Bland hajar, delfiner och spanska dansare

Om en dyksafari i Egyptens djupa söder

Som torrdräktsdykare i skandinaviska vatten längtar man inte sällan efter den värme, frihetskänsla och färgprakt som världens tropiska hav erbjuder. Tyvärr är plånboken inte alltid lika stor som drömmarna, men den här hösten blev det tillfälle att förverkliga den efterlängtade dykresan till Egypten och en minnesrik kryssning Deep South.

Efter flera års enträget och systematiskt lobbyarbete fick jag till slut min fru att bestämma sig för att ta ett dykcertifikat. Hon har alltid varit en stor älskare av vatten med bl a simning och konstsim på repertoaren, så steget till dykningen var väl egentligen ganska logiskt. Under en intensiv vecka i Thailand i januari fixade hon utan några svårigheter både OW och AOW-certifikat, och efter några avslutande nöjesdyk på några av Similan Islands bästa platser var hon lika frälst i undervattensvärlden som jag.

Förväntningarna infriades
Väl hemma igen var det dags att börja förbereda sig för omställningen från tropisk dykning till tempererade vatten på den svenska västkusten. Med gemensamma krafter lyckades vi skrapa ihop en utrustning till henne, med luftpaket, torrdräkt och allting annat som behövs för att kunna utöva sporten någorlunda bekvämt på våra breddgrader. Under sommarhalvåret tog vi varje tillfälle till att dyka tillsammans, samtidigt som vi pratade allt mer om en dykresa när höstmörkret tätnar. Eftersom vi båda dykt i Thailand tidigare ville vi prova något nytt och valet föll på Röda Havet och en live aboard med rutten Deep South.
Förväntningarna var minst sagt stora när vi efter flera veckors resfeber äntligen äntrade planet på Kastrup i slutet av oktober med destination Hurghada. Med facit i hand är det enkelt att konstatera att förväntningarna infriades med råge. Det var mycket bättre än förväntat. Vi fick uppleva en vecka med fantastisk dykning, sympatiska res- och dykkamrater, en manisk egyptisk kock och en ovanligt lång tysk dykguide. Här är berättelsen om resan till Egypten i oktober-november 2004.

Torsdagen den 28 oktober – På väg
Vaknade strax efter halv fem på morgonen efter en minst sagt orolig natt. Allting var packat och förberett, så det var bara en snabb dusch och en expressfrukost innan vi tog bilen till Kastrup. Trots alla farhågor om övervikt och dyra avgifter, gick incheckningen problemfritt och vi fick de efterlängtade boardingkorten till Egypten-planet.
Efter nära fem timmars flygning landade vi i Hurghada vid lunchtid och redan när vi klev av planet stod det helt klart att sommaren bara flyttat på sig… Varmt! Efter en dos sedvanlig arabisk byråkrati och ett viss mått köande, fick vi våra visum stämplade i passen och blev dessutom upplockade som planerat av en representant för resebyrån. Ganska snart blev vi också sammanförda med ett gäng andra svenskar som skulle åka med samma båt. Precis som vanligt var stämningen lite avvaktande i gruppen inledningsvis, men ganska snabbt började snacket komma igång. Det enda vi visste var att vi skulle åka buss till den väntande båten som enligt uppgift skulle ligga i en hamn ungefär 40 mil söder om Hurghada.
Vi packade in oss i den lilla bussen och träffade där det engelska paret Damien och Rebecka, som också skulle åka med M/V Amsterdam. Resans första stopp blev exotiska McDonalds inne i Hurghada – förmodligen chaufförens sätt att visa att han tänkte på de nyanlända svenskarnas känsliga magar. Det hade ju varit förargligt att åka på magsjuka redan innan man klivit på dykbåten. Det är bara att konstatera att egyptiska hamburgare smakar ungefär som svenska…
Sen åkte vi vidare. Och vi åkte och åkte och åkte. Timmarna bara flöt iväg och vi färdades på en nästan helt öde väg genom en lika öde öken. Knappt ett hus och ännu färre människor. Framåt kvällen – efter ca fyra timmars bussresa – passerade vi Marsa Alam och det som flera av oss trodde var slutdestinationen. Men icke! Chauffören Abdu bara sa ”No problem. Hamata. Hamata!” Vad det exakt betydde visste ingen av oss i det läget, men vi enades om att det förmodligen är en ort längre ner längs kusten. Klockan gick och både rastlösheten och träsmaken från de egyptiska galonsätena började kännas aningen besvärande. I det kompakta mörkret utanför bussfönstret var det svårt att se något överhuvudtaget, men så fort man såg ett ljussken i horisonten hoppades man att det skulle vara Hamata. Men vi hann passera ett antal såna ljussken innan Abdu äntligen svängde av landsvägen och in på en obetydlig stig som slingrade sig ner mot vattnet. Äntligen var vi framme och i den lilla naturhamnen låg ett par upplysta dykbåtar och välkomnade oss reströtta dykare.
Väl ombord – efter en strapatsrik färd i mörkret med en zodiak – välkomnades vi av besättningen och båtens ägare. Vårt tillfälliga hem för sex dygn framåt kändes hyfsat fräsch och vi valde att bosätta oss i en dubbelhytt på båtens styrbordssida. I hytten fanns två små kojer och en ännu mindre toalett som även fungerade som duschutrymme. Helt OK – vi skulle ju ändå spendera merparten av tiden i vattnet och på soldäck…
Gott om information var det ont om den första kvällen. Alla var ivriga och ville komma iväg så fort som möjligt, men efter ett snack med ägaren stod det klart att båten inte skulle avgå förrän fredag morgon. Först måste vår blivande dykguide anlända från hemmet i Safaga. Så det blev till att äta en enklare middag, dricka en kall pilsner på soldäck, småprata med övriga gäster och sen ta en tidig kväll i sängen.

Fredag den 29 oktober – Ut i det blå
Sov gott och vaknade till tonerna av dånande dieselmotorer och upphetsade konversationer på arabiska. Efter att ha gnuggat den värsta sömnen ur ögonen klev vi ur sängarna och gick upp på däck för att kolla läget. Fick tillfälle att studera den lilla hamnen i dagsljus och där fanns inte mycket mer än några skjul och sen sand så långt ögat kunde nå. Dykivern växte sig starkare för varje minut och efter det att vår dykguide Lutz äntrat båten var det äntligen dags att kasta loss.

Galawa Wahed (1)
Via Lutz fick vi mer information om de kommande dagarnas dykkryssning. Första dykmålet var ett rev kallat Galawa Wahed (1), där det ligger ett vrak från ett fartyg som lär vara svenskt och som sjönk någon gång i mitten av 1900-talet. Men innan vi skulle släppas loss på vraket skulle alla deltagare visa några enkla skills för Lutz – återhämta tappat andrasteg och tömma en vattenfylld mask. Vi kom i vattnet bland de allra första dykparen – ivriga som vanligt – och slogs direkt av den fantastiska sikten i vattnet. Från ytan såg vi minsta sten på botten ca 20 meter under oss. Drygt halvvägs ner på 10-15 meters djup låg Lutz och väntade på alla som skulle visa sina färdigheter Vi klarade självklart våra övningar utan några som helst problem och gled sen snabbt iväg i det kristallklara vattnet i riktning mot vraket. Vilken lyckokänsla! Själva vraket har mer eller mindre blivit en naturlig del av revet och det ligger på sidan längs hela revkanten – från ca 5 meters djup och hela vägen ner till botten på ca 18 meter. Runt det intakta stålskrovet var det gott om liv och vi fick direkt se flera av de vanligaste revfiskarna: parrotfish, angelfish, butterflyfish, clownfish, pipefish, puffer, trigger, sweet lips etc. Efter att ha studerat vraket gled vi sakta runt en sten- och korallpelare och fascinerades av alla färger, korallformationer och återigen den otroliga sikten. Efter en dryg timme gled vi sakta upp mot båten och avslutade med några minuters säkerhetsstopp på 5 meter.

Sataya Reef (Dolphin Reef)
Efter resans premiärdyk tuffade båten någon timmes resa till nästa rev: Sataya Reef eller Dolphin Reef som det tydligen också kallas. Några delfiner såg vi tyvärr inte till, men med fastlandet allt längre bort i fjärran tycktes vattnet bara bli blåare och ännu klarare. Fascinerande med dessa rev som ligger förrädiskt någon meter under vattenytan mitt ute i det stora blå. Det är lätt att förstå att reven skördat många offer genom historien och att vraken är många i regionen.
Det här dyket hade vi möjlighet att välja mellan att bli släppta från zodiaken och dyka tillbaka till båten, alternativ börja vi båten och sedan bli upplockade av gummibåten. Vi valde det förstnämnda och transporterades tillsammans med andra dykpar ur gänget till en drop-off vid den yttre revkanten. Vid briefen poängterade Lutz vikten av att mellan varven rikta blicken riktad ut i det blå eller ner i djupen – man vet aldrig vad som sveper förbi. Efter att ha rullat i och påbörjat nedstigningen, gled vi sakta ut över revkanten och svävade i det fria vattnet med några hundra meters vattenmassor under våra kroppar. Känslan av viktlöshet är obeskrivbar och för egen del är det en viktig del i sportens tjusning. Trots ivrig spaning lyckades vi inte se något storvilt den här gången, men här fanns istället stora stim av snappers, lionfish och andra typiska revfiskar. Efter att ha lämnat drop-offen och tagit ut kursen mot båten gled vi in i ett spännande pelarlandskap, med ett ganska stor antal revkolonner som stolt strävade från botten upp mot ytan. Det var en spännande upplevelse att kryssa mellan pelarna och studera både djur- och växtliv. Ulrika lyckades dessutom hitta en häftig swim-through som vi sakta gled igenom. På väg upp mot säkerhetsstoppet och båten fick vi syn på en hel familj napoleonfiskar som cirklade mellan dykbåtarna i jakt på något ätbart. Enligt uppgift matades de förr med ägg, men efter att många fiskar dött är det numera förbjudet att mata dem från båtarna. De här exemplaren var rejält stora och vi uppskattade den största till drygt 1,5 m i längd. Väl uppe i båten fick vi höra att göteborgsgänget med Linda, Marcus, Martin och Jeanette (från Stockholm) hade haft turen att se en vitfenad revhaj vid revkanten. Lite tungt besked att få – vi som spanade så intensivt…

Efter det ganska sena eftermiddagsdyket kunde vi konstatera att skymningen och mörkret kommer snabbt vid den här årstiden i Röda Havet. I väntan på middag och resan första nattdyk passade vi på att prata en del med övriga resenärer. Utöver göteborgarna var det Anna och Björn från Stockholm respektive Uppsala, Kalle från Motala, Suz, Lisbeth och Annika från Stockholm, Damien och Rebecka från England samt Mickael och Anja från Tyskland. Lätt att konstatera att det bland dykare verkar finnas få ”dussintyper” – alla verkade vara både genomtrevliga och intressanta människor. Lutz passade också på att påpeka att det under resans gång finns ett antal s k Must Dives och att ett nattdyk på Satay inte direkt räknas in i den kategorin. Men ivriga på att upptäcka vad Röda havets nattliv har att erbjuda bestämde vi oss snabbt för att hoppa i igen efter middagen. Kalle och Björn hängde också på. Vi bestämde oss för att simma in till revväggen och sen glida bort mot pelarna för att kolla in det nattliga livet där. Efter bara några minuter viftade Kalle ivrigt med sin lampa och vi övriga simmade snabbt till honom för att kolla in vad han hittat. I en av revets håligheter ser vi en helt enorm jättemuräna som blänger ilsket på oss för att vi stör både jakt- och nattron. Fantastiskt stor, jag lovar! Och bara någon meter vid sidan av hängde det ut en annan muräna, men den här var mer i juniorstorlek. Vi simmade vidare och fick snabbt sällskap av ett gäng ståtliga drakfiskar. När man trodde att de hade lämnat oss, seglade de sakta fram ur mörkret igen. Vi roade oss med att sätta våra ljusstrålar på småfisk och drakfiskarna var snabbt med på noterna. Sakta gled de i position, för att sen blixtsnabbt sluka den ena småfisken efter den andra. Vi blev så tagna av skådespelet att vi lyckades simma vilse – några pelare dök aldrig upp och efter ett tag beslutade vi oss för att återvända till båten. Vi försökte räkna båtar, men på några meters djup är det svårt att avgöra exakt från vilken båt ljuset kommer ifrån. Vi gick upp vid det som vi antog var M/V Amsterdam och konstaterade nöjda att vi hamnat rätt. Not! Väl i aktern insåg vi att det var fel båt och det vara bara att simma längs raden av dykbåtar längs revet tills vi så småningom kunde äntra rätt akter. Det kändes sen gott att avsluta en intensiv första dykdag med mer dyksnack och en kall pilsner, med en vacker halvmåne över Röda havet som kuliss. Sämre stunder i livet har man ju upplevt…

Lördag den 30 oktober – Hajkontakt med förhinder
Nu vet vi hur rökta fiskar känner sig. När besättningen började varmköra motorerna tidigt på morgonen, drog dieselavgaserna längs båten sidor och in genom våra hyttventiler. Trots att vi hade dem stängda… Trots allt en tidig väckning den här morgonen, så pinan blev inte allt för långvarig.

Echara Reef
Båten hade rört på sig ett par timmar när det var dags för vårt första morgondyk. Vi hade anlänt till Echara Reef och enligt Lutz var detta en dykplats som få dykbåtar besöker. De flesta väljer istället att lägga till och dyka vid den närbelägna ön Sirnacha Island. Revet skulle enligt uppgift bjuda på två stycken enastående vackra korallträdgårdar och en hemtam haj om man hade tur. Väl i vattnet kunde vi snabbt konstatera att det med korallerna var helt sant. Här väntade ett fyrverkeri av färger, former och fiskliv. Mitt solklart vackraste koralldyk hittills i karriären. Intrycket förstärktes naturligtvis av den enastående sikten och det starka ljuset som en klarblå himmel och en nyuppstigen sol erbjöd. Dyket innebar också premiär för den nya UV-kameran och jag plåtade mycket för att testa olika vinklar, avstånd och ljusförhållanden. Här fick jag också se mina första bluespotted stingrays, som låg skönt nerbäddade i den vita korallsanden. Det kändes som om man inte ville att dyket skulle ta slut, men efter en timme och tio minuter blev vår längtan efter en god frukost för stark.

