Dyk nr: 330, Sala Silvergruva - skottkärran o bortåt

...o så var det dax för dykning igen :-). Knappt har dykprylarna torkat förrän det är dax att återigen besöka det kolsvarta iskalla vattnet som jag ändå håller så kärt. Eller, egentligen är det ju inte själva vattnet, utan det vattnet omger som jag tycker så mycket om. Men, känslan av att glida fram, i kolmörkret, med bara teamets lampor ÄR en skön känsla. Jag upplever aldrig denna sköna Flow-känsla i någon av de andra fritidssysselsättningarna jag oxå pysslar med.

Det brukar nästan alltid vara ett mellandagsdyk i Sala som jag brukar försöka delta på, liksom dyket innan jul precis. Det är skönt att komma från allt julstök och kul att höra vad alla ska och har gjort under julen. Ett glatt gäng på 8 pers dök upp i gruvan tillsammans med lärare och några elever från Räddningsgymnasiet som Antonio lurat dit, de var med på ytan för att se hur dykningen går till i silvergruvan.

Vår plan var att dyka Gamla Rinman för att våra gäster skulle få se oss komma ut i Järnes sänkning, men då Mattias, Tomas o Fredrik ändå skulle dyka den rutten + att var klara först tog vi istället med oss gästerna dit och väntade in dykteamet på plats. Vi själva kunde då välja någon av de dykrutter vi pratat så länge om, idag föll lotten på rutten bakom skottkärran, fast Antonio helst ville tillbaka t. Christians hål. Då jag låg 1a förra dyket så blev det Antonios tur idag.

Innan vi själva börjar göra oss iordning tar vi med gästerna bort till Järnes. Jag pratar som en massa om gruvan o Antonio gör vad han kan för att skrämma gästerna, mao allt är som vanligt ;). Vi visar dem både ljudspelet o ljusspelet utefter rutten. Efter en stund når vi Järnes där vi står o väntar en stund innan dykarna kommer. Först anar man lite lite grönt ljus i tunneln, sen blir det starkare o starkare t. det t slut växer fram t. en hel ljusstråle som lyser på hinken på botten. Sen kommer dykare efter dykare ut ur samma hål o hur de skickar OK-tecken till varandra. Vi hör gästernas "ååå" "läckert" o ler :).

När vi kommer tillbaka börjar vi börjar svida om. Jag har Mayas underställ även idag, det är bra smidigt i jämförelse med mitt. Antonio han får köra lånedräkt även idag. Han kanske börjar vänja sig utan sin viking, men för mig blir det helt fel. Jag hittar honom ju inte då det t.o.m. är fel färg på dräkten för mig. Med fin support av våra gäster är vi ändå snart klara o ligger i det bitande kalla vattnet o gör vår s-drill, den får man för allt guld...nej jag menar silver förstås...i världen inte glömma.

När Antonio börjar fästa sitt jump ned mot Tunnrumsrutten känner jag hur sugen JAG är på att ligga etta o få pilla med detta, den känslan har ALDRIG infunnit sig förr o jag ser det som nåt bra :). Innan jag hinner säga Tunnrumsrutten har Antonio fäst jumpet som han inte gjort annat det senaste året. Jag OK'ar det innan vi ger oss in i systemet.

Långsamt glider vi båda fram i vattnet, det här är ren meditation, tro det elr ej. Kan inte förstå varför så många tror att man är adrenalinjunkie bara för att man är grottdykare, adrenalin är ju det sista vill vill känna av i den här miljön. Vi lyser runt som vanligt o jag svarar på de OK? jag får, annars lyser jag långsamt runt med lampan för att se mig omkring. När vi når det jump vi diskuterat så vilt efter förra dyket ler jag mig för mig själv.

Snart når vi dimmiga hålet och jag ser hur Antonio lyser efter var han ska fästa jumpet (tror jag iaf). Jag lyser på stället man fäster jumpet vid o han får syn på det. När han är klar går vi sakta upp i hålet, stabila som strykjärn, smidiga som abborrar :-).

Vi spenderar lite tid vid skottkärran, kollar bl.a. hur linan går, hur nära vår lina ligger en annan lina som går upp i ett hål. Vi drar vidare t. höger o över skottkärran, in i orten. Orten är sådär fin o slät som de blir av tillmakningen, det ligger en dimma i taket o halvvägs ner. Jag lägger mig strax under dimman, i höjd med linan. Det är inte så mycket att titta på här i orten, men ibland är orterna sådär mysigt trånga så bara det i sig gör dykningen bra. Ute i brytrummet kan jag riktigt se hur ivrig Antonio blir med lampan. Han lyser på stolpar o visar "kolla här...o här...o här" jag ler o visar honom den rostiga mockagängen som är mitt i salen vid kanten o tänker "vänta t. du får se hängrännorna på väggen snart". Han simmar fram o tittar på rostiga mockagängen o jag ser att han gillar hängrännan. Strax innan vi kommer fram t. T längst bort i brytrummet tecknar han "vända!" o jag svarar lika tillbaka o vi vänder hemåt i samma lugna tempo. Vi tittar på alla prylarna i brytrummet igen innan vi fortsätter hemåt.

Nere vid jumpet vid dimmig hålet tänker jag att jag ska hjälpa till med jumpet o väntar in honom o drar ut flärpen o får spoolen, men lyckas mecka till det lite o skäms. Jag tar loss kakan o visar "hemåt" o får en likadan tillbaka innan jag tar bort den.

När vi simmar förbi 18-stegen försöker jag skoja till det lite genom att låtsas jag räkna stegen men att jag kommer av mig hela tiden, tror inte han fattade skämtet :-/. Ute i sjön sen försöker jag även här hjälpa till med att ta loss jumpet men känner mig mest ivägen även här, men det är ju kul att hjälpas åt...elr hur :-). Tur att vi inte har bråttom. När Antonio tagit loss jumpet tecknar han mot andra sidan o jag fattar nada, vad vill han egentligen? Jag tecknar "hit är hem...pucko...här har vi ju simmat typ 100 ggr" *suck*. Hmmm fick reda på uppe på ytan sen att han bara frågade om jag ville ta andra varvet runt, han kände sig, liksom jag, inte riktigt färdig med dyket. Visst frös jag men idag var jag iaf torr o hade gärna tagit en runda runt Christinasjön. Så, där gick jag miste om den.

Vi kommer fram t. dekotrapetsen o möter där Alex, Hyllander o Jonas som ligger på deko. Vi ligger där omkring 3min, gör vår traditionella high-5 innan vi går upp. Men vid 1,5-2m känner jag "näpp jag tänker inte gå upp, jag tänker ligga kvar här". Jag tittar på Antonio som frågar "ska vi ligga kvar på detta djup?" :) en till som inte vill gå upp mao. Vi ligger där o tittar på hur team RB simmar bort mot flotten. När det bara är Jonas kvar vid trappen simmar vi fram, bryter ytan o tecknar "VI ÄR OK". Antonio kan ju aldrig hålla fingrarna borta så han måste ju nypa Jonas i rumpan lite...som sagt, det ÄR inte jag som springer runt o nyper folk i rumpan, det är min teamie.

Vi äter pastasallad som Antonio tagit med sig, dricker hans kaffe o såg börjar vi prata om dyket. Vi pratar vidare om nästa dyk, att hoppa upp vid lykstolpen, var kommer man då? Kanske kan man fästa ett jump borta upp mot skottkärran o ett vid lykstolpen köra rutten som en minicirciut. Jag skojar o föreslår "ja men det är ju inte alls långt mellan de två jumpen, vi kanske kan lägga dem samtidigt". "ah mhä, det är ju skitlångt mellan de jumpen det funkar ju inte" svarar han, jag försöker förklara att jag skojade men han är inte mottaglig för den längre..."så du menar att vi ska ligga 20meter ifrån varandra o lägga jumps? säkerheten först heller hur var det, först kakan förra dyket o nu det här", jag försvarar mig "äääh det är max 10-15m mellan" ja o så är striden igång, igen. :-) Vi ropar i kör "JOOONAS kan du hjälpa oss med en fråga" o han svarar "men vad är ni osams om NUU då?". *haha*

Medan de andra gör sitt redo för sitt andra dyk passar vi på att visa runt Simon o Robban i gruvan lite, de från räddningsgymnasiet som inte tröttnade att vara här nere redan vid lunch. Vi packar ihop våra prylar o när jag sen ska gå har de snälla killarna redan kört upp mina prylar t hissen, min lycka är gjord, TACK. De får komma tillbaka NÄR som HELST, så hjälpsamma o glada o trevliga killar va längesen vi hade som ytsupport. Tack snälla Antonio för både mat o kaffe o tack Hyllander för smarrig kanelbulle :-).