Dyk nr: 8, Kolsva Fältspatgruva

Dyk 8 Nöjesdyk 12/5 - 07

Efter nästan två timmars ytintervall var det äntligen dags att krypa i torrdräkten igen och ge sig ner i vattnet för ännu ett dyk. En av de andra dykarna hade varit snäll och lånat mig två extra kilo bly till det här dyket. Jonas hade lovat att vi skulle dyka in i grottan som finns och jag såg fram emot det och var mycket pirrigt. Grottdyk är egentligen inte ok för mig, som ow-dykare ska jag ju inte ha något annat än vatten över mig, men med Jonas med så ville jag i alla fall prova.

Vi steg ner lite långsamt och simmade runt en kort stund innan vi kom till grottöppningen. På väg dit kom den första lilla söta abborren för den dagen simmande. Jag blev inte rädd, bara överraskad och glad. Jag hade fått låna Jonas lilla ficklampa och med båda lamporna tända simmade vi in i grottmynningen. Med usel avvägning, en ficklampa i högerhanden och lätt nervös gick det sådär. Eftersom jag är simmare ut i fingertopparna använder jag händerna mycket när jag dyker. Jag parerar min avvägning, pillar med in och ut ventilerna i dräkten och simmar mycket med armarna. Jag vet att jag inte ska göra det men jag har inte lärt mig att låta bli det ännu. När jag nu plötsligen hade en ficklampa i min ofta använda högerhand, Jonas på höger sida om mig och vad som verkade vara ett svart bråddjup under mig blev det allt för mycket för mig. Jag kunde inte parera min dåliga avvägning då jag skulle hålla i ficklampan, när jag inte kunde parera den kunde jag inte heller hålla mig på armlängs avstånd till Jonas vilket gjorde mig mer än ängslig. Sedan komplicerades det hela ytterligare av att det var ett mörkt och djupt hål vi simmat in till – inte någon liten gullig nästan upplyst grotta som jag liksom föreställt mig. Jag släppte ficklampan flera gånger (den hängde i min D-ring) för att kunna använda båda händerna jag lyckades inte hitta någon avvägning och klarade inte av att ta mig tillräckligt nära Jonas för att känna mig trygg – paniken var oundviklig. Jag kände att jag skulle fastna i taket på grottan och Jonas skulle simma ner och försvinna i mörkret och jag skulle inte hitta honom och aldrig hitta ut. Som tur var så insåg Jonas på några sekunder att jag inte skulle klara av det och efter bara några få meter (tre-fyra) visade han mig att jag skulle vända och simma ut igen. Inte ens när jag vände mig om och såg den stora öppningen och det ljusa vattnet utanför så fick jag hejd på oron. Jag simmade ut snabbt, utan att vänta på Jonas och väl därute var jag tvungen att sätta mig på knä en stund och jobba ner andningen i magen igen.

När jag hade fått andningen under kontroll tecknade jag till Jonas att jag ville flytta ficklampan så att den satt på vänster sida i stället. Han hjälpte mig att flytta den och sedan tecknade jag åt honom att jag ville göra ett nytt försök. Han vägrade. Han visade mig på att vi skulle simma därifrån nu. Jag envisades en gång till men fick inte honom att ändra sig. Fruktansvärt irriterad och besviken på mig själv simmade jag med honom bort från grottan. Jag kunde inte då inse att det var helt ok att ha misslyckats med ett grottdyk. Jonas hade redan innan sagt att vi inte skulle göra det om det inte kändes bra och i efterhand inser jag att det verkligen var att ta i att ge sig på ett grottdyk redan. Men då var jag bara ledsen och besviken.

Men Jonas tog med mig att simma lite mer. Vi tog oss ner mot 18 meter och nu hade vi botten under oss, så jag hade massiva bergväggar på sidorna att titta på och massor med sten under oss att titta på. Jonas lyste med ficklampan och sakta men säkert kom det roliga tillbaka. Jonas hittade en keps på botten som han plockade upp och tog på sig. Det såg roligt ut med en keps ovanpå våtdräktshuvan och ännu roligare såg det ut då varje utandning fick bubblorna att ta tag i kepsskärmen och lyfta kepsen uppåt. Jag skrattade gott och fick tömma masken på kallt 4:a gradigt vatten. När vi skulle vända för att simma tillbaka kände jag mig trött och andfådd – som om jag sprungit lite för långt. Jag lade mig nära Jonas, tecknade åt honom att jag var trött och så simmade vi sakta mot säkerhetsstoppet.

När vi kom upp mot fem meter kom allt det ljuvliga med dykning tillbaka med full kraft. Några solstrålar letade sig ner och fick vattnet att bli mjukt gult, stenarna var stora och släta och täckta av silt så att de såg ut som stora mjuka sanddyner. Vi simmade på och njöt av det jag såg och av den ljuvliga känslan som bara finns just där - under vattnet.

När jag visade Jonas att jag bara hade ca 100 bar kvar i flaskan letade han upp sin anteckningsbok och började skriva något medan vi simmade. När han skrivit klart fick jag veta att han hade skrivit ett träningsuppdrag till mig. Jag skulle utan att röra upp en massa silt och utan att sätta någon kroppsdel i marken bygga ett torn med stora stenar. Jag nickade – träning är aldrig fel, och vi simmade iväg till en lämplig plats. Det var inte lätt att bygga ett torn av stenar. Flera faktorer gjorde det klurigt. Det är svårt att lyfta stora stena från botten utan att sjunka ner med en eller båda händerna och röra upp silt. Stenarna beter sig inte lika på land och i vatten vilket gör att det liksom glider ner från tornet fast man kollat att de står bra. Dessutom är det lite klurigt att hitta en avvägning som tillåter dig att simma bort en kort bit och hämta en sten och sedan ta dig tillbaka utan att släpa både stenen och kroppen i botten. Jag tyckte dock att jag lyckades ganska bra. Det var ju i alla fall mitt första försök och jag hade inte rört upp alls så mycket silt som jag trodde att jag skulle göra. Jag var jättenöjd med mitt torn – tills Jonas kom fram och petade omkull det! Elaking!

Vi simmade vidare mot uppstigning (jag hade byggt tornet på säkerhetsstoppet). Jonas gav mig en tung sten att försöka simma med. Det gick inte så bra, jag hade svårt att hitta en bra avvägning och när jag skulle hålla i en sten var min högerarm åter irriterande upptagen. Så åter igen bra träning – men svårt. Jag får träna mer på det nästa gång. Och just när jag skulle bryta ytan fick jag syn på dagens andra abborre. Jag blev lika glad som tidigare, jag gillar att se djur under vattnet – bara de inte ser ut som om de vill äta upp mig.

Jag var återigen ganska slut efter dyket. Jag kände mig lite andfådd och var trött. Men vi plockade ihop och hoppade in i bilen. Jag hade lovat Jonas att hålla mig vaken på hemvägen, och det gjorde jag även om jag var trött. Jonas märkte hur trött jag var och tyckte att han hade andra att prata med så jag fick sova om jag ville – 30 sekunder senare sov jag. Trött och lycklig efter två häftiga dyk hade jag inga problem att somna.