Dyk nr: 164, "Vraket med två namn"

Ja det blev en kortis det här. Efter så gott som resultatlöst sökande efter vrak tidigare på dagen hittade vi efter sillamacka- och glasspaus ett vrak. D v s från början hittade vi det inte, men efter samtal till en vrakdykarkompis fick vi sms med mer tillförlitlig position. Jag kände mig inte så sugen på att dyka trots allt eftersom vi ändå varit ute hela dagen. Men så tänkte jag att när man nu väntat på att få dyka hela dagen så får man väl i ändå. Bottnen låg på 36-37 m och vraket började väl på 32-33 så det stack ju upp en del, en gammal ångare av trä som ligger på sidan.

Kombinationen av en väldigt snabb nedstigning och det att jag var oförberedd på att det var så gudihelvete mörkt med den lågt stående solen (hon var väl sex-halv sju nånting på eftermiddagen) och den myckna alg- och partikelförekomsten i vattnet gjorde mig stressad. Jag såg inte ett skit förutom linan som förlorade sig nere i mörkret. Ovanför skallen såg jag Joakim och Micke som var en bra bit på efterkälken. Jag började tänka onda tankar...och när man väl börjat få olustkänslor är det inte lätt att skaka sig av dem. Och så tänkte jag att om det är så här jäkla mörkt så kommer man ju inte att se något ändå. Nä, det här är inte bra. Jag vill bryta. Så då gjorde jag det. Lite undrande blickar från mina buddysar, men det får man ta. De hängde med upp utan prut. De gjorde sedan ett något avkortat dyk men de sa efteråt att det faktiskt var ganska bra sikt där nere. Klart och sikt på uppåt tio-femton meter. Jaja, det ligger ju kvar till en annan gång. Jag ska tänka på det där med att det faktiskt tar ett tag för mörkerseendet att infinna sig och inte göra en så snabb nedstigning. Hade jag hållt mig lite närmare mina meddykare så hade det nog kännts lite bättre dessutom.