Dyk nr: 330, Sappemeer

Teamet:
Vi var tre dykare i teamet, jag, S och P. Jag skulle vilja säga att alla tre är relativt rutinerade dykare.

Dykplan:
Planen var enkel, penetrera övervåningen föröver och simma ut akerut. Sedan simma genom maskinrummet från öppningen på styrbords sida och ut genom skorstenen. S och jag hade gjort exakt samma dyk dagen innan och kände oss trygga med att göra dessa penetrationer utan lina.

Dyket som jag minns det:
Första delen gick bra och när vi simmat genom övervåningen och befann oss i aktern så beslöt vi oss för en liten avstickare en våning ner via trappan.
S & P gick först och valde gången på babord sida där de träffade på den döda sälen. Jag kom in i gången precis som de vände så jag vände självklart också och låg då först.
Jag bestämmde mig att kika in en bit i gången på styrbords sida och kom strax ut i maskinrummet. Jag visste att P låg bakom mig och antog att S låg bakom honom och la mig att vänta vid hålet. P kom ut men ingen S så efter ett tag simmade jag tillbaka och hämtade S så att vi samlades som team igen och kunde fortsätta enligt dykplanen i maskinrummet. Nu var det rejält utsiltat i gången och vi drog med oss en massa silt ut men det var fortfarande hygglig sikt i maskinrummet så vi börjar glatt utforska det.
Från och med nu har jag lite suddiga minnesbilder men tack vare en mycket bra briefing på båten efter så har jag hyffsad koll på vad som hände.
S och jag hittade en stor luftficka där vi gick upp och pratade. S var osäker på om vi verkligen var i maskinrummet och om vi inte var det så måste vi hitta gången där vi kom ifrån. Vi började leta efter den men den gick inte att hitta eftersom just den delen av maskinrummet nu var rejält utsiltat. Vi tappade bort varandra och jag gick upp i luftfickan igen där jag träffade P. Vi bestämde oss för att samlas i luftfickan för rådslag. Jag gav mig iväg för att hitta S medans P väntade. S och jag gick precis om varandra utan att vi såg det, så nu är S och P i luftfickan medan jag letar efter S. Nu börjar det bli rejält utsiltat, på vissa ställen såg jag inte ens om HIDen lös några decimeter från ansiktet. Jag sökte mig uppåt och hittade ett rör som jag följde bort från luftfickan för att se om S var där. Efter ett tag kom jag fram till skorstenen, vilket kändes otroligt bra. Jag lever, nu skall vi bara få ut de andra två.
Jag la lina från skorstenen via röret tillbaka till luftfickan men tappade spolen halvvägs så jag fick dra en stor ögla, vilket gjorde att det fanns en spänd lina och en slak som hängde. Jag blev väldigt glad när jag kom till luftfickan och båda mina teamkamrater var där. De hade börjat fästa en lina där som jag inte såg, jag ville bara att vi skulle komma ut så snabbt som möjligt alla tre. Jag meddelade att jag hade en lina som gick ut och gjorde en tie-off i luftfickan innan jag stack iväg utmed linan. Under tiden hade S tappat rullen till sin lina men sket i den och stack iväg efter mig. Jag visste att de var med hela vägen fram till skorstenen och när jag kom fram till slutet av linan stack jag snabbt upp för skorstenen för att lämna plats åt mina kamrater. När de inte kom stack jag ner igen och hittade S som låg och väntade vid slutet av linan. Jag insåg att han inte såg vägen ut och tecknade åt honom hur han skulle simma. När han stuckit skulle jag göra samma sak med P och upptäckte då att han var helt insnärjd i den lösa linan som hängt under. Efter att ha befriat honom simmade vi båda ut och ett lyckligt team återsamlades utanför skorstenen.

Efteråt:
På båten så samlade skepparen oss och ledde en briefing där vi gemensamt gick igenom det som hänt.
Enligt planen skulle vi göra ett andradyk på Ingrid Horn. Jag ville först inte dyka mer den dagen men eftersom de två andra ville det tänkte jag om, vilket jag är väldigt glad över. Förutom att det var ett fantastiskt dyk med plus tio meters sikt så var det nog bra att "kliva upp i sadeln igen".

Slutsatser:
Jag tänker inte ens försöka analysera alla fel vi gjorde, jag låter berättelsen tala för sig själv. Jag är glad att vi i teamet alla tog det så lugnt annars vet man aldrig hur det slutat.
Däremot är jag övertygad om att vi skulle hittat skorstenen med linan som S och P hade börjat förebereda i luftfickan även om jag inte hittat vägen ut.
En viktig sak att ta med sig är det föredömliga sätt som vår skeppare hade briefing med oss, där han ledde och "samlade ihop" våra något virriga historier till ett skeende som vi kunde enas kring.
Och skall man dra någon slutsats så är det att när det väl börja strula så går det ganska snabbt och även ett "lätt dyk" kan strula till sig ordentligt. Och att man inte skall vara övermodig och underskatta ett dyk.