Namn: Lösen:

Dyk nr: 271, (3D) Fringilla


DYKARE :
PARKAMRAT :
Muscles on Brussels, Lelle Brusell  
DATUM :
2007-08-11
MAXDJUP :
42,4 meter
DYKTID :
62 minuter
VATTENTEMP :
19 grader
SIKT :
2 meter
VISAD :
967 ggr

Surt! Jag missade pga. sjukdom ett dyk på Karlsö i måndags men idag var det dags igen.

Det har de senaste åtta åren inkommit vissa klagomål eller som jag helst ser det – synpunkter på mitt (i vissas ögon alltför frekvent) dykande och mina övriga intressen som råkar vara fälthaubitsar och pärlspont.
Jag tycker jag drar mitt strå till stacken. Ibland gör jag bara ett dyk per helg. Jag servar aldrig en 10,5:a (jag får inte in en Haubits 77 i hissen) utan att först lägga ut papper på golvet och överhandsfräsen startar jag aldrig eller möjligen väldigt sällan före 06:30 en helg.

Som den kalla och tuffa person jag är så måste jag dock falla till föga ibland. Förra veckan målade jag om vardagsrummet och igår bestämde vi (Helene alltså) oss för att skaffa katt.
Nu måste jag väl få anstånd för mer dykning?

Dagen började bra. Jag mötte grannungen och tvingade med honom till min bil. Där fick han lyssna på min monolog om hur jäkla duktig jag är som dykare och hur jäkla macho dagens dykning skulle bli. Jag ljög och sa att jag skulle dyka 50 meter djupt men ungen kan ju bara räkna till tre så jag kunde lika gärna ha sagt att jag skulle dyka trehundra kvadriljoner meter djupt utan att han skulle förstå…

Jag hoppade in i bilen redan vid 09:20 för jag har glömt hur lång tid det tar att åka till Stavsnäs.
När jag satt i bilen och lyssnade till P1 ringde Lelle. Lelle skämdes. Lelle hade glömt sina strumpor så han var tvungen att åka och inhandla tre par sportstrumpor på vägen…
Depåstoppet gjordes på Statoil vid Djuröbron. Dom hade bara gammalt torrt bröd och dagens lunch blev en smörgås med ”helmuskel skinka” och ost.
Jag kom till Stavsnäs väl i tid kan jag säga. Ingen brådska där inte…
Jag betalade parkeringen till 16:15 för jag var övertygad om att dagen skulle gå fort. Till sist hade alla anlänt, Jag, Lelle, T. Weigle, F. Sanabria, Jill och Björn. Efter ett tag kom Tessi II som är en stor båt med otroligt mycket plats. Vi hade hur mycket plats som helst under dagen. Som besättning hade vi Niklas, Carin och Jonas.

Det diskuterades huruvida vi skulle till Fringilla eller KUL. Mig kvittade det egentligen. Samma djup så gaserna var perfekta oavsett vad det blev. Fringilla ligger i en farled vilket kan vara lite olämpligt under semestertider och vi hade några tidsglapp mellan lastfartygen att dyka på men till sist valdes ändå Fringilla som dykmål.
Vi tuffade på i 40 minuter innan vi kom fram. Fringilla ligger långt från den position vi dök på för några år sedan insåg jag. Vraket bojades upp och A-team fick gå i först. Vår uppgift var att göra fast linan i något hållbart i vraket och sedan skulle vi släppa upp två tomma Festiskartonger som skulle visa att Björn och Jill kunde hoppa i.
Vi hoppade i (det längsta bakåtfallet jag gjort) och gjorde bubblecheck, S-drill och sedan ner genom algbältet. Algerna såg ut som spermier tänkte jag medan vi sakta dalade neråt. Det var den mest fridfulla nedstigningen jag gjort. Vi kom till botten och följde linan som låg ett par meter längs med vraket. Sikten var inte så bra, kanske två meter Vi gjorde fast i ett metallstag. Halvslag i massor blev det. Staget såg ut att vara ett stöd för en mast eller liknande för det var som en halvrund öppen historia högst upp att lägga något i. Vi skickade upp våra kartonger enligt order. Vi talade lite med varandra och det bestämdes att lina skulle läggas och det var min uppgift. Fram med rullen och en PTO och iväg. Överallt var det lastluckor och jag hade ingen aning om vart vi var på väg. Vi la lina och efter ett tag förstod jag att vi tagit oss från ungefär mitten av vraket till styrbords reling och sedan bak mot bygget där vi gick mot babords reling och sedan bakåt mot aktern. Jag kom in i ”loftgången” (vad heter det egentligen?) och såg en massa intressanta dörrar. Pga. sikten så gick vi aldrig in i vraket. Jag är inte så sugen att börja penetrera dryga fyrtio meter ner i ett mörkt Östersjön utan sikt och utan att ha planerat penetrationen. Vidare bakåt och efter ett tag förstår jag att vi är längst akterut och funderar över om vi ska ta en titt på propellern men det känns inte så viktigt egentligen. Första gången här för båda. Vi vill ju se så mycket som möjligt av vraket och inte fokusera på att se en propeller eller irra in genom en dörr som leder ingenstans. Jag tänker ta loftgången fram på styrbordssidan men det är stopp där och jag försöker klämma mig genom en springa men det är tajt och Lelle kör på stage så jag vänder och tar utsidan istället. Jag simmar fram till en trappa som jag förstår leder ner från bygget ner till lastrummen. Där turnar jag dyket men först går vi upp en våning och tittar på livbåten som ligger prydligt på plats. Jag simmar fram ett par meter och tittar in på bryggan och därefter så simmar vi hemåt. Jag tittar förtvivlat efter Hugo Strids lårben men hittar det inte men ser istället en sko och något som kan ha varit ett matkärl.

