Namn: Lösen:

Dyk nr: 73, Hällebäck, Gullmaren


DYKARE :
PARKAMRAT :
Ingen jag vill kännas vid längre, Lögnare är inte  
DATUM :
2006-09-23
MAXDJUP :
22 meter
DYKTID :
85 minuter
VATTENTEMP :
18 grader
SIKT :
10 meter
VISAD :
462 ggr

Åker till Hällebäck idag och parkerar bilen en bit upp i backen och går ner till vändplan där några killar berättar för oss att det är jättebra sikt och fint ljust oavsett vilket djup man är på.
Så vi bestämmer att vi kör här även om det ser lite blåsigt ut. Solen skiner och vi med den så det är väl bara att köra.

Vi byter om och när jag står där så kommer jag på att jag glömt strumporna.........
Ja är så trött på mig själv vid det här laget och jag känner mig gruvligt pinsam.
Jag mumlar lite och tar på mig torrdräkten och kör i alla fall.
Hrmm vad är det i foten ? något tar emot?, aahaaa strumporna ligger där, visste att jag inte var så glömsk (eeeh, kanske ska poängtera att strumporna har jag fått låna av Hanna under helgen eftersom jag glömde mina hemma........tog inte upp det i första loggen från Skår, det räckte med allt det andra jag ”hade otur” med..........)

På med munderingen och ner på bryggan till det efterlängtade dyket men först ett litet förhatligt ytsim. Hanna bara skrattar åt mig och till sist får jag godkänt att gå ner, vi har tydligen simmat hälften så långt som man ska i alla fall.
Döm om besvikelsen sen när vi kommer ner till 20 meter och sikten är JÄTTEdålig !!!
Alltså kommer vi inte ner till kräftorna, spelar roll kameran som är med idag har fastnat på bländare
32 vilket betyder att varenda bild jag kommer att ta blir svart, riktigt mörksvart tom.

Det är många maneter som fastnat i havsnejlikorna och hänger som små luftskepp i havet, flera av dem har vittlingyngel och en har ett helt stim omkring sig. Jag provar att fota dem på tillbakavägen tänker jag och vi simmar vidare. Dyket som blir ganska långt längs med väggen, som blir finare och finare ju längre vi simmar.
Hanna som var sååå nöjd att hon lurat med mig i alla fall halvvägs på ytsimmet.
Nu förstår jag att hon hade rätt (men det kan jag ju inte erkänna och som väl är går det inte att prata under ytan).

Hanna börjar helt plötsligt ropa och blinka med lampan och jag tänker att nu ligger det minst en säl nedanför klippan , tittar utåt och ser ingenting, fattar ingenting och tänker att den kommer nog alldeles strax, eller tänk om.........späckhuggaren är här........... nej skärpning, dags att se vad hon egentligen tittar på och där är en liten liten mulle, söt och kul att få se. (Jag kallar i och för sig dessa för goatfish)

Det som alla skrivit om, jag vill fota, även om jag vet att det inte blir något av bilden, så jag sätter efter firren men den drar iväg i en farlig fart och snart har den försvunnit i siltmolnet från min rivstart. Ger fisken långa fingret och är jättesur, typiskt även om bilden inte skulle bli bra så ville jag fota, Hanna fick ju ta en bild = jättefusk ! Sen visar hon en långa och flera stora torskaktiga fiskar lite nedanför oss och jag ser en lite längre fram också.

Simmar vidare, vi vänder efter dryga 35 minuter och går upp till grundare vatten, strax efter att vi vänt känner jag att jag börjar frysa rätt ordentligt men vill inte stressa. Simmar och simmar, vackra havsnejlikor och anemoner passerar förbi och mängder av smörbult och stensnultror, kopiöst mycket faktiskt.

Simmet fortsätter, känner mig riktigt frusen , skulle mest vilja stå på land i solen och få på mig varma kläder. Fotar en liten sjökock och ser att min buddie hunnit en bra bit fram, hejdar mig när jag tittar upp mot slänten och ser en stor manet som är blå och jättevacker. Inga långa trådar så jag har ingen aning om vad det är just då, vänder mig om och ser min parkompis försvinna i diset längre fram.
Jag skriker som en tok flera gånger, tar ut reggen och skriker, bankar på flaskan med kniv och regulator - ingenting, hepp !
Jag får väl börja simma lite sakta och försöka få med mig eländet (maneten alltså) så hon får se den. Buffar lite försiktigt på klockan som är ganska hård och maneten är så slö att den inte gör någon ansats att simma iväg. Jag tolkar det som att den väl gillar sällskapet

Efter en stund ser jag min kompis komma ur diset längre fram och hon gör ett okejtecken och ser glad ut. Om det är för att jag visar maneten eller för att hitta mig kan jag bara gissa men jag hoppas det var för att se mig.
Hon fotar maneten som visar sig vara en lungmanet och jag tänkte att jag skulle få vara med på en bild med min nya buddie (som inte simmar bort..........) men ja kortet har jag ju sett och varför Hanna vinklade kameran som hon gjorde begriper jag inte än men ja halva jag är ju med och det var viktigast.

Vi simmar sen vidare och jag spanar efter maneterna med vittling, inte en enda ser jag nu, typiskt, däremot en manettråd som jag följer från 8 meters djup med ögonen och ser att andra änden sitter i ett stort as uppe vid ytan - aj tänker jag bara.

Efter en liten stund och många smörbultar senare så kommer vi fram till något som ser ut som ett element och fotografen fotar något där igen, jag simmar förbi, måste röra på mig, fryser så jag skakar och hackar tänder, strax kommer en stor kätting och Hanna gör en segergest som jag tolkar som att ”JAAAA, jag vann och kom rätt igen”.
Efter drygt 80 minuter går vi upp vid bryggan och då jag nu också är gruvligt kissnödig så är det med snabba beslutsamma steg jag beger mig till bilen och lastar av. Tack buddie att du är så snäll att du öppnar upp dräkten också, jag hade varit villig att betala i det läget.

Efter dyket blir det fika nere vid stranden och båda är väl lite trötta, Jag bråkar såklart lite och sen går solen in i något äckligt dis som gör att det inte alls är lika skönt och vi bryter upp och går till bilen.
Åker till Paulsens och fyller luft en sista gång och dricker varsin liter med vatten och sliter åt oss varsin biologibok för att titta i. Klart vi båda samtidigt slår upp i varsin bok och skriker i mun på varandra - Lungmanet !! Vi skrattar rejält åt varandra och flamsar ett tag innan vi beger oss till nästa dyk, det är kul att dyka !!