Namn: Lösen:


Tryckkammarbesök


2001-12-09
Av: Tomas Asp
Läst: 9 246 gånger.

ALLA nycertade dykare har problem med avvägningen, de flesta har även också flutit upp som kork precis som jag, som tur är så slipper de flesta följderna av detta.


Denna text har redan publicerats i DYK sommaren 2001.
Jag slänger ut den här så att fler personer kan läsa om hur små skitsaker kan resultera i tråkigheter.
Jag vet om mina misstag jag gjorde så ingen behöver känna sig tvungen att anmärka på dom.

Håll tillgodo:
Micke ringde en kväll i mars, han var i desperat behov av en reskamrat till en dykresa till Kristiansand i Norge.
Norge… dykningens förlovade land, jag lyssnade nyfiket på vad han hade att säga.
Micke förklarade att hans ursprungliga ressällskap var tvungen att jobba, det var omöjligt för denna person att åka till Norge.

Det som för mig var positivt med detta var att ressällskapets företag var beredda att betala biljetter o dyl. Jag kunde med andra ord få mig en helt gratis dykresa.

Jag blev bestört då jag insåg att det var samma helg som jag var bjuden på en gratis skidresa till Sälen tillsammans med mina arbetskamrater.
Efter en mycket lång och sömnlös natt tog jag mitt beslut, strunt i afterski och Glühwein, det kommer fler gratis skidresor (det har det inte gjort tyvärr), jag drar till Norge.
Jag var ju också en helt nybakad Rescue diver, jag var bara tvungen att prova mina färdigheter, dessutom skulle jag ligga stormsteg framför mina vanliga dykkamrater, Calle och Kentha. Detta skulle reta dom oerhört.

Jag och Micke har vuxit upp tillsammans, våra föräldrar har varit kamrater sedan barnsben så jag såg fram emot det hela, det kunde bli kul att få umgås igen, vi hade inte så väldigt mycket kontakt längre.
Vi hade dykt ihop förut, vi hade gjort ett par inte alltför lyckade dyk tillsammans. Vi hade varit på det för Stockholmare kända vraket Falken och krälat omkring i gyttjan med skrämmande dåligt resultat.

Den här gången skulle det nog bli bättre…
Efter en enormt lång bilresa genom Sverige på vägar som jag inte har en aning om var de låg så kom vi fram till Strömstad. Jag hade varit kartläsare så det var imponerande att Micke hade lyckats hitta till Strömstad, det var inte tack vare mig vi var framme i alla fall.

Vi tog färjan över till Norge och kom slutligen fram till Kristiansand.
Vi skulle dyka med den stora välkända dykarrangören i Kristiansand, vi hittade fram till den camping där dom höll till. Det var oroväckande tomt och tyst, tänk om dom har glömt bort vår bokning!

Vi hittade till sist Jens som var vår guide tillika ägare av dykarrangören stående i en båt som såg en smula ofärdig ut, jag var nu säker på att det inte skulle bli någon dykning.
Jens lugnade oss och sa att båten förvisso hade sjunkit en smula tidigare under året men nu var allt bra.

Vi fick veta att hans planer var att första dagen släppa ut oss på ett naturdyk, ett trevligt avfrostningsdyk. Därefter skulle mer avancerade dyk göras. Det hela lät toppen, mest toppen var att vi skulle få dyka på ett tyskt vrak vid namn ”Seattle” sista dagen.

Vi kunde knappt besinna oss tills det var dags.
När det till sist var dags hoppade vi i båten som nu var i fungerande skick, vi for ut till dykplatsen som var mitt i ingenting. Det kändes lite märkligt att vi skulle hoppa i där men det var säkert en bra plats.

Jens förklarade att vi måste ha mer bly än hemma i det bräckta Östersjön, jag tryckte i 2 kilo extra i fickorna, det måste ju bara räcka…

Vi hoppade i vattnet och när jag kom upptill ytan efter det gigantiska steget insåg jag hur strömt det var, jag hade redan nu drivit iväg flera meter från båten.
Jag hulkade lite av det salta vattnet och påbörjade simningen mot Micke som börjat dra sig mot ankarkättingen.

