Namn: Lösen:

Dykning i Cenotes, Tulum, Mexiko


2022-08-18
Av: Håkan Jörgensen
Läst: 436 gånger.

I samband med en rundresa i februari 2022 till olika platser på Yukatánhalvön och till Florida gjorde jag och Pernilla Eriksson två av de bästa dyk jag upplevt sedan jag tog mitt PADI OW-cert 1987.


The Pit, ljusstrålar från öppningen i djungelns mark letar sig neråt likt ett sökarljus men avtar sakta men säkert och försvinner helt runt tjugometers djup.
Foto: Rodrigo Valladares


Dos Ojos, Botten nås redan efter några meter och ljuset är mer påtagligt på detta dyk jämfört med The Pit
Foto: Rodrigo Valladares


Dos Ojos är utmärkt för snorkling då det finns många utrymme med högt i tak
Foto: Pernilla Eriksson


Ingångarna till de olika Cenotes är olika stora. En del är väldigt enkla, som denna till Dos Ojos
Foto: Håkan Jörgensen


Tulum erbjuder flera intressanta historiska lämningar
Foto: Pernilla Eriksson


Dos Ojos
Foto: Rodrigo Valares

Ett bra dyk för mig är ett dyk som överraskar, är annorlunda på något vis och lämnar livslånga minnen. Det behöver inte innebära korallrev och mångfacetterat marinliv och det behöver inte vara i tropisk värme, även om det ger väldigt mycket pluspoäng.

Helheten kring dykningen är viktig, det vill säga inte bara själva dykmomentet utan även bemötandet på dykskolan, transporten till dykplatsen, guiden, meddykare med mera.
Bra dyk handlar om helheten av dykupplevelsen, något som enligt mig inte är självklart bara för att man dyker på en plats med fantastiskt marinliv.

Nåväl, efter några dagar med sol och bad, rundvandring med guide vid ett Mayatempel, kajakpaddling bland fåglar och krokodiler och en massa annat kul i Playa del Carmen och på ön Holbox anlände vi till Tulum. Stadens centrum ligger någon kilometer in från kusten. De främsta turiststråken ligger dock längs strandremsan mot havet.

Dykskolan Mexidivers ligger bara några meter från stranden, på anda sidan kustvägen. Vi hade blivit rekommenderade denna dykskola av vår taxichaufför och vi blev inte besvikna. Vi besökte den en eftermiddag för att boka in dyk dagen därefter. Det blev en väldigt uppsluppen och trevlig stämning bland personalen när vi tog fram våra dykcertifikat från slutet av åttiotalet.

Jag hade med mig mitt Master Scuba Diver Trainer certifikat och Pernilla sitt CMAS certifikat, plastbitar som trettioåringarna på dykskolan knappt trodde fanns, det var kul.

Eftersom det hade varit ganska blåsigt de senaste dagarna blev vi rekommenderade att inte dyka i havet på grund av den relativt dåliga sikten som uppstått. Istället föreslog killarna på dyksolan att vi skulle dyka i djungeln, i grottor. Eftersom grottorna i Mexiko, som dykresemål, var något vi hört talas om nappade vi direkt. Vi skulle få dyka i två så kallade Cenotes, nämligen ”The Pit” och ”Dos Ojos”.

Cenote är det spanska ordet för brunn och används för att benämna djupa hål eller slukhål vanligen förekommande i Mexiko och Centralamerika. Framför allt är de vanliga på den mexikanska Yucatánhalvön där orten Tulum är belägen.
Pit, det engelska ordet för grop, i kombination med Cenote lät väldigt spännande och Dos Ojos som betyder ”Två ögon” lät också väldigt spännande.

Nästa dag tog vår ”privata” taxichaufför oss till dykskolan och vi utrustades med vad vi skulle behöva för dagens dyk. Allt lastades på flaket på en av dykskolans jeepar. Vi åkte ungefär 30 minuter med pickup in i djungeln innan vi kom fram till en liten parkeringsplats. Vi var framme vid ”The Pit”, vilket skulle bli dagens första dyk då det planerade djupet på detta dyk var trettio meter plus, för att få uppleva skiftningen mellan det övre lagret av sötvatten och det djupare lagret av saltvatten.

Ett hål på några kvadratmeter i marken med en handgjord stege av trä ledde ner till en plattform av trä. Vattenytan var spegelblank och mörk. Det var med spänd förväntan och lite fjärilar i magen vi klättrade nerför stegen. Vi kollade varandras utrustning, framförallt ficklamporna då det såg väldigt mörkt ut i vattnet, innan vi tog ett steg ut från plattformen.

