Namn: Lösen:

Dyk nr: 343, Sandvik


DYKARE :
PARKAMRAT :
Glen  
DATUM :
2008-08-14
MAXDJUP :
34,2 meter
DYKTID :
102 minuter
VATTENTEMP :
14 grader
SIKT :
15 meter
VISAD :
712 ggr

Vi fick besök av Ingrid och Antal, våra Nederländska vänner, på väg hem från lite blandad vrakdykning i Norge. De beslöt sig för att göra ett dyk vid Släggö under onsdagen. Massor av blåst hade gjort Släggö till en upprörd sörja med c:a 2 meter sikt. Lite skillnad från Norge kanske. Vi beslöt oss för att ta dem med till Sandvik i stället. Kanske fanns det chans till lite bättre sikt där ute vid väggen?

Lennart flaskpostade och undrade om det inte var dags att ta en grillkväll eller liknande och så var vi plötsligt fem glada dykare och tre glada krabbfiskande barn nere vid Sandvik kl 14:00 på torsdagen. Ingrid och Antal hade inte dykt i Sandvik tidigare så vi hade lite dyklatsgenomgång som gick ut på att ta oss till väggen bakom hopptornet, följa väggen ner, hitta skrevan och följa den till lämpligt djup. Vinka av de tre musketörerna och fortsätta i vår egen takt.

Det blåste rejält, kan man säga. Och åt fel håll om man vill ytsimma till hopptornet. Men vi skulle i alla fall försöka. Så farligt kunde det väl ändå inte vara? Jag rundade bryggan och försökte simma snabbare än vad vinden pressade åt andra hållet. Vågorna sköljde över huvudet. Benen började bli trötta. Inte mycket idé att försöka ens. Jag drog mig lite inåt viken där vattnet var lugnare och inväntade de andra och pustade ut.

Vi gick ner till botten och jag njöt av lugnet härnere. Pillade lite med kameran och inväntade ok från samtliga. I väg över mjukbottnen. Inte jättebra sikt inne i viken, men inte så dålig heller. Massor av partiklar bara. Glen och jag drar i väg för att komma fram till berget. Språngskiktet ligger på runt 20 meter och härunder börjar det klarna ordentligt. Det är inte särskilt mörkt heller. Snart börjar det dyka upp lite klippor och vi känner igen stenen med den sjunkna bojen. Här i närheten brukar det finnas Röda Sjögurkor och under den utskjutande klippan brukar en Trollkrabba bo när vattnet är kallare. I dag är det tämligen livlöst.

Vi drar ut en bit på mjukbotten och får syn på några ståtliga Piprensare och Sjöpennor som ju trivs på samma plats. Jag tar en bild. Mörkt. Aha. Jag har inte satt på blixten.. Sätter på blixten och skäller på mig själv. Så får jag syn på en fantastiskt fin Större Cylinderros. Den är en bit ovanför mig så det kommer inte att följa med silt som rullar nerför slänten om jag stannar. Perfekt. Jag smyger fram till Cylinderrosen. Har den perfekt, snett underifrån, och tar en bild. Svart. Men vad är det nu då? Aha. Man måste sätta på internblixten också när man använder slavblixten.. Jag ligger nära Cylinderrosen nu och trots mina försiktiga rörelser lyckas jag täcka Cylinderrosen med ett stort siltmoln innan blixten äntligen bränner av. Jag morrar för mig själv och simmar vidare. Glens lampa lyser en bit bort. Vi undersöker några kräfthål genom att lysa ner i dom. Men bara klorna sticker fram och visar att herr/fru Kräfta har siesta för tillfället.

Nu närmar vi oss mer vägg och börjar följa den. Sikten är ypperligt bra nu. Och väggen är fantastisk. Den känns lika överväldigande varje gång, när de stora överhängen börjar. Vi kikar uppåt och ser berget hänga över oss. Vi tittar nedåt och ser väggen breda ut sig under oss i ett stort, svart gap. Det är mäktigt. Jag känner mig lycklig som kan uppleva det här. Kan inte låta bli att fota några av de vackra Gullmarsanemonerna som hänger i stora klasar överallt. Jag vet inte hur många bilder jag har på dessa, men de är lika bländande vackra och graciösa varje gång.

Jag försöker också smyga mig på några riktigt fina sabellor, men de är på hugget idag och drar in sig i röret innan jag ens hunnit smyga mig i läge. Glen och jag ligger utanför väggen och njuter av den fina sikten. Vi börjar dra oss en aning uppåt och hittar en skreva, full av fisk. Den öppnar sig som en grotta innanför och fiskarna simmar fritt omkring därinne. Torskar, Rödnäbbor, Blågyltor och Bergsgyltor. Det är svårt att fånga dom på bild när vi ligger på kanten och sträcker in kamerorna så lång vi kan. Kanske har någon hamnat mitt framför linsen, det återstår att se.

Vi följer skrevan som fortsätter nedåt, bortåt. Vi tar oss massor av tid vid den fina skrevan innan vi börjar ta oss uppåt i etapper, fortfarande i riktning från uppstigningsplatsen. Först är vi når 10 meter beslutar vi oss för att vända. Decot börjar räkna ner och vi tar det lugnt och fint på vägen tillbaka. De fina Bergsgyltorna kretsar runt sina stenar och gör en avstickare när vi närmar oss. Men en liten Bergsgylta är mer nyfiken av sig och hälsar på mig flera gånger när jag undersöker håligheterna under och mellan stenarna. Jag bryr mig inte om att förstöra den fina upplevelsen med att plocka fram kameran och försöka få en bild. Batteriet har tröttnat och vilar sig nu så att jag kanske kan knäppa en bild eller två om jag ser något exeptionellt senare.

Vi glider i medströmmen på 5 meters djup tills vi når hopptornet. Här skjuter jag säck och drar den motsträviga korven med mig mot vågorna i ytan. Decot går fort i dag. Jag hinner inte ens tröttna och när vi är framme vid bryggan är vi redan inne på säkerhetsstoppet. Glen hjälper mig att dra ner korven så att den inte fastnar i någon av båtarna och jag rullar in linan och korven och lägger dessa på plats.

När vi kommer upp möts vi av ett par med barnvagn som nyfiket tittar på hur djävulshuvorna kommer upp från den mörka avgrunden. Hoppas vi inte skrämt något stackars barn… Våra egna barn är vana och konstaterar endast att vi kommit upp innan de fortsätter med sitt. Jag tar av mig blyet och fenorna och släpar mig upp till en perfekt sittsten. När utrustningen är avplockad och huvan åkt av känns allting underbart. Solen skiner och ingenting kan stoppa den inre glädje som bubblar inom mig efter dyket. Det känns fantastiskt och om jag blundar kan jag fortfarande känna känslan av att sväva utanför den vackra väggen med Anemonerna vajande i den svaga strömmen.

Vi plockar ihop relativt snabbt. Sedan åker vi hem och kopplar av släpet innan vi alla tar en tur till ”Rotan” för att inhandla varor till aftonens barbeque. Sköljning av utrustning står först på programmet när vi kommer hem, sedan trängs vi i köket och gör marinad, sallad, grillspett och chokladmousse till kvällens dessert, de grillade nektarinerna. Måltiden avnjuts under kvällens timmar och kan knappast smaka bättre än efter ett dyk i glada vänners sällskap.

Parkamraters loggar:
Glen Paulsen - Sandvik