Namn: Lösen:


Truk och Yap - Reseberättelse


2001-12-14
Av: Esbjörn Nordesjö
Läst: 5 809 gånger.

Jag var i micronesien 97 i samband med ett "sabbats-år" som jag tog tillsammans med en polare. Vi var på dykluffen I asien I 9 månader och detta är lite kort om Truk, vidare till Yap och sen Palau. En par ganska minnesvärda veckor så jag skriver om dem i uppsatsform.


Storyn

Jag lämnade Puerto Galera i Fillipinerna tidigt på morgonen. Magnus hade varit i sverige i samband med jobb så han hade kommit till Manila igår och var hos våra goda vänner Björn och Katarina i "Casa Welmer".

Jag fick hjälp av vakten att släpa över ryggsäckarna (Mange hade lämnat kvar sin), med kläder och dykutrustning, samt väskan med videoprylar till Sabang ferry. Överfarten tog ca 1,5 timme och väl i Batangas så blev det en lokal buss upp till Manila (detta funkar ganska bra, det finns luftkonditinerade bussar och alltid trevliga människor att prata med.)

Väl framme vid bussterminalen vid korsningen South super higway/ Edsa är det enkelt att ta en taxi för vidare färd till Welmers. Det blev en sen kväll i Manila med lite barhopping på de "usual places" (har bott här i två år så man hittar) och sen upp i ottan för att ta flyget över till Guam.

Manila's NAIA airport var som vanligt effektiv och det var inga problem att med lite skämt och flirt med de trevliga flickorna i check-indisken få med sig de 40 kg övervikt vi hade med oss i form av videokameror och dykutrustning. Platserna blev fattigmans business (vid nödutgången i ekonomi så man har bra benutrymme.) och vi landade på sen eftermiddag i Guam eftersom det ligger några timmar före PH. Nästa flyg till Truk gick inte förräns dagen därpå så det blev till att hitta ett hotell och sen ge sig ut på stan för några pilsner.

Guam är ganska kul. Det är värsta shopping paradiset för kinerser och japaner samtidigt som det är ett amerikanskt protektorat. Du får alltså en amerikansk stämpel i passet när du går in. Detta hade inte vi fattat ch det var väl tur att man är svensk så man kan gå in på "Visa-vaiver".
En annan mindre kul grej med Guam är att detta är amerikas textil industri centrum och alla era fina "Made in USA" märkeskläder görs här i kinesiska sweatshopps där kvinnpor jobbar 14-16 timmar om dygnet under förhållanden som mest liknar livegenskap.
Amerikansk territorium = made in USA. enkelt va ? kanske något att tänka på nästa gång man handlar den där GAP eller Hilfiger tröjan.
Hursomhelst så är stan trevlig att vara ute i. En kul blandning mellan Singapore och San Fransisko med inslag av Macau på spelfronten kan man säga
Vi landade senare på kvällen med lite "dåligt" sällskap och fick se den sidan av stans kultur också. Ganska amerikanskt så för en härdad svensk så var det ganska oskyldigt :-)

Det blev några timmars sömn och sen bar det iväg med flyget till TRUK. Continental micronesia är det som flyger och de tar svängen Guam-Truk-Yap-Palau så det är åt det hållet i cirkeln man ska åka.

Flyget är rejält försenat och vi satt på flygplaten och kom väl inte iväg förräns till efter lunch. Väl framme så hade det redan börjat skymma och vår vana trogen hade vi inte fixat något i förväg. (detta är början på november så turistsäsonmgen har inte kommit igång än)
Vi stod och snackade lite med olika tourguides tills en kille kom och resolut slängde up våra ryggsäckar på en bil och sade att självklart skulle vi bo på Truk Intercontinental. En snabb prisförhandling senare så tyckte vi också det.
Strandrum, luftkonditionering och sattelit TV för 20 dollar natten var helt Ok. men utan frukost.
Man ska ha klart för sig att Truk är litet. Väldigt litet.... och det är helt beroende av import för at få in något. Allt sker i dollar och det är DYRT här. (hela micronesien är dyrt om man jämför med Ph och Thailand tex)
Här bor vi nu på intercon som ligger längst ner på huvud-ön Veno. Detta är ett bra läge då man har som närmast ner till vraken. Vi snackade lite med en bunt trevliga Austreliensare i baren och då de hade varit där en 6 gånger och dök med Blue lagoon diveshop så vi såg inte någon anledning att ändra på det. Och det skulle vi inte ångra.

