Xibalba, vägen till mörkret

– När jag ger tecken för det ska Ni först ta tag i linan. Sedan släcker Ni era lampor och då kommer det att bli ”pitch-black” därinne. Känns den tanken OK för Er?

När tecknet kom skulle vi befinna oss 400 meter in en grottgång och den som frågade var Robbie, vår grottdykarinstruktör och jag kan lova Er, något mer svart än hans utlovade ”beck-svarta” värld hade jag aldrig upplevt tidigare. Inte den minsta ljusglimt gick att se. Det gällde att hålla en hand i linan, den andra på dykkompisen och sedan, ”phuitt”, skulle vi bege oss fort som möjligt mot utgången. Tiden ut jämfördes sedan med tiden in och tog det en längre tid ut ansågs det att vi inte överlevt eftersom luften då kanske inte räckt om vi hade behövt dela gas med varandra hela vägen ut.

Robbie som ursprungligen är från Tyskland lever numera med sin familj i Tulum, Mexiko där han öppnat ett dykcenter, Xibalba, och lever på att utbilda grottdykare och utforska grottsystem. Nyligen var han med och knöt samman två separata grottor till världens längsta kända system på 156 km. Detta kunde man bl a läsa om i tidningen DYK’s majnummer 2007.
Och vi som fick frågan var jag, min hustru Anette samt Charlotte, en fransyska, och tillsammans utgjorde vi det team som var på kurs hos honom för att lära oss den sköna konsten att dyka säkert inne i grottor.

Egentligen hade det hela börjat 8 månader tidigare då det var ett program på TV om grottdykning i Mexiko och jag som aldrig varit intresserad av att dyka ner i ett mörkt hål blev helt fascinerad av de fantastiska grottor som nu visades. Hela Yucatan är en enorm porös kalkstenshalvö som, beroende på istider, omväxlande befunnit sig ovan och under havsnivån. Eftersom koldioxiden i regnet långsamt löser upp kalken och det lättare söta vattnet rinner ovanpå det tyngre saltvattnet bildas det när havsnivån är hög långa vertikala underjordiska grottgångar som leder ut regnvattnet i havet. När sedan havet sjunkit igen och grottorna kommer ovanför ytan bildar regnets långsamma upplösande av kalken en helt fantastisk variation av droppstensformationer, den ena vackrare och mer fantastisk än den andra. Grottorna kan bäst beskrivas som långa slingriga rör och där taket har rasar samman bildas det en öppning, en cenote (ungefär som en damm) vilket nästan är det enda öppna vatten som finns i den oländiga djungeln därnere. I cenotens ena sida finns ett ingående rör och på den andra ett utgående. Vattnet rör sig väldigt långsamt, men man kan ändå se att det är lite mer sediment på den utgående sidan än vad det är på den renare ingående. Eftersom regnvattnet långsamt rinner genom gångarna ner mot havet spolas cenoterna hela tiden rent av vattnet och de besöks flitigt av både turister och lokalbefolkning som gärna badar i det kristallklara vattnet som är fullt av olika akvariefiskar.
Så det är ju inte underligt att indianerna i Maya-kulturen ansåg att det här var nedgångarna till dödsriket Xibalba och att de offrade såväl guld som människor ner i cenoternas lockande djup.

Efter att ha sett hela TV-programmet kände vi (jag i alla fall) att det vore fantastiskt att få besöka den här speciella miljön och gärna få titta lite på allt det vackra som fanns därinne.
Den första tanken var att bara få hänga med på någon form att guidad tur, men efter att ha surfat runt lite och pratat med andra dykare beslöt vi oss till slut för att prova på en hel grottdykarkurs för att på ett säkert och betryggande sätt få komma riktigt ordentligt in i grottorna. Efter ett tidigt morgonflyg som tog oss från Costa Rica och Cocos Island damp vi så en dag i april ner på Cancuns röriga flygplats. Det var lite krångel med att hitta en bra transport till Tulum men efter lite prat och två timmars biltur kunde vi till slut skaka hand med Robbie för att därefter börja skruva ihop vår utrustning inför kursen som skulle starta dagen därpå. Vi skulle bo 5 minuters promenad från dykshopen på ett mysigt litet pensionat där vi snabbt installerade oss. Sen var det bara att kila ner på huvudgatan och äta en rejäl magdödande mexikansk middag som sedan skulle förfölja mig under i stort sett hela tiden i Mexiko. Suck, kanske inte det bästa tillfället att drabbas av Motezumas gruvliga hämnd…
Nåväl, nästa morgon samlades vi i dykcentret och efter presentation, utrustningsgenomgång samt ett besök i supermarketen för att handla lunch bar det äntligen i väg till cenoten CarWash (jo, den användes faktiskt för sådant ett tag). Där fick vi börja med ett teoripass och att träna lindragning på land innan det var dags att hoppa i för att visa att vi behärskade olika simtekniker samt att vi klarade av att dela gas med varandra. Robbie la en lina runt en trädkrona som fallit ner i vattnet där fick vi nu harva runt seende, blundande, med och utan mask, oftast med gasdelning. Hela tiden gällde det att hålla kontakt med såväl med varandra som med linan och att inte trassla in sig. Ibland sneglade vi längtande ner mot den mörka öppning som fanns vid sidan av oss, men egentligen var vi alldeles för upptagna med att utföra alla moment för att alls hinna fundera på någon grottdykning.

Det hann bli mörkt innan vi var tillbaka på dykcentret och det var knappt att vi orkade äta något innan vi stöp i säng utmattade av dagens alla intryck. Ja, nu blev det ju dessvärre inte en lång och ostörd sömn direkt. Montezuma hade vaknat till liv och magen gjorde sig påmind (tack Du däruppe för att det finns Dimor), det var i varmaste laget för att sova även om man bara hade ett lakan på sig och när hustrun sedan började fantisera om allt som kan hända på grottdyk så blev det ju inte mycket bevänt med någon återställande nattsömn inte. Trots det stod vi redo dagen efter på dykcentret, spända på att för första gången få ta oss in i en vattenfylld grotta. Det första dyket var mest en test på hur det skulle kännas för oss och att vi inte skulle tycka att det var obehagligt därinne. Som alltid började vi med att samlas på ytan och utföra de fem momenten som vi skulle göra före varje grottdyk i NDAC’s regi (kanske är det någon som vi borde göra före varje dyk).

1. Alla gör en bubbelkontroll på varandras flaskor och kranar för att se att det inte läcker någonstans.
2. Teamledaren går igenom och kontrollerar hela sin utrustning, övriga kollar samma saker och meddelar om något avviker.
3. Man kollar sina gasförråd och beräknar sin vändpunkt enligt (max) 1/3-regeln baserat på den dykare som har minst luft.
4. Teamledaren repeterar hela dykplanen med det övriga teamet och försäkrar sig om att alla förstått den
5. Dyket påbörjas med att man går ner en bit för att dela gas med varandra. Dels för lite extra träning, men främst för att öka marginalerna en smula eftersom man då troligen förbrukar lite mer gas på vägen in än vad man sedan kommer att göra på vägen ut.


Man vill ju inte att outbildade personer ska simma in i grottorna och därför börjar själva huvudlinan, som finns i de flesta utforskade grottsystemen, oftast 50-100 meter in från själva öppningen. Robbie försäkrade sig om att vi verkligen vill följa med in i grottan och la sedan en lina från öppningen ner till huvudlinan. Det här är det viktigaste av allt inom grottdykning; att alltid ha en sammanhängande lina mellan sig och grottöppningen. Har man bara det och luft kan man nästan alltid ta sig ut. Ändå är det oftast här det slarvas, och hur underligt det än kan verka är det missar med att ha en hel obruten lina hela vägen upp till ytan som är den vanligaste dödsorsaken vid grottdykning.

