Dyk nr: 124, Willhelm Express M/S (Hilma Hooker), Bonaire

Nattdyk på Hilma Hooker - Eller Jocke får se både rocka och mareld och försöker stjäla en amerikans dyklampa.

Efter förra dyket var vi lite sena pga av den långa promenaden tillbaka till bilarna och vi var tvungna att ta oss tillbaka till centret för att fylla luft. Dessutom hade Jocke avtalat med piratgänget att det skulle bli nattdyk på Hilma. Lite stressade for vi runt - letade och letade...men inga pirater. Ajaja de har väl åkt i förväg - vi var ju lite sena, tänkte vi så vi packade snabbt in nya flaskor och for iväg mot Hilma. Väl framme visade det sig att där fanns inga pirater, nähä vad gör vi nu? (Det visade sig senare att de satt och åt pizza istället) Nattdyk på vrak är inget som jag gör titt som tätt så lite nervigt var det men vi snackade igenom det, det satt fina reflexer på bojarna som ju var ankrade i skeppets för och akter så ner skulle vi ju komma iaf. Tillslut bestämde vi att här ska dykas och kittade vi på.

Efter ytsimmet ut till vänstra bojen, den vid fören, låg vi på rygg en stund och njöt av den karibiska natten där en massa stjärnor spelade på himlen. På stranden stod också tre andra jeepar, i dessa hade ägarna(amerikaner) satt fast blinkade neonljus. Inte dumt alls faktiskt sådär som rättesnöre när man ska tillbaka till land efter dyket. (Att de sen hade likadana på sina väster har jag inte lika stor förståelse för.)

Sakta sjönk vi under ytan ner i det svarta vattnet...som guide hade vi bojlinan. Fören kommer inte förrän på 25 m så man ska ner en bra bit men strömmen var snäll nu. Ser att om man viftar lite extra på handen är det faktiskt lite mareld i vattnet. Visar Jocke med att hålla för lamporna och vifta ordentligt. Snart är vi nere på fören och börjar sakta ta oss akterut. Vraket ter sig helt annorlund i spelet av vara dyklampor - väldig lutar hon sig över oss och det känns som hon kommer att tippa över och stänga in oss i sitt lastrum vilken sekund som helst.

Akterut ser vi snart fladdrande ljuskäglor och blinkande röda gröna och blå ljus - amerikanerna avancerar så sakteliga mot oss. Tack vare deras fladdrande ljukäglor får vi syn på tre gigantiska stingrockor på botten där masttopparna möter sanden - Jocke hoppar nästan ur dräkten av lycka och jag tittar förundrad på de fantastiska djuren. Vi kommer nu upp mot aktern och och jag fotar lite, bla den maffiga propellern. Det var väl ungefär här som Jocke kommer på att han vill visa amerikanerna att det finns mareld - de lyser ju som facklor själva så han simmar fram till första bästa kille grabbar tag i lampan och håller för den. Stackarn rycker till och stirrar oförstående på den okände dykarn som försöker stjäla hans lampa - tillslut lyckas han slita sig fri och simmar fort fort därifrån.

Vi avslutar dyket uppe på fartygsidan där vi i dyklampornas slagskuggor faktiskt lyckas hitta fartygsnamnet på bordläggningen(William Express) och en ensam stackars liten sjöborre. Vi drar oss mot första revet mot land och så sakteliga upp till ytan. Vi tittar mycket nöjda på varandra och paddlar babblande in till land. Väl på land tänkte vi att det kanske skulle behövas en förklaring till amerikan med dyklampan - men förnekar de att det skulle vara någon av dem. Vi rycker på axlarna och puttrar hem mot centret - mycket nöjda med kvällens aktivitet.

Som vanligt är det dyk som börjar lite nervöst och där man inte riktigt vet hur allt är som sen blir mest minnesvärt. Tack Jocke för ett bra dyk.