Nästa morgon kom ägaren för Blue lagoon förbi och kollade av och nåra minuter senare kom det tre båtar och plockade upp oss. Blue lagoon har en bra organisation (de har flyttat till nya lokaler bredvid Hotellet, förut låg de i "stan") med erfarna DM''s.
Första dagen fick vi dyka med en annan grupp som precis kommit och det blev gentligen bara utanför vraken. De ville helt enkelt kolla upp nivåerna på dykarna. På eftermiddagen så kom en av divemastrarna över och sa att om det var Ok med oss så kunde vi ta honom själv resten av veckan, då han tyckte att det verkade som att vi hade lite mer koll än resten av gänget.

Resten av veckan gick i penetrations-meckans tecken. Det kan låta lite lustigt med pentrationer med endast en enkel flaska på ryggen men den här typen av vrakdykning är mer att jämföras med "cavern" dykning. man har egentligen hela tiden till gång till en utgång. Skeppen är så uppbygda att däcken var gjorda av trä som nu givetvis käkats upp. De flesta av dem är även sönderbombade så de är ganska trasiga.
Vraken och vattnet här är helt otroligt. 40-50 meters sikt, inga till svaga tidvattenströmmar pga att man är inne i en lagun, orörda vrak i värdsklass, det blir inte mycket bättre än så här.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Ubåten, Betty bomber, Zero-planen i lastrummet på Fujikawa Maru, Stridsvagnarna och lstbilarna på San-Fransisko Maru, allvaret på krigsgraven Aikoku Maru och mycket mycket mer.
Det bästa är att köpa boken ; "hailstorm over Truk lagoon" av Klaus Lindemann, ISBN 981-00-2968-3.
Ytuppehållen sker på hörnet av en ö som heter Eton. På denna ö sprände man bort halva berget och buggde en landningsbana vilket gör att hela ön liknar ett stort hangarfartyg i formen.

Truk är en håla och det finns inte ett vettigt ställe att gå till. det blir till att snacka dykning i Hotell-baren, vilket inte är fel. En kväll så landade vi i all fall på en lokalfest på ett hotell vilket var kul med traditionell dans ett band och lite annat. Som någon slags konstig mix av polynesisk party och amerikansk barbeque med hus-band.
Truk känns ganska amerikansk. Jag antar att då ön med sitt strategiska läge som ett hangar fartyg mitt ute i Stilla havet alltid i modern tid varit occkuperat av utländska stridskrafter så har man förlorat mycket av de gamla traditionerna. Undomar lämnar och ön avfolkas. Det finns egentlöigen bara två näringar, fiske och kokosnötsodling. Jänkarna har en helikopterbas där och (misstänker jag) en kommunikationsbas för sattelit, ubåtar, samt signalspaning.
Dykmässigt är det nog hugget som stucket att köra live-aboard eller från Intercon Hotel i truk. Man kanske kan klämma in ett dyk till om dan med en liveabord men i praktiken är avstånden så korta att det inte spelar någon roll. Dessutom är två till tre rejäla dyk om dagen fullt tillräckligt för att ändå hålla kväveuppladdningen på en hög nivå.

