Vrak, tonfiskar och antika grekiska havsvålnader

Har man en gång njutit av solnedgången från Apollo-templet som kröner Monte Smith kullen över Rhodos stad så har man blivit förförd. När man emellertid från Lindos Atena templet fått skåda augustimånen stiga upp från egeiska havsdjupet så är man förtrollad för livet.

Lindos om än betydligt mindre till storlek i förhållande till Rhodosstad, har länge varit öns mest besökta plats och populär semesterort för Europas jet-sett. Byn domineras av typiskt egeiska pittoreska vita småhus och består av en labyrint av stenbelagda smågränder som utgår ifrån strandkanten och slingrar sig ända upp till klipptoppen där den antika stadsstatens Akropolis vilar.

Låter man blicken glida på andra sidan Akropolis så blir man tagen av St. Paulus klippstrandens karga skönhet. Viken fick sitt namn av aposteln Paulus som sägs ha sökt sig hit åtskilliga gånger under sina besök på ön och även lät döpa en del öbor i detta klarblåa vatten. Under en kort period av förra sommarens säsongsavslutning gästades viken av en halvtam - troligtvis förrymd från ett akvarium i Turkiska kusten- munksäl som trots sina plundringsräder på de lokala fiskarnas redskap, blev mycket omtyckt och väldigt uppskattad av såväl byborna som av sensommarens turisterna.

Nikolas lilla fiskebåt guppar på vikens klarblåa vatten i den grekiska morgonsolens slöa ljus. Den är en traditionell grekisk fiskebåt, en miniatyr av båtarna som en gång dominerade svampfiskarnas flottor över hela Medelhavet. Nikolas själv är en märklig personlighet av ovis ålder och härkomst, kvick i tanke smidig i kroppen och ful i munnen; solbränd och mager med pigga ögon som matchar havets färg men utgör kontrast till ett ansikte som bär djupa spår av mångårig exponering till vind, sol och salt. Att han är heldöv på ena örat gör att kommunikationen men honom blir högljudd och kroppsspråket inte sällan så dramatiskt att icke greker som råkar befinna sig i närheten tror att de bevittnar en mycket allvarlig dispyt.

Båtfärden går direkt efter morgonkaffet som intogs på stranden och njöts extra i sällskap av en liten kartong med grekiska (och turkiska) sirapsdroppande supersöta bakelser. Det korta varslet till trots har utrustningen och övriga förnödenheter gjorts i ordning redan kvällen innan men en hastigt kontroll utföras ändå enligt bokens alla regler och vid åtta tiden, då stranden redan hunnit bli invaderad av en hel del slöa badare har allt och alla kommit ombord. Den lilla åldriga dieselmotorn kommer igång utan någon större ansträngning och båten åtlyder förvånansvärt kvickt och glider iväg på vikens stilla vattenyta.

Drygt en timme och några behagliga sjömil senare flyter vi och guppar lika stillsamt ovanpå bottenförhöjningen som stiger såsom från kabyssen mitt i ingenstans.
Förhöjningen består av ett antal platåer – eller trappsteg som de lokala kallar dem - med den minsta på ca 30 kvadratmeter , tätt befolkad av kamusslor, vid niometers djup följd av en på ca 50 kvadratmeter vid arton meters djup och en ännu större på – 28m. De branta stup platåerna emellan pryds av hålor och mindre kammare där alla sortens fiskar och skaldjur har funnit sitt hem. Avståndet strömmar och vädret tillåter sällan att fritids- och yrkesfiskarna inte gärna besöker stället och de som ändå gör det stannar inte länge - men av ett gäng inbitna, fridykande, harpunfiskare fick man höra berättelser om stora pelagiska varelser och om ännu flera, större, tättbefolkade men djupare platåer.

Enligt den lokala legenden, som gamla kvinnor så ivrigt håller vid liv, är stället lekplats för gorgonerna. Dessa kvinnliga, hätska och ofta manhatande havsgudomligheter stiger upp ur djupet och leker skamfulla lek i ljuset av fullmånen. Det var här Nikolas berövades hörseln – enligt somliga efter det att han en natt på femtiotalet stötte på ett gäng lekande nakna gorgoner, enligt andra efter en olyckshändelse när han nattetid fiskade här med dynamit.
Endast sekunder efter det att man har brutit ytan möts man, på relativt kort avstånd, av ett glänsande stim sardiner som inte alls reagerar nervöst på våran bubblande närvaro. På väg ner längst stupet fick man möjlighet att stifta bekantskap med en hel del stora och små havsinvånare bland annat en vettskrämd men nyfiken sydlig hundhaj (Mustelus mustelus) en liten seg muräna och ett par stora klumpiga havsabborrar.

Vrak blir snabbt obarmhärtigt ”förtärda” av växter och djur i dessa vatten men vid kanten av platån på arton meters djup går det fortfarande att särskilja lämningarna efter träbåten som troligtvis var en turkisk smuggelbåt och som troligtvis sänktes av sin egen besättning när den upptäcktes av italienska flottan en stormig natt på slutet av trettiotalet.
Det var halvvägs under uppstigningen, i samband med småfiskarnas märkliga försvinnande man la märke till de silvrigt glänsande reflektionerna som rörde sig vid gränsen av våra synfält. Det dröjde inte länge innan en och en annan tonfisk gjorde sitt försiktiga närmande emedan resten av stimmet cirkulerade nervöst och på avstånd. Med ryggen mot stupväggen och alla sinnen på högvarv, fick man uppleva dessa majestätiska varelsers närvaro samtidigt som man själv blev grundligt studerad av dem. Tonfiskarna stannade kvar enda tills man med något motvilligt och stor möda drogs över båtens fribord – det var förmodligen då dyklagets enda kamera kom lös från BCD-öglan och försvann i djupet. Något andra dyk blev det inte ty vädret hade börjat göra sig tillkänna. Det tidigare vindstilla hade nu blivit en ganska kraftig sydvästlig vind som orsakade en och annan smäll under tillbakafärden som tog en och en halvtimme. Nikolas matsäck bestående av svarta oliver, fetaost, vetebröd och en ansenlig mängd ouzo bevärdigades av dykarna med stor hyllning.

Ätandet och drickandet fick fortsätta ett bra tag efter ankomsten till St Paulus där på strandens lilla café ett antal gånger och inför en dussin nyfikna grekiska öron varje gång fick man stå för berättelsen. Häftiga och högljudda diskussioner om berättelsens sanningshalt och detaljtrovärdigheten bröt ut grekerna emellan, enligt grekisk tradition och enligt samma sedvänja resulterade dessa meningsskiljaktigheter till ännu mera mat och dryck.
Kvällen mötte dyklaget trött och berusat men i gott sällskap. Man hade nu blivit en av de som faktiskt varit på gorgonernas boning och mötte några av dess varelser.

Michael Zouridis

http://www.h2orhodes.com
http://www.lindos.se/
http://www.rhodosgrekland.se/