Dyk nr: 8, örvikens gamla kaj, västerbotten

Överlevde även denna gång med 3 mm surfvåtdräkt med avtagbara armar, inte semidry.. :-) Väldigt dyigt..Dykarna där lär snart bli bra på avvägning av överlevnadsinstinkt :-) 6 kg, lite mycket...

Fick en "strålande ide'" att, som jag var lärd, på en plats med stenbotten och ej dy, gå ned på botten på knä och fixa avvägningen. Låt oss säga att dunka ned som en sten i 0,5 sugande dy inte är det smartaste man kan få för sig... Plötslig befann jag mig i ett svart moln och kunde inte någonting och definitivt inte min buddy.. Andningen ökade lite där då :-) Tänker att jag är still så sjunker det när som helst.. Icke då!

Nu börjar livet vara lite otäckt och jag beslutar mig för att sätta upp handen framför ansiktet för att visa mig själv att sikten bara är dålig men att inte allt försvunnit. Sätter handen ca 20 cm från masken men kan inte se ett spår av den.. flyttar handen närmare..fortfarande ingen hand synlig.. *Slurp* andning ökar och jag är ärligt sagt smått skitskraj!

Beslutar mig för att gå upp och söka Anders, fyller på lite luft och försöker gå upp.. Glöm det! Fenorna sitter helt ok i den sugande dyn.. Nu är paniken rätt nära, försöker rycka lite under mig men det gör silten bara värre.. Inser detta på något vis och långt bak i skallen ekar orden "Stopp! Andas! Tänk!"..

Beslutar mig för att blunda nu när jag bara blir stressad av att inte se med öppna ögon. Sitter blundande och försöker andas några sekunder och hjärnan börjar funka igen och jag hittar några uppmuntrande saker :

* Anders finns där uppe någonstans, antagligen närmre än jag tror, han har inte övergivit mig och hjälper om jag ej fixar det!
* Det är ingen panik om luften så grunt som jag är, den räcker, så luft har jag!
* Hallå! Den här bottentypen har ju badat i förr, den kan jag ju hur jag tar mig loss ur!

Fyller aningens luft igen och rätar ut kroppen och likar försiktigt loss fenorna när jag fått lyftkraft. Så fort jag kommit upp drygt 1 m ser jag Anders, som mycket riktigt legat och kikat ned på mig ovanför beredda att hjälpa om jag behövt det. Kikar på klockan och inser att min "evighet" bara tagit 1-2 minuter..:-)

Går upp på ytan och lugnar ned mig och snackar lite och fortsätter sedan dyket, om än lite skärrad och "jumpy". Såg rester av gammal träpir (lite otäck) och en säck med skrot. ok att gå i, knepig väg dit förresten. 16-18 grader.

Slutsats :
1/ Tänker man så fixar det sig!
2/ Jag ska öva på avvägning, öva mycket och bli bra!
3/ Aldrig igen dunka ned utan att känna bottnen igen!