Attityden till Tech-dykning och DIR
Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Att förhålla sig till ytterligheter är svårt, det blir lätt att man blir löjlig.
Med stum förundran har jag under ett halvårs tid noterat den i mitt tycke skäligen omogna hållning många dykare har till den lilla grupp dykare som med sin dykteknik hela tiden pressar max- och mingränser ytterligare ett snäpp. Jag syftar givetvis på de som brukar kallas tekniska dykare när jag nämner de som tänjer gränser och jag syftar på dum-kommentarer kring DIR, GUE, Jarrod Jablonski och George Irvine när jag nämner omogen hållning.
Riktigt uppenbart blev det för mig när jag ”skrev av mig” min frustration över George Irvines vulgära och på tid och längd ohållbara sätt att argumentera. Ett inlägg som fick häpnadsväckande många att engagera sig. Det var då jag insåg det, men både före och efter det inlägget har det haglat dräpande kommentarer kring begreppet DIR och tech-dykning så fort orden nämns. Varför är det så?
De som ägnar sig åt teknisk dykning är få jämförelsevis med de som ägnar sig åt ”vanlig” rekreationsdykning. Resultat och rön som kommer fram i tech-kretsar kan användas även av andra dykare och så sker också.
Dyksport är en ung sport och tek-dyk är ännu yngre. Inte förrän i mitten på 1990-talet blev djupa dyk med flergasmixer något som introducerades bland rekreationsdykare. Först då uppstod begreppet ”teknisk dykning”. Bristen på acceptans för teknisk dykning under denna initiala period skapade frustation och desinformation. Både dykledare och dykare i gemen kunde stödja felaktiga och farliga uppfattningar om helium och säkerhetsaspekter kring djupa dyk. Dessutom florerade generella missuppfattningar kring vad som var korrekta dekompressionsprofiler och väldigt lite information fanns som vägledning. Tillgängliga tabeller kom via de mest underliga vägar och källor och innehöll vanligtvis extrema säkerhetsmarginaler som vaccin mot bristande kunskap. Det var ungefär då som George Irvine och Jarrod Jablonski började systematisera dekompressionsteknik via praktiskt utövande. De var helt enkelt sina egna försökskaniner. I korthet resonerade de så här: Långa, alltför långa deko-stopp kan inte vara bra. Resultatet av deras insatser är t ex
1) Djupa stopp används för att korta av deko-tiden
2) Mittstoppen hyfsas också för att få ner dekotider
3) Maxa partialtrycket för att skapa bra utvädring på grundare stopp med syreberikad deko- gas.
För att komma djupare och djupare var de tvungna att få bort kvävet ur de långsammaste vävnaderna. Här fanns det återigen en massa mystiska fördomar om att t ex
a) Helium går inte att deka sig ur på ett säkert sätt
b) Helium skadar det centrala nervsystemet osv.
Det var då, i början på 1990-talet en vanlig uppfattning att man inte skulle dyka helium, och gjorde man det så skulle man så snabbt som möjligt byta från bottengas med helium till vanlig luft. Det här gjorde att det inte var ovanligt att en dykare använde helium på djupet, men bytte till luft redan på 70 m, eftersom helium var farligt på något sätt. George Irvine och Jarrod Jablonski har med systematiskt arbete kunnat konstatera att helium är busbra på djupet eftersom kväveberusningen kan tas bort, men att heliumet bör användas långt upp bland dekostoppen som ersättare till kväve för att möjliggöra kortare dekostopp och säkrare dykning.
Parallellt med detta har dykningen i Wakulla utvecklats så att man inte tolererar vilken utrustningskonfiguration som helst av säkerhetsskäl. Man resonerar som så att dykaren och dennes parkamrat måste kunna lita på varandra och varandras utrustning. Genom att standardisera utrustningen kan man lägga ett golv för säkerheten. Utrustningen blir inte mindre säker än vad som ingår i standarden. Dessutom underlättare det att alla vet varandras utrustningskonfiguration. Valet av utrustning har skett den ”hårda” vägen. Det började med alltför många dykolyckor och att man var tvungen att ”ta tag i det”. Efterhand har bitter erfarenhet uteslutit viss utrustning och kritisk granskning har uteslutit annan. Så småningom har det vuxit fram något som idag ingår som en del i DIR-konceptet.
Vanlig rekreationsdykning har efter hand anammat delar av denna snabba utveckling. För fem år sedan var syreberikad luft något som katten hade släpat in. Idag är nitroxutbildning något som varje dykskola har på agendan. Om fem ytterligare år kommer man sannolikt inte längre dyka luft alls, logiskt eftersom luft inte passas för dykning.
Dubbelpaket var exotiskt och farligt för sisådär 10 år sedan. Man kunde lätt dyka ihjäl sig med ett dubbelpaket eftersom lufttillgången möjliggjorde för långa bottentider. Idag är det en etablerad sanning att dubbelpaket med två förstasteg är ett säkrare sätt att dyka.
Helium anses fortfarande som extremt, men jag tror inte någon betraktar helium som farligt längre. Om några år är väl den allmänna meningen att helium är säkert, eftersom man ersätter kvävet med helium. Om ytterligare 10 år anses det kanske som naturligt att efter AOW utbilda sig för heliumdykning. Osv
”Vanlig rekreationsdykning” har hela tiden tjänat på den pionjärinsats tech-dykningen står för. Så varför är man så negativ till teknisk dykning, GUE, WKPP, Jarrod Jablonski och George Irvine?
Jag säger inte att tech-dykare alltid gör eller har rätt. När vi har fel får vi som regel betala dyrt med vår hälsa som insats. Men i det vi har rätt så gagnar vi ”vanlig” rekreationsdykning. Så varför hånar ni konceptet DIR? Läs och lär av det istället. Det är publikt på nätet och ställs till förfogande kostnadsfritt i avsikt att gagna dyksporten och dykare.
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
