Dyk nr: 839, Glittergruvan

Überstormführer Magnus har så samlat sina massor kring ett litet idylliskt projekt involverande gruvor en masse. I dagarna tvenne skulle det hittas och utforskas en massa gamla gruvor i hans hemtrakter. Få var kallade, alla kom.

Trots att jag bönat och bett så hade jag inte fått med mig någon från mina trakter på helgens resa norrut. Odd hade säkerligen ställt upp men han hade barnen. Mats skulle dyka på egen hand i Gullmarn och var väl sådär sugen på att agera sällskap utan att kunna dyka i de hål som vi planerade att hitta. Så det var en ensam resa till helgens gemensamma härbärge som Magnus ordnat.

När jag var cirka 1 h bort enligt GPS:en ringde jag Magnus och upptäckte då att han låg två bilar framför mig, tala om flax. Så vi åkte i en liten minikaravan de sista milen fram till en parkeringsplats där han lämnade mig att hämta in de andra medan han smörade för markägaren en sista gång och fick en till bunt med fräcka gruvkartor.

Vi språkades samman ett tag och jag lärde känna en Jonas och en Linda som visade sig vara precis så trevliga prickar som Magnus lovat när han meddelade att de skulle delta. När artigheterna började ta slut så bestämde vi oss för att göra ett första dyk redan ikväll med förhoppningen om att hitta det grunda hålet så vidare utforskning i morgon skulle flyta smidigare.

Linda och Jonas valde att avvakta så det var Magnus, Johan och jag som förväntasfullt bröt ytan och gav oss iväg bortåt på drygt 23 meters djup då kartan antydde att orten skulle vara där. De som var med och läser detta kan nu notera att jag inte lägger ut texten om att vissa i gruppen glömt platta, vinge samt reggar i villervallan som packningen tidigare på dagen hade genomförts. Jag är ju en finkänslig kille så jag vet att Magnus uppskattar det. ;-) Det var tur att Jonas var så givmild med att låna ut saker.

Sikten var i alla fall riktigt bra och på 23 meters djup gjorde jag fast min för ändamålet knutna utforskarlina i den stege som finns här. Vi satte sedan av i full fart bortöver ivrigt letande åt alla håll och kanter för att inte missa hålet. På nästan exakt 23 meters djup blev ör övrigt sikten riktigt dålig, det var något sorts mjölkigt lager här som säkerligen beror på något organiskt som var mer eller mindre ogenomträngligt.

Vi gnetade på och jag såg egentligen inget spännande alls innan Magnus lampa började röra sig frenetiskt. Och där var den, orten som visade sig ligga på 21 meter. Ett stycke helt odykt stentunnel skapat innan 1800-talet slog över till 1900-tal. Det var faktiskt en rätt fräck känsla.

I ett försök att se cool och världsvan lade jag fast linan i en utskjutande stock, gjorde en extra fästpunkt, utbytte ok-tecken och simmade sedan in. Men inombords skrek jag, detta var onekligen utomordentligt spännande. Utöver dessa känslor hade jag givetvis prestationsångest och var livrädd att lägga linan på ett klåparaktigt vis och därmed öppna mig för angrepp på såväl min person samt dykegenskaper från de andra.

Orten var ganska smal och egentligen aldrig bredare än 2 m någonstans förutom ett ställe nära ingången upplevde jag den som. På sina smalaste ställen kunde jag lätt ta i båda väggarna samtidigt.

Vi simmade på och jag lyste runt dels efter sidoorter, dels efter ställen att fästa linan på. Vi passerade några grenar, en bjälke till och sedan kom det en enorm bjälke mitt i rummet. Denna bjälke fångade min uppmärksamhet så till den milda grad att jag missade sidoorten som fanns till vänster alldeles innan denna bjässe. Jag vände mig om för att kolla läget med Magnus och mötts då av en tydlig markering att simma vidare. Med denna bild på näthinnan satsade jag allt på ett kort och knôdde mig förbi ovanför bjälken. Det var trångt men det gick. Bakom den svängde orten åt vänster och det fanns två stora lådor som nu var tomma.

Jag såg nu att gasen närmat sig de två tredjedelar som jag behövde för återtåget så jag gjorde fast linrullen och signalerade återsim på stubben. Nu verkade det passa Magnus för han gjorde inget tecken om att agera annorlunda.

Innan vi gick tillbaka så bombade vi ned en sväng för att se om och när mjölkskikitet skulle släppta. Det gjorde det på cirka 32 meters djup. Återsimmet gick bra och det var med breda leenden som vi bröt ytan en andra gång och kunde börja försöka få ihop våra olika intryck och samtidigt läska Linda och Jonas om vad de skulle få uppleva imorgon. Vår gruvhelg har helt klart fått en flygande start!