Namn: Lösen:

Incident i Sala 2020-09 - Immersion Pulmonary Edema


2021-01-13
Av: Jonas Pavletic
Läst: 5 096 gånger.

I mitten av september 2020 var vi i Sala Silvergruva och dök under ett par dagar och kortfattat kan man säga att jag hade en minst sagt dålig dag som avslutning på helgen. Syftet med den här rapporten är att beskriva vad som hände och varför, själv förstod jag det inte under tiden i vattnet men efter att ha pratat med dykläkare är det väldigt uppenbart att det hade kunnat gå riktigt illa.

Bakgrund och uppladdning inför dyket



Efter en skakig inledning av 2020, i huvudsak på grund av COVID-begränsningar har jag under våren och sommaren fått tillbaka ett fantastiskt dyksug. Jag har däremot i huvudsak dykt OC och när jag äntligen efter ungefär fyra månaders väntan fick tag på nya celler till CCR:en, trots COVID-relaterade produktionsproblem, var lyckan total. Efter att ha dykt en del grunt och kollat så både maskinen och jag själv fungerade efter ett längre uppehåll från bubbelfri dykning var tanken att det skulle bli lite djupare dykning under helgen i Sala. Den övergripande planen var att tillsammans med övriga aktivitetsansvariga i Sala Silvergruva planera höstens verksamhet. Målet med min egen dykning under helgen var att tillsammans med Oskar ta oss tillbaka till ett av våra tidigare riktigt bra dyk kring Gustav III:s schakt, strax över Andra Botten med dykdjup mellan 47 och 49 meter.

Under lördagen gjorde vi bara ett dyk men det kändes fantastiskt; trots fler flaskor än tidigare dyk nu efter sommaren var både känslan och fingerfärdigheten som i fornstora dagar. Galet roligt! Till och med när Oskar lyckades punka sin handske redan innan vi passerat habitatet på vägen in i systemet så var det ändå med en riktigt bra känsla jag klev ur vattnet efter att ha övat lite upp/nedstigningar istället för att dyka på djupet. Uppe på land var vi båda ordentligt taggade inför att göra ett nytt försök dagen efter! Lördagseftermiddagen spenderades med torrgruvning tillsammans med en av Silvergruvans torrguider som tog våra nya aktivitetsansvariga med på äventyr och gav dem hela historien om de torra delarna av gruvan.

Under lördagseftermiddagen riggade jag även om maskinen inför söndagen och med Tx11/55 som diluent var det bara bailouten som begränsade dyket när vi skulle börja om på söndag morgon.

Head pool i Sala Silvergruva med dykare på väg ner
Head pool i Sala Silvergruva med dykare på väg ner - FOTO: Dykprojekt Sala Silvergruva

Incidenten



Den här gången gick början av dyket betydligt bättre.
För att spara på Oskars limmade tumme kom vi överens om att jag skulle gå etta och hantera jumps och markers. Vi simmade ut från headpool och kom efter några minuter till dekotrapetsen på lite drygt 5 meters djup (lågt vattenstånd i gruvan för tillfället) och hängde av oss syrgasen. Efter att ha bubbelkollat varandra följde vi linan djupare, förbi habitatet och ner mot Första Botten på ca 30 meters djup. Efter ytterligare några minuters simning kom vi fram till vår planerade jumpspot och började med att hänga av oss Tx30/30 bailout innan jag satte jumpet och påbörjade resan neråt med bara två återstående bailoutflaskor.

Vi passerar ett T på ca 40 meters djup och efter ungefär 5 minuter dippar linan till 46-47 meters djup. Snart passerar vi den berömda hatten som vackert hänger på en krok i väntan på sin tidigare ägare.



Hatten hänger fortfarande i djupet och väntar på sin ägare - VIDEO: Dykprojekt Sala Silvergruva (Martin Fregelius)


Några minuter efter hatten kommer vi fram till de stora träkonstruktionerna kring Gustav III:s schakt. Vi spenderade ungefär 15 minuter i den djupaste zonen och påbörjade sedan hemsim. På vägen tillbaka mot T:t på 40m kändes det makalöst bra, med ett stort leende och ett par hostningar konstaterade jag för mig själv att det gått lite snabbare än vad jag planerat och att vi säkerligen skulle hinna med en sväng på Första botten (30m-nivån) innan vi avbröt och gick upp grundare. Bestämde mig för att övertyga Oskar om den eminenta planen när vi plockat hem jumpet på 30m-nivån. Efter bara några minuter skulle däremot den känslan ändra sig…

När vi efter totalt 45 minuter i vattnet lämnade 40m-T:t och gick mer eller mindre rakt upp mot jumpet på 31 meter började jag känna att hostan, som jag kunnat ana redan när vi lämnade Gustav III:s schakt, hade blivit värre. Dessutom rosslade det väldigt i halsen och lungorna så jag fick kliva av loopen ett par gånger för att spotta slem. Jag är rätt van vid småhostande eftersom jag haft luftrörsproblem under väldigt långa perioder, men den här gången var det helt annorlunda eftersom även andningen påverkades. Det var helt enkelt betydligt jobbigare att andas. 
Uppe vid jumpet på 30m-nivån var det riktigt irriterande och planerna på att dyka en extra snutt på Första Botten var helt bortblåsta. Uppenbarligen var jag inte lika frisk som jag trodde och det var definitivt läge att simma hemåt. Hur kunde jag som känt mig fullständigt frisk innan jag klev i vattnet helt plötsligt ha blivit förkyld?

Under tiden, från det att jag hängde på mig den avlämnade 30m-bailouten och simmade tillbaka till där linan lämnar 30-metersnivån några minuter senare, blev symptomen gradvis värre och det fortsatte ännu mer allt eftersom uppstigningen fortsatte. Från T:t innanför habitatet, som ligger på ungefär 20 meters djup, upp till den platå på 12 meter som leder in till habitatet fick vi spendera en del deko. När jag kollar loggarna så är det knappt tio minuter från det att vi lämnar 32 meter tills vi kommer upp på 12 meter, men det var väldigt långa minuter. 


Jag hostar, spottar och fräser om vartannat och när vi väl kommer upp på 12 meter och ska simma förbi habitatet och ut i Christinasjön är det så illa att jag för första gången på väldigt länge drar min bailoutregulator. Att andas på loopen är det som känns allra bäst, men under spottandet, där jag behöver använda BOV:en för att inte fylla loopen med slem, upplever jag det som att det är alldeles för trögt att andas. Den regulator som sitter på BOV:en är en Poseidon Extreme som har hjälpt mig utan problem på drygt 90 meter tidigare, dvs den ger ordentligt med gas. Just i det här fallet upplever jag det däremot inte så, utan jag skiftar till en Apeks där jag enkelt kan hjälpa till med purgeknappen för att ge mer gas vid behov.

I det här läget är situationen extremt jobbig och nu i efterhand är jag helt övertygad om att det är tack vare bra förberedelser som det inte slutar riktigt illa här. Den enskilt viktigaste faktorn är att vi har habitatet på plats, vilket ger mig möjligheten att bestämma mig för att gå upp där istället för att som planerat spendera nästan 30 minuters deko i den öppna sjön. Jag är även helt övertygad om att min långa erfarenhet under vattnet, kombinerat med ett antal mindre trevliga upplevelser under åren, gjorde att jag kunde bita ihop och fokusera på rätt saker samt även ta hyfsat genomtänkta och i sammanhanget rätt obekväma beslut.

Det var väldigt uppenbart för mig att jag med största sannolikhet inte ens hade kunnat simma de 30 metrarna ut i sjön utan att stanna till och spotta ur mig en massa slem. Det hade garanterat inte gått att göra klart dekot där ute! Med 30 minuter kvar och ett befintligt habitat var det ett enkelt val, men i ärlighetens namn gick det väldigt fort in i buren. Om habitatet inte funnits där är jag inte säker på att jag faktiskt hade haft tillräcklig självkontroll för att hindra mig själv från att simma uppåt mot ytan. Jag hoppas givetvis att det hade funkat, men är väldigt glad att jag tack vare habitatet inte behövde ta reda på det.

