Dyk nr: 35, Släggö, Lysekil

Dök med Oxygène Dive Society. +/- 0 i luften, snålblåst och halvfrusna iskristaller... Väldigt skönt att komma i dräkt och huva!
Vattentemp 8 grader (medeldjup 9,4 m).
Inget språngskikt.
Förvånansvärt grumligt i vattnet, även med tanke på att vi var sista dykparet.

Fick lägga till 2 kg bly med det tjockare vinterunderstället.

Dyket:
Vi hade kommit överens om ett ungefärligt dykdjup på 12 m och ett absolut maxdjup på 15 m (min parkamrat var helt nybakad OW-dykare, detta var första dyket efter kursen och det hade gått några månader...).

Full fart nedåt:
Vi satte igång, och parkamraten pep iväg neråt väldigt snabbt.
När vi var nere på 12 m utan tecken på att sakta in började jag signalera att vi skulle hålla oss på det djupet och fick ett tveksamt OK tillbaka.
Ganska snart bar det neråt igen, och på 15 m signalerade jag att vi skulle gå upp en liten bit. Jag fick en oförstående blick och ett "OK då", och vi gick upp några meter.

Nästan med en gång började parkamraten sticka nedåt igen, och nu när jag signalerade att jag ville gå upp till ytan (jag började ju undra vad sjutton det handlade om) fick jag bara en axelryckning till svar! Parkamraten fortsatte nedåt, utan en tillstymmelse till att fylla luft i dräkten för att ens bromsa nedstigningshastigheten.

Till ytan:
När vi passerade 16 m med god fart neråt fick jag tag i buddyns västinflator och började fylla, samtidigt som jag simmade uppåt allt jag orkade. På 21 m stannade nedstigningen och vi började gå uppåt. Då hade det bara gått 6 minuter sedan vi lämnade ytan.
Parkamraten lyckades inte tömma sin väst tillräckligt, utan fick en för snabb uppstigning som jag inte lyckades hindra. Det hade kunnat få allvarliga konsekvenser, men som tur var gick det bra - det blev varken lungbristning eller tryckfallssjuka trots den för snabba uppstigningen.

Orsaken:
Väl på ytan igen möttes jag av en förvånad och rätt sur fråga om varför jag ville gå upp när vi ju "bara varit på 6 m"??
Parkamraten trodde mig först inte när jag sade att vi varit nere på 21 m och vänt, men när jag visade på dykdatorn kom förklaringen:
"Ojdå, jag blandade ihop dyktid och djup!"

Mina slutsatser:
Parkamraten var ny för mig, och använde hyrd utrustning. Eftersom det var samma utrustning (inklusive dator) som använts under OW-kursen, så antog jag att min buddy var bekant med hur grejerna fungerade.
Nu vet jag att jag alltid ska kolla att oerfarna dykare kommer ihåg hur utrustningen fungerar innan jag dyker med dem.

Vidare insåg jag hur viktigt det är att vara överens om vad olika tecken betyder innan man påbörjar dyket. För mig är det fullständigt självklart att man respekterar att parkamraten inte vill gå djupare, och framförallt att man aldrig nonchalerar ett "upp"-tecken från sin parkamrat. Det talade jag också om för min buddy när vi pratade igenom vad som hänt, men det var ju så dags...

Till sist kan jag tillägga att min parkamrat inte överhuvudtaget upplevde detta som ett obehagligt dyk, inte ens efteråt.
Jag, däremot, han bli fruktansvärt stressad och obehaglig till mods av att uppleva att jag inte kunde kommunicera med min parkamrat, som i mina ögon betedde sig på ett fullständigt oförklarligt sätt.