawaii, Vi skulle ha rest den 14. Men kom iväg den 16 februari. Väl i Hawaii passerade vi datumgränsen och fick uppleva den 15 och 16 i repris. Och den 16 var en dag som var ett litet helvete på Chuuk international Airport, Jag fick förmånen att återuppleva helvetet den 16 fast nu i Honolulu där United personalen bryr sig lite om du inte kunnat sova eller käka på några dar. sen samma visa igen i Sanfransisco, över hela USA, över atlanten till Frankfurt. Efter det blev det SAS sista sträckan och där var det i alla fall någon som tryckte i oss pizzor, kaffe och choklad. Kort sagt, United är det svarta hålet i mitten av stjärnorna i Star aliance om ni förstår vad jag menar. Inte otrevlig personal, men inte heller hjälpsam överhuvudtaget och dom kan inte göra någonting utan att prata med sina managers först. Något dom är väldigt ovilliga till att göra. Nåja. Jag kom hem till slut och då var jag verkligen fysiskt slut. Men jag har i alla fall rest jorden runt. På flygplatsen i Hawaii köpte jag en hawaiiskjorta till min son där hemma.Så något gott kom ut av det hela.

Truk är fantastiskt för alla nivåer av dykare. Det finns i praktiken ingen ström. Inget tidvatten. Det finns vrak, som Fujikawa tex som är fullt möjlig att dyka och undersöka utan att överskrida 18 meters djup om man är nybörjare. Det finns rockor, haj, massa koraller och fiskar. Vill man inte penetrera vraken så har hjälpsamma dykare lagt upp ”smakprov” från lastrummen, på däck. Smakproven består i flaskor, lanternor och proslin. Vill man penetrera så finns det hundratals timmar inne i fartygen att utforska. Vi gjorde 2 dyk per dag i 9 dagar och besökte 17 vrak. Då har vi inte ens sett hälften.

Gillar man vrak så är det ett måste. Det kommer inte finnas kvar i detta lättdykta tillstånd länge till. Vissa fartyg börjar sjunka ihop betänkligt. Truk är det bästa jag upplevt, och jag tror ingenting kommer kunna slå det. Om en generation, när våra barn ska ut och dyka efter oss kommer Truk antagligen inte finnas mer än rostiga plåtar som knappt höjer sig över botten. Och vi får väl hoppas på att vi aldrig upplever ett sånt krig som skulle kunna skapa en ny vrakkyrkogård i sådan ofantlig storlek.

Med det sagt. Jag hoppas alla dykare någon gång i sitt liv får uppleva Truk Lagoon. Men det börjar bli bråttom som sagt.

Dyk tryggt/snyggt eller vad du nu än väljer!

Bilder från dykresan till Truk hittar du här:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/27731.html

Filmer från resan
http://www.youtube.com/playlist?list=PL0OCWCgZlbnku_iQs8pkId-5jyO0XN8cN


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka