Sudan nov 2004 – På besök i dykparadiset

När man idag hör om Sudan är det nog främst Darfur och flyktingkatastrofen där som de flesta kommer att tänka på. Och nog finns det problem där i Afrikas största land, fattigdom, etniska och ekonomiska konflikter, sharialagar och mycket annat som är helt främmande för oss som lever här uppe i vår trygga nord. Men, där finns också en del av Röda havet, ett relativt orört dykparadis vilket Cousteau kunde konstatera på redan på 50-talet.

Och i havet är sig mycket likt sedan dess. Cousteaus anläggningar finns fortfarande kvar på botten vid Sha’ab Rumi som ligger ett par timmars gång nordost om Port Sudan. De används inte längre utan står kvar som en påminnelse om svunna dykpionjärers framfart. Vad som också fanns kvar var det gäng grå revhajar som slog sina lovar runt oss när vi mötte dem på 20 meters platån. Att försöka krypa in i Cousteau’s gamla rostiga hajbur hade vi inte en tanke på utan då gällde det bara att njuta utsikten av de perfekta jägarna som for runt oss i ca 15 minuter. Några av våra bästa minuter som dykare, det kan vi försäkra. Röda havet har vid Sudan ett stort urval av friska rev, flera av dem med stupande väggar som går rätt ner i djupet. Vattnet är varmare här än i norr, sikten god och korallblekning saknas helt. Vid Sudan finns också det största urvalet av arter i Röda havet, många av dem endemiska, dvs arter som bara finns där. De stora djupen vid Sudan gör att många kallvattensälskande djur här kommer relativt nära ytan. Själva nöjde vi oss med att stanna vid 40 meters nivån, även om hammarhajarna som huserade där gjorde sitt bästa för att locka ner oss på betydligt större djup. Att hammarhajarna höll sig långt ner berodde på att temperaturen från ytan till ca 30 meter var på behagliga 29-30 grader, vilket är i varmaste laget för dem. De höll sig därför längre ner där det var runt 27. För frusna torrdräktsdykare från Svedala, som hört för mycket om det kyliga Röda havet och som hade 5 mm våtdräkter med sig, var det däremot bara att rulla ihop dräkten, ta fram T-shirten och kasta sig i böljan den blå. M a o cocktaildykning när den är som bäst. Nu finns där inte bara hajar att se på utan en rikedom av allehanda arter. Utöver att antalet arter är stort är även antalet individer av varje art överväldigande till antalet. Ingen annanstans har vi mött såna enorma stim av taggmakrill och barrakuda. Det beror till stor del på att Sudan har en outvecklad fiskeflotta som inte hunnit med att dammsuga reven på fisk såsom det har skett i en stor del av övriga världen. Revens relativt orörda friska frodighet beror också på att det ännu inte är så många dykbåtar i omlopp, men dom som finns där har fortfarande lite ’vilda västern’ över sig. Man saknar genomgående dykbojar och är inte främmande för att simma uppe på reven för att plocka languster eller krabba till middag. Gott och spännande, men på sikt förkastligt för oss dykare som vill se så mycket orörd natur som möjligt. De flesta av dykbåtarna är italienska med italienska guider och i övrigt inhemsk personal.

Vi bodde på Elegante, en fantastisk motorseglare som tog oss från Port Sudan och upp mot Egyptiska gränsen där vi ankrade upp i en lagun vid Shambaya. Där fanns bara vi, solen och havet, förutom enstaka delfiner som kom simmande för att hälsa på. Shambaya är ett system av olika rev som vi tog oss till med gummibåtar. Kanske inte lika bekvämt som att hoppa ner direkt från båten, men vad gör 20 minuters båttur när dykningen är så bra som den är. Ibland var det rätt strömt på vägen ner så vi tog oss oftast ner så fort vi kunde och samlades vid någon platå runt 30 meter. Det första 10 min. spanades det intensivt efter hammarhajar och vi belönades vid tre tillfällen. Il capitain som ofta följde med oss brukad se någon på varje dyk även om vi andra inte gjorde det, men nog ska de vara rätt nära (så att man verkligen känner att det är haj) för att det ska räknas. Efter hajspanandet var det dags att dra sig uppåt för att inte åka in i ett decoläge och oftast var det bara att följa med strömmen längs väggen och se vad som dök upp. Sköldpaddor, fiskar av alla upptänk- liga slag, koraller och andra smådjur i en aldrig sinande ström. Revtopparna ligger ofta på perfekta 4-6 meter så säkerhetsstoppet och de sista dykminuterna, medan manometern kröp mot 30 bar, kunde tillbringas i paradis-iska korallträdgårdar tills det var dags att ta sig upp i gummibåten för återfärd till den väntande lunchen. Italienare är ju inte direkt kända för att snåla med maten och vi var aldrig besvikna på vad som bjöds. Det bjöds fler rätter, fräscha grönsaker och nybakat bröd. Trots att Sudan är ett muslimskt land som infört sharialagar, vilket bl a helt förbjuder alkohol, fanns det möjlighet att köpa såväl öl och vin som sprit på båten. Nu var ju suget inte så stort under en så här pass avancerad dykvecka, men lite rött vin när det serverades lammstek kunde vi ju inte gärna motstå. Eftersom dyken var både långa och djupa blev det oftast bara två dyk per dag. Men ett par dagar gjorde vi också ett 3:e dyk, då ett grundare nattdyk. Nattdyk vid tropiska rev är så sällsamt trollska. Dagens färgglada fiskar har dragit sig tillbaka under korallblocken och istället dyker det upp andra saker t ex mer kräftdjur och nakensnäckor, som den jättelika "Spanish dancer".


Förutom orörda rev och hajar finns i Sudan också en hel del vrak. Vissa av dem är sedan andra världskriget och vi hann med två av dom under vår tur. Dels Blue Belt som förliste 1977 och ligger helt upp-och-ner vid Sha’ ab Suadi. Fören börjar på 20 meter och aktern går ända ner till 70. Från 30 meter finns en fördjupning som gör att man kan simma tvärs under henne, från ena sidan till den andra. För den hugade går det där också att simma uppåt och in i lastrummen, men det sparade vi till nästa gång. Att simma under det stora skeppet på det här djupet räckte för den här gången. En intressant följd av att hon slog runt var att alla Toyota-jeepar som stått på däck nu ligger utspridda på bottnen kring henne. Därför kallas hon ibland också för "Toyotavraket".
Det andra vraket vi besökte var Umbria som ligger med stark lutning vid Wingate reefs strax utanför Port Sudan. Hon sänktes medvetet och fullastad av italienarna under en simulerad livräddningsövning inför de övervakande engelsmännen den 10 juni 1940, samma morgon som Italien och England förklarade krig mot varandra. Där ligger hon ännu på botten, lastad med över 7000 ton sprängmedel i form av bomber, ammunition och granater. Det är m a o lite nervöst att simma in i de mörka lastrummen och tränga sig förbi enorma staplar av bomber och lådor fulla med patroner. Där finns andra lastrum med bilar, cement-säckar, redskap, vinflaskor, ja allt som behövs för att hålla igång ett stort fartyg. En del har såklart förstörts eller tagits bort under de mer än 60 år som gått sedan sänkningen, men det finns mycket kvar att titta på. Vi hann dessvärre bara med ett dyk där för att kika på ’high-lightsen’, och har därför mycket kvar att utforska den dag vi kommer tillbaka till Sudan igen.


Om Ni tänker åka till Sudan rekommenderar vi att ni gör det organiserat, för något mer obegripligt land att ta sig in i och ut ifrån har vi aldrig träffat på. Som tur var hade vi en fixare som tog våra pass och rusade runt i olika rum för att samla stämplar, allt medan tullen letade efter porr och alkohol i vårt bagage. Vi är därför Per på Discovery Dive Team ett stort tack skyldig för att vi fick en föredömligt organiserad och oförglömlig vecka i dykparadiset.

- William och Anette Hemberg -