Habitatet i Sala Silvergruva
Habitatet – en välkommen syn på 9 meters djup - FOTO: Dykprojekt Sala Silvergruva (Stefan Hogeborn)

De första minuterna inne i buren var rätt kaotiska. Växlandes mellan min dragna bailoutregulator och loopen så hostade, slemmade och spottade jag om vartannat. Trots aktivt tryckande på purgeknappen kändes det inte som att jag fick tillräckligt med gas och loopen kändes definitivt som det bästa valet. Ni som har testat att trycka på purgeknappen på en Apeks vet att det kommer galet mycket gas, men i det här läget höll min kropp absolut inte med om det. Oskar var snabb att stoppa upp huvudet i habitatet till mig, men jag skickade iväg honom genom att tala om att om han inte flyttade på sig så skulle jag spotta på honom. Han spenderade istället tiden liggandes under mig.

Första inträdet i habitatet gav mig definitivt inte tid att plocka av mig mina 3st 80s bailoutflaskor utan jag krånglade mig helt enkelt in med allt påklippat. När jag väl lyckats bli av med den värsta känslan och insett att jag i alla fall inte kommer sluta andas just nu så var det dags att planera fortsättningen. Jag var alldeles för klen för att i det läget kunna klippa av mig alla flaskor och framförallt klättra upp på bänkarna, utan istället valde jag att sitta kvar i trappan med vattnet i brösthöjd. Att klättra upp på bänkarna är även i vanliga fall rätt ansträngande och just nu var jag tvungen att fokusera på mer basala funktioner som att andas.

Efter 16 minuter hade jag i alla fall kommit i ett bättre skick. Mycket av slemmet var borta (nåja…), det gick hyfsat att andas och jag mådde tillräckligt bra för att känna att det började bli ordentligt kallt att stå upp i vattnet. Dessutom funderade jag på att Oskar nog hade rätt tråkigt som fick ligga själv under habitatet och vänta på mig. Jag tog helt enkelt beslutet att det nu var dags att deka klart i vattnet eftersom det var synd om Oskar, jag hade säkert bara inbillat mig att det var så här jobbigt.

Jag kröp tillbaka ner i vattnet och tecknade till Oskar, som spenderat tiden med att städa runt habitatet, att jag var OK men att vi skulle ligga kvar ett tag under buren. Första känslan var magisk: betydligt lättare att andas och jösses vad varmt det blev om den nedre delen av kroppen när inte all luft trycktes ur dräkten. En skön känsla spred sig, men bara tillräckligt länge för att jag skulle hinna känna den, innan jag insåg att det lät ungefär som när man trampar på en riktigt blöt och tjock handduk varje gång jag andades. Det nästan bubblade i andningsvägarna på mig och helt plötsligt var det återigen inte alls så där enkelt att andas längre.

I det här läget var det inte något svårt beslut att ge sig tillbaka upp i habitatet igen eftersom jag insåg att det definitivt inte skulle bli något simmande innan jag var färdigdekad. Den här gången gick det fortare att bli av med de värsta andningsproblemen, men istället började det gnaga i huvudet på mig.
Hur fan skulle jag kunna ta mig tillbaka egentligen? 
Å ena sidan var jag övertygad om att jag skulle kunna bita ihop och bara på ren vilja simma ut till dekotrapetsen, men problemet slutade ju inte där. I och med att vi, på grund av rasrisk, flyttat headpool räckte det inte att gå rakt upp till ytan vid dekotrapetsen eftersom jag ändå inte skulle kunna ta mig ur vattnet på något rimligt sätt. Det fanns inte längre någon stege på plats och jag hade inte en aning om hur pass väl utvädringen under dekompressionen faktiskt fungerat. Istället behöver jag alltså göra en kontrollerad uppstigning från 9m via 12-13meter och sedan upp till 6meter för att därifrån simma några minuter in i systemet igen innan jag kunde gå upp på ett säkert sätt. Jäkligt dålig sits du är i Jonas! Nåja, ett problem i taget blev slutsatsen och jag tog ett par djupa andetag, spottade några sista gånger och tog mig sedan ut till Oskar.