Jaffa Habili Kabir
Efter frukosten tog båten sikte på ett nytt rev och vid morgonens brief hade vi fått veta att detta skulle bli ett lite djupare dyk med stor chans att se gråa revhajar. Alla var nog lika ivriga med att komma i vattnet och för första gången skulle även Lutz dyka. Ingen ville ju missa några godbitar, så hela gruppen hängde tätt på hans helvita fenor när vi började nedstigningen längs stenpelaren som sticker upp mot ytan från ca 800 meters djup. Jag hade naturligtvis kameran med mig för att kunna fånga eventuella hajkontakter på bild. När djupindikationen på min dator började närma sig 40 slog det mig plötsligt att UV-huset förmodligen inte skulle klara att hålla tätt särskilt många meter djupare. Signalerade till Ulrika och visade att jag ville plana ut på det aktuella djupet. På avstånd följde vi hur resten av gruppen låg minst ett tiotal meter under oss. Lutz tutade febrilt med sitt inflatorhorn och vi insåg nog båda två att man hade hittat de omtalade hajarna. Men eftersom aktiviteter pågick nedanför en av revets bergkanter, såg vi inget annat än dykare och en massa bubblor som sakta letade sig mot ytan. Sakta började vi gå upp mot grundare vatten och imponerades av den stora mängden hård- och mjukkoraller som vackert klädde pelarens väggar. Här fanns även gott om svartkoraller. Vi såg både muränor och lionfish i olika håligheter, och utmed hela väggen kryllade formligen av fiskar i olika former och färger. En mycket vacker och spännande dykplats – men som tyvärr inte bjöd på några hajar för vår del. Uppe i båten igen fick vi självklart veta att ett par hajar hade väntat på gruppen på dryga 50 meter. Bestämde mig genast för att lämna kameran i båten nästa gång det vankades rev med lite större dykdjup.

För kvällen och natten ankrade vi vid ett rev kallat Basalla och det är tydligen inte någon särskilt uppskattad eller välbesökt dykplats. Vi bestämde oss i alla fall för att göra ett kortare nattdyk, och väl i vattnet var det enkelt att förstå varför det inte görs så många dyk just här. Väldigt kargt och färglöst rev med få koraller och minimalt med fiskar. Lyckades i alla fall få syn på en s k frog fish i en klippskreva, som jag även fångade på bild. Väl i båten igen så berättade Lutz efter att ha studerat mina bilder att jag just fått uppleva något väldigt ovanligt. Tydligen hade han bara lyckats se två stycken ”grodfiskar” under sina sex år som guide i Röda havet! Kändes som en liten kompensation för hajmissen tidigare på dagen…

Söndag den 31 oktober – St John`s väntar
Under de tidiga morgontimmarna hade vår båt flyttat sig ytterligare en bit söderut och nu befann vi oss i de norra delarna av det omtalade och stora revområde som benämns St. John´s. Det tidigare morgondyket gjordes på en revpelare kallad St. John´s 1 alternativt Gota Soraya. Vid briefen fick vi veta att likheterna med gårdagens Jaffa Habili Kabir vår många, så med lite tur fanns det möjlighet att skåda hajar även här. Helt säkert skulle vi kunna se en sköldpadda som har pelaren som sitt hem och skafferi- Sköldpaddor älksar tydligen att knapra på både hårda och mjuka koraller. Med början på 25 meter och ner till ca 40-45 meter var pelaren klädd med imponerande stora solfjäderskoraller. De stack ut upp till 2 meter från väggen. Svårt att avgöra deras färg, men i rätt belysningen kunde vi se att de skiftade i röda toner. Väldigt vackra. Mycket riktigt så hittade vi även sköldpaddan, som käkade sin frukost med stor iver på ca 15 meters djup. Den verkade inte särskild störd av att ha en handfull nyfikna dykare omkring sig, utan mumsade oberört i sig korall efter korall medan vi försökte komma i position för att få några sjyssta bilder. Att UV-fotografering är en svår konst kan jag intyga efter att provat under en veckas tid…

Habili Kabir
Efter att vi ännu en morgon tagit del av Samirs frukostbuffé, med halvtorrt pitabröd, äggröra och ost i olika varianter och smaker, var det enligt Lutz dags för ännu ett s k Must Dive. Det ellipsformade revet – omgivet av riktigt djupt vatten – är ett permanent tillhåll för en rad olika hajsorter. Framför allt tycker gråa revhajar att detta är en trivsam plats att cirkulera kring. Vid briefen fick vi veta att det var troligast att stöta på haj kring 40 meter, så vi var inställda på ännu ett djupdyk. Den här gången ville vi inte missa hajarna. Vi kom snabbt i vattnet efter briefen och började nedstigningen enligt planerna. Vi hade sällskap av flera från resten av gruppen och redan omkring 25 meter svepte den första hajen förbi bara några meter ifrån oss. Tiotalet meter under oss kunde vi iaktta en hel grupp hajar som roade sig med att patrullera fram och tillbaka längs revkanten. Vi fortsatte nedåt och nådde maxdjupet på 40 meter efter några minuter. Här hade vi hela gruppen på 5-6 hajar alldeles framför oss. Jag närmast skrek rakt ut i reggen och gav Kalle ett dubbel-OK! När no-stop tiden på datorn började rinna iväg, började vi sakta återfärden mot ytan. Hajarna satt hårt etsade på näthinnan, så det var verkligen svårt att fokusera på allt det vackra som fanns längs revets väggar. Stora solfjäderskoraller i stolta rader i skön kombination med stora stim av både snappers och blåa fusilier. Mäktigt att sväva helt fritt i det blåa, ”bottenlösa” havet och studera de intensiva färgerna som revet har att erbjuda. På ca 15 meters djup noterar jag en rörelse i ögonvrån och får då syn på en av revhajarna som sveper om oss på utsidan på bara några meters håll. Efter att ha passerat hela gruppen viker den sen av skarpt åt höger och försvinner ut i det blå. När vi till slut bryter ytan är det två väldigt nöjda och glada dykare, som till slut förverkligat ett av målen med dykresan: Att få se riktiga hajar!