På utrymmet med lastluckorna följer vi en trappa som går upp till loftgången och då inser jag hur nära vi var att göra en circuit…
Tillbaka mot uppstigningslinan där jag ser Jill och Björns lampor glöda i mörkret. Jag blir lite stoisk och pekar ut riktningen mot aktern då jag tror att dom just kommit ner. Jill och Björn börjar gestikulera uppåt och ser vansinnigt arga ut så jag blir så rädd och stressad så att jag skär av linan istället för att lösa upp min PTO. Samtidigt när jag ska börja prata med Lelle försöker jag pilla tillbaka kniven i slidan (fniss, fniss… slida…) och ser hur Lelle håller på att byta tillbakgasen. Lätt kaos på platsen just nu. Vi samlar oss, fånstirrar på varandras tummar. Vem blir först att tumma? Det blir jag med en minuts marginal till bottentiden, nedstigningen inräknad. Upp som jehun för att undkomma de arga samerna som ska göra loss uppstigningslinan enligt order. Lugnare takt från 27 meter och vid 21 meter byter vi gas. Lelle först, jag sedan. Går bra tycker jag. Sedan vidare uppåt i en bra takt men på 9 meter blir det lite segt och där blir vi omkörda av Björn och Jill. Sexmetersstoppet blir vi fyra stycken på men de sista fyra minutrarna är vi själva. Lelle fixar till min linrulle och sedan sätter jag tillbaka den i röven. Jag passar på att pinka men blir lite osäker på om jag läcker så jag avbryter processen. Här, precis när decot är avklarat tar min decogas slut och jag byter till bakgasen och de sista sex metrarna tar följdaktligen lång tid så fyra, fem minuter sena enligt decoplanen bryter vi ytan. Där möts vi av en massa högljudda order där ord såsom ”SNABBT!, SNABBARE!!, GÖR FAST DECOPAVAN FÖR HELSICKE” ges. Jag inser att ett lastfartyg är på ingång och klättrar upp för den provisoriska stegen. Här känner jag en bekant smärta i magen. TYR-smärtan… När jag väl står på däck och har fått av mig allt förstår jag att det är tarmarna som vill tömma lite restprodukter så det är ju ingen fara på taket.

Vi får kaffe av stewarden Jonas och Niklas bjuder på äppelkaka. Äppelkakan står sig i fyra månader konstaterar Niklas nöjt. Jag drar mig till minnes en notis jag läst en gång. Det var en kvinna som haft en fabriksproducerad rulltårta i kylskåpet i elva år utan att den blivit dålig.
Vi lämnar platsen och några minuter senare kommer lastfartyget. Jag passar på att kissa ståendes i aktern. Lite stänker det möjligen på svenska flaggan men det är ok. Jag är ju svensk medborgare. Vi går tillbaka och släpper ner sista dykparet Weigle och Sanabria. Vi länsar deras plånböcker under väntan. Fler än jag ler åt Carin som har en blå handduk över huvudet. Hon ser ut som en smurf där hon försöker undgå solens starka strålar. Efter ett tag inser jag att jag borde ju också bli bränd och mycket riktigt är jag illröd och behöver kylbalsam när jag kommer hem…

Nåväl, till sist kommer sista dykparet upp och sedan iväg.

När Niklas styrde kosan hem hade vi andra gruppsex.

Väl i Stavsnäs blev jag förvånad över att jag inte fått P-böter för min p-tid hade gått ut för en timme sedan.

I bilen hem heilade jag inför alla fartkameror. Inte för att jag blev fotograferad. Alla jävla civilistsvin körde ju i 40km/h på 70-väg men jag ville salutera övermakten på ett lämpligt sätt.

Varmt och skönt idag. Sju grader på botten och nitton på sexmetersstoppet.

Nästa dyk? Det blir på Melanie och Najade och sedan drar jag helt tillbaka mitt engagemang när det gäller bokande, trixande och fixande. Andra får komma med idéerna och lösningarna i framtiden.


http://www.dykarna.nu/photoAlbum/album.asp?userId=492&albumId=15099