Thailand, en minnesvärd resa

Det började som ett “skämt”. Resan till Thailand.
“Kommer du och hälsar på mig” sa kompisen som hjälpte till på ett dykcenter på Kho Phi Phi.
“Självklart” sa jag då förstås, utan att veta att jag inte kunde bli kvitt tanken under hösten.

Tanken blev till en biljett i Januari och ett äventyr som jag sent ska glömma.
Ut till Arlanda med väskor och biljetter. In i planet och...ehh.. jaha, platsen vid fönstret som har obefintligt med utrymme. Nåja, elva och en halv timme i en tändsticksask är väl inte så farligt. Vi skulle ju mellanlanda i Bharain efter sex timmar!

Efter sex timmar kröp jag nästan ut ur planet. Fram till dom där killarna man bara sett på film, med militäruniform, vapen och en stor buskig mustasch. Jag tyckte alla såg ut som Saddam Hussain’s bröder. Men frukosten var god och vi kom iväg som vi skulle. I en tändsticksask.

Äntligen framme! Ut ur planet, ner till ankomshallen där värmen slog emot som en vägg.
Gubbar och kärringar svimmade så det såg ut som en bowlingbana innan jag kom fram till passkontrollen. 38 grader visade termometrarna för dom som orkade släpa sig fram för att titta på dem och det är inge bra att ha vinterkläder på sig då.

Jag gick ut och fick tag på Vings representant där jag frågade om hon visste vart det fanns ett hotell i närheten av hamnen eftersom jag skulle ta en båt nästa dag till Phi Phi island.
“Åk till Patong” sa hon. Samtidigt knackar det på axeln och en man frågar mig om jag ska ha en taxi. Ja, sa jag lyckligt! Då tar han väskan och skyndar iväg till en bil där han slänger in väskan i bagaget öppnar dörren och ler stort när jag kommer fram. Misstänksamt hoppar jag in samtidigt som han frågar vart jag ska.

Efter en kvart i bilen och diverse språkliga fel rätats ut kommer vi fram till att jag inte alls ska till Patong Beach! Okej, vänd tillbaka sade jag. Nej,nej sa han, jag kör dig till min kusin så hjälper kusinen dig. Vägarna blev bara sämre och jag trodde benhårt att jag skulle bli rånad och alla hemskheter man kan tänka sig. Han stannar till vid en skabbig kåk som skulle inrymma kusin och resebyrå. Till min stora lycka såg jag att i andra änden på huset huserade turistpolisen. Jag tvingar honom att öppna bagageluckan så jag kan ta med mig väskan in till resebyrån.
Mycket riktigt fick jag hjälp där inne med hotellreservation och så fixade dom båtbiljett med hämtning medelst buss vid hotellet.

Färden gick vidare mot City Hotel i Phuket Town, efter att ha lungnat ner mig en smula.
När vi kom fram fick jag lite dåligt samvete eftersom jag inte litat på chaufförens heder och frågade vad det kostade. 360 bath fick jag till svar med en sorgsen röst. Jag gav honom en femhundring och sa att det var jämt ( 4 bath / krona ), han blev översvallande glad, tog mina händer i sina och bockade djupt.

Väl uppe på rummet lade jag mig på sängen, pustade ut och tänkte att det här var ett minne det! Men minnet skulle fyllas på visade det sig. När jag drog undan gardinen hittade jag kulhål i fönstret. Jag drog för gardinen i en hast och for ner på sängen igen, tittade mig omkring och fann mycket riktigt motsvarande hål i väggen ovanför sängen.
Vad fläckarna på golvet kom sig av ville jag knappt tänka på. En sämre porrfilm hadde inte fått till det bättre.

Nästa dag efter frukost kom en buss som körde runt mellan hotellen och hämtade upp passagerare till båten. Det tog ca: 30 minuter och det var riktigt trevligt att åka runt i staden som en liten rundtur.
Väl på båten ( som visade sig vara Norsk,allt stod på Thai och Norska ) bad jag personalen säga till när jag skulle av i hamnen på Kho Phi Phi. Ja ja sa dom, Phi Phi.....
Nä, KHO Phi Phi svarade jag med den vetskapen att det fanns flera öar som hette nåt på Phi.
Vad jag inte visste var att Kho betyder just “ön”. Så Phi Phi och Phi Phi island var samma sak som Kho Phi Phi.

Men jag kom av på rätt ö.

Det första jag gjorde var att gå iväg till närmsta bar som var öppen så jag kunde få något att dricka, jag var ju inte alls van med värmen och drack alldeles för lite vätska. Efter en öl var allt mycket roligare igen.
Jakten på hotellrum slutade med ett rum på ett av öns dyraste hotell i två nätter, men då ingick det tv, aircondition, varmvatten plus en sagolik frukostbuffe’ som utnyttjades till fullo.
När jag vant mig mera med värmen så bytte jag till ett litet hus som kostade en femtedel av vad hotellet kostat men saknade allt vad varmvatten heter, om du inte var uppe tidigt så du fick duscha först av alla och kunde utnyttja vattnet som värmts upp av solen.

Nu var det dags att leta reda på kompisen, på med shortsen och nyinköpta sandaler, som jag fick skavsår av (Tips: ta med egna gamla slitna fotvänliga sandaler för det var inget roligt med skavsår).

Jag letade mig fram till dykcentrat, som var stängt!!
I baren vägg i vägg hadde dom alldrig sett någon som stämde in på hans beskrivning där på dykcentrat. Jaha, det var ju rena solförmörkelsen. Hadde jag kommit till fel ö i alla fall?
Hungrig var jag eftersom det hunnit bli sent på eftermiddagen. Det fick bli en pizza strax intill.

En stor pizza ställdes fram på bordet tillsammans med en kall dryck. Jag formligen slet pizzan i stycken till personalens fasa. Dom hade nog väntat sig att jag skulle börja morra för dom försvann snabbt från bordet.
Medans jag girigt slickade tallriken ren, gick han som inte fanns förbi bordet där jag satt.
Jag betalade snabbt och sprang ifatt honom.

Dykcentrat var stängt i ett par dagar för att ägaren åkt in till fastlandet för att fixa med nåt tillstånd så det blev ett par dagar att umgås,festa och sola.

När dom öppnade igen anmälde jag mig till en dykkurs som började med en genomgång av hälsodeklaration med instruktören. Det var nog 50-60 olika frågor som vi gick igenom innan jag fick skriva på.
Dagen efter började teorilektionerna som pågick hela dagen och kvällen. Vi skulle få vattenträna nästa dag.
Vi provade ut utrustning nästa dag, tog viktbältet i handen och så bar det iväg ner till stranden. Nu skulle vi äntligen få prova dykning!

Väl i vattnet gick instruktören noga igenom varje övning så att ingen missuppfattat.
Det var väldigt roligt med övningarna, bland det skojigaste jag gjort! Man klarar betydligt mer än man tror.
Hade någon sagt till mig hemma att jag skulle sitta på botten och dra ut andrasteget ur munnen, fylla masken med vatten och liknande övningar hade jag nog trott att människan fått solsting.
Men det gjorde vi, och vi bara log.

Dom andra dagarna blev det dykning på djupare vatten med repetition av övningarna som vi gjort på grunt vatten.
På slutdykningen före provet simmade vi runt och blev förevisade Murena, Drakfiskar och någon såg även en Haj. Då var jag fast. Ingen återvändo, nu skulle här dykas. Kosta vad det kosta ville. Vad ska jag med Tv’n till när jag kan se det på plats?

Jag åkte med på dykutflykter med andra dykare från olika länder. En gång hade jag en tjej från Kina som parkamrat, vi förstod inte varanndra så bra på knagglig engelska men det gjorde inget när vi kom under vattnet för då gällde teckenspråket och vi förstod precis vad den andra menade.

Hemresa, usch, jag vill inte!
Men allt roligt har ett slut så det var bara att pallra sig in till Phuket igen och flyget hem.

Den här gången fick jag plats i mittgången på yttersta platsen. Rena himmelriket, jag kunde gå omkring och sträcka på benen när jag ville.

I Bharain kunde jag gå rak i ryggen förbi Saddams bröder!




Här slutar jag min berättelse även om det finns mycket mer att berätta om skrikande Amerikanskor i bara badlakan som springer runt på ön och tror dom har ormar i stugan.
Eller alla dom trevliga och roliga människor jag träffade som Leek, en restaurangägare som vi kallade “Hunter” för att han gick fram som en slåttermaskin bland flickorna.
Zack, en divemaster som jag pratade en hel del med kunde jag knappt övertyga om att det visst var minus 15 grader hemma!

Gör något roligt i vinter, ut och res vet ja!