Cave reef, St John´s
Strax före tre på eftermiddagen anlände dykbåten till en plats kallad Cave Reef, som fått sitt namn av alla gångar och hålrum som är så karaktäristiska för flera av reven i det här området. Både öronen och kroppen började kännas lite slitna vid det här laget, men en helt ny och outforskad dykplats gjorde att man snabbt kvicknade till inför dagens tredje dyk. Detta var ett grunt dyk och gångarna gjorde att det blev mycket jo-jo dykning, så öronen fick verkligen jobba för att hänga med i tryckförändringarna. Plötsligt hade även min mask fått för sig att ta in mängder av Röda havets supersalta vatten, så jag hade lite svårt att koplla av och njuta av vackra revformationer och alla spännande swim-throughs. Det blev trots allt ett ganska långt dyk och vi avslutade med ett extra långt säkerhetsstopp och bröt åter ytan efter 70 minuters dykning.

Efter att ha plockat isär utrustningen och slappat någon timme, bestämde jag mig för att avstå kvällens dykning till förmån för en eller ett par pilsner och en god bok. Båten skulle stanna på samma rev under natten. Ulrika var däremot sugen och hon hittade utan problem en ny partner som var villig att haka på, Martin från Superdykar-gänget. Jag njöt av den dykfria kvällen och passade på att dricka lite öl och lira schack med Kalle. Han var mycket bättre än förväntat, men jag lyckades ändå vinna två partier av tre. När Ulrika och Martin återvände till båten var de riktigt nöjda dykare, som berättade att de haft förmånen att se riktigt stora Spanish Dancers (stora, knallröda nakensnäckor) som hade haft kvällsföreställning på revväggen. Kvällen avslutades på övre soldäck, där dagens upplevelser sammanfattades i kombination med en hel del annat dyksnack om både andras och egna tidigare erfarenheter. Lutz berättade också att morgondagens första dyk skulle göras på Abu Samara – under förutsättning att havet låg som en spegel och vinden mojnat. Den ganska hårda vinden under dagen hade framåt kvällen övergått i en svag bris, så det fanns hopp om lugnare väder.

Måndag den 1 november – Krukor från romartiden
Väckning redan hav sju den här morgonen. Noterade direkt att havet var stilla och det drog heller ingen vind genom hyttens två små ventiler. Redan innan vi kravlat oss upp på däck hade båten börjat stäva i riktning mot Abu Samara. På vägen dit fick vi veta att detta är ett rev med en avlång platå på cirka 30 meters djup, som präglas av en lång rad korallpelare av varienade höjd och storlek. De högsta pelarna börjar redan på 6-7 meters djup. För att kunna lägga till här vid en av de fasta förankringarna krävs som sagt lugnt väder och havet var den här dagens i det närmaste spegelblankt! Vilken tur.

Abu Samara
Innan vi hoppade i berättade Lutz att platsen emellanåt präglas av väldigt starka strömmar, så väl i vattnet gällde att snabbt konstatera i vilken riktning strömmen drog och därefter bestämma sig för vilken sida av pelarna man skulle ta skydd bakom. Vi kom i vattnet tillsammans med resten av gruppen och under nedstigningen märkte vi att den förväntade strömmen i princip lyste med sin frånvaro. Däremot skiftade vattentemperaturen både ofta och mycket, vilket var en ny upplevelse för oss. Plötsligt kände man av skikt med kallare vatten och efter dykning i 28-29 gradigt vatten under några dagar är nog kroppen extra känslig för temperaturskiftningar. Vi hade hoppats på att få storvilt även det här dyket, men hajarna var lika frånvarande som strömmarna. Ett fenomen som kanske hänger ihop… Däremot var det en mycket storslagen dykplats, även om sikten kunde ha varit bättre. Men det var en mäktig känsla att kryssa mellan de 10-20 meter höga pelarna i sällskap med bl a napoleonfisk, snappers, muränor m m. Här fanns naturligtvis också solfjäderskoraller, svartkorall och övriga korallsorter som är så typiska för reven här.

Sirnacha Island
Innan lunch skulle vi hinna med ytterligare ett dyk. Båten hade nu vänt och börjat återfärden mot hamnen i Hamata. Dagens andra dyk gjorde vid en öde ö som heter Sirnacha – helt kal och öde. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var ett par fyrtorn på båda sidor av ön. Lutz gjorde klart att detta inte tillhörde hans favoritplatser, men att det trots allt var ett hyfsat dyk. Strömmen avgjorde vilken sida av ön vi skulle dyka på och efter kontroll beslutades att vi skulle släppas från zodiacen på öns västra sida. Efter bara någon meter märkte vi att strömmen var med oss, så det var bara att glida med i maklig takt och njuta av utsikten. Från ytan och ner till 18-20 meter var en vägg, som tvärt övergick i en svagt sluttande sandbotten. Vi stannade ett par meter från botten. I väggens håligheter såg vi ett par stora muränor som stack ut sina skräckinjagande huvuden för att spana in eventuella förbipasserande byten. Vi tillhör garanterat inte den kategorin, så allt tal om deras farlighet är betydligt överdriven. Klart att man inte ska sticka in vare sig huvud eller händer i deras bohålor, men i övrigt går det att komma ganska nära utan någon vidare reaktion. Det vanligaste är att de flyr via någon av boets bakre utgångar. Här fanns också mängder av bluespotted stingray och de är inte heller särskilt blyga. Det går att komma väldigt nära innan de flyttar på sig. Såg även ett par titan trigger fish, goby fish och ännu fler napoleonfiskar… Trots att vi hade en hel del luft kvar återvände vi till ytan efter 69 minuters dykning – Ulrika hade börjar frysa lite grann och det kändes som om det inte fanns särskilt mycket kvar att titta på. Kalle och Anna gjorde ett rekordlångt dyk och hade turen att få se sköldpadda en bit längre bort från där vi avslutade vårt dyk. Men det är väl lite tjusningen med den här sporten – man vet aldrig vad som väntar bakom nästa sten eller klippa…

Efter två förhållandevis långa dyk smakade det fantastiskt bra med lunch. Som vanligt var det kyckling och pasta på menyn, men just vid det här tillfället hade det smakat med i princip vad som helst. Med mat i magen tog vi palts på soldäck och båten hade tagit sikte på Sataya Reef (Dolphin Reef) där vi dök redan på resans första dag. Den här gången skulle vi ankra en bit öster om där vi var tidigare. Plötsligt ropade någon i besättningen att vi hade sällskap av ett gäng delfiner. Jag tog kameran och skyndade mig ner i fören. Hängande likt ett levande kuttersmycke fick jag se en hel familj spinner dolphins som surfade i svallet från vår båt. Lyckades knäppa några schyssta bilder och fick även bra ögonkontakt med ”pappa” delfin som la sig på sidan för att spana in mig och min kamera.

Sataya Reef
Vi bestämde oss för att göra ett tidigt nattdyk den här kvällen, eftersom vi inte haft möjlighet till något eftermiddagsdyk under den tre timmar långa båtresan från Sirnacha. Så fort båten hade förtöjt gjorde vi oss klara för att hoppa i. Klockan var bara strax efter fem på eftermiddagen, men solen var redan på väg ner. Dagarna är korta här nere så här års och under vintermånaderna har de inte mycket mer dagsljus än vad vi har hemma i Sverige… Men de har så klart lite varmare – en inte helt oviktig skillnad.

Tyska Anja dök med oss den här kvällen, eftersom hennes Mickael inte var särskilt pigg på nattdyk. Vi hoppade i och simmade genom ett av flera hål i revväggen och gled sakta in i den lagun som utgör revets insida. Hela lagunen är förhållandevis grund och vårt maxdjup blev nio meter. Inne i ett av lagunens hört ligger resterna av ett fartyg som lär ha gått under här under senare delen av romarriket. Lasten bestod av amforor och en hel del av dessa ligger intakta i den mjuka sanden, väl skyddade från väder och vind. Vad de var fyllda med vet ingen, men olja eller vin är nog en begåvad gissning. Vi såg gott om sovande papegojfiskar, som en gång per natt sveper in sig i en kokong. Om man råkar väcka dem kan de tydligen inte göra om proceduren samma natt, utan då är sömnen förstört för den natten. Här fanns även muräna och en del lionfish, som patrullerade lagunen i skydd av mörkret. Mot slutet av dyket viftade Ulrika med sin lampa och när vi kom närmare såg vi en välväxt Spanish Dancer i ljusskenet. Jag försökte få den att ”dansa” genom att vifte med försiktigt med handen framför den, men allt som hände var att den fällde ut sina vingar och exponerade kroppen i full skala. Väldigt vackert!


Tisdag den 2 november – Drömmar om hammarhaj
På måndagskvällen hade Lutz frågat gruppen om vi ville ta chansen att se stim av hammarhaj eller istället göra ännu ett revdyk tillsammans med en lång rad dykare från andra hemvändande dykbåtar. En klar majoritet av gruppen förespråkade hammarhajsalternativet. Därför var det extra tidig väckning den här morgonen. Redan klockan sex bankade Lutz på våra hyttdörrar – redan halv sju skulle vi vara i vattnet för att öka chanserna att se de eftertraktade hajarna.

Abu Diab
Av någon anledning söker sig stora stim av hammarhajar till den här platsen. Chansen att se lär vara fifty-fifty och alla hade självklart förväntningar om att turen skulle vara på vår sida. Vid briefen hade Lutz förvarnat om att det kunde bli ett lite djupare dyk, eftersom hammarhajarna vanligtvis kryssade fram mellan 30-50 meters djup. Jag var ivrig och var inte tillräckligt uppmärksam på var Lutz tog vägen när vi hade börjat nedstigningen. Vid 20 meter såg jag ingen framför mig längre och kunde då konstatera att Lutz låg kvar ett antal meter ovanför mig. Men efter några minuter började även han glida nedåt. Tror att alla spande lika intensivt i hopp om få fiskarna med den karaktäristiska formen, men hur hårt man än tittade ut i det blå dök det aldrig upp några hajar. Vid 45 meter planade jag och Ulrika ut och började sen direkt att gå upp mot grundare djup igen. Förutom hammarhajarna har Abu Diab inte så mycket att erbjuda. Väggarna känns både kala och färglösa. Undantaget var avslutningen av dyket – på säkerhetsstoppet mellan 3-6 meters djup kunde vi simma i en liten men vacker korallträdgård. Solstrålarna glittrade och spelade i det färgsprakande undervattenslandskapet, där vi såg muräna, trumpetfiskar och mängder av mindre revfiskar. Väl uppe i båten igen gick jag ganska snabbt in i salongen och missade tyvärr den efterföljande dramatiken. Någon i besättningen hade sett en stor haj svepa förbi båten – Marcus lär då ha ryckt till sig första bästa mask och slängt sig i vattnet igen. Enligt honom var det en Ocean White Tip Shark som passade på att visa sig när alla dykare lämnat hans domäner…

Malahi Reef
Sista dagen skulle bjuda på fyra riktigt bra dyk. Så bara någon timme efter det att frukosten var avslutad var vi på plats på ett nytt rev. Den här gången ett s k labyrintrev kallat Malahi Reef. Eftersom vi gjorde flera dyk av den här typen är det svårt att i minnet skilja den ena dykplatsen från den andra. Ganska snart efter nedstigningen träffade vi på en större grupp från en annat båt, som gjorde sitt yttersta för att vi skulle flytta på oss. Att envisas med att dyka i stora grupper under de här förhållandena – trånga gångar och hålrum – är för mig obegripligt. Resten av vårt gäng hade också upplevt problemen och vi enades efteråt om att det måste varit en italiensk grupp, eftersom vi på avstånd kunde höra den välbekanta falsettmelodin från några båtar längre bort… Vi såg annars inget speciellt det här dyket, mer än en frisimmande muräna som kom glidandes längs botten när vi var på väg upp till vårt säkerhetsstopp alldeles under båten.

Vid det här laget hade vi börjat få rutin på livet ombord. Tiden mellan dyken spenderades antingen med att slappa på soldäck eller ladda batterierna med den mat som Samir svängde ihop i det lilla köksutrymmet. Mat- och smakmässigt går väl resan inte till historien, men man kan nog ändå säga att kvaliteten på måltiderna var acceptabel. Framför allt fanns det mycket att välja mellan oavsett om det gällde frukost, lunch eller middag.


Shaab Claudia
Dagens tredje dyk skulle göras vid det berömda Shaab Claudia, som är känt för både sina vackra korallträdgårdar och sina spännande labyrintgångar och hålrum. Här finns även en större sal med ljusinsläpp från flera olika hål i ”taket”, som resulterar i en närmast sakral upplevelse när man befinner sig där. Vi bestämde oss för att spendera första halvan av dyket inne i labyrinten, för att sedan avsluta med en tur på utsidan runt ett av huvudreven. Oavsett om man hade ambitionen att navigera sig genom de olika gångarna, var det i princip omöjligt att hålla reda på exakt var man befann sig någonstans. Vi lyckades nog ändå undvika att simma i samma gång mer än en gång. Inne i revet såg vi bland annat nakensnäckor, bluespotted stingrays och en speciell röd fisk som var känd för att hålla till här (har glömt namnet). På utsidan var revet minst lika vackert, med prunkande koraller och ett intensivt fiskliv. Vi gled ensamma längs revet på mellan 12-15 meters djup och tittade på livet vid väggen. Såg bl a en stor marbled grouper som tryckte under en klippavsats. Emellanåt slängde jag en blick ut i det blå och plötsligt dök det upp en större skugga som hade kurs rakt emot oss: En större white tip reef shark! Uppskattade att den var upp emot två meter lång och med en ganska kraftig kropp. Den simmade mot oss och befann sig plötsligt på bara några meters avstånd. Jag lyckades komma i läge för att knäppa några bilder och för ett ögonblick vände den och simmade rakt emot mig. Ett par meter framför mig vek den av och simmade sen tillbaka samma väg som den kom ifrån. Det var precis som om den bara skulle kolla in vilka vi var. Efter en knapp timme började Ulrika att frysa och med tanke på vad vi sett under dyket var vi mer än nöjda. Vi simmade tillbaka mot båten och efter 69 minuter bröt vi ytan på nytt.

Vattentemperaturen hade sjunkit ett par grader jämfört med förhållandena längst ner i söder, så bitvis upplevde man faktiskt vattnet som lite kyligt – trots en temperatur på ca 26-27 grader. Vi lämndae Shaab Claudia och tog sikte på samma rev där dykveckan inleddes: Galawa Wahed. Där – på vraket - skulle vi göra vårt sista nattdyk. Det var också sista kvällen på båten, vilket enligt traditionen tydligen innebar att besättningen skulle bjuda på tårta och traditionell egyptisk dans. Men först skulle dykning och middag klaras av.

Galawa 1
Vi dök tillsammans med Martin från Göteborg och blev släppta rakt på vraket från zodiacen. Vi hade bestämt oss för att tillbringa en del tid på vraket och sedan runda revpelaren precis som vi gjorde under vårt dagdyk på samma plats. Det var förvånansvärt lite liv i mörkret. Jag hade hoppats att få se lite mer lionfish, men den förhoppningen var tyvärr förgäves. Bitvis kändes det nästan som ett nattdyk hemma i svenska vatten – det gällde att titta noga i varje håla och klippskreva för att upptäcka något liv. Det blev därför ett förhållandevis kort dyk, så efter 48 minuter gick vi upp till ytan och signalerade till båten att vi ville bli upplockade.

Efter dusch och den avslutande middagen var det samling på översta soldäck, där stämningen var riktigt avslappnad. Vid det här laget hade alla lärt känna varandra och den mesta av tiden ägnades åt att lyssna till Lutz fräckisar. Men det är inte alla gånger humorn går fram när man försöker översätta från tyska till knagglig engelska… Senare på kvällen började arabiska rytmer att dunka ur högtalarsystemet och från nedre däck kom kocken Samir balanserades med en tårta på huvudet. Besättningen försökte överträffa varandra i höftvrickningar och gjorde även sitt bästa för att dra upp även gästerna på dansgolvet. Jag gjorde mitt bästa, men lär nog aldrig bli någon dansstjärna i den här delen av världen…

Onsdag den 3 november – Lyxig avslutning
Dags för den här resans sista dyk. Blev väckta tidigt på morgonen och efter att ha förflyttat oss en liten sträcka var vi framme vid dykplatsen. Samtidigt tornade mörka moln upp sig i horisonten och det såg ut att bli ett riktigt oväder.

Galawa Etnin
På platsen ligger en amerikansk yacht som gick under i en storm i början av 90-talet. Vi blev släppta direkt ovanför vraket, som ligger lätt lutad på babord sida mot sandbotten med ett maxdjup på ca 15 meter. Vi började dyket med att titta på det stora stim av s k glasfiskar och ett par sweet lips, som har sitt hem inne i det avskalade skrovet. Alla eventuella troféer är bärgade sedan länge. Efter att ha tittat oss mätta på segelbåten kryssade vi i de raviner som skär rakt igenom det förhållandevis lilla revet. Sikten var bra, trots att det kändes mörkare än vanligt eftersom solen var gömd bakom tunga regnmoln den här morgonen. Försökte fånga allt det vackra på näthinnan en sista gång, för att kunna återuppleva känslan när man väl är tillbaka i den mörka och trista hösten hemma i Sverige. Kylan i vattnet gjorde sig åter påmind, så efter en dryg timme beslutade vi oss för att återvända till båten. När vi kom upp kunde vi något förvånade konstatera att båten flyttat sig och att den nu låg en ganska lång bit bort från där vi befann oss. Blåste upp ytmarkören för att visa att vi ville bli upplockade, men det gav föga resultat. Det visade sig sen att utombordaren på zodiacen gett upp och därför kunde de inte hämta oss direkt. Dessutom hade en åskstorm drivit förbi, så kaptenen hade snabbt manövrerat båten bort från revet för att undvika att blåsa på grund och förstöra skrovet. Till slut körde båten närmare, så efter en dryg kvart på ytan kunde vi till slut klättra ombord.

Sista kvällen med gänget
Strax före lunch var vi tillbaka i Hamata igen. Allting var packat och klart för resan tillbaka till Hurghada. I våra resedokument stod det att sista natten skulle tillbringas på medelklasshotell, vad nu det kunde innebär med egyptiska mått… Den långa bussresan genom öknen gick bra men långsamt, trots att det såg ut som om chaufören höll på att falla i sömn vid upprepade tillfällen. När det kompakta arabiska mörkret hade intagit ökenlandskapet och vi hade varit på väg i närmare fem timmar, svängde bussen ner mot ett av alla lyxresorts som ligger längs kusten. Självklart trodde vi bara att han skulle hämta någon eller något – absolut inte att detta skulle vara vårt hotell för sista dygnet på egyptisk mark. Men så var det och alla i bussen var lika positivt överraskade som vi. Stället heter Makadi Oasis Resort och ligger cirka tre mil söder om Hurghada. Det är ett all inclusive-hotell, vilket innebär att allting ingår under tiden man är gäst på hotellet.

Efter en omständlig incheckningsprocedur bestämdes att alla som ville skulle ses på en drink vid hotellets poolbar innan det var dags för middag. Alla tycktes trivas i sällskapet för uppslutningen var faktiskt total. I baren fanns endast egyptisk sprit, vilket innbar varinater av vodka och gin som trots allt smakade helt okej. Efter middagen drog vi till en av områdets nattklubbar där vi testade att dra några bloss med vattenpipor. Efter en lång dag var vi ganska nöjda och drog oss framåt midnatt tillbaka till vårt rum.

Torsdag 2004-11-04 – snacka om flygtur
Efter en någorlunda tidig frukost hann vi med att slappa lite vid poolen innan det var dags för bussen att plocka upp oss och transportera oss till Hurghadas flygplats. Detta är nog en av de mest oorganiserade flygplaster jag upplevt och det är ett under att folk hamnar på rätt flygplan. Men vi lyckades så småningom att leta oss fram till både rätt gate och rätt flygplan, och landade faktiskt helt enligt planerna på Kastrup. Det var två nöjda dykare som återvände till barnen och hemmet i Glumslöv, efter en veckas mycket minnesvärd dykning i Röda Havet.

Foton från resan:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/6735.html