Namn: Lösen:


Varför jag började dyka....


2001-08-18
Av: Annika Nyström
Läst: 7 352 gånger.

Jag vet inte varför jag började tänka på att börja dyka, det bara blev så. Jag kände ingen som dök och har inte på något sätt kommit i kontakt med någon annan heller. Men plötsligt blev det en fix idé - att börja dyka!


Så jag försökte hitta en dykskola här i Täby men det var ju lättare sagt än gjort. Som tur var har vi lokal-TV och där visade de ett reportage om en dykskola som heter 123Dyk och där Veronica Fiala och Kristoffer Johanssen är instruktörer - de lär ut NAUI-kurser. En liten familjär skola där säkerheten går främst. Så jag gjorde slag i saken och kontaktade dom. Jag började ta mitt Scuba Dive certifikat i mitten på juli -01, var det den 15:e? Jag tror det.

Jag såg verkligen fram emot det men var lite orolig för öronen eftersom jag alltid får ont i dem på bara några meters djup. Då visste jag inte att det fanns något som hette tryckutjämning. Hur som helst var det inga problem med öronen när jag tryckutjämnade. Första dyket i poolen glömmer jag aldrig! Jag hade jätteproblem med att gå ner under ytan, var alldeles för lätt - hela tiden! Jag hann tänka många tankar under de timmarna....ska det vara så här? Veronica gav mig till slut en massa vikter så att vi kunde börja göra övningarna men då sjönk jag i stället upp och ner med huvudet före och fenorna plaskandes ovanför vattenytan. Åhhh, vad jobbigt det var. Jag försökte snurra runt och komma på rätt "köl" men så fort jag hade gjort det svängde jag runt igen och låg på rygg med huvudet neråt. Västen var också för stor så flaskan halkade hit och dit och fenorna glappade eftersom jag inte hade några boots. Snacka om att jag var ledbruten och hade skavsår efter den upplevelsen. Men skam den som ger sig!

Nästa gång fick jag en väst som passade och de rätta vikterna och de tidigare problemen var helt borta! Jag fattade ingenting men var klart nöjd och kände mig urduktig :-) Jag såg fram emot varje gång vi skulle till poolen och däremellan pluggade jag stenhårt och trodde aldrig att jag skulle klara tentan. Till slut var det dags för att dyka "på riktigt". En fredag åkte vi då ut till Largen som ligger utanför Åkersberga norr om Stockholm. En liten insjö med sandstrand och sandbotten och hyfsad sikt. Där gjorde vi två dyk som faktiskt gick bra båda två. Dessutom fick jag navigera med snorkel och kompass och göra en s.k. kontrakurs. Men innan vi åkte ut hade jag gjort tentan och klarat mig! Jag hade bara ett fel och var jätteglad. Den dagen var underbar. Att äntligen få dyka ner under ytan och få se krabbor och en massa fisk. Inte visste jag att det var så mycket att se under ytan. I vanliga fall tycker jag det är läskigt med slemmiga växter och dyig botten men nu hade jag ju handskar och man ser lite annorlunda på saker och ting när man är där nere.

Nästa dag åkte vi ut till Ljusterö - Grundvik. Då var Veronica sjuk så jag dök med Kristoffer. Första dyket gick sådär. Nu dök vi utmed en brant vägg som gick nästan rakt ner så avvägningen var lite knepigare. Jag hade svårigheter att ha rätt mängd luft i västen och åkte upp flera gånger. Som tur var dök vi inte djupt, men elva meter räckte gott för mig. Andra dyket gick bättre - tyckte jag själv i alla fall. Enligt Kristoffer var jag i alla fall klart godkänd och fick därefter mitt efter-längtade certifikat och sen bjöd de på en blå prinsesstårta! Det var en lyckans dag!

Nu hoppas jag snart kunna gå Advanced Kursen. Inte för att det är någon brådska. Men jag vill gärna fortsätta med en kurs till i år innan isen lägger sig. Ännu så länge har jag ingen torrdräkt utan en semi-dry som förhoppningsvis räcker i ett par månader till.

Jag hoppas på många härliga dyk till i år!

Annika
Täby 2001-08-16


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka