Isobarisk motdiffusion
Eng. Isobaric Counter Diffusion, ICD (förkortning), "Deep tissue isobaric counter diffusion (specialfall), Steady state counter diffusion (specialfall), Subcutaneous counter diffusion (specialfall) alt Superficial counter diffusion (specialfall).
Allmänt:
Ett begrepp inom dekompressionsteorin som beskriver ett tillstånd som innebär att en vävnad utan tryckförändringa (isobarisk = samma tryck) både avger en intert gas (exempelvis helium) samtidigt som den tar upp en annan inert gas (exempelvis kväve). Fenomenet visar sig vanligast genom att offret får dykarsjuka i örat som påverkar balanssinnet, varvid dykaren blir yr, mår illa och förlorar orientering (ett inte ovidkommande problem under ett dekompressionstopp). Skadan på balanssinne kan bli permanent.
Noteras skall att man inte behöver överskrida gränserna för respektive gas övermättnad (suptersaturation), utan både de inerta gaserna kan ligga inom sina respektive gränser, men det totala gastrycket i vävnaden för att det bildas gasbubblor med tryckfallssjuka som resultat.
Fenomenet har varit känt en längre tid hos kommersiella dykare, men undersöktes i laboratorieförhållanden första gången 1974, och under 1980-talet så kom pionjärerna inom teknisk dykning i kontakt med problemet, exempelvis så har både Joachen Hasenmayer och Sheck Exley brottats med problematiken.
Förekomst:
Fenomenet kräver förekomst av flera inerta gaser (byte mellan olika nitrox-bladningar, syrgas och luft kommer alltså inte orsaka fenomenet) och uppkommer under tre olika förhållanden:
1 - Främst uppkommer fenomenet vid gasbyten efter dyk till djup större än 80 m, och hänger samman med att man får ett för stort hopp i partialtrycket på helium och kväve, som gör att det snabba "heliumet" på grund av den stora tryckskillnaden "strömmar" in i vävnaden i en högre takt än det "långsamma" kvävet hinner vädras ut, varvid det tillfälligt uppstår ett sammantaget större tryck (ppHe + ppN2 = pTotal) än acceptabelt i den aktuella vävnaden och lokaltryckfallssjuka utlöses. Ett fenomen som kan uppstå när om dykare under dekompression byter tillbaka till bottengas under byta mellan två dekompressionsgaser, eller under ett så kallat "air-break" då en dykare som andas en gas med höga halter av syrgas kontrollerar syrgas-klockan (OTU) eller motverkar "rostning" av lungorna och slutar andas den syrerika gasen för några minuter. Riskerna är särskilt stora vid skifte mellan höga halter av olika inerta gaser, och ökar med tiden som en dykare utsätts för den "snabbare" gasen, detta innebär att "air-breaks" under 30 minuter anses ligga utanför riskzonen för isobarisk motdiffusion, vilket i praktiken gör att dyk ner till 90 inte behöver ta sina planerade "air-breaks" med i kalkylen, däremot så ökar risken om en dykare får slut på dekompressionsgas och måste byta tillbaks till bottengas för att avsluta sin dekompression och därmed får längre dekompression eller vid dyk till djup över 100m som genererar en "air-break"-tid över 30 minuter. På engelska kallas denna specifika typ av isobarisk motdiffusion i samband med gasbyte för "deep tissue isobaric counter diffusion"
2 - Fenomenet kan även framkallas om man befinner sig med kroppen i en gasmiljö med snabbare gas (exempelvis helium), men andas en långsammare gas (exempelvis luft eller neox), fenomenet kan du uppstå i huden. Detta är dock inget som i praktiken är ett problem, då situationen är så extrem. Omges man av en exempelvis argon eller luft i torrdräkten och andas helium, så föreligger ingen motsvarande risk, eftersom man då befinner sig en långsammare gas och andas den snabbare. (Däremot så är det ytterligare ett skäl, utöver värmeisoleringsförmågan, att inte ha helium i dräktgasen, för då uppkommer detta fenomen om man andas kvävehaltig nitrox under dekompressionen). Denna typ av isobarisk motdiffusion kallas på engelska även "steady state counter diffusion", "subcutaneous counter diffusion" eller "superficial counter diffusion".