Efter att ha utväxlat OK-signaler simmade vi utan att vänta en enda sekund i onödan ut till trapetsen och det blev jobbigare och jobbigare att andas på vägen upp. På 6 meter var det väldigt högljudda röster i mitt huvud som talade om att det var dags att ta sig till ytan NU! Med en kraftansträngning bestämde jag mig dock för att köra över rösterna och istället fokusera på rätt saker. Jag försökte klippa på mig syret, men det gick skitdåligt och jag blev istället sämre. Just där och då slog mig tanken att vi skulle gå upp och prata lite (Oskar visste fortfarande inte hur illa ställt det var med mig egentligen), men jag insåg snabbt att det rent psykiskt skulle vara skitjobbigt att efteråt dyka ner igen för att simma hem. När Oskar frågade om jag var OK skakade jag bara på huvudet och sträckte bestämt över min O2-flaska till honom. Inte helt säker på hur han uppfattade det, men genom att summera allt som hänt med min gissningsvis rätt svårkontaktbara kropp hade han säkert full koll på att det var skit. Jag vände hur som helst direkt näsan in i systemet och började simma innan jag skulle hinna ångra mig igen. Det var nu mer än dags att se till att komma ur vattnet…

På ren vilja, och genom att i huvudet dela upp sträckan vi behövde simma i mindre bitar för att på så sätt ha rimliga mål längs vägen, så bar det iväg hemåt. Helt enkelt samma approach som när man på löprundan intalar sig "Bara en snökäpp till!" med skillnaden att jag inte hade någon möjlighet att stanna längs vägen utan var tvungen att löpa linan ut. Har inga starka minnen från denna del mer än att det var jäkligt jobbigt och fullt fokus på sträcka för sträcka.

Att Oskar var någonstans bakom mig tog jag mer eller mindre för givet; såg hans lampa men från att vi lämnade trapetsen var hans position inte fokus. Minns att jag kände ett sting av dåligt samvete för att jag inte hade en aning om var han var eller hur han mådde, men jag skakade snabbt av mig känslan eftersom det inte var det som var viktigt just där och då; Oskar kunde inte andas åt mig och han fixar garanterat simturen från trapetsen på egen hand. I majoriteten av alla problem man ställs inför under vattnet är kompisen fantastiskt bra att ha tillgång till, men just i det här fallet så hade jag bara mig själv i fokus med målet att ta mig ut för egen maskin. Jag visste att Oskar skulle släpa ut mig vid behov, men dykare som blir släpade brukar det inte gå så bra för. Därav fokus på mitt eget simmande med tillhörande andning.

Simningen hemåt tog äntligen slut och jag bröt ytan med en stor känsla av "JÄVLAR vad skönt att komma åt riktig luft!". Jag kröp upp i trappan och sittande på knä med huvudet över vattnet fick jag av mig flaskorna. Gänget på land insåg snabbt att något inte var rätt och jag fick bra med hjälp även om ingen i det här läget (inte ens jag) egentligen fattade hur dåligt det var. Vet inte riktigt hur lång tid det tog, men till slut fann jag mig sittandes på bänken och fick hjälp ur paketet. Där och då insåg jag hur frusen jag var efter 107 minuter i det tvågradiga vattnet, varav ungefär 40 minuter stående i vattnet med usel isolering. Kopplade snabbt tillbaka värmevästen och blev sittande ett tag samtidigt som jag konstaterade att jag inte hade en aning om jag ens slagit på värmen under tiden i habitatet.

Värmen kom sakta tillbaka, men andningsproblemen kvarstod till viss del. Även om det inte rasslade längre så hade jag nu sviter av vad jag då tolkade som koldioxiduppbyggnad, vilket resulterade i väldigt grunda andetag som inte ville bli bättre. Jag bestämde mig efter en stund för att det inte skulle gå över just här i alla fall och tog mig tillbaka till värmerummet där jag blev sittande länge med dräkten vid midjan, värmen inkopplad och matad med varm dryck och energi av olika slag. När jag efter en stund blev erbjuden syrgas av Etander så svarade jag först "Nej, det behövs inte", men i samma stund som jag sade orden kom jag på mig själv och kompletterade mitt svar med "Jo, det är nog förresten bäst." Etander hade redan kommit på samma tanke och bestämt att jag visst skulle ha syrgas, oavsett vad jag svarade, och gav mig en regulator. Perfekt hantering av omgivningen med andra ord. Efter lite regulatorstrul fick jag en fungerande regg i munnen och 30 minuter senare var jag i princip helt återställd; mattheten var borta, andningen var normal och jag hade varken rassel eller slem kvar utan bara en känsla av Vad fan var det där för något, jäklar vad skönt att det är över i alla fall.