Med fyra starka lampor blev det ganska ljust där inne och även om man ska försöka hålla strålen stadigt för att inte förvirra sina teamkamrater fanns det hur mycket som helt att se. Det bästa av allt var att man istället för att gå och vricka fötterna på ett slipprigt, fuktigt grottgolv i droppande unken luft där man blir svettig och smutsig som man ju blir när man måste gå fotledes i grottor, nu istället kunde ”flyga” fram i 25-gradigt rent, klart vatten med massor av ren fin nitrox i flaskorna. Gick det neråt i en trång gång andades man bara ut och sjönk ner och gick det uppåt andades man in lite extra. Inget svettigt och livsfarligt klättrande här inte. Kan ett grottbesök överhuvudtaget göras på ett behagligare sätt än så här?
Mitt svar är definitivt ett rungande NEJ!

Kommer man lite djupare ner (under 12-18 meter) möter man det salta havsvattnet och det gör att man måste passera ett haloklinskikt som ser helt fantastiskt ut när man belyser det med lamporna. Det påminner om ett glimrande norrsken, fast sikten blev väldigt blurrig just när man är i själva skiktet. Lurigt är också att man måste justera sin avvägning när man passerar det eftersom vikten ändras vid övergången mellan sött och salt vatten. M a o hade allt varit frid och fröjd bortsett från att vi hade med oss vår instruktör som hela tiden for runt oss med släckt lampa och höll koll på oss. För efter det här första testdyket började vår träning på att hantera allt som kan hända under ett grottdyk. Oftast var det lugnt på vägen in men så snart vi vänt, som vi ju gjorde när en av oss förbrukat sin 1/3-del av gasförrådet, och var på väg ut började allvaret. Alla tre skulle träna på att dela gas med alla, med och utan lampor på. Ett skojigt skämt som Robbie gillade var att i smyg stänga ens vänsterkran och sedan bestämde han att man skulle ge gas till någon av de andra. Man hickade onekligen till lite när man försökte ta det första andetaget i reservreggen och kände att det inte finns något att hämta där. Problemet är inte större än att man öppnar kranen igen, men det ilar ju ändå till lite grann när något sådant händer en oförberett för första gången.

Annat som hände oss var att masken åkte av, att all sikt plötsligt försvann i ett siltmoln, en regulator började friflöda, eller en inflator (och då hamnar man lätt i grottaket), huvudlampan släcktes, även en backupplampa släcktes, eller att man plötsligt satt fast med något i linan. Allt skulle lösas lugnt och metodiskt. Att alltid ha kontakt med linan, vid behov hålla i den och sätta den person som har mest problem i mitten var det som gällde. Sen skulle man ta sig direkt ut eftersom man aldrig ska stanna kvar inne i grottan när det är något som krånglar.

En bra sak var att Robbie aldrig ställde till med något som inte skulle kunna hända oss under ett riktigt grottdyk. Vänsterkranen t ex stängs ju medsols och den kan ju därför stängas när man stöter emot grottaket, så anledningen till att han stängde den var att vi skulle lära oss att kolla vänsterkranen med jämna mellanrum. Speciellt om vi slagit emot taket som man ju alltid gör när det blir riktigt trångt. Det jobbiga var att han alltid ställde till mer problem när han tyckte att vi gjorde någonting fel och det var ju inte alltid vi direkt förstod vad det var för fel vi gjorde. I alla fall lärde vi oss massor och vi kände oss mer och mer säkra därinne i grott-gångarna så snart kunde vi börja njuta av även av de små detaljerna som t ex de olika bleka, blinda djur som lever hela sina liv därinne i det totala mörkret.

När vi var klara med de grundläggande uppgifterna var det dags för nya saker som att söka efter en förlorad dykare eller att hitta tillbaka till huvudlinan i totalt mörkret. Det här är en kul och spännande träning under ordnade former, men jag kan tänka mig att det inte är helt lätt att hålla huvudet kallt om man plötsligt skulle tappa taget om både parkamrater och linan i ett totalt mörker. Sättet att finna huvudlinan igen är att stanna upp och gå ner till golvet för att fästa sin säkerhetsrulle ordenligt i någon utskjutande formation och sedan börja söka efter linan som ju bör vara ganska nära den punkt man befinner sig på. Har man sökt för långt från ursprungspunkten är det bara att linda sig tillbaka för att prova i en ny riktning. Inte minst viktigt är ju att man beger sig iväg åt rätt håll när man väl hittat huvudlinan. För sticker man inte iväg mot utgången kan det faktiskt gå så illa att man inte kommer ut alls.
Rekordtiden att hitta linan under övning lär vara 70 minuter, men än så länge har alla Robbies elever hittat den och vad han vet har heller ingen förolyckats efter utbildningen och det får man väl anse vara ett gott renommé för både honom och hans utbildning.

Eftersom det är stora och komplexa grottsystem under Yucatan går det åt en hel del tid till att lära sig den här miljön där det regelbundet går ut nya linor till de olika sidogångar som finns. Dessa nya fasta linor är sällan fästa direkt i den grundläggande huvudlinan utan ett hopp till en ny lina är oftast markerad med en pil på huvud-linan som pekar mot utgången. Vill man då byta till en sidolina sätter man fast sin egen personlig markering som också ska peka mot utgången. Därefter fäster man en hopplina mellan det personliga märket och pilen. På så sätt kan hopp-linan inte glida på huvudlinan och man kommer att vara säker på var utgången är även om man tvingas ta sig tillbaka i totalt mörker (vilket naturligtvis Robbie lät oss pröva). När väl hopplinan är fäst simmar man ut mot den nya linan som kan finnas 2-50 meter från huvudlinan. Är det långt gör man några extra fästpunkter så att linan inte hänger och rör vid bottensedimenten för då lär sikten försvinna väldigt fort. För att inte tala om att det kommer att försvåra en hel del om man snabbt måste ta sig ut.

Ibland kan man råka ut för att den lina man följer slutar i ett T- eller Y-kors och då gäller det återigen att fästa sitt personliga märke i den lina och i den riktning som leder mot utgången. När man sedan simmar tillbaka plockar siste man, normalt den som var först på vägen in, upp alla märken och linrullar som man placerade ut på vägen in. För att öka säkerheten ska alla i teamet vara överrens, så var och en pekar, vid varje vägval, ut riktningen till utgången är innan man byter lina. Nu ska man ju inte göra för många sådana här hopp och vägval under ett och samma dyk eftersom varje vägval är en liten ökad risk för komplikationer. Maximalt tre riktningbyten, och helst färre, räcker mer än väl för en normalutbildad grottdykare.

Så här fortsatte vi träna för att lära oss hantera ”reels, markers, gaps, jumps, circuits”, mm utan att bli förvirrade och efter 8 intensiva dykdagar var det slutligen dags att skriva vårt examensprov, tacka för oss för den här gången och sedan smita iväg till ett boende nere på den långa och tämligen ödsliga stranden vid Tulum. Där tillbringade vi två dagar med rent slöande innan det var dags att för oss att ta oss tillbaka till Sverige igen. Jag är däremot helt säker på det inte har dykts nere i Mexiko för sista gången, för med så många olika och vackra grottor som det finns där skulle man nog kunna dyka där resten att livet utan att tröttna på dem. Och skulle man behöva en paus från grottorna finns det mängder av vackra korallrevsdyk att välja på kring hela kusten därnere.
Tycker man att det är tufft med en hel grottkurs kan man nöja sig med att certifiera sig för de första 30 metrarna in, vilka är nog så vackra. Man blir då en s k cavern-diver, som jag inte riktigt vet vad man ska översätta till på svenska, kanske passar danskans ”hule-(hål-) dykare”.

Är det nu någon som blivit sugen på att prova på grottdykning, oavsett form, i spektakulära droppstensgrottor kan vi definitivt rekommendera en kurs på Xibalaba dykcenter med Robbie som instruktör. Hälsa honom i så fall så gott från oss!

Fler foton:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/14060.html

Länk:
http://www.xibalbadivecenter.com/english/home.htm