Det var ingen enkel match att simma mot strömmen mot ankarkättingen men till sist var vi där. Vi pustade ut ett tag och gick ner samtidigt eller rättare sagt försökte, jag kom inte en millimeter ner i havet. Det hela var lite pinsamt så istället för att be Jens om lite mer bly så drog jag mig ner längs ankarkättingen. Man hade ju tidigare i sin dykkarriär gjort liknande saker då man varit lite för lätt i vattnet.
Det hela skulle naturligtvis ordna sig när vattentrycket höll mig nere.

Jag var nu både trött i armarna och andfådd.

Det var ett toppendyk där vi såg sjöstjärnor och krabbtaskor och annat som man aldrig sett hemma i det evigt mörka Östersjön. Jag förundrades över hur mycket snäckskal som låg på botten, och gladdes åt hur mycket jag skulle ha att berätta för Calle och Kentha när jag kom hem.

Vi drog oss sakta tillbaka mot ankarkättingen, jag kände hur jag började bli lätt men vadå, jag måste ju hinna se så mycket som möjligt av allt det vackra.

Efter ett tag insåg jag hur otroligt lätt jag var och även hur trött jag började bli. Kort sagt, dags att gå upp. Jag och Micke började närma oss ankarkättingen när jag insåg att jag inte skulle komma dit. Micke gestikulerade åt mig att jag skulle ta tag i en stor sten för att bli tyngre, jag förstod inte. Han pekade även på ett nät som fastnat på botten, kanske det skulle fungera att ”klättra” upp längs med, jag var nu antagligen rejält stressad för jag förstod inte alls vitsen med det hela.
Jag började till sist klättra upp längs berget baklänges med benen flytande uppåt mot ytan för nu var det omöjligt att hålla sig kvar därnere. Till sist var det bara vatten ovanför mig, jag hade ca 17-18 meter kvar till ytan. Jag och Micke tittade på varandra och vinkade adjö till varandra, jag släppte taget och flöt under konstant tömning av lungorna upp till ytan.

Jag kom upp utan vidare problem och såg mig om efter Micke som dök upp efter ett par minuter på en helt annan plats, det var den satans strömmen igen.

Efter ytterliggare en hård ytsimning kom vi fram till båten, Micke klättrade ombord och jag kom efter. Jag kände hur svag jag var när jag klättrade upp för stegen, det svartnade lite för mina ögon. Det var sagt att vi skulle byta flaskor direkt när vi kom upp så att allt var klart inför nästa dyk. Jag påbörjade bytet, jag kände mig inte riktigt pigg men gjorde så gott jag kunde.

Till sist kände jag att jag var tvungen att lägga mig ner på durken, jag gjorde så och lade benen i högläge. Jag har inte så mycket minnen från vad som hände i denna stund förutom att jag efter ett tag vände mig om så att jag låg på magen. När jag försökte resa mig upp på benen så kunde jag inte använda armarna, jag låg bara och krafsade med fingrarna på durken.

Micke och Jens förstod nu allvaret och tog hand om mig, jag blev satt upprätt och Micke försökte massera mina ben då jag sa att jag inte kände dom.

Micke öppnade torrdräktsblixtlåset, då kom känslan i benen tillbaka. Jag förstod nu vad som var på gång och tänkte att det var trots allt en ganska behaglig död man fick ändå, snart kanske allt var över.
Jens hade nu hämtat Oxy-boxen och tvingade på mig masken, han kontaktade neurologen i Bergen som tydligen är de skickligaste i hela Norge.
Vi fick order att gå in till hemmahamnen där ambulansen väntade. Efter en kort stund med rent syre kvicknade jag till och gjorde lama protester, jag ville inte dra igång något stort med ambulanser och allt.

Det var ett uppbåd på bryggan av danska dykare som också var på semester, dom och ambulanspersonalen släpade in mig i ambulansen. Sjukvårdaren försökte sätta in en nål i ena fingret men lyckades inte, den fick hamna i armvecket istället. Efter en spännande tur med hög fart och lite dyksnack med sjukvårdaren kom vi fram till akutintaget där jag fick göra olika övningar.