Städningen av gruvan och transporten av all utrustning till hissarna gick över förväntan och jag kände mig som efter en vanlig dag i gruvan även om det givetvis gnagde i huvudet. Ingen direkt skillnad i ork även om jag var mer frusen än vanligt trots släpandet på utrustning.
På vägen hem snackade jag med Fernström som konstaterade att det inte alls var omöjligt att det var Immersion Pulmonary Edema som drabbat mig, men just där och då var jag inte helt mottaglig även om vi enades om att jag skulle ta kontakt med en kompis som är dykläkare och kolla med honom om vad som borde vara nästa steg. Fenomenet var inte okänt för mig, men det var ju extremt ovanligt och varför skulle det drabba mig?

Vårdkedjan



Efter att ha spenderat några dagar med att prokrastinera och bara läst ytterst lite om IPE, eftersom det är jobbig läsning (och undermedvetet hittat på ursäkter för att knuffa samtalet framför mig), tog jag till slut mod till mig och kontaktade min dykläkare. Det som gjorde att jag kom till skott var, om jag ska vara alldeles ärlig, att jag skulle träffa Rees och Fernström. Jag visste att jag skulle få skäll för att jag inte kollat med läkare, så på vägen till vår middagsdate tog jag samtalet.
Efter att ha hört min historia konstaterade dykläkaren direkt att just IPE var en väldigt sannolik förklaring. Vi kom överens om att jag skulle läsa en bunt artiklar som han skickade mig och jämföra med mina upplevda symptom medan han skulle se om det kommit någon ny forskning på området sedan han var ordentligt påläst för några år sedan. Efter att vi båda läst på varsitt håll och konstaterat att det matchade oroväckande bra blev beslutet att jag skulle se till att få en ordentlig läkargenomgång innan det blev tal om något dykande igen.

Även om jag själv vet att jag inte varit i så bra fysiskt skick som jag är nu på kanske tio år så är fysiskt skick ingen som helst garanti för att man ska slippa IPE. Problemen drabbar allt från gamla, tjocka farbröder till unga Navy Seals och både dykare och simmare. Det verkar även vara en överrepresentation som har kopplingar till högt blodtryck och/eller hjärtproblem och man kan även ana en koppling till rebreatherdykning med bakmonterade lungor. Summerat kan man däremot säga att symptomen är vätskefyllda lungor som skapar andningsproblem och i förlängningen kan resultera i hjärtattack eftersom hjärtat inte orkar längre.

Behandlingen är att så fort som möjligt komma ur vattnet, vilket av förklarliga skäl var väldigt svårt i det här fallet, följt av syrgas. Utifrån den beskrivningen kom jag undan med blotta förskräckelsen, men det väcker en hel del obehagliga tankar. Om jag vetat det jag vet idag hade det antagligen varit ännu jobbigare att sitta av tiden i habitatet innan jag simmade hem, även om jag egentligen inte hade något bättre alternativ.

Medan jag väntade på att få testunderlag från dykläkaren, som jag skulle ta med mig till min vanliga vårdcentral, hade jag tid att fundera över situationen. Jag skulle inte på några villkor låta dem avgöra om (och i sådana fall på vilket sätt) det blir någon mer dykning för mig, men testerna behövde i vilket fall som helst göras och därefter skulle dykläkare få tycka till om resultaten. Jag hade en hel del svarta stunder under den tiden, då jag lätt att hamnade i tankar om att det nog var färdigdykt för farbror, men samtidigt sade dokumentationen att det trots allt inte var nödvändigt för alla att sluta dyka. Jag intalade mig istället att testerna och efterföljande samtal får avgöra och valde att se positivt på framtiden tills motsatsen bevisats.

stegarna längs Rinmanrutten
Skulle jag verkligen få återse stegarna längs Rinmanrutten igen? - FOTO: Dykprojekt Sala Silvergruva (Erik Matteusson)