3 - Fenomenet kan även framkallas om man dyker på heliox (helium-syrgas) och börjar andas luft under tryck (dvs under dekompression), varvid partialtrycksskillnaden för kväve mellan andad gas och vävnaderna blir så stor att isobarisk motdiffusion kan uppstå. Det var så man först uppmärksammade fenomenet under dykningar på Nordsjöns oljefält, där det förekom dekompressiontabeller där man bytte från heliox till luft på 24 m.
Hur undviker man isobarisk motdiffusion:
1 – Undvik att låta partialtrycker på kväve stiga markant under dekompression (planera gasbyten väl), exempelvis genom att dyka med trimix istället för heliox (heliox saknar kväve och gör att varje inslag av kväve blir en stor skillnad), byta successivt till gaser som i små steg ändrar halten av kväve och helium i andningsgasen, undvik dekompressionsgas med kväve (bara heliox-blandningar och syrgas), samt använda en transportgas under uppstigning mellan bottendjupet och det som annars skulle bli första dekompressionsgasen (exempelvis EAN50 på 21 m). Det finns inga fastställda ensade gränser för hur stor skillnaden får vara för att man säkert skall undvika isobarisk motdiffusion, men exempel som att aldrig låta partialtrycket på kväve ändras mer än 0,5 bar vid gasbyte förekommer.
2 – Undvik "air-breaks" som sammantaget överstiger 30 minuter, exempelvis genom korta ner dekompressionstiden på höga syrgashalter genom att byta till fler gaser tidigare (djupare) som sänker halterna av inertgas i kroppen eller helt enkelt dyka kortare tid eller grundare.
3 – Dyk med återandningsapparat med konstant PO2 (partialtryck på syre), vilket automatiskt kommer att stegvis justera halterna av diluent (inert gas). OBS: Risken för isobarisk motdiffusion föreligger dock om dykaren byter diluent till med högre kvävehalt eller måste använda sin nödgas/reservgas (bail-out) för att avsluta uppstigningen.
Isobarisk motdiffusion ligger idag (2010) fortfarande på gränslinjen av vad vetenskapen idag förstår kring dekompression, och det finns hittills (2010) inga tabeller som ännu till fullo har integrerat algoritmer för att hantera fenomenet. Vetenskapen har inte heller kommit fram till några gemensamma riktlinjer. Det finns dock olika riktlinjer för hur man kan undvika problemet genom att successivt ändra partialtrycket på de inerta gaserna genom fler gasbyten med mindre förändringar i gasinnehållet.
Steve Burtons tabell för maximala förhållanden på ändringar mellan helium och kväve, genom att tillämpa sin princip om 5-delsregeln mellan reducerat helium och ökat kväve:
-% He/+%N2
-10% / +2%
-20% / +4%
-30% / +6%
-40% / +8%
-50% / +10%
-60% / +13%
-70% / +14%
-80% / +16%
-90% / +18%
5-delsregeln användes exempelvis av mark Elyatt vid sitt rekorddyk till 313 m med öppna system.
Diskussion i forumet:
http://www.dykarna.nu/forum/procedurer-vid-byte-mellan-tva-decogaser-229623
Externa länkar:
http://en.wikipedia.org/wiki/Isobaric_counterdiffusion
Relaterade ord: Blandgasdykning Dekompression Dekompressionsdykning Diffusion Dykarsjuka Heliox Helioxdykning Helium Kväve Trimix Trimixdykning Tryckfallssjuka Utvädring
TILLBAKA VISA DISKUSSIONER