Sista dagens dykning så avslutade vi med att snorkla på en gammal parullbåt. Här märkte man verkligen hur mycket det gör att dyka rejält som vi vid detta laget hade gjort i 4 månader. Vilken uthållighet man hade på snorklingen. Ett andetag räckte hur länge som helst, och att ta sig ner och titta på detaljer på 10-15 meters djup var inga problem. läckert!
Men när vi simmade genom ett "galleri" och filmade så skrapade Magnus sig på benet när han skulle simma ut. Blev ganska otäcka revor men inget som man kunde sy. Vi tvättade, lät det blöda för att rensa såret så mycket som möjligt, lade på antibiotika och förband.
Vi blev reckomenderade att använda en brun sörja som jag glömt namnet på (den säljs här i sverige och reckomnderas till reseapotek) och detta gjorde vi. Problemet var att såret ändå blev mer och mer infekterat de första dagarna men sen lade det sig så då tänkte vi att detta är koolt.
Kan också nämna att de sista dagarna flyttade vi in till ett hotell som hette Truk-Stop för at vi ville spendera någon dag i stan och se resten av ön medans vi vädrade ur oss inför flygresan till Yap.
Bra ställe som kan rekomenderas. Stans bästa (och enda ) pizzeria. Man blir upplockad av Blue lagoon från deras pir.

Flygplasen i Truk är rolig. Det är som en liten flygstation men har namnet International airport. Inga rum utan allt är öppet under ett stort tak. Och så helt plötsligt kommer en jättemodern kärra och hämtar upp oss. Prata om kontraster.

Händelselös flygtur och vi landar i Yap. Transfer in till stan (byn), och vi sprang runt på de tre hotell och dykcenter som fanns innan vi bestämde att dyka med "the last frontier" eller något sådant. Anledningen var att de var trevligast när vi kom in i butiken samt att de körde små grupper om max 4 dykare i samma båt. (Ganska nöjd med det valet senare i veckan när man mötte Manta Ray Hotels båtar fulla med skränande jänkare)
Magnus hade ont i benet och struntade i att dyka första dagen. Benet hade svullnat upp igen efter flygturen. Men det hade lagt sig efter första dagen så andra dagen så var det dykning som förr. Första dagarna spenderade vi på så kallade cleaning station där mantorna blev städade väck från parasiter och andra av småfisk. Fantastiskt att ha en 4 meters Manta svävandes på armlängs avstånd och se när fiskarna simmar runt och pickar i gälarna. Då håller man andan för att inte skrämma dessa kolugna djur...
När vi kom hem efter andra dagen klagade Magnus på smärtor igen och nu hade revorna (som var fint läkta) blivit rejält inflammerade. Mange ställde sig upp för att hämta något och helt plötsligt drasar 2 meter karl in i klädskåpet. Som tur var glider han mer än faller så han slår inte i något.
Kollar puls och andning och allt är stabilt och efter någon minut så vaknar han till. Han har helt enkelt svimmat av smärtan när han ställde sig upp. Kollar nerver och reaktioner på bägge sidor och allt är Ok . Vi diskutera om det kan vara dykrelaterat och vi kommer till slutsatsen att med de grunda profilerna (max10 meter) och tiderna som dagens dykning var så är det helt osanolikt.
Jag får tag på personal på gästhemmet och de fixar en bil till sjukhuset.

Lite om detta "sjukhus" Tänk er en lada med semiöppna väggar bestående av myggnät, en låda i mitten som är luftkonditinerad för förvaring av mediciner, en öppen restaurang, fåglar som flyger omkring inomhus, fladdermus,råttskit och kackisar i mänger på muggen (just det ståmugg med slang på väggen) så har ni bara en liten ide hur detta är.
Det enda som gjorde att jag lämnade kvar Magnus där var att den kvinnliga läkaren var helt tuned in och visste vad hon höll på med. Grabben lades in och sattes på dropp direkt med antibiotika. Vid detta laget så var inflammationen ganska långt spriden och Magnus var, kan man utrycka det, ganska matt i pälsen.
Jag gick tillbaka till hotellet (allt är gångavstånd i Yap city) och vidare till byns bar där jag träffade den Amerikanske ägaren till dykcentret. Berättade vad som hänt och han sade att läkaren var bra, hon var utbildad i USA och dessutom släkt med hans fru. (alla är släkt på Yap :-).