Ungefär tre veckor senare var det dags för ett första besök på vårdcentralen. ST-läkaren hade aldrig ens hört talas om IPE och var väldigt ärlig: "Inte för att jag har en aning om vad det här är för något, men jag tvivlar inte på slutsatsen i brevet från dykläkaren". De tester som dykläkaren föreslagit accepterades således nästan rakt av. 
Första steget var en klassisk undersökning av blodtryck, hjärta samt lungor och inga som helst konstigheter hittades. Vidare till labb för blodprovstester och EKG ("Oj vad fort du kom ner i vilopuls") och därefter några dagars ytterligare väntan på provsvar.
Eftersom allt konstaterades se bra ut bestämde vi att följa rekommendationen från dykläkaren rakt av och jag fick remiss till kardiologen för vidare utredning. 
I slutet av november (vilket antagligen var ganska snabbt med tanke på COVID) var det dags att genomföra arbets-EKG och spirometri samt även ultraljudsundersökning av hjärtat. Båda dessa tester gav med beröm godkänt och efter att ha pratat med dykläkaren igen har jag helt plötsligt grönt ljus att dyka igen efter tre torra månader i ovisshet. Helt skruvad känsla!!!

Mitt i allt känner jag mig ytterst lyckligt lottad att det hände på en plats där vi sedan länge förberett för problem och att jag dessutom var tillsammans med andra ytterst kompetenta dykare som på ett bra sätt tog hand om mig. Även om jag var tvungen att förlita på min egen erfarenhet och fixa den värsta delen av scenariot själv, då Oskar inte kunde andas åt mig, upplevde jag mig väldigt omhändertagen hela vägen.

Framtiden blir att börja med OC-dykning för att säkerställa att allt känns rätt och sedan växla över till CCR igen för motsvarande utvärdering. Just nu känns det som en storvinst att kunna dyka vidare även om jag får klara mig enbart med OC. Jag vill dock givetvis tillbaka till CCR igen så snart som möjligt.

Tillbaka i gruvans vatten igen



Allra första dyket i overheadmiljö efter IPE/IPO och jag får väl erkänna att det var på aningen skakiga ben som jag ledde dyket iväg från headpool. Planen var att inleda i öppet vatten, som dessutom råkade vara samma passage som den jobbigaste delen av olycksdyket, och om allt gick bra under inledningen skulle vi sedan ta oss in i den grundaste delen av gruvan längs den rutt som vi kallar för Gamla Rinman. Första delen av dyket ville jag få med en djuppassage istället för att simma runt på nästan samma djup hela tiden och det passade då perfekt att simma kortaste vägen ner till habitatet och sedan följa huvudlinan upp till trapetsen. Det fanns flera fördelar med detta upplägg; dels var det nära hem om något skulle kännas konstigt, dels fick jag komma tillbaka till samma lina där det var som allra jobbigast i samband med incidenten.

Första minuterna kändes allt bra och vi tog oss med relativ lätthet den korta sträckan från headpool ner till habitatet. Förra dykets kaos gjorde sig dock påmint direkt efter att vi lämnade jumpet i anslutning till habitatet, det vill säga när vi påbörjade uppstigningen från ungefär 18 meter. På vägen upp till trapetsen rusade hjärtat iväg och hjärnan skrek "Idiot! Nu är det slutdykt på riktigt!". Nog för att jag visste att det skulle sitta kvar i huvudet, men jag hade inte väntat mig så starka känslor redan här. 
Väl uppe på trapetsen försvann känslan, men för att inte riskera något valde jag att följa mainline på 6m från trapetsen tillbaka till headpool. Samma väg som Oskar och jag avslutade incidentdyket, för att på så sätt få känna efter lite ytterligare. När vi kom tillbaka till dagens första jump i direkt anslutning till headpool kände jag inte längre något som helst obehag och efter att ha utväxlat OK började vi om och gjorde exakt samma passage en gång till. Den här gången gick det precis så bra som jag hoppades att komma upp till trapetsen.

Ungefär 28 minuter efter att dyket startade styrde vi till slut näsan in längs Gamla Rinman, vilket är en av de enklare passagerna med gott om öppet vatten. Dyket gick precis så sakta som vi planerat och jag var noga med att verkligen lyssna på kroppen. Vi tog oss ut i Hjärnes Sänkning och satte hoppet mitt i sjön innan vi simmade tillbaka och fortsatte längs mainline. Ungefär framme vid den jumpspot som leder till Fältortslinan och fyrvägskorset på Första Botten kom olustkänslorna tillbaka med full kraft. I det läget var det givetvis bara att vända hemåt, även om jag vid det här laget var ganska säker på att det var bara hjärnspöken. Tillbaka igen i Hjärnes Sänkning var lugnet återställt och vi simmade över vårt redan satta jump i sjön och fortsatte Rinmanlinan baklänges/moturs. Den här gången gick det alldeles utmärkt och vi simmade hela vägen förbi den murade väggen tills vi kom fram till Rinmanschaktet, men istället för att fortsätta ner djupare vände vi dyket.

Murade väggen längs Rinmanrutten
Murade väggen längs Rinmanrutten - FOTO: Dykprojekt Sala Silvergruva (Jesper Ström)

Hemsimmet gick utan några som helst problem och allt kändes riktigt bra. På det stora hela ett makalöst välbehövligt och samtidigt roligt dyk. När jag bröt ytan denna gång var känslan inte som förra gången "Äntligen riktigt luft!" utan "Jäklar vad jag vill tillbaka i vattnet igen efter ett kort ytintervall".

Magiskt...

Eftermiddagen valde jag tillsammans med teamet att dyka lite djupare och den här gången var planen Första Botten; lite drygt 30 meter som djupast, men fortfarande ett enkelt dyk med kort väg hem för säkerhets skull.

Huvuddelen av dyket genomfördes i området mellan Obelix-jumpet och Grävstället och vi avslutade med en kort utflykt till Tombolan på 10-metersnivån.

Tombolan i Sala Silvergruva
Tombolan - FOTO: Dykprojekt Sala Silvergruva (Jesper Ström)

Galet bra dyk med en fin avslutning efter alldeles för lång tid på land!!!! :)

De kommande veckorna och månaderna kommer spenderas genom att successivt öka svårighetsgraden på dyken för att verifiera så att både kropp och huvud fortsätter att vara felfria. Det kommer gissningsvis ta lång tid innan jag känner mig redo för riktigt långa och djupa dyk igen, men det finns massor att se även grundare än 40 meter. Helt klart är i alla fall att det till slut blev en riktig vinstlott: i och med att läkarna inte hittade några fysiska fel så är det helt upp till mig själv att hantera de psykiska aspekterna. Om det mot förmodan inte skulle fungera så är det i alla fall jag själv som får trycka på stoppknappen och inte någon på en vårdcentral.

Hur uppstår Immersion Pulmonary Edema?



En riktigt bra presentation finns hos BSAC från ett seminarium som de genomförde 2017:
https://www.bsac.com/safety/diver-guidance-for-immersion-pulmonary-oedema-ipo/

I november 2020 genomförde BSAC ett webbseminarium med titeln "Older diver" där IPO behandlades, men detta verkar inte vara åtkomligt för allmänheten. En skärmdump fick jag däremot med mig:

BSAC

I statistiken hos tex DAN är ofta IPO-incidenter upptagna som drunkning men i England för man enligt BSAC statistik.

Värt att notera är att DAN (och den amerikanska delen av världen) använder stavningen Edema medan engelsmännen använder stavningen Oedema. Detta betyder att båda förkortningarna IPE och IPO förekommer och att man behöver söka efter båda varianterna om man vill hitta så mycket info som möjligt.

Mer läsning finns bland annat hos DAN och BSAC:
https://www.diversalertnetwork.org/health/heart/immersion-pulmonary-edema
http://www.ukdmc.org/medical-conditions/immersion-pulmonary-oedema/
https://www.bsac.com/news-and-blog/immersion-pulmonary-oedema-the-lungs/
https://www.bsac.com/news-and-blog/the-hidden-killer-immersion-pulmonary-oedema-ipo/
https://www.bsac.com/safety/diver-guidance-for-immersion-pulmonary-oedema-ipo/



tipsa Tipsa en vän   facebook Posta på facebook    Direktlänk   Translate Oversæt denne artikel til dansk Oversett denne artikkelen til norsk Käännä tämä artikkeli on suomi translate this article into english

« Tillbaka