Efter att ha gjort OK-signaler till varandra sjönk vi sakta ner i mörkret medan ficklampornas sken letade efter botten. Några meter under oss såg vi klippblock och det som var väggarna på den brunnsliknande grottan vi skulle följa neråt. I profil ser ”The Pit” ut som en upp och nervänd kon, grottan blir bredare desto djupare man kommer. Väggarna är inte helt plana, det finns mindre överhäng, små platåer och tunnlar vilket skapar en magisk och spännande miljö att dyka i. Vi väger av oss kontinuerligt desto djupare vi sjunker och har noga koll på både djup- och luftmätare. Några meter ner i mörkret blir vi varse solljuset från ovan som strålar ner i vattnet genom sprickor och hål i marken, dolda från ovan av vegetationen. Ljuset spider sig likt små strålar och når olika djup och i dess sken dansar några sötvattenfiskar. Mangroveträdens rötter, som sökt sig ner genom marken och ut i det fria genom grottans, dinglar i vattnet ovan oss likt trädgrenar i en skog.

Vi sjönk allt djupare och passerade språngskiktet mellan det 20-gradiga övre vattenskiktet och det lite kallare vattenskiktet på ungefär 10 meters djup. Språngskiktet är inte mer än några decimeter tjockt och snart är sikten klar och fin igen. Vi följde grottans väggar neråt och allt djupare medan vi med våra ficklampor utforskar håligheterna i klippan. Små sötvattenfiskar stirrade tomt på oss, några följde efter oss ner i djupet. När vi närmade oss 30 meters djup var det som om ljusstrålarna från ficklamporna studsade mot något, ljuset bröts och fick svårare att tränga igenom vattnet. Vi var nere vid Halokline.

Halokline är ett språngskikt mellan vatten med olika salthalt och påminner om språngskitet mellan vatten med olika temperatur, något de flesta dykare nog upplevt. Halokline liknar dock mer om en form av gelé, sikten är sämre och skiktet tjockare, åtminstone på just denna dykplats. När vi passerade detta skikt var sikten i stort sett obefintlig och vi höll oss väldigt nära varandra för att inte förlora kontakten. När vi väl tagit oss igenom skiktet på någon meter var det som om vi hade ett tak av oljig rök ovanför oss, en otroligt vacker och annorlunda upplevelse. Vi fortsatte neråt en bit till, nu i saltvatten som strömmat in genom de olika öppningarna mellan havet och cenoterna. Efter en stund vände vi uppåt och simmade som i en spiral uppåt och passerade de båda olika skikten igen, nu lite snabbare för att komma upp till de olika nivåerna för säkerhetsstoppen. Vi följde klipporna och tillbringade stoppen på de olika djupen med att leta efter småfiskar i klippskrevor och under överhäng.

Väl uppe på ytan konstaterade vi alla att det varit ett mycket bra dyk, lugnt, stilla och djupt men kontrollerat och med otroligt fina upplevelser av ljusfenomenen, de båda skikten och grottans magiska stämning.

Vi klättrade uppför stegen och gick bort med utrustningen till jeepen som stod parkerad hundra meter bort. Vi mötte några personer med flytvästar, snorkel och cyklop. Det går nämligen utmärkt att ligga på ytan och snorkla och simma in under överhäng och in i några smågrottor som inte är helt vattenfyllda. I taket på Cenotes hänger det oftast fladdermöss.

Vi bytte luftflaskor på våra luftpaket och lade upp dem på flaket på vår jeep. Vi ”Cabbade ner” våtdräkterna till midjan och hopade in i bilen. Vi åkte bara en kort sträcka på några kilometer, genom djungeln, på en dammig grusväg innan vi var framme vid vår nästa dykplats. Ytintervallet blev ganska kort men eftersom vårt andra, och sista dyk, inte skulle bli djupare än 10 meter var detta inget problem.

Vi var snart framme vid ”De två ögonen” och vår instruktör visade dykplatsen på en stor karta som var målad på ett plank placerat i djungeln.
På kartan syntes det varför platsen fått sitt namn. Ovanifrån såg de båda öppningarna till grottorna ut som två ögon i ett ansikte. Vi fick välja mellan att dyka i det blåa eller det svarta ögat. Skillnaden mellan dem båda var att det blåa ögat var som en vallgrav som var väldigt öppen, mycket ljus trängde ner i denna cirkelformade grotta. Det blå ögat var väldigt populärt för snorkling. Det svarta ögat var mera stängt och mer som en riktig grotta, vi valde det senare alternativet.

Detta vårt andra dyk för dagen blev grunt men väldigt vackert. Det var som att dyka i en katedral. Vi simmade som runt en ö eller pelare, eller som inuti ett bildäck eller hur man ska förklara det. Efter att ha klättrat nerför en stege till en platå av trä, det vanligaste sättet att påbörja sin dykning eller snorkeltur, hoppade vi i vattnet och sjönk ner mot bottnen på någon meters djup. Vår cirkulära dykrunda, runt pelaren, begränsades på båda sidor av berg. Vår dykrunda, eller väg, var mellan 2 och 10 meter bred och hade ett djup på mellan 2 och 10 meter. Över huvudena hade vi ibland avsnitt om några meter med berg men oftast hade vi luftfickor och öppningar över våra huvuden och hade vi inte det så var de aldrig längre bort än några meter.

Dessa luftfickor var sammanbundna med gångar där det gick att snorkla vilket också gjordes. Vi hade snorklare ovanför oss under merparten av dyket vilket gladde både oss och snorklarna. Dyket var ljust och vackert. Solens strålar letade sig genom mängder med småsprickor i taket och spred ett sagolikt sken på stalaktiter, rötter, klippblock och småfiskar. Efter ungefär en timmes långsamt simmande var vi tillbaka efter fullgjort varv, fyllda med intryck och upplevelser. Nöjda och belåtna tog vi hand om utrustningen och efter ett besök i souvenirbutiken som så lämpligt fanns i anslutning till parkeringsplatsen åkte vi tillbaka till Tulum. Med oss tillbaka hade vi fina upplevelser och en mersmak av att få dyka mer i de olika Cenotes samt några T-shirts och lite andra minnessaker från våra dykplatser.

Att dyka eller snorkla i dessa udda grottsystem är verkligen en upplevelse vi kan rekommendera, oavsett nivå på vattenvana som snorklare eller dykare. Det finns Cenotes lämpliga för alla, även barn, och ett besök är väl investerade pengar för en oförglömlig semesterupplevelse.
Redan samma kväll bestämde vi att vi måste återvända till dessa dykplatser i Mexiko och en resa är inplanerad till nyårsveckorna.



Fakta Cenotes


Att dyka i en cenote är som att ge sig ner i en hemlig underjordisk värld med kristallklart vatten där solens strålar ibland bryter långt ner genom vattnet likt lasersvärd. Helt enkelt en miljö som de flesta av oss inte tidigare har upplevt.

Cenoter är underjordiska grottor och floder med tillgång till grundvatten. Med tiden har grottornas tak på sina ställen eroderat bort så solljuset släpps in i varierad grad. Vissa cenoter upplevs som öppna och nedsänka dammar medan andra bara nås av solljus som silar ner genom mindre hål eller genom trädkronorna högt ovanför. Detta ljusspel ger otroliga effekter ner i det annars ganska mörka vattnet där hålen inte är så stora. En del cenoter är bebodda av fiskar och sköldpaddor och vissa har även vegetation. Grottorna är oftast dekorerade av stalaktiter och stalagmiter och tillsammans med tystnaden kan ge en upplevelse att befinna sig i en av naturen skapad mäktig katedral.

Alla cenoter är unika. Ju äldre de är desto mer har taket eroderat bort och de allra äldsta, som är miljontals år gamla, upplevs mer som en magisk lagun mitt i mayadjungeln. Medeldjupet är 15 meter, men några är mer än 100 meter djupa! Cenoterna är inga enskilda små grottor eller dammar utan är sammankopplade och utgör det största systemet av underjordiska grottor på jorden.

Namnet cenote kommer från Mayaspråket och syftar på de vattenfyllda grottorna som ”den heliga källan”. Man förstår vilken enorm betydelse cenoterna hade för Mayafolket eftersom detta var de enda källorna till sötvatten på ytan på hela Yucatanhalvön. Mayafolket använde även cenoterna som heliga plaster för offergåvor och gravplatser. Fynd av keramik, smycken och ben efter rikt utsmyckade människooffer har påträffats.

Mayafolket var dock inte de första människorna som använde sig av grottorna. Djupt inne i de underjordiska grottorna har man hittat exempelvis ben och eldstäder som i vissa fall är mer än 8.000 år gamla, dvs. strax efter den senaste istiden. Då var många av grottorna fortfarande torra eftersom havsnivån var ca 130 meter lägre än idag.

Ingen vet exakt hur många cenoter det finns på Yucatanhalvön och det upptäcks fortfarande nya, men i dagsläget handlar det om ca 6.000 stycken. Det längsta systemet man hittills har påträffat är Sac Aktun med en längd på 222 km och 226 cenoter och vars lägsta punkt är hela 119 meter djup. Sac Aktun är sammanbundet via en torr passage med Dos Ojos och totallängden på detta system är 372 km, vilket är det längsta systemet av undervattensgrottor i världen.

Text: Håkan Jörgensen
Bilder: Mexidivers, Rodrigo Valladares, Håkan Jörgensen och Pernilla Eriksson


tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka