Dyk nr: 329, Sala Silvergruva - "Christians hål"

I Sala gör vi tydligen så att vi uppkallar vissa hittade håligheter efter den som hittat det, det gör att det finns en del roliga namn. Ärligt talat så gör de mig inte det minsta sugen på att utforska. För, vem vill höra samtal som "ja men jag hade tänkt att vi skulle upp i Angelicas hål, vem vill köra först idag?". Nu är det iaf så att vi har två ställen i Silvergruvan där det ena heter Mickes hål och det andra Christians hål. Antonio har gått o varit sugen på just Christians hål sen jag o Asp var däruppe o tittade runt.

Kvällen till ära har vi Rees på besök, hela vägen från Kina, vilket oxå gör att vi förärats med fler finbesök denna onsdagkväll. Lauritsen och Andreas har åkt hela vägen från Karlstad. Fernström och Ola är bara här för att mingla och Wennerberg som jag inte heller sett på säkert ett år har oxå dykt upp. Utöver dessa är stammisarna Dragan, Oskar (med sin bullbakande syster) här och sen Marcus och sist men inte minst Marcin. Glögg och pepparkakor och annat smarrigt fikabröd dukas upp på ett bord, precis som förr. Ja det mesta känns verkligen som den tid då jag började dyka i Silvergruvan och det är absolut inget dåligt med det.

Alla teamar ihop sig och det slutar med att jag o Antonio får dyka ihop bara vi två, så våra tidigare planer på att dyka Gamla Rinman byts snabbt ut till "Christians hål". Antonio ska bara prova lånedräkten från Quensel först...ivrigt står jag och tittar på och tänker "undrar just om det blir nån dykning för Antonio ikväll, jag är skeptisk". Mockasinerna på dräkten är trånga och han har problem med att få genom hela foten, men efter byte av socka o lite våld har han fått i båda fötterna...nu är det bara resten kvar då... Efter mycket pust, stonk och smågnäll har han fått på sig dräkten och jag anar ett leende. Säkert avslöjar jag mig själv oxå med ett leende då jag förstår att vi äntligen ska få dyka i Sala tillsammans igen som det team vi är...tror det är närmare 1 år sen sist. Jag själv har under tiden krånglat på mig ett lånat lyxunderställ från Maya (TACK så mycket, det värmde gott)

Fort på med övriga prylarna, fika får vi göra efter dyket. Och ovanligt snabbt, för att vara oss, så ligger vi där i det iskalla vattnet o gör en s-drill. Jag känner det bitande kalla vattnet o funderar ännu en gång på vad jag pysslar med. Äh det är bara att stänga av huvet och köra GO GO GO! Antonio har utnämt mig t. 1a idag och lite nervös är jag, jag gillar inte riktigt det vertikala jumpet från guidelinan t mainline när man ska mot Tunnrummet. Men men, jag måste ju öva och någon gång MÅSTE det ju vara min tur, varför inte då idag.

Vi sjunker ner i det kolsvarta vattnet och det känns ändå bra...hmm...förutom en dimmig fläck i masken. F-n! Jag säger t. Antonio att jag har problem med masken och måste gå upp. Att ha en dimmig del i masken är bara skitirriterande och kan verkligen förstöra ett dyk. Jag spottar, fräser och gnuggar noga ännu en gång i masken och sköljer av den. Antonio och jag kontrollerar så den sitter som den ska under huvan och så gör vi ett nytt försök. Det droppar in lite, men jag tömmer och lyfter på huvan så den lägger sig rätt *brrr* brainfreeze.

Stabilt och lugnt leder jag oss mot jumpet i sjön, jag börjar plocka fram lite prylar ur fickan när vi närmar oss, jag sätter en kaka innan jag fäster min spool bland alla andra, den OK'as och så ner t. mainline. Där pekar Antonio ut med lampan var jag kan fästa den, jag går sakta ner och lägger mig stabilt, börjar fästa den och börjar tänka "men...men hur sjutton gjorde man det här? Vilken ordning gjorde man" sen kommer jag på. Det som spontant först kom upp i huvet var rätt, sen när jag började tänka så krånglade jag bara till ordningen. Även denna infästning OK'as glatt innan vi fortsätter in.

Mmm det är bara såå skönt att dyka! Jag glider fram i vattnet och bara njuter. Det är så lugnt, stilla och vackert. Jag känner mig hemma. Tryckutjämning, trim o avvägning bara sitter klockrent. Då och då skickar jag iväg ett OK? mest för att checka så allt känns bra med lånedräkten, och får ett OK! tillbaka varje gång .

Vi dyker en bit, mitt på en lång rakstrecka ute i en gruvsal utefter mainline möts vi av ett jumpspot ner t 1a bottnen. Där är ett jump fäst och på kakan ser jag att det står Ozzie. Jag lägger jumpet på minnet o tänker "Ah, det är där de är o gräver" och fortsätter.

Vi kommer t. "dimmiga hålet" och vi lyser runt där bland bråtet innan vi i samma lugna takt som tidigare ger oss in i den långa slingriga ort som tar oss mot Tunnrummet, den ort där det finns både fotspår o hovspår kvar från gruvans drift för över 100 år sen. Jag lyser runt över allt o bara njuter av den fina sikten, jag ser att Antonio pekar på olika saker som han vill att jag oxå ska se o jag OK'r att jag sett dem :-) Jag vet att vi båda kollar ner bland bråtena på sidorna i orten för att leta detaljer, småsaker som kanske ingen annan sett o för att det är kul att leta så.

Vi når fram t. Y't vid Tunnrummet. Jag fäster en kaka o fortsätter in genom restriktionen. Den är rätt kul o lurig. Det är inte bara att det är trångt, det är trångt o lutar uppåt + att det ligger en fet stock i vägen oxå. Men som sagt, det är lite kul att försöka lura ut den bästa vägen genom utan att stöta i varken flaskor elr en själv. Självfallet misslyckas jag och svär smått för mig själv och undrar om jag lämnar kvar någon sikt alls åt Antonio :-/. När jag kommit genom och simmat ett par fentag bort vänder jag mig om för att se hur det går för Antonio och ser att det ser riktigt smidigt ut + att jag ändå lämnat rätt schysst sikt även åt honom. Jag skickar ett OK och får ett tbax. Så vi fortsätter. Förbi 90-graderssvängen och en liten bit till. Jag minns från mitt förra dyk här hur lättsiltat det var här på botten o tar det väldigt varsamt när jag ska fästa jumpet. Jag har hela tiden envisats med att göra det på rätt sätt genom ha alla spools och min kakhållare i fickan. Det har självklart gjort att varje vägval tagit lite extra tid och jag funderar i mitt stilla sinne om jag tänjer på Antonios tålamod. Men har man ingen stage så kan man lika bra att passa på att lära sig att hitta ordentligt i fickorna tänkte jag.

Jag fäster jumpet o även nu går allt smutt, skillnaden nu är att jag faktiskt minns exakt hur man ska göra utan att behöva fundera. Glatt OK'ar jag jumpet o vi fortsätter upp mot hålet. *hmmm sa jag t. Antonio att jumpet var 1m? Det är ju minst 2m* sen nästan tanke på väg upp mot hålet *sa jag oxå att det var max 10m t hålet från jumpet? F-n det är ju iaf 30m. Shit vad jag suger på ögonmått o shit vad jag lär få höra det här när vi kommer upp*. Sen möts vi av det trånga hål som då alltså kallas Christians hål. Jag tränger mig in först tätt följd av Antonio. Det är lika mysigt här denna gång. Först en kort liten ort och sen ett litet rum där det ligger fullt med bråte längst in. Idag lägger jag faktiskt märke t. hålet i taket Asp pratat om. Jag ser de trasiga stegarna i en hög under hålet o hur det liksom bildats en rund nedsänkning i strl med hålet rakt nedanför. Antonio simmar fram och tittar vid raset längst in, jag gör mig beredd att hugga tag i hans fenor om han skulle få för sig att simma in.

När han simmat runt lite därinne tittar han på mig o frågar "Vända?", jag svarar tbax med ett "Vända!". Jag har flera ggr försökt visa hålet i taket för Antonio men han är som sagt mest intresserad av det som ligger på botten...nåja...bättre lycka nästa gång.

Antonio håller samma lugna tempo som jag. Jag tar in jumpet o får lite hjälp, tror faktiskt att vi knappt siltar alls här...sen tbax ut genom restriktionen vilket känns lite extra klurigt då vi nu först har fetingstocken o så lutar det nedåt. Men vi tar oss båda genom med lite klonk.

Jag tar in kakan vid Y't o passar även på att flytta ut kakhållaren t. remstället. Sen fortsätter vi hemåt. Jag lyser upp i taket i de luftfickor som finns o det speglar sig fint i hela orten. Ut i dimmiga hålet där vi även nu tittar ner bland allt bråte, jag funderar på hur det sett ut här förr, ja vad det har varit för typ av byggnad som rasat. Vi kommer t. slänten där man anar ett öskar och jag blir hemskt sugen att dyka ner o titta närmare på prylarna däromkring bara för att sekunden efter se att Antonio är på väg ner redan. Jag ligger istället kvar vid linan o hjälper t. att lysa. Den pryl som ligger bredvid öskaret är jag väldigt nyfiken på, så sugen på att försöka plocka undan några stenar för att se mer vad det kan vara, men kanske det bara rasar ner MER sten om jag börjar plocka o då döljer båda detaljerna helt. Nä det vill man ju inte.

Vi fortsätter o ser att Ozzies jump sitter kvar. Vi kommer t. "stege 18" o jag ser hur Antonio räknar stegen, inte bara en gång utan två :-).

Vi går upp mot silverpelaren o jag ser att även Antonio tar den enkla vägen upp nu. Vi tittar runt lite här precis som ingen av oss eg vill gå upp. Jag är kall, riktigt kall, ja sådär så det värker i fingrarna men skakar ut luft i handskarna o hoppas på det bästa. Snart är vi ändå ute i sjön o jag ska ta in det där förbannade jumpet då. Men även det här känns så oväntat bra, känner mig inte det minsta vinglig utan helt stabil o lugn. När jag ska plocka ihop spoolen i fickan tappar jag djup men är snart uppe igen. Jag tar in kaka o tappar djup IGEN o muttrar för mig själv.

Ute i sjön genar vi lite mot dekotrapetsen. Där ser vi Andreas o Lauritsen ligga o deka. Antonio visar 3min o vi ligger kvar o t. slut får jag en känsla av att han inte vill gå upp alls, att han bara vill ligga kvar här o vara. Jag frågar 2-3ggr om vi ska gå upp men får en huvudskakning t. svar. Är det ett leende jag ser bakom regen? Vi kör vår "high-5" innan vi t. slut ger han med sig o sakta sakta går vi upp.

Herre jisses, jag tror jag tappat känseln i läpparna o de känns som de svullnat t en opropertionelig storlek. Händerna känns nu kalla igen efter att ha känts hyffsat när vi låg där på 6m. Nu vill jag upp! Leende går vi båda upp ur vattnet. Vilket nice dyk!

In i värmen o dricka massa het glögg, äta pepparkakor o goa bullar o ljuga dykning med de andra som är här. Den sociala biten i dykningen får man inte glömma bort, den är faktiskt minst lika trevlig som dykningen i sig. För att spetsa t. stämningen ytterligare drar vi (läs Antonio) igång en diskussion hurvida man ska fästa en kaka elr inte vid jumpet vi simmade förbi. Det blir en lång o het diskussion där de flesta tvingas välja sida. Haha det är kul att en så liten fråga kan bli så betydande en kväll som denna. Vi skiljs iaf åt som vänner, ja de flesta av oss ;-)

Ett riktigt härligt dyk! En riktigt härlig kväll! Så jättekul att träffa er alla!!! KRAM o God Jul på er!