Dyk nr: 334, "Polly", Lerviks brygga

Så var det tyvärr dags att vakna till med lite kallvattensdykning igen.

Lovade mig själv (onykter givetvis) på planet hem från Malta att aldrig mer dyka kallt i dålig sikt.
Malta sätter minimistandard för anständig dykning.
24 grader i vattnet, aldrig under 25 meters sikt och välgörande fritt från fisk som kan störa en vrakupplevelse.
Visserligen ett stråk med 19 grader vid 65 meter men ingen plats är ju perfekt.

Tulle behöver ju en massa tid på sin nya leksak och jag är en lojal parkamrat. Löjligt lojal om jag får säga det själv.

Efter att ha blivit upphämtad så stod vi och slet i dörren på det "otäcka" stället i Vasastaden 4 minuter före öppningstid.
Jösses va diciplinerade herrar butiksknoddar blivit.. Prick klockan 12 rasslar det i dörren.
Enligt obekräftade rykten i Stockholmskollektivet har man senarelagt öppettiden för att stoppa anstormningen från alla skolkare som nödvändigtvis skall dricka morgonkaffe och sladdra i butiken.
Fast det har blivit ändring på det. Nu är det välgörande tomt.
Faktiskt så tomt att knoddarna tittar lite yrvaket och förvånat på oss... - "Öhh gas, nu?! Går inte! Kom tillbaks i eftermiddag...
Nåja, de vaknade till och skall ursäktas för att fortfarande vandra i komans land efter kompressorhaveriet i helgen.
Fyllrummet fullständig kryllade av flaskor som skulle fyllas.
Lite lunch och sedan var vi på väg mot Norrland med nyfyllda flaskor.

Dykplatsen hade omsorgsfullt valts ut av Tulle. Han hade grävt fram ett gammalt exemplar av DYK i högen som han har till höger om porslinstolen.
Han bad mig bläddra fram vägbeskrivningen.
Plockade genast fram mina torrhandskar. Man tar ju inte i en tidning utan bakteriebarriär som arkiveras på ett ställe där man normalt spolar ner papper.

Under färden berättar han stolt att han minsann nu skall göra sig av med sin trotjänare. En dykmobil som omsorgsfullt fyllts med ståltråd och silvertejp.
Vid tidigare tillfällen har han skrutit om att modellen är analog. Inget elektroniskt skit. En (1) kabel till allt elektriskt.
Faktum är att han är den enda dykaren jag känner som hoppar i vattnet med bilnycklarna i en pistolhake i fickan.
Nu skulle han skaffa sig en Fransk dykmobil.
En kombi med en kloss till centrallåset. Stolt förtäljer han att hela nyckeln är utformad som en knapp.... Bara att stoppa i understället och hoppa i.
När han squizar dräkten kan mindre samvetsgranna personer antingen länsa bilen eller helt sonika skaffa sig en dykmobil.
Fast jag har iof hört att Franska bilar är som lepra för det klientelet.

Vi närmar oss efter lite trassel vid Vanadisplan, Norrlandsporten (Bergshamra). Tuffar glatt ut på landsbygden under ett fnissigt samtal om ditten och datten. Mest dykare faktiskt.
Dagens ämne var dykplanering och kurser.

På vägen upplyser Tulle mig om att det är dags att tanka bilen. Varpå en intensiv debatt börjar huruvida man skall lita på trippmätare, tankmätare eller färddator.
I mitt fall är det ju givet, färddatorn.
Fast Tulle är ju lite analog och ansåg att trippmätaren var det enda säkra. Kan tro det, bensinmätaren stod "rock bottom".
Började fundera på om Volvo missat att grena elkabel till den mätaren.
Hävdade att jag kunde lita på min färddator så pass att jag kunde gissa på litern eller mindre hur mycket som skulle gå i när jag tankade.

Pfft, sa Tulle, trippmätaren står på 51,2 mil och runt 56 mil börjar det bli tajt.
Tog inte den debatten men började småle för mig själv när jag tänkte på att han skulle börja köra franskt.... :-)

När vi kommer till Åkersberga börjar letandet efter DYK. Behövde ju vägbeskrivningen.
Av någon anledning hade den förorenat min dyckback men Tulle häver sig bakåt och greppar den med bara händer, slänger den i mitt knä.
Konstaterar med vämjelse att jag måste tvätta jeansen när jag kommer hem.
I samma ögonblick kan jag höra honom mumla att det inte finns ett dykcenter i Åkersberga.
Minns med välbehag då jag misslyckades placera en order där strax innan spikarna slogs i dörren.

Vägbeskrivningarna i DYK behöver korrekturläsas! Vi irrade en stund innan vi med tvekan låtsades att vi var på rätt väg.
Tror faktiskt att det bara var tur att vi kom fram. Väl där går Tulle i spinn och börjar planera för en massa vinterdyk.
Han blir så innerligt imponerad av den lilla stugan vid bryggan utan dörr som står där. Perfekt med bänkar och allt.

Själv är jag inte så imponerad.
En frisk vind drar in genom dörrhålet och gliporna i golvet är nästan stora nog att bryta klackarn på ett par "Eccoskor". Kallt som satan.

När jag huttrande nästan är klar med ombytet börjar han tjata om dykplan. Skallrar ur mig, - "Ner, blunda sedan upp".
Efter 2 sekunders betänketid, nickar han och berömmer mig för att den är enkel och lätt att komma ihåg.

Det var faktiskt riktigt bekvämt att komma i. En stege fanns också när vi skulle upp.
Inte behövde vi oroa oss för Waxholmsbåter heller. Tulle hade kollat och den första skulle komma först efter mörkrets inbrott.

Vi börjar irra bland bilskrotet som i DYK beskrivits som inget för "hardcore" vrakdykare. Fast en lina till vraket skulle finnas vid en av dem. Den hittade vi vid Jeepen. Som Tulle faktiskt kallade en Folka när vi kom upp. Inte undra på att han nu skall köra Franskt! Han kan ju fan inte nått om bilar men vrak är han överjävlig på.
Han skall dock ha cred för att han så småningom ändrade sig när han kom på att det satt en 4-cylindrig motor fram.

Nåväl vi följde linan och på vägen hittade jag en borste som jag genast la beslag på. Segelbåtar skall det ju putsas på.
Efter ett tag grenar sig linan och det blev lite förvirrat vilken vi skulle ta. Kompromisser skall inte underskattas. Vi la oss emellan.
Tur att sikten va bra. Vi kunde hålla koll på båda. Fast det spelade egentligen inte nån roll, de gick ihop igen strax före "Polly" Ja hon heter så!
Eller kanske inte men jag blev upplyst om att det visst var Tilja som namngivit henne, så "Polly" fick det bli. (kollat med Tilja att det stämmer, tänk va Tulle vet om vrak, mycket imponerande..)

När vi kommer fram börjar jag genast skrubba fören. Däcket har varit blått kan jag upplysa om. Slutade dock ganska raskt då sikten blev bedrövlig.
Blev dock imponerad av storleken. Mycket större än motsvarande segelbalja i Dyvik och Alvik. Ungefär 20%.
Började ivrigt penetrera fast skippade lina. Man är ju "hardcore"!
Tulle höll inte med. Han kunde hela tiden se min rumpa på utsidan av vraket.

Hittade en kvast och fortsatte min rengöringsiver. Siltmolnet desorienterade Tulle så till den milda grad att han trodde han tappat vraket så jag var tvungen att sluta.
Går runt och efter botten på badbords sida hittar vi en dunk med lina. Tulle ville få det till att hon varit bojad.
Själv var jag övertygad om att det var dunken med hembränt som släpats efter båten för att kylas.

Ett lösfynd ägnade vi extra uppmärksamhet åt. Föregångaren till Petflaskorna.
För de som kommer ihåg så kunde man en gång i tiden köpa TT i plastflaskor med ringkorkar som det gick att göra draperier av. Skoj....

Efter en stund tänkte jag hedra Johan Frisk som nästan lyriskt beskrivit känslan att bara hänga i relingen och släppa på....
Hade ju 8 månaders frustration innan jag kom överens med pissventilen.
Den senaste tiden och speciellt på Malta använde jag den på alla dyk. Sista dyket imponerande 2ggr.
Lade därför ifrån mig HID:en på däck och hängde en stund. Blev lite tveksam om jag öppnat ventilen och rattade lite grann.
Det tog ju lite tid så Tulle blev väldigt konfunderad..... Kul....

Tittade efter en stund på datorn och häpnade över hur lång tid vi spenderat på nått så värdelöst och signalerade hemgång.
I maklig takt plockade vi lite bland bråten på botten och dammade av en gammal TELE 90100 skylt.

Fast innan det hittade vi faktiskt det lokala dykcentret. Ett hyllställ med centrets dekal och en sponsorsdekal från dykarna.nu.
Vi skrek i reggarna.. Här är dom ju!!!! Fast det hördes nog sämre från mig. Tulles "loop" ger ju bättre resonans.
Andaktsfullt gjorde vi korstecknet och hedrade platsens "gravfrid". Om någon kommer förbi kan ni väl vattna blommorna vi omsorgsfullt planterade på platsen...
Glöm för all del inte att stänga pissventilen när ni passerar.

Började nu känna mig lite kall så jag hade fått nog. En liten närmare titt på Jeepen innan vi började ta oss tillbaka.

Därefter lajade vi tillbaka mot utgångspunkten. Så precist att vi höll på att ta oss upp under Lerviksbryggan.
Under ombytet fryser jag som en hund. Stormvindar piskar in genom öppningen i kuren.
Tulle är varm och braggar lite om att han andats varm luft hela tiden....

På vägen tillbaka påminner jag om att det kanske är dags att tanka, analogt eller inte.
Det och ett obligatoriskt stopp på Donken får bli avslut. Kaffe och en varm paj kändes helt rätt.....

Konstaterade att Lerviks Brygga är avbockat och resten av tiden hem fick jag höra allt utom positionerna på minst 5 ofunna ångare i Sthlms södra skärgård och hur de skulle hittas.
Tror f..n att det är sant faktiskt....
Hoppas bara att man får va me....

Tänk att ett skitdyk kan bli så kul i Tulles sällskap.... Tack!