Mina symtom tydde på luftemboli då jag hela tiden gäspade, det som talade emot det hela var att jag var stark i musklerna.

Dom rullade ner mig i källaren till vad jag trodde var patologen, dom kanske hade tröttnat på mig?!?

Vi kom dock fram till en tryckkammare där en sjuksköterska klädde av mig, mot min vilja klädde hon snabbt på mig igen med bomullskläder. Det var tydligen på grund av flamrisken
och inget annat skäl.

Jag var nu ansluten till en plastpåse med koksaltlösning eller liknande. Jag och en brandman blev intryckta i tryckkammaren. Vi pratade lite om brandlarm och brandskydd, ett ämne som båda var intresserade av.
Efter 4 timmar och 50 minuter kom vi till ytan igen, detta var garanterat det absolut tråkigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, sitta 2 stycken på 2 kvadratmeter och andas syrgas i en motsträvig mask, åhh fy fan så trist.

Micke kom och livade upp lite på kvällen, han hade med sig godis och en bok om fiskar, det var uppskattat eftersom jag nu var ganska hungrig och uttråkad.
Micke berättade att lokaltv hade kommit till hamnen och intervjuat Micke, jag var tydligen nu benämnd som den ”unga Svenska dykaren” i Kristiansand.

Efter en sömnlös natt med snarkande och gråtande rumskamrater blev jag återigen intryckt i tryckkammaren, denna gång med en yrkesdykare som övervakare. Jag hittade en norsk tidning med lättklädda flickor i, förkovrade mig ett tag, för att lugna ner mig så bläddrade jag även i Mickes fiskbok.

Jag imponerades av att min Yoghurtförpackning klarade 18 meters djup utan att implodera.
Jag blev också imponerad av att jag klarade av att kissa i en sån där ”pensionärskissflaska”, jag är ganska pryd av mig annars.

Efter 4 timmar och 50 minuter bedyrade jag att jag garanterat var frisk, inte en runda till i den där stålcylindern!

Jag blev även utsatt för ett EEG-test som var ganska kul, det blev många konstiga effekter för ögonen.

Jag blev nu friskförklarad och blev hämtad av Micke.

Micke hade fått göra sina dyk ändå, det var skönt att höra, jag ville inte förstöra hans dykresa något mer.
Jag hade fått dyktillstånd av läkarna men stod över de dyk som var kvar, jag kände mig ganska matt och ville inte riskera fler besök på sjukhuset.


Några reflektioner:
Det var lärorikt att ett sånt enkelt misstag kan resultera i sådana konsekvenser, man ska aldrig dyka om det känns fel. Jag känner ändå att jag trots det stora misstaget ändå behöll besinningen, jag andades ut under min färd mot ytan, jag låg med benen i högläge.

Det känns inte bra att ha skrämt min kamrat Micke och Jens, jag kunde inte ha fått en bättre första hjälpen. Dom var båda lugna som filbunkar, dom skötte allt väldigt professionellt det är naturligtvis omöjligt att tacka dom tillräckligt mycket. Det måste vara förskräckligt att behöva se sin kamrat ligga utslagen på en båt.

Jag har inte reagerat speciellt hårt på vad som hände, jag har väntat på att jag skulle reagera hårdare. Jag har pratat, tjatat tycker nog en del om incidenten, det är antagligen mitt sätt att bearbeta det hela.

För att se om jag vågade dyka igen tvingade jag Calle och Kentha att dyka med mig en vecka senare, det var lite nervöst, men det gick bra och tog säkert bort en del oro från mig.

Jag har råkat ut för ett positivt fenomen efter tryckkammarbesöket, jag behöver knappt tryckutjämna vid nedgång längre, de problem jag hade tidigare med detta är nu som bortblåsta!!!
Jag rekommenderar dock andra metoder om man har problem med tryckutjämning.

ANDAS KONTINUERLIGT, HÅLL INTE ANDAN!


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka