Tryckfallssjuka Typ 1

2004-09-07
Av: Mats Edenfeldt
Läst: 14 855 gånger.

DCS type 1, 040904

Dykdjup: 45-50 m
Gas: 21/35 (stage) och 21/35 (bottenpaket) Deco: 50%

Dagarna innan:

En ganska stressig vecka med många ärenden och många timmar i bilen. Jag hade inga regelbundna måltider samt ett dåligt vätskeintag. Resedagen gick i samma anda som resten av veckan, ganska kort om tid och dåligt vätskeintag. Dock var min sömn normal och jag var i övrigt utvilad efter flera veckors semester.

Dyk 1:

Efter att ha gått och knutit oss ganska tidigt kvällen innan så vaknade vi efter en lugn sovmorgon, steg upp och möttes av ett gråmulet kustväder, lätt sjöbris och uppklarnande. Åt frukost bestående av en kopp te, en kopp kaffe samt ett glas vatten och tre mackor med mjukost och korv. Ingen stress efter frukost utan vi snackade lite om vraket och förhållandena i största allmänhet. Allmänt känt är att vraket är svårdykt pga. dålig sikt och ibland ström.

Vi började sedan förbereda oss på att åka de 10 minuterna ut till vraket. Vi plockade ihop våra prylar nere på bryggan och lyfte ned grejerna i båten direkt från bilen. Det förekom inga ansträngande lyft eller ansträngande arbete innan dyket av något slag. Det bestämdes dykordning och de som skulle i först blev ombedda att vara klara för ihopp strax efter vi lagt ut från bryggan.

Första gänget gick i och nu var det ca 25 minuter kvar innan vi skulle i vattnet. Vi förberedde oss och tog god tid på oss. Planen var att vi skulle göra max 25 minuter bottentid räknat på 50 meter och sedan ett 30 minuters deco, vi gick även igenom ett kortare scenario om sikten skulle vara för dålig. Väl i vattnet och efter alla kontroller så tände inte min lampa, det visade sig senare att det var bulben i min 18w som hade gett sig. Det andra paret vi klivit i samtidigt med försvann medan jag istället tog mig bakåt till ytorganisationen som hjälpte mig att mecka lite med lampan. Efter en stund gav vi upp och jag klättrade upp i båten igen efter att ha stått ett par minuter på stegen. Vi fick helt enkelt vänta på en lampa från de andra som skulle vara uppe om en c:a en kvart. Under tiden så krängde jag av mig paketet medan Linda valde att ligga kvar i vattnet och vänta.

Efter att första teamet kommit upp ur vattnet fick jag en lånelampa och vi var ganska snabbt tillbaka i stäven på dykbåten och gjorde några checkar igen innan vi begav oss av. Eftersom Linda begärt att vi skulle ta det lugnt så gick nedstigningen väldigt långsamt. Vi landade på vraket efter hela 7 minuter och började sedan utforska bygget som vi landat på. Förhållandena var dåliga med 1-1,5 m sikt och en ström som började på ca 33 meter och varade hela vägen upp till ytan med varierande styrka.

Efter ca 19 minuters bottentid på vraket (RunTime 26 minuter) bestämde vi oss för att tumma och påbörja uppstigningen. Vi tog ca en minut på oss och gjorde oss redo och sedan lämnade vi däck och steg ett par meter upp på den dävert vi trodde linan var satt i. Efter ett par meter såg jag att det var fel dävert och signalerade Linda som fattade galoppen. Här började min stage ta slut och eftersom det kanske skulle kunna ta en stund att hitta rätt dävert så bytte jag för säkerhets skull till mitt bottenpaket med 21/50. Vi gick ned igen de ca 2 metrarna och vände runt på däck, hittade snart fram till rätt dävert och tummade igen och påbörjade uppstigningen direkt (RT ca 30 min, BT ca 23 min). Strax efter vi tummat igen bytte jag tillbaka till min stage och gick på den nästan hela vägen upp till gasbytet eftersom jag hade ganska gott om gas kvar. Bytte bara till bakgasen någon minut innan vi sedan switchade till decogasen vid 21 meter. Vid det här laget så var jag inställd på det kortare decot vi pratat om, vi hade bara gjort strax över 20 minuters bottentid och hade nu ett 24 min deco att se fram emot. Det enda som strulade på vägen upp till gasbytet var att det var strömt och Linda hade svårt att komma till skott med uppstigningen från vraket och alla de djupa stoppen. Vi slarvade här bort en hel del tid, jag låg och viftade på Linda att vi måste komma igång och stiga snabbare för att inte dra på oss mera och hålla våra djupa stopp. Det går segt upp till 25 m där Linda till slut lossnade lite från sirapen. Vi började förbereda gasbyte och vi dividerade lite om kommande deco. Jag hävdade att vi skulle köra 24 minutersdecot och Linda tyckte att vi skulle köra 30 minutersdecot. Här slant mitt minne och jag glömde att vi strulat bort närmare 10 minuter på de djupa stoppen inklusive att komma upp på rätt dävert på vraket. Linda gav med sig och vi började uppstigningen/decot med stopp på 21m/3min 18m/3min 15m/3min 12m/3min 9m/4min 6m/5min samt en långsam uppstigning från 6-0 meter på minst 3 minuter. Total decotid, c:a 24 min.

RT när vi kom upp var på min Bottom Timer 70 minuter och vi hade bommat maxtiden vi sagt med ca 5 -10 min (jag hade sagt strax över 60 minuter, dvs 60-65. Efter dyket så diskuterade vi igenom det hela och det var inte ett av de snyggaste dyken vi gjort men vi båda mådde bra och vi fick se det för var det var eftersom omständigheterna var som de var, dvs mörkt strömt och dålig sikt. Maxdjup första dyket 48,5 m.

Åter i hamn tog vi det väldigt lugnt och det enda jag gjorde var att låna en 10 w hid och riggade om en andra stage för nästa dyk. Jag fick även min 50% aningen toppad varefter jag analyserade allt och sedan tog vi lunch. Jag kände inget speciellt mer än att jag var trött och sliten efter ett ganska flaxigt och o-tight dyk med en del ström, dock förekom inga jojjande stopp, utan de var rena och ”snygga”. Vi åt lunch som bestod av mackor och lite kaffe samt en halv cola light och 2 glas vatten. Efter lunchen var jag ännu lite tröttare och jag och Linda gick och vilade oss lite.

Dyk 2 (andra dyket för dagen):

Vi hade ett ganska långt ytintervall (4 timmar) och därefter begav vi oss ut till vraket igen. Det här dyket skulle vi göra tillsammans med ett annat dykteam för att agera belysningspersonal under UV-fotografering. Planerad och genomförd bottentid var 20 minuter och decot, precis som första dyket, var planerat till 24 minuter. Linda pratade ihop sig med det andra teamet och det beslutades att vi skulle följa deras decoprofil så att vi även kunde göra uppstigningen tillsammans. Decot var 21m/3min 18m/3min 15m/3min 12m/4min 9m/4min 6m/7min. Efter att ha gjort våra 20 minuter på botten till ett maxdjup av 48,5 meter då vi fotat maskintelegraf, ratt m m så begav vi oss till uppstigningsdäverten och påbörjade färden upp. Vi gjorde våra djupa stopp i god takt och tappade denna gång inte någon tid under den här sträckan. Vid 21 meter gick jag för en kort stund över på min bakgas medan jag stuffade undan reggen på stageflaskan och sedan gjorde vi vårt gasbyte till 50%. Resten av stoppen gick som på räls med den irriterande strömmen gjorde oss tvungna att ligga och småsimma under hela decot.

Väl på ytan klev Linda först upp i båten och efter några minuter hade även jag lämnat ifrån mig stageflaskan och decoflaskan och klättrat ombord. Jag trilskade mig ur min harness och satte mig på relingskanten. Ganska snart (efter ca 10 minuter) började jag känna av en smygande värk i höger arm men det var inget speciellt så jag ignorerade det. Det kändes mer som en lättare sträckning efter att ha krånglat mig ur harness. Det gick ytterligare 2 minuter och nu var värken påtaglig och starkt växande och strålande ut i armen. Centrum för värken var armbågsleden och sedan hela armen. Nu sa jag kort, att jag inte kände mig OK och jag blev snurrig i huvudet och tappade styrka i den armen jag hade ont i. Jag tog mig in i hytten och fick genast hjälp med att lägga mig ned och fick omgående syrgas. Nu hade det gått ca 2-3 min efter att jag påtalat att jag inte kände mig OK. Redan när jag la mig ned i hytten var vi på väg in mot hamn. Nu började det värka även i vänster arm och det yttrade sig på samma sätt som i höger - nu hade det gått ca 5 minuter från det första symptomet. Det gick ytterligare någon minut och sedan hade jag lika ont i båda armarna och värken växte och strålade. Jag bad Linda om hjälp att hålla syrgasmasken då jag inte själv hade kraft nog i armarna att hålla masken tillräckligt hårt mot munnen. Nu hade det gått ca 10 minuter och vi hade ytterligare ca 5 minuter båtfärd kvar innan vi var i hamn. Värken höll i sig i armarna nästan ända hela vägen in men strax innan vi svängde in i hamnen kändes en klar förbättring i armarna och jag fick tillbaka styrkan ganska fort - nu hade det gått ca 15 min. Jag var fortfarande svag men värken i armarna avtog snabbt under förtöjningen. Då började jag även känna av en molande värk i höger höftkula och sakta så spred sig även denna värk på samma sätt som den gjort i armarna. Jag låg kvar en kort stund i båten och fick min första Aspirin, jag hade svårt att hålla vattenflaskan i ett ordentligt grepp. Strax efter gjorde jag en liten ansträngning att ta mig upp på bryggan, jag fick hjälp upp eftersom mitt högerben värkte och kändes helt kraftlöst. Armarna värkte även de, men betydligt mindre och bara från själva axelleden och armbågsleden. Nu hade det gått ca 20 minuter sedan första symptom.

Jag la mig ned på bryggan och fortsatte att andas syrgas, efter ytterligare några minuter fick jag hjälp av med det sista av torrisen och understället och fick sedan en madrass att ligga på samt en sovsäck för värmen. Mycket av kraftlösheten berodde vid det här laget förmodligen på en liten chock och jag var blek om läpparna och skakade för att jag frös, även detta förmodligen en bieffekt av chocken. I armarna hade jag nu bara ont i lederna och kraften började återvända till benen och istället övergå i ren sprängande och strålande värk från de stora lederna – höft och knä. Nu hade det gått ca 30 minuter sedan jag först sa till och hade undertiden legat konstant på syrgas samt fått en Aspirin. Efter ytterligare en stund fick jag ännu en sovsäck och jag slutade skaka. Kraften återkom sakta till hela kroppen och jag letade en ställning som skulle lindra värken i höften och knäet som nu var nästan det enda som kvarstod, varken ryggläge eller fosterställning hjälpte. Vid det här laget, c:a 45 minuter efter första symptom, var jag själv inte längre särskilt oroad eftersom symptomen avtagit så fort och syrgasen hjälpt så mycket som den gjort. Den kvarstående svagheten och smärtan var smärre och jag kunde nu röra mig obesvärat på egen hand. Kraftlöshet fanns fortfarande men var ingen besvärande faktor längre.

Nu höll jag syrgasmasken själv och jag koncentrerade mig bara på att känna efter och lyssna på kroppen för att hjälpa övriga med så mycket information som möjligt. Jag var så pass pigg att vi bestämde att jag skulle flytta upp i sängen i en av stugorna och jag blev körd den korta biten upp i bil. Nästan all påtaglig värk var borta. Endast en smärre värk molande avlägset från alla påverkade leder men jag hade ingen som helst kvarvarande strålande/sprängande värk. Tid ca 75 min.

Under hela processen så hade det pratats med jourhavandeläkare och annan sjukhuspersonal, detta för att ge en bild av vad som hänt samt för att kunna bestämma om tryckkammare var nästa steg. En ambulanshelikopter fanns i området och läkare (dock ej någon insatt dykläkare) i Åbo tyckte att jag skulle flygas in. Jag kände dock att det inte verkade nödvändigt pga. mitt snabba ”tillfrisknande” och mina fortsatt avtagande symptom. Om jag senare ändå skulle blivit tvungen att uppsöka läkare så kändes det som om den akuta delen nu var över. Jag låg nu uppe i stugan och jag andades fortfarande syrgas och nästan all värk var borta ur lederna. Jag kände i övrigt inget annat än matthet och rosslighet i lungorna efter tiden på syrgas. Nu hade det gått ytterligare ca 1 timme från det att jag lämnade bryggan. Jag fick hjälp av insatta dykare som bedömde mitt allmäntillstånd med lite enklare tester så som belastning av benen och syntest och känseltest. Allt verkade normalt och det fanns inga avvikelser.

Efter ytterligare en tid kom den helikoptern som tjänstgjorde i området i alla fall och de kom upp och tittade till mig och snackade lite. De åkte förbi bara för att vara på den säkra sidan. De hade inga invändningar mot att jag stannade eftersom jag mådde så pass bra. Det slutgiltiga beslutet lämnades upp till mig och jag valde att stanna just för att jag kände mig så pass bra och nästan ingen värk kvarstod, endast matthet och trötthet.

Dagen efter och idag (040906) har jag ingen värk i lederna, den försvann redan under natten och morgonen (040905). Enda kvarvarande är en matthet och en känsla av att vara mörbultad samt att en del fettvävnad har en träningsvärkslik smärta vid beröring. Alltså inte muskeln utan endast ytligt i fettvävnaden. Dykmässigt är jag nöjd med min insats under helgen och båda dyken, utom det första som drog ut på tiden, genomfördes snyggt och smidigt. Jag använde stageflaska båda dyken och det gick som smort med gasbyten och byten från stage osv. Inget strul med något annat tekniskt mer än lampan och inget strul med varken uppflytningar eller jojjande deco eller avvägning. Det enda som satte mig i skiten till slut var att vi helt enkelt decade för lite på första dyket samt att dagsformen och vätskenivån var alldeles för bristfällig för uppgiften.

Min teori till slutsats:

Min buddy drog ut på tiden under de djupa stoppen på första dyket pga. strul med sin nya dräkt, all uppmärksamhet gick åt till detta – hon borde inte ha använt sin nya dräkt just idag.

Jag borde ha tagit med i beräkningen den borttappade tiden under de djupa stoppen och därmed förlängt decot samt lyssnat och litat mer på min buddy när hon opponerade sig mot mitt val av decotid.

Jag borde ha lyssnat mer till min kropp inför andra dyket. Om andra dyket nödvändigtvis skulle genomföras borde jag ha förlängt vårt deco med hänsyn till det tidigare dyket samt den märkbara tröttheten under ytintervallet istället för att hänga på det andra teamets deco - särskilt då det var strömt och vi gjorde ett arbetsamt, simmande deco.

Jag borde ha varit mer vätskad redan dagarna innan dyktrippen – dålig planering för vätskeintaget.