Dyk nr: 112, S/S Ingrid Horn, Toklo/Ersholmen (Viola)

EAN30 2x15x200 Ner: 210 Upp: 130 Medel: 21,6 m Temp: +4 Sikt 5 meter!!! Återseendet av Ingrid Horn blev en riktig höjdare. Hon var på strålande humör och visade sig från sin bästa sida. Vi hade 4-6 meters sikt på surtanten som oftast uppvisar 0-2 m. Vi var ett gäng bestående av Anders Näsman, Paula, Stefan, Anna, Olle, Fille, Mats, jag samt Tordan och hans fruga. Vi gick ner längs pricken och vidare ut från den längs linan ner till Ingrids akter. Den goda sikten längs linan skvallrade redan om att Ingrid verkade vara på trevligt humör. Väl nere på aktern plockades linrullen fram, trots god sikt eftersom jag redan innan bestämt mig för att leda dyket och dra lina. Vi gick längs babord sida ner mot överbyggnaden. Vi passerade masten som ligger ut från babords sida och fortsatte ner till stället där hon har rasat in -där mötte vi Olle och Paula. Vi fortsatte ner till bygget. Där mötte vi Anna och Stefan samt Tordan och hans fru. Vi tog en tur runt bygget där vi tittade in genom en skylight och diverse dörrar och korridorer. Attans så mycket det fanns att titta på och j---lar vad lite tid... :o( När datorn började pipa deco vände vi tillbaka och vevade in linan. Mats låg först och jag trodde i min enfald att han skulle hjälpa mig att lossa mina placements. Men icke, han pinnade på som aldrig förr (kändes det som) och jag efter vevandes och pillandes. Tyckte inte jag såg mycket detta dyk, mest ovansidan av min linrulle. Efter en stund började jag känna mig ovanligt anfådd, fick liksom inte ner så mycket luft i lungorna vid varje andetag att det kändes riktigt bekvämt. Vid second tie off skickade jag över rullen till Mats och signalerade att jag inte mådde riktigt OK. Han lösgjorde rullen och vände sig sedan till mig för att kolla hur jag mådde. Jag hade vid det här laget byggt upp rejält med CO2 och var väldigt trött och tung i kroppen och hade fått ett något "avsmalnat" synfält. Obehagskänslorna gjorde sig väl påminda. Med Mats stadigt greppande min trötta arm gick vi sakta sakta tillbaka till prickens kedja, efter vad som kändes en evighet kunde jag äntligen dra mitt första riktigt djupa och ack så sköna andetag och tittade på datorn och noterade att djupet då var 15 meter. Lååång tid hade förflutit sedan jag kände att jag kunde andas tillfredsställande. Vi fortsatte sedan långsamt upp längs kedjan och på vägen upp försvann den mesta av decotiden (hade sammanlagt 9 minuter nere på vraket under tillbakavägen). Väl uppe på ytan kändes det mesta okej igen, jag hade återfått normal andning och ork. Trots detta lilla "missöde" är jag MYCKET nöjd över dyket och hoppas få återkomma snart igen. Nu ska Ingrid få en välförtjänt uppgradering i vrakregistret på min hemsida! Tack alla!