Nästa dag gick jag tidigt på morgonen och köpte frukost åt Magnus (inga mål mat på det sjukhuset, där inte) och sen vidare till Dykningen. Den här dagen dök jag tilsammans med en amerikansk marinkårssnubbe som visade sig vara medic och han hade förklaringen till hur såret kunde blivit så infekterat. Det visade att just denna bruna antibiotika sörjan som vi blev reckomenderade att använde faktiskt är den bästa mot småsår i tropikerna UTOM mot korallrevs sår. Tvärtom så hjälper denna sås just de bakterier som bor i korallpolyper att växa. Hade vi tagit ungefär vad som helst annat så hade vi inte fått problemet.
(efter detta kör jag bara stenhårt med väteperoxid för att tvätta alla småsår i tropikerna och har aldrig haft problem sen dess. Att man ska förbinda så att såret kan andas är självklart, samt ej använda olika typer av salvor som hindrar såret att andas.)

När jag kom hem gick jag och köpte några bira på lokalshoppen där man inte ska bli förvånad om man träffar på kvinnor i bastkjol med bara överkroppar. På Yap finns alla de traditioner som är borta på Truk kvar och vi gjorde en tripp sista dagen (utvädring) där vi besökte en gammal bevarad by med stenpengar och allt.

Gick upp till Magnus på sjukhuset som defenitivt uppskattade omsorgen. På dessa sjukhus funkar det så att i praktiken hela familjen flyttar in och håller med mathållningen åt den sjuka.
De får bara var två besökare i rummet åt gången så resten av släkten kampar på gräsmattan utanför.
Här sitter vi alltså två svenskar i solnedgången med utsikt över djungeln, Magnus i en vind rullstol där ena hjulet sitter på sned och jag på en träpall och dricker Carlsberg, omgivna av halvnakna människor i bastjol , grenskynke och männen bäväpnade med stora machetes. Helt otroligt. Det föds barn i rummen intill, någon gubbe håller på att hosta sig till döds, det flyger fladdermöss under taken. Ganska ballt.

Dagarna rullade på och Magnus låg på sjukan och jag dök på all sidor av ön. Yap har förutom mantorna ett relativt Ok djurliv. Reven var i allafall 97 helförstörda av en storm de hade haft året innan men det fann gott om sköldpaddor, hajar, olika typer av rockor och barracudas och annan stimfisk. Men det är för mantorna man åker dit.

Jag hade dykt ganska intensivt så vi tog en extra vädringsdag och hyrde moppar och körde runt på ön. Det kan reckomenderas, det finns gott om typiska södrhavs vyer med bländvita stränder, hav som bryter över korall rev etc. trevligt...

Landade ett par dagar före de andra i Palau men det orkar jag inte skriva så mycket om. Palau är så känt så att det finns hur mycket info som helst ute på nätet. Kan då säga att jag upplever stället som lite överreklamerat. Enda näringen är turism och det ska hålla 14000 munnar mätta så det är klart att man tar i lite extra för att locka dit folk.

Palau ska upplevas genom live-aboard. Det är alldeles för stort för att åka på dagstripper. Vi räknade ut att vi inte sparade många tusenlappar på att bo i stan och åka dagstripp och då åkte vi ända med en av världens mest ansedda live aboards - Palau Agressor.
Service på en sådan båt är perfekt. Det är som att bo på hotell med helpension och ett nytt korallrev utanför dörren varje dag.

Palau är fantastiskt dykmässigt men det finns andra ställen i Asien som är lika bra eller bättre. Tubathaha reefs i Fillipinerna står sig tex väl. Har polare som dykt Thailändska live-aboards utanför Kambodja som pratar om helt oförstörd dykning. Och i indonesien ska det också var helt ok.

Det var en liten berättelse om hur några veckor på dykluffen kan arta sig. Hoppas ni gillade den.

Esbjörn


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka